Det är samma kassa

”Det är inte samma kassa”, säger politiker och tjänstemän ibland för att förklara varför pengarna är slut inom ett behjärtansvärt område medan det finns gott om dem inom ett annat. Detta är oftast ren nonsens. En kommun har en kappsäck med pengar som i sin helhet kommer ifrån skattebetalarna. Att totalbeloppet sedan delas upp på olika budgetposter går såklart att ändra på.

Detta inser den som tänker efter, men ibland är vi ännu mer låsta i våra privatekonomier. De flesta familjer har ganska fasta inkomster. Det är lön, barnbidrag och möjligen något mer. Sedan ska det fördelas på mat, transport osv, men hur kreativa är vi där?

En återkommande månadsräkning som alltid har samma summa uppfattas som en fast utgift och då stannar den där. Beställ autogiro så slipper du se den också. Men hur fast är den? Lån och boendekostnader ligger ganska fasta, men många kostnader vi kallar fasta är egentligen inte det. Det går relativt enkelt att se över sina försäkringar och abonnemang, byta bil, säga upp Netflix och annat, men många ser inte ens möjligheten.

Det är inget fel i att behålla utgifter, så länge man har råd med dem. Om man däremot säger att man inte har råd att åka på semester och den egentliga anledningen är att man valt ett kabel-tv-paket och en mobil på avbetalning lurar man bara sig själv. Privatekonomin består av en massa personliga val, hur aktiva valen är bestämmer vi själva.

Storbritannien efter Brexit

Är alla britter döda nu? Har Londonbörsen kraschat? Okej, jag raljerar lite, men de mest uppskruvade domedagsrösterna har faktiskt låtit som att Storbritannien inte kan överleva utanför EU, trots att länder som Schweiz och Norge visat att det går alldeles utmärkt.

Men EU har bland journalister och politiker blivit liktydigt med Europa. Stora tänkare (jag raljerar igen) som Carl Bildt propagerade för att Sverige skulle ”gå med i Europa” varpå Ronny Eriksson skrev följande:

”Ja, nu är det nya tider,
nu ska nya kvastar sopa
och nya kloka gubbar
ordinerar oss sin kur.
Dom lovar att nu ska dom
föra in oss i Europa
och man undrar när i helvete
vi nånsin har gått ur.”

Men tillbaka till landet som faktiskt har gått ur för en vecka sedan. Hur går det? Det är lite tidigt att säga, men Storbritannien har nettobetalat i runda slängar 110 miljarder per år till EU, så där får man lite krigskassa. Fast jag tror egentligen inte att det stör dem att betala pengar till samarbetet och till andra länder.

De stör sig mest på att demokrati bytts ut mot byråkrati. Det sitter människor i Bryssel, på i bästa fall tveksamt folkliga mandat, och bestämmer sånt som borde bestämmas nationellt. Det ligger i kolossers natur att alltid försöka bli större. Därför har ett samarbete för frihandel och fred börjat få en allt mer gemensam utrikespolitik. Jag håller med om nästan allt Nigel Farage säger här:

Fast han har fel när han säger ”No more financial contributions”. I praktiken betalar man EU-avgiften året ut, men det har å andra sidan fördelen av att man får elva månader på sig att förhandla fram samarbetsavtal. Jag tror att det var en bra lösning eftersom EU verkar ha trott att de kan tvinga kvar britterna. Nu har vi svart på vitt att det inte går, och då ligger det i bägge parters intresse att göra en snygg separation.

Jag ser det som ett plåster. Kanske svider det lite för britterna nu, men det var tvunget att göras och på sikt kommer såret att läka bättre. Det intressanta nu blir att se vem som vågar följa efter. Naturligtvis inte Sverige, som inte längre har något riksdagsparti som kräver utträde. Italien? Danmark? Eller ett östland som inte längre tycker att bidragen motiverar kraven från överheten?

Vilket land det än blir (och att fler följer efter är jag övertygad om) krävs det en politiker av Boris Johnsons kaliber, för det är hårda och mäktiga motståndare man tvingas slåss emot. När Sverige gick med sa ja-sidan att det bara är att gå ur om vi inte vill vara kvar. Nu vet vi att den europeiska unionen är lite som Hotel California - ”you can check out any time you like, but you can never leave”. Helt fria från EU-avgifter väntas inte Storbritannien bli förrän runt 2060.

Vem röstar för pengar?

I min livslånga kamp att försöka förstå min samtid har jag nu kommit fram till tv-omröstningar. Häromdagen föreslog någon på Twitter att man skulle ringa och rösta på Jerringpriset. Det var idrottsgala på tv och nu fick tittarna för några kronor per röst berätta vilken idrottsstjärna man tyckt gjort sitt jobb bäst det senaste året.

