Inkassobolagen gör vinst, vilka svin!

Aftonbladet går från klarhet till klarhet, senast med avslöjandet att det finns företag som tjänar pengar.

Jag undviker denna publikation för det mesta, men fick ett tips från @JakobInvest på Twitter och så principfast är jag inte. Ska vi nyansera det så handlar det specifikt om skulder till kommuner och landsting. När deras räkningar för slamtömningar och hemtjänst inte betalas i tid går de som alla andra till inkassoföretag för att driva in skulden och oftare än tidigare går räkningen sedan vidare till Kronofogden.

Men det där blir ju bara en kort notis, så för att smycka ut texten riktar man in sig på det här sensationella att inkassoföretagen, i detta fall Intrum som de har ett avtal med, jobbar för pengar. En person på Sveriges kommuner och landsting, SKL, tycker att ”incitament i affärsmodellen” kan leda fel. För honom och andra som inte begriper hur ett samhälle fungerar tänkte jag nu ta en snabb genomgång.

Alla räkningar betalas. Antingen av den som köpt en vara eller tjänst, eller av den som tillhandahållit den och blivit blåst på betalningen. När den lurade leverantören är en kommun eller ett landsting betyder det att räkningen betalas av oss skattebetalare, eller av dem som utnyttjar tjänsterna i form av en canceroperation eller så.

Det är liksom inte så att förfallna räkningar komposteras och försvinner helt obemärkt om inte ”ondsinta indrivare” ser till att folk gör rätt för sig. Sedan tvivlar jag inte på att det finns gott om sorgliga levnadsöden bland de skyldiga. Artikeln nämner dementa gamlingar och dessa känner man såklart för om man inte har ett hjärta av sten. Men kan vi inte enas om att inkassoföretag behövs och att de har rätt att få betalt när de jobbar?

Recension: Ut ur ekorrhjulet

Alltid lite jobbigt att recensera ett verk där man känner upphovsmannen. Å ena sidan vill man inte kritisera för hårt. Å andra sidan vill man inte heller skriva en oreserverad hyllningstext för även om man är genuint positiv är det då ingen som skulle köpa objektiviteten.

När det gäller Ut ur ekorrhjulet av Oskar ”Farbror Fri” Lindberg och Maribel Leander Lindberg kommer jag undan för den får både ris och ros. Här följer således en extremt objektiv och nyanserad recension.

Låt mig börja med lite ris. Den här boken har layouten från Helvetet. Omslaget för tankarna till barnböcker, boken har ett märkligt format i närheten av storpocket, men bara nästan, och blekgula rubriker som vore svårlästa mot vit bakgrund även i ett vettigt typsnitt.

Allt detta kan viftas bort som personlig smak (möjligen med undantag för formatet, som jag på allvar tror kan bli hämmande för distributionsmöjligheterna), men en del val är bara fel, som centrerade citat över flera rader.

Vänsterställ, för böveln!

Så låt oss gå över till innehållet. Det här är nämligen en trevlig bok som redan från start lockar läsaren att tänka i nya banor, särskilt en läsare som inte redan stött och blött ämnet ekonomisk frihet. Den ger konkreta räkneexempel, både piska och morot och utmanande tankenötter. Exempel på det sistnämnda:

”'Finns det inte några få exempel i historien där fyraprocentsregeln inte fungerar...? Kanske bäst att jobba längre för att klara sig på tre eller kanske två procent?'. Problemet med det här är att ingen nivå på besparingar är hundraprocentigt säker och med denna tankemodell kan man köra på i ekorrhjulet för evigt.”

Och vem kan motstå de små inspirationsrutorna från kända sparprofiler?

Vilken jävla tomte!

”Den svenska bloggaren Micke Larsson (Sparo) löptränar mycket. Genom att laga vegetarisk mat från grunden lyckas han hålla sin matbudget på under 700 kronor i månaden för en varierad och hälsosam vegetarisk kost.”

Kan man bortse från färgval och typsnitt är det alltså en bra bok, men den hade kunnat vara ännu bättre. Jag är inte målgruppen, men om jag vore förläggare hade jag antingen föreslagit ett längre manus eller mer fokus, för även om den är full av bra idéer är den också lite spretig.

