Poänglösa hemläxor

Jag är den där killen som kollar och jämför priser och produkter, läser produktbeskrivningar på företagens hemsidor och gör allt jag kan för att i förväg förvissa mig om att jag ska göra ett bra köp. Och vad har jag för det? Ganska ofta ingenting.

Igår skulle jag köpa färg för att måla några väggar. Bestämde mig för en färg på Bauhaus. Långt ifrån den billigaste, men de var billigast på det här fabrikatet och jag gillar Bauhaus. Ja, inte att det en gång i minuten under hela besöket ekar ”NÄR DET MÅSTE BLI BRAAAA!!!” ur högtalarna, men resten.

Peter Stormare lajvar uteliggare. Eller tvärtom?

På hemsidan hittade jag en tioliters- och en tolvlitershink till exakt samma pris. Jag kontaktade då kundtjänsten via chatt och fick veta att min iakttagelse var korrekt. Priset och färgen var lika, det enda som skilde var volymen. Jo förresten, en sak till. Tiolitershinken hade högre kundbetyg.

Tolvlitershinken var tydligt en utgående produkt, men enligt hemsidan fanns tio stycken kvar. Jag skrev upp artikelnumret och numret på den rutan i butiken där färgen skulle finnas. Sedan åkte jag dit för att handla. Bäst att skynda sig.

Men nej, där fanns ingen färg. Hittade en anställd som snabbt konstaterade att i den rutan har den aldrig funnits, där var det lackfärg. Varför det stod så på nätet visste hon inte. Så hon gick och tittade på de 2-3 ställen där den här färgen verkligen hade funnits, men där var det slut. Med andra ord var allt på hemsidan fel – fel antal på fel plats, eller rättare sagt inget antal på någon plats.

Nu lyckades jag pruta ner priset på tiolitershinken istället så jag är inte jättesur, men det här är inte specifikt för Bauhaus. Lagervärden verkar vara lite av en slumpgenerator på många företags hemsidor. Meningen med att ange lagerplats och antal i lager måste väl vara att underlätta för kunderna, inte att reta upp dem?

Nåväl, nu ska jag måla. Det känns säkrare för då vet jag att jag blir förbannad.

Subventionerad könsstympning

En debatt om religiös omskärelse drog igång när Centerpartiet bestämde sig för att ”verka för att omskärelse av pojkar som inte sker av medicinska skäl ska förbjudas i Sverige”. Judar och muslimer gick i taket och en del menar att om detta blir verklighet kan de inte utöva sin religion i Sverige.

Förutom att jag är principiell motståndare till barnmisshandel och tycker att barn har rätt att inte bli stympade pga föräldrarnas tro förstår jag inte fenomenet religiös omskärelse. En allsmäktig gud gör väl inte ett så fundamentalt fel vid skapelsen att det genast måste rättas till efter födseln?

Vi snackar ju inte om enstaka fall här, enligt denna religiösa vanföreställning måste gud ha 100 felprocent (eller 50 om man bara tror att gud misslyckats med ena könet)! Tur att han inte sabbat alla djur också för då skulle hela mänskligheten inte hinna göra annat än att rätta till guds misstag.

Men det här är en ekonomiblogg, så nu lägger vi såväl religion som det fysiska och psykiska lidandet det kan innebära att skära i barns kön åt sidan och går strikt på det ekonomiska. Det här tar upp plats i vården och kostar såklart pengar, och det är inte självkostnadspris.

Region Skåne tog beslut för två år sedan att sluta subventionera ingreppen, men att ändå ”fortsätta att tillhandahålla tjänsten till en rimlig kostnad”. Huruvida de faktiskt har slutat subventionera också i praktiken hittar jag ingen info om (det lät onekligen lite luddigt), men i Stockholm verkar det i alla fall vara business as usual:

"För pojkar under 18 år som bor inom länet är omskärelsen subventionerad Stockholms Läns Landsting och kostar 1500:-."

Jag förstår inte. Jag förstår verkligen inte! Jag skiter i hur gamla traditioner det handlar om, jag lever idag. Om vuxna människor vill skära i sina kroppar av icke-medicinska skäl ska de få göra det precis som ifall någon vill spruta in nervgift eller fett i pannan för att dölja rynkor. Men det får inte ta resurser från övrig – meningsfull – vård, och de ska få finansiera det själva, varenda krona! Allt annat är dårskap.

