Sjuk eller bilpendla?

2022 får man dra av 18,50 kr/mil för jobbresor med egen bil, men först efter att man kommit upp i 11000 kr. Innan dess får man stå för hela kostnaden själv, vilket t ex lär gälla nästan alla säsongsarbetare.

”Vi får springa till jobbet!”

Nu betalar man betydligt mer än 18,50 kr/mil redan på macken. Räknar vi in värdeminskningen är avdraget, som för övrigt legat ganska konstant i många år, ännu sämre. Redan 2009 var det 18,50 kr (men med 8000 kr i schablonavdrag). Vad kostade soppan då, en tia?

Säg att du har tre mil till jobbet, jobbar heltid och det kostar dig 50 kr/mil att köra (det priset tror jag är lågt för de flesta). Då blir den faktiska kostnaden runt 67500 kr/år (45 veckor á 30 mil). Avdraget blir 13975, vilket med 30 procents skatt gör att du får tillbaka 4192 kr. 63308 kr får du stå för själv medan politikerna betalar tillbaka ungefär en fjärdedel av den drivmedelsskatt du betalat under året.

Det var tider det!

Frågan är vid vilken brytpunkt folk väljer att sjukanmäla sig för att slippa tanka. Kanske får vi svaret vid ishockey-VM i maj, varma sommardagar i juli, älgjakten i oktober eller fotbolls-VM i november.

Dyrare mat, om man vill

SVT listar maten som blivit dyrare. Trist, men är inte detta lite av en storm i ett vattenglas? Här är några av varorna:

Kaffe

Är det någon som fortfarande köper kaffe till ordinarie pris? Dum fråga, klart det är. Men varför? Kaffe säljs vakuumförpackat och håller i flera år. Själv köper jag fyra (eller i bästa fall fem) paket för en hundring och har ett ständigt lager. Kanske kommer även extrapriserna att krypa uppåt, men bryggkaffe är en populär lockvara för butikerna. För egen del skulle jag säga att priset varit oförändrat åtminstone de senaste femton åren.

Djupfryst frukt och bär

+13,5 procent. Samtidigt råder det inga tvivel om att nästan alla människor i västvärlden rör sig för lite och allemansrätten gör det möjligt att helt gratis plocka blåbär, lingon, vildhallon, hjortron mm.

Varje år slängs tusentals ton äpplen och annan frukt i komposten för att villaägarna inte har tid och lust att ta hand om dem. Man kan med lätthet hitta någon som bara är glad att bli av med sina äpplen, päron, plommon och rabarber. När någon pallade frukt i vår familjs villaträdgård sprang vi ner med plastpåsar (de var gratis på den tiden) för det fanns inte en chans att vi skulle kunna ta hand om allt själva.

Grovt bröd

Även detta har stigit tvåsiffrigt på ett år och även om det beror på höjda spannmålspriser kan alla som köper matbröd sänka sin brödkostnad med minst två tredjedelar genom att baka själva. Det är dessutom nyttigare och godare.

Jag har visserligen träffat massor av människor som säger att de inte har tid med någonting. Samtidigt skulle de aldrig missa en delfinal i Melodifestivalen, så det är såklart bara skitsnack. Den som är frisk kan välja bort förädlad mat, och alla kan passa på när det är billigt. Man behöver inte, man kan köpa precis det man vill när man vill, men det är också ett val.

Dags för Covid

När man blir sjuk har jag alltid sett det som en fördel att jobba hemifrån. På det sättet har jag t ex kunnat jobba när jag haft ryggskott eller varit magsjuk. Till skillnad från en gemensam arbetsplats går det att tillbringa halva dagen i badrummet eller sängen om man kan ligga dubbelvikt över skrivbordet den andra halvan.

Men det bygger på att man orkar jobba. Jag åkte på den där covidden förra helgen. Normalt blir jag inte förkyld och blir jag det är det över inom ett dygn, men här bet sig skiten fast i sex dagar innan jag  igår orkade sitta och skiva någorlunda strukturerat.

