Livets hårda skola

Jag har svårt för många uttryck och i platsannonser och andra jobbsammanhang slår floskelmätaren alla rekord. Det är 110 procents engagemang och många bollar i luften. Okej, larvigt många arbetsgivare sväljer sån skit, så det må väl vara hänt, men vid ”livets hårda skola” drar jag gränsen.

Seriöst, vad fan betyder det? Det är väl ändå bara en omskrivning för ”inga mätbara kunskaper”? Jag är själv inte särskilt välutbildad och skäms inte för det. Tvärtom ser jag det ofta som en tillgång att inte ha läst en massa år på universitet (jag kan riktigt höra knaket från alla fötter jag trampar på nu).

Jag är inte ensam om det, har hört flera entreprenörer gå så långt som att överhuvudtaget inte anställa personer med eftergymnasial utbildning. När en av mina gamla klasskompisar var på intervju hos en headhuntingfirma sa intervjuaren någon i stil med ”Jag ser att du saknar eftergymnasial utbildning” och fick genast svaret: ”Nej, det har jag aldrig saknat!”

Det är alltså inte utbildningsnivån jag vänder mig emot. Det säger sig självt att vuxna människor har skaffat sig en massa erfarenheter som inte räknas som formell utbildning. Men berätta då vad ni kan, vad ni har gjort och vad ni är bra på. ”Livets hårda skola” är lika informativt som ”Jag har andats” och kan lika gärna betyda företagande i flera branscher som provisionsbaserad försäljning över hela världen eller åratal av T-Röd på en parkbänk.

Så låt oss slippa ”livets hårda skola” såväl i profiltexter i sociala medier som i samtal på fester. I alla sammanhang faktiskt. Så fort någon kommer dragandes med livets hårda skola kommer jag övertrumfa deras dryghet genom att citera skådespelaren Sten Johan Hedman som i den gamla tv-serien Snoken spelar en bitter, alkoholiserad hovmästare som utbrister:

”Ni snackar om livet. Jag har levt livet. Lite skillnad...”

Riktad reklam

Nyligen skulle jag sälja en grej och kollade runt lite för att bilda mig en uppfattning om varans pris och vad jag skulle framhålla i annonsen. En timme senare får jag ett mejl från Tradera där de rekommenderar sådant som är särskilt populärt just nu. Att nio av tio annonser gällde just det som jag själv precis hade kollat efter var såklart en ren slump.

Eller inte. För riktad reklam finns överallt. Varje gång jag loggar in på min matbutiks hemsida blir jag upplyst om vilka varor jag brukar köpa. Och?! Låt mig avgöra vad som saknas i kylen, jag har bättre koll på det än alla algoritmer i världen.

En av anledningarna att jag började duckduckgoa istället för att googla var för att slippa Googles riktade reklam. (Det är dessutom ett obehagligt företag som trots sin försåtliga slogan ”Don't be evil” bara vill ont, genom att härska och söndra.) Ofta när jag skriver researchar jag något jag egentligen är helt ointresserad av, så när texten är klar vill jag slippa påminnelser, både om prylen/fenomenet och om det faktum att storebror Google ser oss överallt.

Jag fattar att många företag behöver reklam för att gå runt, men det betyder inte att jag måste acceptera det. Jag kommer att fortsätta ha min Adblock aktiverad och de sajter som därigenom helt nekar mig tillträde får jag klara mig utan. Jag vill välja själv och har den måhända lite barnsliga inställningen att en bra produkt kommer att hitta sina köpare utan att man ska försöka tjata igenom affärerna. Tyvärr ser jag inget slut på denna utveckling.

”Blanda inte in mig i mitt liv!”

@SnackarGoja och @dividendbomber gjorde mig uppmärksam på en diskussion om fattigdom på Twitter. Den trådända jag såg går att läsa här och det första jag såg var denna bild:

Jag har antagligen inte läst alla inlägg eftersom Twitter nästan omöjliggör det genom retweets och skärmdumpar, och jag varken följer eller känner någon av de inblandade, så jag kan omöjligt veta om de har någon gemensam historik eller dolda agendor. Jag läser det jag ser.

Och det jag ser är en tweet av Carl Hammarström, som titulerar sig IT-företagare/börsinvesterare och enligt uppgift är förtroendevald moderat, ett svar av en Simon (som jag inte tror mig smutskasta om jag kallar vänster) och svar på det av Hammarström. Tillsammans tydliggör de Twitters brist, att korta inlägg är lätta att missförstå.

