Kostsam myndighetsaktivism

Sverige slår sig ofta för bröstet om att vara en exemplarisk rättsstat. Här får alla sin sak prövad och döms rättvist, till skillnad från ”de där andra länderna” där ingen går säker.

Men är det så enkelt? Är bara myndighetspersoner tillräckligt engagerade verkar det inte så noga med rättssäkerheten. Ett sånt exempel är jakt och varg. Jag fick ett mejltips från Anna som tyckte att det var anmärkningsvärt att länsstyrelsen uppmanar privatpersoner att anmäla misstänkta jaktbrott anonymt.

Misstänkta brott trodde jag skulle anmälas till polisen, inte till länsstyrelsen. Och även om man kan anmäla anonymt också till polisen tror jag inte att de producerar reklamfilmer där man uttryckligen ber allmänheten att anmäla i postbrev utan avsändare för att det inte ska gå att veta vem som skickat det.

Ett aktuellt exempel på överreaktion inom jaktområdet är Karl Hedin som misstänks ha skjutit en varg, men istället för att ringa Hedin och be honom komma in på förhör åkte nationella insatsstyrkan(!) hem till den 69-årige direktören och körde honom från Bergslagen till Stockholm där man slängde honom i en fyllecell.

Att det blev en fyllecell var inte för att han var full utan för att det inte fanns någon annan cell ledig. Det speciella med fylleceller är att de bara innehåller en plastinslagen madrass, saknar toalett och strömbrytare för lampan, och att de intagna väcks en gång i timmen hela natten så att de inte ska kvävas i sina egna spyor.

Att just den här klienten inte var full gjorde ingen skillnad. Så man väckte den snart 70-årige miljardären varje timme dygnet runt innan man efter fem dagar häktade honom ”på sagolika skäl” (advokatens syrliga formulering) och flyttade honom till en vanlig häktningscell där han fick sitta ytterligare nästan en månad. Är det någon som tror att tillvägagångssättet hade annan avsikt än att bryta ner honom?

Att jag tjatar om Karl Hedins ålder och status i samhället är inte för att jag tycker att människor ska behandlas olika utan för att tydliggöra hur orimligt allt är. En hemlös knarkare misstänkt för brott kan man vara rädd ska fly, återfalla i kriminalitet och vara svår att hitta igen, men en företagsledare med ett tjugotal styrelseuppdrag och en miljardkoncern med tusen anställda kommer troligen inte gå i landsflykt för att slippa böter.

I det läget hade man spanat på Hedin i 2,5 år, avlyssnat hans telefon samt förfalskat utskrifterna från samtalen genom att skriva ”ohörbart” på sånt som hördes hur tydligt som helst, men inte passade in i historien man ville förmedla. Man har inga kvarlevor efter någon varg som skulle ha skjutits och huvudvittnet har för länge sedan tagit tillbaka sina uppgifter. Ändå har man precis genomfört en rättegång för att försöka bevisa att en äldre, etablerad företagsledare skulle ha skjutit en varg. När domen kommit blir det troligen en anmälan mot åklagaren för så kallat obefogat åtal.

Detta hysteriska intresse för jägare i Sverige handlar knappast om att det skulle vara särskilt viktigt att stävja illegal jakt, som möjligen var ett större problem på Åsa-Nisses tid. Jag kan inte dra någon annan slutsats än att det handlar om enskilda myndighetspersoners egna intresse.

Denna ”hobby”, personliga vendettor, kostar samhället enorma pengar som hade kunnat täcka riktiga undersökningar, brott och behov, och är bara ytterligare ett i raden av skäl till att återinföra tjänstemannaansvaret.

Nästan som riktig mat

SVT skriver om en ”vegetarisk boom” i mataffärerna. I reportaget framgår dock att det handlar om totalt ett par procent, vilket inte låter lika imponerande som att färsk, vegetarisk mat ökat med 40 procent.

Men okej, vi kan utgå ifrån att fler äter mer vegetariskt. Jag har inget emot det, jag är själv vegetarian sedan 30 år tillbaka. Men vad är det för skit folk äter? Lotta Lundgren säger:

”Det är framförallt en urban, medveten, ung medelklass som köper mycket hel- och halvfabrikat, som löser vardagen med den typen av produkter.”

Jag undrar mest på vilket sätt de skulle vara medvetna. Knappast hälsomedvetna och knappast ekonomiskt. Min gissning är att det är lata människor som aldrig brytt sig om att lära sig laga mat, men deras självbild förbjuder dem att frossa i Billys pizza och Gorbys piroger. Att värma upp processad färdigmat som påstås vara bra för klimatet klarar de och till tofurkyn ovan dricker de brölk.