Nu är det ju ingen dans på rosor att ligga sjuk med feber och hosta även om man har en arbetsgivare som betalar. På ett sätt är det ganska skönt att slippa ha någon att svara inför. Är man inte sjuk så ofta behöver man ju ändå inte känna skuld, men jag gillar att prestera för eventuella pengar och jag tänker inte försöka få ut sjukpenningar i mitt norska företag innan jag skickat en enda kundfaktura.

Nu gäller att sitta på stolen, hålla käften och få något gjort, som min mentala förebild Hans-Erik ”Geggan” Nordin hade uttryckt det:

Avanza och krypto

Banker ogillar kryptovalutor i största allmänhet. Ibland under förevändningen att de ser till småspararnas bästa (varför de nu skulle göra det helt plötsligt), men det blir rätt uppenbart att det handlar om att man ogillar konkurrens. Valutaväxling är något av det mest lönsamma banker håller på med. Ofta kan de låta två av sina kunder byta pengar med varandra, helt riskfritt för banken, ge bägge kunderna en usel växlingskurs och en avgift på toppen. Vore jag bank skulle jag inte heller vilja se konkurrerande alternativ jag inte tjänar en krona på.

Nordea är en av de banker som gått ett steg till genom att förbjuda sina anställda att äga eller handla med bitcoin privat. Man kunde ju hoppas att nätmäklarna tänkte lite nytt, men Nordnet satte tonen genom att i flera år ha kroptohatets okrönte kung Peter Benson som ständig gäst i Sparpodden, och Avanza har legat hack i häl.

Huvudägaren Sven Hagströmer har tidigare kallat kryptoinvesteringar för ”galenskap” och inte ens velat gå med att kalla dem för valutor. Det är ändå inte på nivå med den gamle sparekonomen Claes Hemberg som gärna använder ord som lotteri, luftslott, ”dyrt pokemonkort” och som nog inte missat någon nedgång i bitcoin för att berätta att det nu snart är färdigspekulerat i detta pyramidspel. ”Men blockkedjetekniken är intressant”, mantrat för alla bakåtsträvande kryptohatare som inte vet vad de pratar om.

Därför var det inte utan förvåning jag såg att Avanza ingått ett partnerskap med kryptomäklaren Safello i syfte att ge sina kunder tillgång till Safellos tjänster.

Handlar det om att det inte längre går att stå vid sidlinjen och tänka bort fenomenet eller att man vill med på tåget i hopp om att tjäna pengar och/eller sänka hastigheten? Jag vet inte, men det ska bli intressanta att följa även den utvecklingen. Kommentar, Claes Hemberg?

”Överlevnad är en klassfråga”

Jag brukar inte blogga om låsta artiklar. Särskilt inte en som jag inte kunnat läsa själv, men när 95 procent av allt redaktionellt material i svenska medier handlar om Ukraina får man inte vara kräsen om man vill blogga om privatekonomi. Alltså, det enda jag vet om denna artikel är det som står på denna skärmdump:

Vi får väl ändå utgå ifrån att hon inte felciterats och att det som står där ger en någorlunda rättvis bild. Jag tänker därför bemöta påståendena.

”Att förbereda sig för en eventuell kris kan gräva djupa hål i plånboken”.

Det kan det säkert, men ett stormkök kostar 269 kr på Jula och ett ”lager av mat” kostar i stort sett ingenting om vi äter upp det efter hand. Det handlar ju bara om lite framförhållning.

”Alla har inte möjlighet att följa myndigheternas uppmaning att alltid ha en hemberedskap.”

Broschyren ”När kriget eller krisen kommer” delades ut till alla hushåll 2018. Embla har alltså haft fyra år på sig att köpa lite konserver och en vattendunk. Vi har alla saker att göra, men om Embla hade fått en krona för varje gång hon bytt profilbild på Facebook under de här åren hade hon varit ekonomiskt oberoende, så tid tycks inte vara hennes problem. Snarare prioriteringarna.