Jag hade velat tona ner lite av familjens filosofiska idéer (och ordet ”frilosofi”... skjut mig!) till förmån för mer handfasta tips om hur man sparar och investerar. Samtidigt hade jag gärna läst mer personliga erfarenheter. Vad har de haft för tvivel och motgångar längs vägen, hur upplever barnen att mamma och pappa sitter på Aftonbladets löpsedel...? Lite sånt.

Dagens tips: sola aldrig med glasögon.

Nu skriver de istället om hur vanlig familjen är och hur vanliga andra sparare och inspirationskällor är under ytan. Ja, jag tror att ni är ganska vanliga, men detta lockar inte till läsning. Den som vill kliva utanför ekorrhjulet (oavsett hur lite eller mycket) vill antagligen veta vad de kommer att upptäcka där som skiljer sig från det liv de redan har.

Men som sagt, Ut ur ekorrhjulet är en pedagogisk skrift som kommer att bidra till personlig utveckling för alla läsare som är öppna för det. De flesta kommer inte själva välja att sluta jobba ”i förtid”, men det behöver heller inte vara målet. På en femgradig skala (så var det när jag gick i skolan) får boken en klar fyra. Hoppas att inte omslaget skrämmer många potentiella läsare från att upptäcka innehållet.

Linsgryta

Linsgryta är kanske den mest politiskt laddade maträtten med undantag för gåslever. Det luktar 1968, FNL, ”USA ut ur Indokina” och socialistiska kampanjmöten. Men framförallt billigt, gott och nyttigt. Skulle tro att det kan ge Instagram-likes också för det verkar så himla ambitiöst att dra igång ett storkok av den här typen.

Men det är det inte. Den är nästan omöjligt att misslyckas med, kräver inte särskilt mycket arbete och inga udda, svårhittade ingredienser. I den här varianten har jag:

   röda linser, 800 gram
   krossade tomater, 400 gram
   buljongtärningar, 2 st
   gul lök
   morötter
   rödbetor
   vitkål
   brysselkål
   broccoli
   stjälkselleri
   chili

Att jag inte rabblar upp mängden/vikten på grönsakerna är för att det inte är hugget i sten. Heller inte att det blir just de grönsakerna. Jag hade skrivit ”Det går lika bra med selleri” om jag inte redan hade haft med det, men ni fattar. Spenat, majrova, paprika... Eller byt ut färgerna – gröna linser, rödlök, gulbetor...

Nu kör vi! Börja med att skölja linserna noggrant. Slå på vatten och slå av det igen. Det du häller av första gången ser ut som diskmedel.

Efter tio sköljningar börjar det se okej ut. Då slår man på 2-3 gånger mer vatten än linser. Det går alltid att slå på mer sedan om det blir för tjockt, så hellre för lite än för mycket i det här skedet. Koka upp det och dra sedan ner temperaturen lite.

Under tiden hackar vi de andra ingredienserna. Börja med de som kräver mest koktid för att bli mjuka, I mitt fall rödbetan och morötterna, som hälls ned i de kokande linserna tillsammans med de krossade tomaterna.

Sedan lök och selleri. Själv har jag svårt för kål utan tuggmotstånd, så brysselkål, vitkål och broccoli väntar jag med tills linserna kokat i en halvtimme.

När det gått ungefär 45 minuter från att linserna börjat koka är anrättningen färdig och då har du lämpligen också kryddat med sånt du tycker om. För mig blev det salt, peppar och dragon. Förutom chilin som gör det tillräckligt starkt för mig som är en mes när det kommer till kryddning.

Anledningen till linsgrytans storhet i studentkretsar på 70-talet skulle jag gissa är att den är lätt att göra. Billig även i stor kvantitet och praktisk när folk dräller in vid olika tidpunkter. Den kan stå där på spisen och puttra en stund. Dessutom är den vegansk och inte många av de ingredienser jag använde är folk allergiska emot.

En klick crème fraîche hade funkat.

