Ingen kollaps?

Det senaste året har det ofta diskuterats huruvida Sverige är på väg mot en systemkollaps. Vanligtvis menar anhängarna av teorin att det finns bevis för att så är fallet medan motståndarna tycker att det är överdrivet så länge vi inte befinner oss i en Mad Max-värld med fullskaligt krig där människor stjäl mat och bränsle av varandra för att överleva.

Jag ser inte en kris bakom varje buske, men när kommunerna själva säger att 80 procent av dem kommer att få göra kraftiga nedskärningar i kärnverksamheten tror jag att de talar sanning. En kommundirektör använder ordet ”systemhaveri”, vilket väl är ganska nära kollaps.

”Vård i världsklass”?

Välfärdsförespråkare argumenterar för ett högt skatteintag genom att peka på att vi i Sverige får vård, skola och hjälp av polisen oavsett personliga förutsättningar, och det låter ju bra. Men om kommunerna skär ner kraftigt på personal och driftskostnader stämmer inte det längre, om det ens gör det nu.

Om vi som medborgare tvingas köpa dessa tjänster själva i form av privat vård, privatskolor, privata läxhjälpare och privata vaktbolag är det inget som skiljer oss från länder med en bantad statsapparat. Eller jo, för vi har fortfarande världens högsta skattetryck.

Men vad ska vi göra då – dö i vårdkö för att samhället inte levererar vård, låta våra barn hamna efter för att de inte får tillräcklig hjälp i skolan och låta vårt bostadsområde förfalla eftersom polisen varken har tid att skydda oss eller vår egendom? Nej, så länge vi har råd kommer vi göra allt för att fixa detta eftersom samhällets ”kärnverksamheter” också är viktigast för oss.

Som investerare tror jag på en ljus framtid för skolkoncerner som IES och Academedia, vårdbolag som Attendo och Humana, och säkerhetsbolag som Securitas och G4S, för om inte samhället levererar får parallellsamhället göra det.

”Trojan”-utpressning

Jag fick ett utpressningsmejl som gick ut på att jag skulle vara hackad efter att ”ha besökt en vuxen webbplats”. Inte unikt, men om någon missat upplägget handlar det om att det skulle finnas en komprometterande film som inte skickas till alla jag känner ifall jag betalar €1450 till ”hackaren”.

Om någon verkligen hackar mig skulle de bli besvikna över min torftiga internethistorik, men ifall jag hade ruskat tupp framför datorn blir det ändå ingen film eftersom jag saknar den webbkamera personen påstår sig ha kontroll över. Utpressningen blir därmed lika trovärdig som de mejl jag får varje vecka om att det blivit problem med mitt (icke-existerande) Netflixkonto.

Jag ska inte försöka lära scammare att scamma, men förutom att jag saknar webbkamera och att de snuskigaste hemsidor jag besöker ibland är svenska kvällstidningar (även om det kändes lite smutsigt skulle jag inte betala för att bevara den hemligheten) hänger jag upp mig på några detaljer:

”Jag har också full tillgång till ditt konto.”

Vilket konto? Vore det bankkontot skulle de knappast be mig om pengar. Kundklubbskontot på Willys? Biblioteket? Knappast. Så dra till med en populärt mejlsajt som Hotmail eller Gmail för att ge uttalandet någon slags trovärdighet.

”Jag har tittat på dig i flera månader nu.”

Förutom att det låter ökentrist är det en extremt dålig affärsidé.

”Faktum är att du har smittats med skadlig programvara via en vuxen webbplats som du besökte.”

Samma här, att inte berätta vilken webbplats undergräver trovärdigheten. Chansa på något allmängiltigt med ”hot babes” i namnet. Om jag vore internetporrmissbrukare skulle jag nog inte ha järnkoll på vilka sidor jag besökt.

”Trojan-viruset ger mig fullständig åtkomst och kontroll över en dator eller någon annan enhet.”

Nu blev bluffen ännu tydligare. De vet alltså inte ens vilken typ av maskin de ska ha hackat.

”Så snart betalningen är mottagen, tar jag bort videon och du kommer aldrig att höra mig igen.”

Ja, de har ju verkligen gett mig alla tänkbara anledningar att lita på dem ;-). Och det var inte dåligt med pengar de ville ha heller. Med rådande växelkurs vill de ha 15270 kr! Jag gissar att fler nappat om de nöjd sig med 152,70 kr i första rundan.

”Inlämning av klagomål till någonstans är inte meningsfullt”.