”Calle Halfvarsson!!!”

Jag har ofta åsikter och kan häva ur mig dem även när ingen efterfrågat dem, men jag skulle aldrig betala för att få berätta för omvärlden vad jag tycker. Särskilt inte i en omröstning där min röst inte väger tyngre än någon av övriga hundratusentals röstande.

För detta är ingen liten företeelse. I förra årets Melodifestivalfinal blev det femton miljoner telefonröster! Detta program samlade visserligen 3,6 miljoner tittare. Fråga mig inte varför, någon gång har jag råkat se en trailer och velat begära skadestånd för psykiskt lidande. Det dyraste alternativet där kostar 9,90 kr/samtal. För tio spänn vill jag ha en middag! Eller (om det vore ett alternativ) själv få bestämma utgången av tävlingen. Men nej, man får en femtonmiljontedels andel i tramset.

Med femton miljoner röster kan vi ändå dra slutsatsen att det finns människor som röstar 10-20 gånger. Då snackar vi pengar. Och om det nu är en miljon (jag gissar vilt här) som röstar bara i Melodifestivalen lär flera miljoner svenskar ägna sig åt detta vaskande i någon av alla galor. Rent statistiskt borde en del av dem läsa detta inlägg. Kan inte ni förklara varför? Jag fattar att ni har råd, sitter man inte och ringer hela kvällen blir summan hanterbar. Men ändå, varför?!

Kan man leva på en lön?

Om man kan vara hemma med sina barn landar ofta i frågan om en familj kan leva på en lön. Eller rättare sagt brukar diskussionen landa i att någon fastslår att det är omöjligt för en familj att göra det och så är det samtalet slut.

Men är det så? 2018 var den svenska snittlönen 34600 kr. Efter att arbetsgivaravgiften dragits, annars hade den varit 45471 kr. Hur mycket mer som försvinner i skatt beror på var man bor, om man har lån och lite annat. Enligt Ekonomifakta.se har vi en nettolön på c:a 26200 kr att utgå ifrån. En familj med två vuxna och två barn har då, inklusive barnbidrag, 28850 kr att leva för om vi förutsätter att de inte får föräldrapenning eller någon form av vårdbidrag.

Då går vi till utgifterna. Jag har i flera inlägg konstaterat att förbehållsbeloppet/existensminimum är mycket väl tilltaget, men vi utgår ifrån det trots att jag tycker att alla lätt borde klara sig på hälften. För en familj med två barn under sex år ska man klara sig på 13572 kr/månad för mat, kläder, hygien, telefon, hushållsel, försäkringar och andra mindre utgifter för tillfälliga behov.

Räknar vi av det återstår drygt 15000 kr för boende och kanske en bil. Bor man i Stockholms innerstad räcker inte det så långt (fast då behöver man kanske ingen bil), men på många ställen i landet är en boendekostnad på 10000 kr och en transportkostnad på 5000 kr helt rimliga.

Märk väl att jag i min analys avrundat till familjens fördel och utgått ifrån att de inte har några andra inkomstkällor, ingen avkastning från sparkapital osv. I verkligheten tänker jag mig att barn inte bara dyker upp vid frukostbordet en dag och att tanken om att leva på en lön växer fram över tid. Kanske kan man i förväg anpassa boende och andra utgifter samt gneta ihop en buffert.

Jag har full förståelse för att inte alla tycker att ”existensminimum” innebär ett liv i överflöd och inte alls har någon lust att klara sig med en bil eller ett billigare boende, men nästa gång jag hör någon säga att det är omöjligt för en familj att leva på en lön kommer jag att säga emot. Det handlar som vanligt om prioriteringar.

Svensk korruption

Det sägs, bl a i mitt kommentarsfält, att Sverige har mindre korruption än nästan alla andra länder. Med statistik kan man visa vad som helst, men stämmer det verkligen? Och är det egentligen intressant att jämföra Sverige med länder som Somalia som inte ens funnits i hundra år?

Det är också svårt att veta var gränsen för korruption går. Är t ex Jan Björklund den bästa kandidaten som ny ambassadör i Italien eller får han jobbet som tack för att han såg till att Löfven fick fyra år till? Jag vet inte.

Men det finns gott om mer tydliga exempel på korruption i Sverige, som Boforsaffären och allt som har med den så kallade ”Göteborgsandan” att göra. Faktum är att vi har nog med korruption för att exportera. Svenska ambassader och konsulat får allt fler korruptionsanmälningar mot sig och UD säger själva att ”korruptionen blivit ett problem”.

Uppdrag Granskning har en historia på gång om där ett politikerstyrt företagsprojekt i Värmland sitter i knäet på lokala entreprenörer. Hur vanligt är inte det, och hur mycket vanligare har det inte blivit?