Så jag skulle lätt kunna bjuda på linsgryta även på 2010-talet. Inte på dejt eller med gäster som väntar sig en trerätters med finlir. Mer en ”nu när vi flyttat/snickrat/städat/jobbat i några timmar skulle det vara gott med något i magen”-happening. Med två sorters vin och lite gott bröd duger det som bjudmat, men vanligtvis fryser jag in i mindre burkar och njuter av att ha frysen laddad med billiga proteiner som jag sedan snaskar i mig själv.

Hur understår du dig att tänka själv?!

Jag reagerade på en intervju i SR-programmet Plånboken. Fyrabarnsmamman Åsa Axelsson minskade sin arbetstid och upptäckte att de pengar familjen sparade på att hon fick tid över och kunde baka, laga mat från grunden, odla och vara allmänt om sig och kring sig gjorde arbetstidsförkortningen till ren vinst.

Antagligen ingen chock för er som läser min blogg, men programledaren på SR har nog inte hämtat sig än. Det är intervjuarens roll att ifrågasätta och det här var mer nyanserat än mycket annat, så det känns orättvist att hacka på just detta exempel, men det var svårt att missa indignationen i:

”Hmm... Nu kan jag tänka mig att en del där ute blir lite provocerade för att det här du beskriver är ju den klassiska hemmafrun som många kvinnor har kämpat för att ta sig ifrån.”

Åsa förklarar tålmodigt att hon upplever ”kvinnofällan” som ett mindre problem än den ”stressfälla” hon upplevde på jobbet hon inte trivdes med. Hon skulle också kunna fråga vad andra kvinnor har med hennes liv att göra. De som istället för att som Åsa se om sitt eget hus har lagt energi på att få andra – med eller mot deras vilja – ut på arbetsmarknaden och in i ekorrhjulet.

Som sagt, den här intervjun var långt ifrån det typiska skräckexemplet, men hur kommer det sig att de som gör genomtänkta privatekonomiska val alltid blir ifrågasatta hela vägen till banken medan de som gör som alla andra anses extremt ansvarstagande och vuxna? Borde det inte vara tvärtom?

Jobb utan lön

Katja, som tipsade mig att skriva ett inlägg om att få gymnasister att spara, kom med ett nytt förslag:

”Förresten, vad anser ni om 'att inte göra vad som helst för pengar'? Jag försöker lära ut att man måste sätta arbetsinsatsen i relation till lönen, men även långsiktigt, om man tänker på en obetalt praktikplats kan ju vara mer givande i längden än att dra runt en kärra med reklamblad. Vad säger ni? -- Spara kan man bara pengar man har (tjänat).”

Det här tycker jag är svårt för det är mycket att ta hänsyn till. Om vi är kvar på unga människor kan det kanske vara värt att investera tid för att få ett jobb. Många är de som tjatat till sig ett gratisjobb (”Jag kan koka kaffe!”), gjort sig oumbärliga och blivit rikligt belönade.

Å andra sidan tycker jag att det är viktigt att förstå sitt eget värde och slå vakt om det. När jag jobbade som ståuppkomiker hände det flera gånger att artistbokare ringde mig och undrade om jag kunde jobba för kaffepengar. ”Just den här kunden har väldigt liten budget, men det är ett viktigt gig som kommer leda till fler fullbetalda jobb längre fram.”

Kanske blev jag inte utnyttjad på samma sätt som provjobbande servitriser som byts ut mot nya när det blivit dags att få lön. Kanske var det bokarens förhoppning att verkligen ge mig vettiga jobb, men ofta betydde ”löftet” att man alltid fick de där bokningarna från kunder som egentligen inte hade råd. Bokaren kunde säga att han var skyldig mig en tjänst, men utlovade tjänster sätter inte mat på bordet.

Så var drar man gränsen? Jag tror att man får känna det från fall till fall. När jag provskrivit för tv vet jag att valet varit ”spekjobb” eller inget alls, men då har den möjliga belöningen varit värd arbetsinsatsen. Ofta är det mer tveksamt. Ställ då massor av följdfrågor för att ta reda på oddsen för ett ”positivt väntevärde”. Börjar motparten slingra sig redan där har du svaret – spring!