Om jag bortser från den bedrövliga Google-Translate-svenskan var detta det mest korrekta de skrivit hittills. Det tjänar absolut ingenting till att anmäla mejlet. Men ett blogginlägg blev det i alla fall. Vackert så. Skickar de mig den utlovade filmen lovar jag att lägga upp den på min Youtube-kanal.

VM i budgetmiss

Att planera och budgetera påstås vara bra, men det lyckas inte alltid. Idrottsevenemang tycks vara något av det sämsta man kan satsa på för att tjäna pengar, men alpina VM i Åre 2019 förväntades gå med 50 miljoner i vinst och det är ju inte kattskit!

Fast några dagar innan tävlingarna kom organisationen fram till att det bara skulle bli 40 miljoner. Detta efter en Excelmiss som man tydligen inte dubbelkollat förrän då, så där rök tio mille. Om det stannat där hade det ju ändå varit succé, men när tävlingarnas kassa räknades visade det sig ha blivit 30 miljoner i förlust istället, så där rök 70 till.

Hur då, frågar sig vän av ordning. Låt oss fråga vd:n. Eller, rättare sagt, låt SVT ställa frågan.

 - Sen efter VM, precis för ett år sen, det var då vi började gå igenom ekonomin. Vi såg att kostnader hade ökat, intäkter blev mindre och det är ju självklart nåt man har ägnat nätter och dagar och timmar åt att fundera hur kunde det bli så här.
 - Vad har du kommit fram till?
 - Ja, jag är ytterst ansvarig som vd och det är många, många delar i det hela som har varit väldigt lärorikt för mig på ett otroligt tråkigt sätt.

Är det fler än jag och SVT:s André Pops som inte fattar? De har med en omsättning på 400 miljoner lyckats få till ett resultat 80 miljoner sämre än väntat. Jag följer inte alpin skidåkning sedan Stenmark slutade, så jag vet inte hur själva tävlingarna gick, men det ekonomiska handhavandet måste ha slagit något slags rekord.

Låt mig slippa tänka bort krediten

Dags för lite nätbanksgnäll. När jag loggar in på Avanza möts jag av en översiktssida. Det första jag gör då är att svära lite över den senaste ”uppgraderingen” av layouten som gjort allt sämre och speciellt översikten lite mindre översiktlig. Sedan läser jag följande för ett konto där jag har värdepapper:

”Tillg. för köp XXX XXX kr (inkl. kredit)”

Vad som avses med krediten i detta fall är att jag kan låna pengar från Avanza med aktier som säkerhet. Jag har aldrig använt mig av denna möjlighet, men även om jag hade det vill jag såklart inte se det i översikten. Där vill jag se hur rik jag är, inte hur mycket pengar jag skulle kunna samla ihop om jag lånar.

Det slår mig att detta är en god sammanfattning över allt som är galet med vårt samhälle. Vi har t ex en regering som pratar om fulla respektive tomma lador helt oberoende av statsskulden och använder bruttonationalprodukten som ett mått på hur bra det går för Sverige.

Precis som om grannen skulle bli rikare av att köpa en ny bil med hjälp av billån. Det blir han inte. Privatekonomin blir inte heller bättre för att vi sänker avbetalningstakten på våra lån, trots att vi då får mer pengar att röra oss med.

Jag kan ge er fem exempel till, men jag utgår ifrån att bloggens läsekrets inte är idioter och det tror jag inte att Avanzas kunder heller är, så lägg vänligen ”ekonomi inklusive kredit”-siffrorna under någon obskyr flik för kreditentusiaster som vill jämföra belåningsvärden.

Är jag bara en gnällig gubbe eller är jag en gnällig gubbe som har rätt?

Fanns social fobi förr?

Jag tittar inte längre på Lyxfällan. Känslan är att de fick allt svårare att variera programmet eftersom alla deltagares problem hade tagits upp tidigare. Istället valde man att försöka få till variationen genom att ta in programledare som inte kan ett dugg om ekonomi (ja, det är Frida Boisen jag menar).

Jag har inte sett det nu heller, men väl ett klipp om en youtuber med social ångest, eller social fobi. Programledaren bjuder då in ytterligare än youtuber med samma åkomma. När jag skulle ut i arbetslivet fanns inte Youtube och tusan vet om social fobi heller fanns.

Fast i USA fanns det nog för enligt Wikipedia led 13,3 procent amerikaner av det redan 1994. Jag vill inte förringa någons psykiska ohälsa, men när jag läser Wikipediatexten får jag känslan av att det mest handlar om fullt normala reaktioner. Att man inte vill att andra ska uppfatta att man är orolig eller vill undvika att andra ska se att man svettas behöver knappast sjukdomsdiagnosticeras.