Vad bidde det då?

Här är en tweet som väl inte kommer med något revolutionerande avslöjande, men som jag ändå tycker är väl värd att lyfta fram.

Ni ser frågeställningen själva. En företagare vill ge sin medarbetare en engångsbonus och det slutar med att två tredjedelar försvinner i skatter. Och det är värre än så. Om medarbetaren använder sin del av kakan till att köpa något med normal moms på 25 procent försvinner tre fjärdedelar i slukhålet. Tankar han bilen för pengarna får han bensin för 1222 kr av företagarens ursprungliga 13142 kr, drygt 9 procent.

Frågan om det är ”rätt” har setts som retorisk av såväl skatteförespråkare som skattehatare (eller heter det skatteförnekare?) och många däremellan, som svarat ett rungande ”ja!” eller ”nej!”. Några tycker att företagaren borde ha fuskat eller åtminstone planerat genom att ge medarbetaren något avdragsgillt eller ledighet istället, men företagaren står på sig och förklarar att han ville ge just pengar och var villig att ta kostnaden för det.

En annan värdegrund.

Det närmaste jag själv kommit en bonus är att jag fick presentkort på en cd när jag blev ”månadens medarbetare” i början av 90-talet. Det var väl trevligt i och för sig, men pengar är ju alltid pengar. Eller ja, ibland är pengar liktydigt med pengar minus skatt, och den här historien visar med all tydlighet att det är något helt annat.

Klockrent

Läser att antalet rån där folk blir av med sina armbandsur ökar. Rekordet måste vara det amerikanska paret som blev av med en klocka värd 2,5 miljoner, men det verkar inte finnas någon nedre gräns.

Dyr var den, men snygg var det fanimej inte.

Polisens lösning är den vanliga – skuldbelägg offren:

”Var försiktig med att exponera dyra klockor i exempelvis sociala medier, i offentlig miljö eller på andra ställen där de kan uppmärksammas.”

Jag kan tycka att polisen borde lägga energi på att lösa brott istället, men jag som inte får betalt för att skydda hederligt folk kan inte låta bli att undra varför man vill ha en svindyr klocka på sig. Eller en klocka överhuvudtaget. Själv har jag en sån där mobiltelefon med inbyggd klocka. Har inte alla det?

Med undantag för pulsklocka vid löpning har jag inte burit armbandsur på över tjugo år. Skulle jag behöva det vid något enstaka tillfälle då mobilen inte kan vara på hade det definitivt inte blivit en klocka för flera tusen när det finns klockor för en hundralapp. Ni som fortfarande använder armbandsur, hur tänker ni? Jag är uppriktigt intresserad.

Alla dessa blanketter

Världen är full av blanketter och tro inte att du kommer undan när du dör. Tvärtom! Sedan min mamma dog verkar det inte finnas ett företag eller en myndighet som inte hört av sig. Till slut har till och med Handelsbanken gett ifrån sig ett livstecken. Inte med svar på frågorna jag skickat dem, men med ännu fler blanketter.

De flesta företagen ber mig berätta vart de fortsättningsvis ska skicka sina räkningar, om alls. Några vill betala ut pengar. Hur mycket kan de av sekretesskäl inte berätta, men för de flesta handlar det om enstaka kronor, i princip ränta eller återbäring på ett konto som inte har använts på länge. Ica låter meddela att de inte kommer att betala ut innestående 38 öre. Förståeligt.

Och så har vi Skatteverket. I Sverige skattas vi inte till döds utan långt längre än så. Mest aktuellt är bouppteckningen, som sedan det begav sig senast (2010) blivit lite krångligare. Nu måste man t ex utse två förrättningsmän, något som inte krävdes tidigare. Antar att landets jurister tackar och bockar för de ökade inkomsterna, men själv tänker jag ändå upprätta den själv. En blankett mer eller mindre liksom.

På lediga stunder försöker jag tömma bostaden, städa, måla och fixa, och jobba när andan faller på (eller strax före deadline). Någon gång per dygn försöker jag också hinna sova. Livet leker.