”Överlevnad är en klassfråga.”

Nej, men det är definitivt en ekonomisk fråga. Särskilt i Sverige där man oftast är hänvisad till att köpa sig den vård man behöver, vid sidan av att man betalar världens högsta skatter för att få den ”gratis”. Rika människor har bättre hälsa och lever längre. Det kan man tycka vad man vill om, men så är det.

Dock med väldigt stora individuella variationer, så även utan bättre ekonomi finns mycket att göra. Ta raska promenader, motionera, ät nyttigt och inte för mycket. Men får jag gissa på vad Embla kan göra för att få ett längre och framförallt bättre liv, så är det framförallt att sluta se sig själv som ett offer.

Rågbullar

Dags för ett nytt matbröd, rågbullar. En lite grövre frukostbulle, men utan kli eller tillsatta fibrer, med få ingredienser. Detta behövs:

smör/margarin, 50 gram
vatten, 5 dl
jäst, 50 gram
salt, 1,5 tsk
honung, 1 msk
grovt rågmjöl, 5 dl
vetemjöl, 8 dl

Smält matfettet, häll på vatten och värm mixen till c:a 37 grader. Smula ner jästen och vispa några sekunder så att det blandar sig. Häll ner resten av ingredienserna, salt, honung och mjöl.

Knåda manuellt eller maskinellt. Täck sedan över degen och låt den jäsa i minst 45 minuter, men gärna längre.

Dela degen i 18 lika stora bitar (jag använder våg, men har du ögonmått funkar det lika bra). Rundriv till runda bollar, lägg dem på plåtar och jäs under bakduk en halvtimme till.

Före & efter jäsning.

Grädda i 200 grader i 15-20 minuter, tills du är nöjd med färgen.

Brunost är valfritt, i alla fall utanför Norge.

Vrakvirke

Under en löprunda kom jag förbi en ikullslagen lada och tänkte att här var det mycket virke som jag undrar om någon tar hand om. I sommar ska jag lägga om tak, men jag har också ett par större byggprojekt i pipeline, en timmerkåk som ska inredas och ett isolerat garage ska byggas i ladan. Jag lyssnade med min allvetande granne och jodå, han visste vem som ägde detta plockepinn och kunde förmedla kontakten.

Några dagar senare mötte jag upp ägaren vid ladan. Han hade köpt en större jordbruksfastighet för några år sedan där ladan ingick, men tyvärr var den bortom räddning. Han hade själv lagt beslag på tjocka bjälkar och stolpar, och så fanns det metallskrot som betingade ett värde, men ville jag ha något av det som återstod var jag välkommen.

Hade jag kommit in tidigare i processen hade det blivit mer, men ägaren kunde ju inte veta att det flyttat in en tokig svensk i området. Allrahelst har jag velat bli inkopplad innan rivning. Det hände mig faktiskt med en lada för många år sedan som höll på att välta. Där fick jag med kofot och slägga ta lös fasadbrädor som troligen hade blivit pinnved senare.

Bilden nedan visar resultatet av skattjakten denna gång. Här finns bl a några 50x200-reglar som kostar uppemot 80 kr/löpmeter (märkligt nog lite mer i Sverige än i Norge) om jag köper dem i ett byggvaruhus. Visst är de lite smutsiga och skamfilade, men det är inget fel på dem och blir inte sämre av att jag fick gräva fram dem ur högar med spillvirke.

”Bra att ha”-grejer är alltid en avvägning. Sparar man för mycket blir det kaos och ibland är gratis för dyrt, men när det gäller detta virke var det inte ens ett gränsfall. Nu åker brädor och plankor (en bieffekt av att ha jobbat på sågverk är att jag stör mig på de 99,9 % som inte vet skillnaden) in i min egen lada i väntan på sina nästkommande liv som jag är säker på kommer i närtid.