Förklara din ståndpunkt. Att du varken kan eller vill jobba gratis om det inte med största sannolikhet leder framåt. Blir du lovad bättre betalt, bättre arbetstider eller nya kunder senare – kräv att få det skriftligt. Troligen håller det inte i domstol, men det gör åtminstone att du slipper höra att du missförstått vad som sagts och lär inte skada dina chanser.

Om du vill slippa luddiga gränsdragningar, brutna löften och allmän irritation kan du också välja att aldrig jobba för mindre pengar än du anser dig värd. Det är också en chanstagning, som kan leda till att du går miste om möjligheter, men i allmänhet tror jag att man gör klokt i att hävda sitt värde. Om inte du gör det kommer ingen annan att göra det åt dig.

Fram för korta/snabba analyser!

Jag har länge gnällt på twitterfiering och uppmanat folk att läsa långa böcker och träna upp sitt tålamod. Jag har inte ändrat mig, men skulle vilja hylla motsatsen också.

När det gäller aktier och bolagsrapporter frågar jag mig ofta hur det kommer sig att marknaden reagerar på det ena eller andra sättet. I det läget vill man bara ha ett snabbt svar. Fast bra. Vore det inte för det tillägget kan man ju hoppa in i valfritt börsforum och läsa någon tramsig teori av anonyma idioter utan kunskaper. Eller också är de mycket initierade, men det vet man ju aldrig.

En nybliven favorit är Placeras nyförvärv Jesper Norberg, som dyker upp i Placera-TV, antingen själv eller tillsammans med någon kollega eller inbjuden gäst, ofta bara en kvart efter att nyheten eller rapporten kommit ut. Visst, det blir inte djupt och ingående, men det är inte heller det viktigaste just då.

Jag har sett kritik mot Jespers ostädade skrivbord, skrynkliga skjorta eller dåliga ljud när han inte sitter i en för ändamålet skräddarsydd studio, men det stör mig inte alls i det här formatet. Jag skulle gärna dra det ett steg till – häng på honom en GoPro-kamera och livesänd när han springer runt i korridoren och raggar intervjuoffer!

En annan enkel och prestigelös analysfavorit är Marcus Hernhags fredagschatt i Privata affärer. Läsare frågar Marcus vad han tycker om ett innehav och får 1-2 meningar till svar. ”Kortsiktigt fullvärderad, men ett bra bolag som borde ha mycket att ge på lång sikt.” Inte uttömmande, men ger tänkvärda tankar att gräva ner sig i.

En kommentar är inte slarvig eller meningslös bara för att den är kort. Eller: Hellre 140 slagkraftiga tecken än 1400 teckens svammel (säger killen som just svamlat i 1400 tecken).

Ingen kaka till kaffet

Jag känner ett par som ibland låter sitt barn sitta i framsätet när de åker bil, ibland inte. Resultatet är att varje gång de ska skjutsa runt barnet ska det bråkas om detta i flera minuter varefter både barn och förälder är sura i timmar. Istället för att förklara för ungen att barn sitter bak och så behöver det inte tjafsas om det.

Grundläggande barnuppfostran (säger jag som inte har barn), men systemet kan med fördel appliceras på alla människor, inte minst på oss själva. I december drack jag mycket kaffe hos andra människor, med kaffebröd, hembakta bullar, pepparkakor... Det blir ju lätt så, men nu när jag dricker en slät kopp kaffe hemma hos mig själv kommer jag allt som oftast på att jag saknar tilltugg trots att jag inte brukar ha kaffebröd hemma. Äter jag aldrig kaffebröd saknar jag det inte heller.

Apropå kaffe dricker jag väldigt sällan kaffe på stan. Aldrig själv. Visst kan jag bli kaffesugen om jag känner doften av nybryggt kaffe, men konceptet att köpa en pappmugg kaffe till priset av 2-5 kaffekannor hemma finns inte på kartan.

Men ska man inte unna sig? Visst kan man göra det, men blir livet dubbelt så roligt för att man unnar sig dubbelt så mycket saker? Kommer den där kaffemuggen på stan vara godare än koppen man dricker när man kommit hem? Jag är skeptisk.