”Sparken”

Kalmars landshövding Thomas Carlzon sparkas, enligt Text-TV, men det är långt ifrån den enda märkliga formuleringen i denna soppa. Han får nämligen inte sparken utan ”anställs” på den så kallade ”elefantkyrkogården”, en plats på Regeringskansliet där man sätter avdankade myndighetspersoner som ingen behöver och som självklart inte skulle ha en chans att skaffa ett riktigt jobb på en öppen arbetsmarknad.

Det som hänt är att han betalat serveringspersonal svart. ”Skatteslarv” heter det på regimmediesvenska. Om du eller jag hade gjort detsamma skulle det ha hetat fusk eller skattebrott och dömts därefter, men nu är det ”slarv”. Inte kan en landshövding behöva följa lagen, ge grabben ett nytt jobb och så vänder vi blad.

Den som ger honom det nya ”jobbet” är civiliminister Ardalan Shekarabi, inte heller han känd för att ta så där stenhårt på lagar och regler. Ni kanske minns det här, det här eller något annat klavertramp. Carlzons företrädare på landshövdingsposten, Stefan Carlsson, fick förresten gå efter att ha ringt ”sexsamtal” för 16000 skattekronor. Så här löd ”domen” den gången:

”Stefan Carlsson kommer efter sin sjukskrivning att stå till regeringens förfogande och få andra arbetsuppgifter.”

Alla är lika inför lagen, men en del är mer lika än andra.

Att svara på e-post

Jag vet inte hur ofta jag mejlar ett företag (eller för den delen privatpersoner, men de har i mitt tycke ett friare val i hur de ska bete sig) som bara skiter i att svara. Senare kanske jag ringer och berättar mitt ärende och får höra ”Ja, jag såg det”, så mejlet kom fram. De bara sket i det.

Och hur ofta skriver inte svenska ”kändisar” (inte sällan politiker) på Twitter att de inte kan förväntas svara alla som frågar dem om något. Det är alltså inte världsstjärnor utan mer ”relativt-okänd-riksdagsman-i-trafikutskottet”. Att ens kalla dem kändisar är att dra det långt, men själva menar de sig vara så upptagna att de helt enkelt måste göra sig ännu mindre tillgängliga. Skriver man något och får respons väljer man att ignorera. Inte en gång utan nästan jämt.

"Jag har tappat mitt lösenord!"

Serietecknaren Scott Adams, Dilberts skapare, publicerade sin e-post-adress i Dilbert-stripparna och svarade i alla fall under många år personligen på alla meddelanden. Kanske gör han det fortfarande. Hinner han hinner rimligtvis både kommunsekreterare och administratören på Nisses Företag AB.

Jag mejlade till producenten för The Minimalists podcast som jag nämnt tidigare i den här bloggen. Jag hade en teknisk fråga om deras RSS-flöde och såg ingen annan råd. Enligt hemsidan har podden haft över 50 miljoner nedladdningar och hans mejladress nämns i varje avsnitt, så jag skulle bli förvånad om det inte plingar några hundra gånger om dagen i hans dator med brev från okända människor. Han svarade mig efter ett par timmar.

Vad vill jag då med detta – gnälla för att jag blivit ignorerad? Kanske, men främst vill jag vända det till något positivt. Jag och alla andra som stör sig på detta (och hittills har jag inte träffat någon som inte gör det) borde ställa krav. När mejl lämnas obesvarade – skicka dem igen med en fundering om de haft mejlproblem eftersom de inte svarat inom rimlig tid. Vänta ett dygn och skicka därefter en kopia till en chef, ju högre desto bättre. Är det privata företag – undvik dem. Anlita sådana som svarar!

Kommunala tjänstemän kan vi tyvärr inte välja bort, så där får vi jaga. Politiker kan vi åtminstone teoretiskt välja bort, men innan dess kan vi vara tydliga med att vi inte nöjer oss. Jag menar inte att varje enskild politiker ska behöva svara på frågor från just mig varenda dag, men vi betalar ändå deras lön. Det är inte för mycket begärt att de förklarar sina beslut.