”I den specifika typen uppkommer ångestreaktionerna vid vissa situationer, till exempel då personen ska hålla ett föredrag”.

Jag jobbade i tio år med att prata inför folk och jag hade inte vilopuls en enda gång när jag klev upp på scen. Borde jag kanske ha sjukskrivit mig? Jag kan tycka att det var lite självförvållat eftersom jag hade kunnat söka mig till ett annat jobb. Apropå det läser jag följande om Lyxfällan-Amanda:

”De ekonomiska problemen tog sin början när Amanda avslutade sin utbildning inom kommunikation och media. Sedan dess har hon inte arbetat.”

Onekligen ett spännande val av utbildning. Nu känner inte jag Amanda, men om hennes normala sätt att tackla problem och jobbiga situationer (vem tyckte inte att det var jobbigt att gå på sin första jobbintervju?!) är att till varje pris undvika dem kanske hon är helt frisk, bara väldigt bekväm.

Märkes-t-shirts

Jag fattar att många har dyrare klädkonsumtion än jag även om jag tror att många skulle kunna pressa kostnaden utan att kompromissa. En del har jobb där de inte kan gå runt som en slashas, andra vill inte för allt i världen synas i matbutiken i fula kläder, en tredje grupp vill ha högsta komfort när de är ute i skog och mark. Kanske är det också så enkelt att man tycker att glädjen att klä sig i en Armanikostym är så så stor att det helt enkelt är värt pengarna.

Allt det där är helt okej. Men så finns det klädval jag bara inte begriper. T-shirts kan vara det bästa exemplet. Nästan alla bär dem. De funkar utomhus på sommaren, inomhus jämt och en del sover i dem. Dessutom funkar de under en skjorta eller tjockare tröja.

Själv kan jag nog inte se mig klä upp mig i en kortärmad t-tröja. Kanske i rätt färgsättning under en kavaj om tillfället är tillräckligt informellt, men mest ser jag t-shirt som ett vardagsplagg, ungefär som blåjeans och rutiga flanellskjortor. De flesta tycks hålla med, man ser sällan t-shirts på galamiddagar och filmpremiärer.

Så hur kommer det sig att det finns en marknad för t-shirts som kostar uppemot tusenlappen? Här är tre exempel på vanliga tröjor som kostar 400-1000 kr. Naturligtvis är det märkeskläder, men med så diskreta loggor att de ändå knappt syns. Jag tog mig friheten att plocka bort två av dem nu, men bara en syntes ändå när man har på sig tröjan.

Vad är grejen? Jag hade inte köpt någon av dessa för över femtiolappen. Dessutom har jag nog t-shirts så det räcker hela livet, har inte alla det? T-shirts är lite som bläckpennor – ingen köper dem, men alla har dem. Enda anledningen jag kan se till att köpa en t-shirt är om den har ett speciellt tryck eller viktigt budskap.

Om jag skulle ha en tröja för det facila priset av 899 kr och någon till äventyrs skulle uppmärksamma det skulle jag ärligt talat förakta dem lite för att de ens vet detta. För de pengarna kan jag köpa något betydligt roligare än en vit t-shirt. En hel kostym t ex. Nej, inte Armani, jag vet.

”Man kan inte förbjuda fattigdom”

Det finns argument både för och emot tiggeriförbud. Jag tycker att ordningslagen borde räcka för ett allmänt förbud, men det kan diskuteras.

Något som däremot inte borde behöva diskuteras är huruvida ett förbud mot tiggeri är liktydigt med ett förbud mot fattigdom. Jag vet inte hur många gånger jag hört människor på fullt allvar tycka att det är ett argument mot tiggeriförbud:

”Vi kan inte förbjuda tiggeri, för det går inte att förbjuda fattigdom.”

Till att börja med behöver man inte ens vara fattig för att tigga. Jag och många andra tänker att vi inte skulle vilja tigga om det inte verkligen var sista tänkbara alternativet till försörjning, men människor är olika. Unga, fullt arbetsföra tiggare tar effektivt död på den myten. Sen är det klart att inte alla tiggare spelar golf och bor på Strandvägen:

Men okej, ”för skojs skull” kan vi utgå ifrån att exakt alla tiggare är oförmögna att tjäna egna pengar i ersättning för ett riktigt arbete. Hur hjälper det fattigdomsargumentet? Vi kommer aldrig kunna utrota ekonomisk brottslighet, det är inte ett argument för att sluta med pengar. Varför ens dra gränsen vid pengar – mord kommer alltid finnas, även om det fortsätter att vara kriminellt.

Nej, man kan inte förbjuda fattigdom, men tiggeri går utmärkt att förbjuda. Det har många länder gjort med stor framgång.