För jag tror inte att Hammarström, som någon längre ner i tråden menar, likt ett ifrågasatt citat av Marie Antoinette tycker att de som inte har bröd kan äta tårta. Jag tror helt enkelt att han vill ge människor med dålig ekonomi ett spartips – att lägga undan pengar till sparande i början av månaden. Så tolkades det inte av andra i tråden:

”Skitsmart ju! Lägg undan pengar i början av månaden så att du inte blir frestad att göra av med dem på mat och mediciner och annan impulsiv lyxshopping!”

”Haha vafan är det frågan om. Bara bottar inom politiken, vilket jävla stolpskott.”

”Høyresiden will keep on høyresiding. De vil ha fattigdom. Uten fattige er ingen rike.”

Några andra påpekar att svensk fattigdom ofta ändå ger ett utrymme för sparande (jaja, jag vet, inte alla osv), men får då genast svar att så är det minsann inte alls. Fattiga är fattiga för att någon rik har bestämt det, det går inte att göra något åt det och hör sen!

Själv har jag nog aldrig gjort av med mer pengar än existensminimum, oavsett vad jag för stunden tjänat. Jo förresten, när jag byggde hus för de pengar som blev kvar av min inkomst. Då levde jag på a-kassa baserad på en deltidslön och fick ut ungefär 7000 kr/månad, garanterat lägre än nästan alla som sitter på Twitter och gnäller över att deras fattigdom inte har några lösningar som innefattar deras eget engagemang.

En del som kallar sig fattiga (fast jag har en känsla av att de flesta i dessa trådar inte vet ett skit om det utan talar å andras vägnar) kanske aldrig lägger pengar på något onödigt, men faktum är att det finns många med dålig privatekonomi som saknar buffert och ändå lägger pengar på cigaretter, alkohol, hämtmat, fredagsmys, Trisslotter, dåliga lån... De skulle mycket väl kunna ha nytta av det enkla tipset att inleda varje månad med att lägga en del av sina pengar på en aktiedepå, men man kan förstås välja att inte göra det och beskylla rika twittrare för att man inte trivs med sitt liv. Valet är deras – vad de än säger.

Hur mycket skit finns det i världen?

Jag hade lite tid att slå ihjäl på ett köpcentrum. Så jag gick runt några varv med en podd i öronen och tittade på en massa grejer jag inte begriper hur någon kan köpa.

Där fanns t ex en glassbar som sålde kulglass. Ett rån (och nu har jag förstått varför det heter rån) och tre kulor för 60 kr. Där jag handlar glass kostar två liter 13,90 kr. Alltså skulle man kunna köpa tre sorters tvåliterslådor, ta en kula av vardera och kasta resten – och det skulle ändå bli billigare! Men köpare fanns det.

I en annan butik sålde man morgonrockar där man kunde få sitt eget namn ingraverat. Hur ser kundgruppen ut – dementa sjusovare? Nu var det ett tag sedan jag bodde i en familj, men nog kunde vi hålla reda på våra egna kläder utan att märka upp dem med namn.

En annan affärsidé som i mitt huvud borde vara rätt smal är förlängning av ögonfransar. Jag skulle fatta det som en sidoverksamhet hos en frisör, men här var det en hel affär som enbart jobbade med ögonfransförlängningar. Och den var full!

”Tomt på kontot, tomt i huvudet, men jag har klistrat fast en jävla ryamatta i ögonlocket!”

Därifrån är inte steget långt till nagelsalonger. Givetvis fanns det 2-3 sådana också, men nagelbranschen har jag gett mig på förut, så de ska slippa den här gången.

Lyckligtvis ringde personen jag skulle möta innan jag hann göra fler observationer, så jag lämnade stället med bara aningen mindre tro på mänskligheten än innan. Jag låter George Carlin sammanfatta:

Smålänningar och skottar

Stereotyper och generaliseringar är roliga, ofta för att det finns ett korn av sanning i dem. Därför bestämde jag mig för att i bästa Bengt af Klintberg-anda djupdyka i påståendet att smålänningar och skottar är snåla, eller åtminstone sparsamma.

Jag jobbade ett tag med ett tiotal smålänningar. Trevligt folk, men onödigt sportintresserade och lite i törstigaste laget. Men snåla? Inte jämfört med mig i alla fall, även om inte det säger så mycket. De flesta gjorde av med lönen efter halva månaden. Som folk är mest alltså.

Men annan fakta backar upp: ”Snåla smålänningar är ingen myt”

Där påstås att tre av de fyra län med mest pengar på sparkontona är småländska (det fjärde är Hallands län, vilket på min karta är småländskt om jag kisar lite).

Skottars snålhet hittar jag sämre med belägg för. De köper kiltar för flera tusen kronor styck, och överprisad whisky från något obskyrt bryggeri på en vindpinad ö. Men okej, tydligen gick samma folk i taket när plastpåsar började kosta 5 pence.