Och den där vardagen som behöver lösas skulle alltså må bättre med fabrikstillverkad ”fejkon” och sojabiff? Att lägga en kvart om dagen på att laga mat från grunden finns det inte tid till, men Melodifestivalen och Agenda hinner de med. Det är möjligt att den ”urbana medelklassen” lyckas lura i sig själva att den prioriteringen är vettig, men mig lurar de inte.

Tala ur skägget

Jag tycker att det är orättvist att vi skäggbärare tvingas klä skott för den fula ovanan att tiga utan att samtycka för jag tror inte att vi är sämre än de skägglösa. Snarare bättre, för jag gissar att män (grovt generaliserat!) är aningens bättre än kvinnor på att stå upp för sig själva.

Ragnar Svedje i Rid i natt, han stod upp.

Men det är svårt, och de flesta av oss kan bli bättre. När min första chef öste en massa nya arbetsuppgifter över mig, men också över andra, sa jag ifrån att ”nu får du lugna dig”. Jag var ny på jobbet och kände att jag inte skulle klara att ta mer på mitt bord. Det som då hände var att när chefen försvunnit kom kollega efter kollega fram och sa att det var bra att jag satte ner foten. Kul med medhåll, men hade varit ännu trevligare om de själva hjälpt till.

För det är ju så, om vi inte står upp för oss själva kan vi knappast förvänta oss att andra ska göra det. Det gäller för såväl löneförhandlingar och andra jobbkonflikter som för ekonomi i stort. Och även om det kan verka tufft att göra det som ung provanställd tror jag inte att det blir lättare med tiden om man börjar med att fega ur. Tvärtom!

Därmed inte sagt att man ska vara en avig jävel som letar strider för att bråka sig till högre lön och andra fördelar, bara att man ska kräva sin rätt.

Framtidsfullmakt dålig framtidslösning

Tydligen funkar det där med framtidsfullmakt inget vidare. Bankerna vill ha sina egna mallar och rutiner. I Sveriges Radios exempel berättar en kvinna om att hennes mammas bank t ex inte lät henne betala räkningar digitalt. Hon var istället tvungen att ta sig till bankens kontor (med de knappa öppettider de har) och betala räkningar över disk. Vidare kunde banken inte tala om för kundens dotter vilka konton och värdepapper som fanns, det fick hon ta reda på själv.

Mitt tips: Fråga inte. Litar man på någon så pass att man är villig att ge personen en framtidsfullmakt borde man väl också kunna lämna ifrån sig inloggningsuppgifter för en internetbank. Har man det får man ju möjlighet att betala räkningar, flytta pengar osv. Då kan bankerna ha sina regler bäst de vill, de kan omöjligt veta vem som loggat in på kontot.

Min pappa dog 2005. Han hade ingen internetbank. För att ens kunna upprätta en bouppteckning behövde vi veta saldot på hans konton. Det vägrade banken trots att mamma hade fullmakt för hans ekonomi. För hon hade ju inte fullmakt för dödsboet. Jag blev ”Den besvärlige kunden” och då löste det sig till slut.

”Heeeeeeere´s Johnny!”

När min mamma blev sjuk kunde jag logga in på hennes internetbanker, flytta pengar, investera, betala räkningar och ta ut kontanter. Nu säger jag inte att jag gjorde detta för det vore ju inte tillåtet, men möjligheten fanns. Jag säger inte heller att jag någon timme efter att ha hittat henne död gjorde skärmdumpar på alla hennes konton till bouppteckningen, men rent hypotetiskt kan det ha gått till så.

Rent praktiskt, prata inte med banken om vad som händer ifall ni blir sjuka, prata med era anhöriga. Se till att de har tillgång till era konton och bank-ID, att de vid behov kan stoppa autogiron, vet vilka tillgångar ni har och hur de ska få tag i alla uppgifter. Det är ju inte värre än att ni avsätter en halvtimme åt detta, skriver ett utförligt papper och berättar för nära och kära hur de ska få tillgång till det om det behövs. Att vara beroende av banktjänstemän och byråkrater är aldrig kul och blir inte roligare när någon i familjen ligger för döden. 

Alla är i mitten

En tweet från miljöminister Per Bolund väckte en del reaktioner.

Att han är sur och ledsen över att blockkollegan L hotar att stödja motståndarlaget får man förstå. Det jag och många andra hajade till för var istället att han kallar sitt eget gäng, S/MP-regering med stöd av V, L och C, för ett ”samarbete i mitten”.