”I'll scratch your back...”

Men jag är inte alls säker på att det registrerats i Transparency Internationals statistik. Grejen med korruption är att den är svår att avslöja så länge alla inblandade är lika måna om att den hålls hemlig. Detta i kombination med allt slöare journalister som helst vill hitta färdiga scoop på Facebook bådar inte gott.

Poddreklam

Jag har lydigt lyssnat på reklaminslagen i poddar. Inget är gratis, sägs det, och särskilt poddar som drivs av ett par eldsjälar utan en stor organisation i ryggen måste ju finansieras på något sätt. Om jag inte stöttar dem genom att donera känns det inte mer än rätt att jag lyssnar på vad deras sponsor har att säga.

Men det finns gränser. De senaste månaderna har många poddar lagt till flera reklamsnuttar per avsnitt. Inte sällan är det poddaren själv som läser upp en text författad av företaget som marknadsförs, vilket gör det ännu lite segare än om man åtminstone har en rapp och ärlig produktion.

Inte minst gäller detta ekonomipoddarna, som dessutom minst en gång per avsnitt tvångsmässigt rabblar att alla investeringar innebär risker, ”det är inte säkert att man får tillbaka det satsade kapitalet”, ”gör alltid din egen analys” och så vidare. Drar man bort alla dessa störningsmoment är det ibland inte så mycket innehåll kvar.

Jag har som sagt svalt det, men nu har jag börjat sålla bland reklampoddarna. Dels genom att helt låta bli att lyssna på dem, dels genom att inte lyssna på de reklamintensivaste programmen när jag springer och därför inte har tid att spola förbi disclaimers, kalsongreklam och ”Dagens avsnittet produceras i samarbete med Kläggoffs, och Bernt, vad är egentligen det bästa med Kläggoffs...?” varpå Bernt läser upp samma text som förra och förrförra avsnittet.

Jag har som sagt viss acceptans och om det ”riktiga” innehållet håller hög kvalitet blir den större, men om många lyssnare irriteras och sitter beredda att spola framåt så fort poddaren säger ”Vi är strax tillbaka!” minskar värdet för annonsörerna och därmed på sikt för poddarna, så jag råder dem att inte bli för giriga. Eller på ekonomibloggsvenska:

”Reklaminslag innebär en risk och det är inte säkert att ni får tillbaka lyssnare som tröttnat, så gör därför er egen analys om varje annonsör innan ni hoppar på ett samarbete.”

Jag visste det!

Skrivarbläck är ju en av världens dyraste vätskor som får tolvårig whisky att framstå som T-Röd från Ica Basic, och även om jag sedan många år gått över från bläckstråleskrivare till laser känns det skönt att få alla mina fördomar bekräftade av någon som jobbat med det.

Alltså:

• Skrivarbläck är i stort sett gratis att framställa och marginalerna är hutlösa.
• Utvecklingen av bläckpatronerna är i stort sett att de regelbundet ändrat storlek så att man inte bara ska behöva köpa nya patroner hela tiden utan också rätt ofta en ny skrivare.
• Anledningen att bläckstråleskrivare ändå är ganska billiga är att man ska fortsätta använda dem och därmed betala tillverkarna för bläck igen och igen. Och igen.
• Chippet på patronen signalerar att bläcket är slut långt innan det faktiskt är det. Kan du lura skrivaren att du bytt patron till en ny och inte en gammal finns det bläck kvar.

• Det finns ingen rimlig förklaring till att du inte kan skriva ut svartvitt bara för att det (eventuellt) är slut på magentabläck.
• Företagen försöker se till att du inte kan fylla på bläck i en gammal patron, inte för att det inte borde funka utan för att tjäna oskäliga pengar.
• De jävlarna ser till att skrivaren blandar cyan i det svarta bläcket så att det ska ta slut även på de tre färger du i stort sett aldrig använder.

Jag är nu inne på min andra laserskrivare. Inte för att det var något fel på den första utan för att Canon (som inte alls är kanon) inte hade lust att fixa en drivrutin till Windows 8 utan tyckte att jag skulle köpa en ny skrivare istället. Så jag förklarade för Canon att det enda jag vet säkert om framtida skrivare är att de inte ska heta Canon.

Men eftersom det är minst femton år sedan jag gick över till laser var jag tvungen att kolla om det hänt något nytt i bläckbranschen. Svar: Nej. Den billigaste bläckskrivaren hos Netonnet kostar 299 kr, bläcket kostar 378 kr (199 för svart och 179 för resten). De kallar den för en allt-i-ett-skrivare, men kundrecensioner på nätet tyder snarare på att modellen är en aldrig-i-helvete-skrivare.