Det verkar som att alla länder har sina områden där invånarna anses särskilt sparsamma och det är tydligen alltid kul att driva med oss snåljåpar. Den här tyckte jag var skojig: En skotte blev sur på en engelsk tidningsartikel där man drev med skottar, mejlade chefredaktören och meddelade:

"If you print any more jokes about cheap Scotsmen I shall stop borrowing your paper."

Rata dyra matvaror

En del matvaror kostar lika mycket jämt. I min butik har man t ex fått ge 4,70 kr för en burk krossade tomater året runt i flera år. I andra fall varierar det kraftigt, och då menar jag inte i första hand ”idiotproblem” som att affärerna har slut på Oboy och att folk glatt lägger på en nolla eller två på priset för att inte sabba fredagsmyset, jag snackar om vanliga prisvariationer.

I mejeridisken kostar de ostar jag köper runt 60 kr/kilo, men jag köper bara när de rabatterats så att kilopriset understiger 40 kr. Mjölk, fil och yoghurt säljs ibland för halva priset, när de har ”kort datum”. De smakar inte sämre för det.

I grönsaksdisken fluktuerar priserna ännu mer. Potatis kan kosta runt en krona kilot vid midsommar, tio gånger mer nu. Chilifrukt och paprika beror på skörd och årstid. Just nu kostar chilin 59 kr/kilot och paprikan 24,90 kr. Ibland kostar bägge mer än det dubbla.

Hur gör man då pengar på detta? Det är som vanligt – köp billigt, passa när det är dyrt. Jag skriver ofta upp en rad varor på inköpslistan. Väl i butiken väljer jag utifrån prislapparna. Eller också skriver jag ”grönsaker” och improviserar bland zucchini, aubergine, paprika och broccoli för att sedan konstatera att det går lika bra med selleri.

Andra plockar på sig vad de vill ha och tänker: ”Det jämnar ut sig.” Det gör det säkert, men då är det inget spartips och blir klart dyrare i längden. Sedan kan man kanske ifrågasätta friskheten i att köpa en chilifrukt för 75 öre, men rata den när den kostar 1,50 kr. Gör jag av med en i veckan blir skillnaden tio öre om dagen. Jag har råd. Egentligen.

”Låt miljardärerna betala”

I valrörelsen, men även annars, hänvisas ofta de ekonomiska problemen till ”miljardärerna”. Miljardärerna måste betala mer skatt, göra rätt för sig, ta sin del av kakan... Det låter som att denna grupp av skattesmitande parasiter fyller hela städer där de springer runt och terroriserar kreti och pleti genom att skvätta champagne på dem istället för att börja göra rätt för sig.

Visst vore det underbart om så vore! Miljardärer har förstås råd att dela med sig av sitt välstånd. Tänk vad några extra miljoner i skatt skulle göra skillnad för samhället, men knappast alls för miljardärerna själva. Tyvärr finns det några problem med resonemanget.

De flesta av miljardärerna betalar redan väldigt mycket skatt. Vet inte om ni kommer ihåg affärsmannen Leif Östlings tankar på ämnet. Han är visserligen inte miljardär, men har det ändå väldigt gott ställt. Låt oss lyssna:

Miljardärer har dessutom en förmåga att skapa arbetstillfällen. Ta Ingvar Kamprad som fick utstå spott och spe till och med efter sin död för att han var så snål med att betala skatt. Hur många årslöner har Ikea betalat ut bara i Sverige? Hur många svenska underleverantörer har kunnat överleva tack vare Ikea, och hur mycket skattepengar har dessa genererat? Om det inte varit för Kamprad hade svaret varit noll.

Förutom att en människa av rena rättviseskäl inte kan tvingas skatta hur många miljoner som helst riskerar jakten att skrämma dem (och därmed deras pengar och investeringar) till andra länder. Jag vet att floskeltopparnas floskel ”allas lika värde” blivit religion i Sverige, men det gäller inte skattevärdet. Vissa människor ger mer återbäring än oss andra.

I Sverige finns det 187 miljardärer. Fler är de inte. I snitt har de drygt tio miljarder var, men de flesta har bara någon enstaka miljard. Jag höll på att skriva ”på kontot”, men troligen är det mesta uppbundet i affärsverksamhet. Samtliga betalar skatt på sina inkomster, både av arbete och kapital. De flesta betalar genom sina företag hiskeliga summor i arbetsgivaravgifter. Deras fastighetsskatter och moms på konsumtion ligger också på jättenivåer.

Jag menar inte att det är synd om denna grupp, men jag tror att det är dags för politikerna att se att man inte kan peka på miljardärerna som lösning på vartenda svenskt samhällsekonomiskt problem.