Och även om jag ser Bolunds eget parti som ett utpräglat vänsterparti är det kanske ännu mer anmärkningsvärt att han tycker att konstellationen är mitten trots stöd av Vänsterpartiet, vars förra partiledare sa att han vill avskaffa privat ägande och vars ungdomsförbund för bara några veckor sedan sa att deras mål är ett kommunistiskt samhälle. Tycker jag, men ett av svaren tycker att Vänsterpartiet är mitten:

”2000-talets ideologiska kontinentalrörelser placerar nog dagens VP i en ungefärlig politisk mitten. Hela skalan har förskjutits kraftigt högerut.”

Medelstalin.

Man kan vifta bort det som dårskap, men är vi inte alla i centrum av vårt eget universum? Kan du lista dina egna extrema åsikter? Jag kan det inte, i mitt liv är jag normen. Och inte blir det lättare att placera sig själv på olika skalor om man enbart omger sig med likasinnade.

Att få nya impulser är därför viktigt även för oss som inte är politiker som uppfattas som ufon. Annars kommer vi inte förstå hur vi kan spara pengar på våra inköp eller tjäna mer pengar på bättre investeringar. Då blir vi som Bolund, ingen bra idé.

Avstå, bara för att

Jag är en varm anhängare av att låta bli. Att avstå konsumtion har inte bara ekonomiska fördelar. Det är en stor risk att man bränner pengar eller tid av ren slentrian, för att man brukar göra det och aldrig funderat över nyttan.

Därför rekommenderar jag alla att testa att avvara en aktivitet eller sak i en vecka, bara för att du kan. Eller rättare sagt för att se om du kan. Det kan vara kaffe, på stan eller hemma. Eller att låta bilen stå. Cykla, gå eller samåk istället. Eller låt bli Facebook, snus eller tv. En vecka klarar du. Och klarar du det inte finns ännu större skäl att göra det för då har du ju ett beroende.

Livet ska inte vara så lätt, så testa att avstå. Det spelar inte så stor roll vad det är, bara det kostar eller riskerar att kosta pengar, tid, hälsa eller något annat. Efter ett uppehåll får man insikter. Kanske uppskattar man aktiviteten/varan mer efter att ha varit utan.

Eller så inser man att det var rätt skönt. Så var det för mig med exempelvis tv och Facebook, att jag upptäckte att jag ville fortsätta utan, och på den vägen är det. Kaffe vill jag inte vara utan, men där är jag periodare och kan lätt låta bli några dagar. Alkohol kan jag skippa helt, kanske har jag redan gjort det. Med annat är det värre, har försökt fasta men blir gnällig efter max sex timmar. Efter åtta är jag beredd att dö, eller döda.

Det sägs att summan av alla laster är konstant. Jag tror tvärtom att ju fler laster man har, desto fler lastar man på sig. Ingen går helt fri, men det skadar nog inte att kämpa emot.

Goa gubbar med tunn plånbok

Ännu ett bloggtips från ”Surgubben”. Många av oss som sparar pengar tycker att det är ansvarsfullt, men tydligen går det att tänka precis tvärtom. Tre vänsterpolitiker från V, MP och Fi, skrev en debattartikel med rubriken ”Det är ansvarslöst att lägga pengar på hög, alliansen” där de kritiserar att höger/mitten-styret i Göteborg fått ett överskott på 2,4 miljarder som inte omedelbart spenderas.

Jag ska inte låtsas som att jag är insatt i Göteborgs kommunpolitik, och varken debattartikeln eller svaret, lämnar några djupare insikter om vad som faktiskt har hänt, men för mig som privatperson är det självklart att alltid ha en buffert för oförutsedda händer. Att det åtminstone för ett par år sedan bara var Stockholm som hade en högre låneskuld gör det ännu mer självklart. Vänsterdebattörerna skriver:

”Göteborgarna förtjänar en välfärd att lita på, inte minst under en pandemi.”

Och hur ska man kunna lita på att välfärden finns kvar på lång sikt om man alltid har noll kronor i kassan? Göteborgs kommun har som sagt redan en av landets högsta låneskulder och den har dessutom ökat varenda år.

Jag har aldrig drivit en kommun, men om vi ser det som en privatekonomi fast i i högre skala känns det rimligt att ta höjd för framtida utgifter. Efter ungefär ett decennium med högkonjunktur är det dessutom ingen djärv gissning att konjunkturen vänder ner så småningom. Göran Perssons gamla devis ”Den som är satt i skuld är icke fri” gäller rimligtvis även kommuner.

Sen kommer det alltid att finnas brister som behöver åtgärdas, oavsett hur stora pengar man plöjer ner, men tömmer man alltid kontot är handlingsfriheten noll. Om kommunerna inte hade levt över sina tillgångar hade de inte haft någon skuld alls nu, men det begär jag inte att politiker ska förstå. Deras horisont sträcker sig som bekant aldrig längre än fyra år.