”Krita eller håll käft!”

Aftonbladets ledarsida är inte känd för sina djupa resonerande artiklar, men den här var obegripligare än vanligt. Först och främst för att rubriken, ”Kristersson har aldrig köpt barnmat på krita”, är ett rent klickbete som inte får någon återkoppling eller förklaring i texten.

Men också för att texten saknar en röd tråd. Skribenten Zina Al-Dewany, som är en ny bekantskap för mig, slungar åt alla håll. Hon har hört en intervju (som hon inte länkar till så att läsarna kan få ett sammanhang) där en kvinna antydde att krisen är överdriven eftersom det fortfarande är svårt att boka restaurangbord vid Stureplan i Stockholm. Onekligen ett lite vagt orsakssamband, men det brukar inte vara något problem för Aftonbladets ledarredaktion. Fast det är kanske bara de själva som ska få jobba så.

Den länkade ledartexten är ett bra exempel. Kvinnan på Stureplan påstås vara en belastning för i tur och ordning Ulf Kristersson, Ebba Busch och Jimmie Åkesson. Jag vill ogärna ta någon av dessa i försvar, men med den information vi har kan kvinnan lika gärna vara socialdemokrat eller något annat. Jag ser ingen större skillnad.

Tillbaka till rubriken. Det stämmer säkert att Kristersson aldrig köpt barnmat på kredit. Ska detta faktum i så fall hållas emot honom? Jag tycker tvärtom att det låter ganska dumt att skaffa sig en privatekonomi där man inte budgeterat för mat till sina barn. Eller har vi kommit dithän nu, att om man inte lever hela sitt liv på avbetalning förstår man inte hur ”vanligt folk” har det?

”Jag hör att barnmaten är det som går upp mest i pris nu. Vuxna kan avstå måltider och somna hungriga vissa dagar. Men småbarn? Tipsen ovanifrån är förklädda hån. Laga mer mat själva, planera inköpen, ät inte ute. Som att familjerna inte redan dragit ned på allt de kan.”

Det finns säkert någon enstaka familj som gjort det, men annars skulle jag säga: nej. Snabbmatsrestauranger är fullsatta med barnfamiljer som köper överprisat skräp. Foodora kör hem färdigmat och matbutikerna dignar av mikroportioner. Någon köper allt detta.

Och ska vi hårdra det (och det måste man om man lever på marginalen) menar väl skribenten helfabrikatsburkar när hon skriver att ”barnmaten” går upp mest? Små smakportioner bestående av rotfruktspuré, kyckling och ris till ett hiskeligt kilopris (på Willys upp till 84 kr/kg). Inget fel med det för den som har råd, men om man säger att pengarna inte räcker till mat för hela familjen kan man inte köpa mat med ett genomsnittligt kilopris på 84 kr/kg! Att berätta det är inte ett ”förklätt hån” och det borde faktiskt inte ens behöva sägas.

Matpriserna fortsätter att stiga

Sverige, ”Landet Lagom”, är värst i Norden igen. Denna gång på att höja matpriserna. Under 2022 steg de med 18,6 procent att t ex jämföra med Norges 11,5 procent.

Som orsaker nämns lite av varje. Bl a en omfattande torka för fem år sedan och den där förkylningen som var som värst för två år sedan, men som aldrig tycks bli för gammal att skylla precis vad som helst på. Och så Ukrainakriget nu, vilket blir mer begripligt, men det borde ju inte ge samma utslag på mat som inte ens produceras i Ukraina eller Ryssland.

En chef på Konkurrensverket säger i reportaget att de inte vet varför Sverige sticker ut med stora prisstegringar. Samtidigt säger han att Sverige har ett mycket litet antal stora matkedjor och även om han inte säger det rakt ut är det uppenbart att han menar att konkurrensen inte funkar på den svenska oligopolmarknaden.

Artikeln avslutas med förhoppningen att inflationen avtar i slutet av året, men det låter mer som ett försök att sluta med en ljusglimt än en reell tro på sjunkande matpriser. Själv har jag inte de ambitionerna. Därför kan jag säga att priserna nog aldrig kommer sjunka. Har konsumenterna en gång visat att de är villiga att betala ett högre pris får de fortsätta att göra det. Detsamma gäller för exempelvis el och bensin.

Om det inte blir riktig konkurrens istället för tre samarbetande grossistkedjor måste konsumenterna göra riktigt motstånd. Vi kan t ex odla egen mat i mycket högre utsträckning, handla direkt från bönder, vara otrogna mot våra vanliga matbutiker och handla billigare mat istället för att betala ett högre pris för det vi brukar handla. På dessa sätt slutar Ica, Coop och Axfood tjäna mer pengar för varje prishöjning.

När lågpriskedjorna Willys och Lidl etablerade sig gick priserna även ner hos dåtidens giganter Ica och Coop, så även om det ibland verkar hopplöst är bevisligen inte heller denna bransch okänslig för marknadskrafterna. Så blev det ett försök till ljusglimt även i denna text.

Av lust eller förlust?

Privata Affärer skrev en artikel om att jobba efter 65.

Jag trodde det var standard att jobba åtminstone till 67, men kanske inte för dem som går i pension just nu. Hur som helst fattar jag att den tillfrågade pensionsekonomen helst ser att folk jobbar sig in i döden och sparar allt i deras pensionsfonder, men det blir inte ensidigt positivt bara för att man slänger in ordet ”fördelar” i varannan mening.

Enligt artikeln kommer de flesta företagare jobba efter 65, för de har flest ”fördelar” av att göra det. Fast det kan ju också bero på att företagare beskattas så hårt att många inte ser någon möjlighet att sluta jobba förrän de absolut måste.

Det är inget fel med att jobba sent i livet. Jag hoppas själv att jag kommer att vilja och kunna göra det. Frågan är bara om man gör det för att man har lust eller av tvång. Är det för att finansiera ett aktivt liv på ålderns höst eller för att betala av de lån som finansierat halva livet redan innan eftersom den nyblivne pensionären levt över sina tillgångar?

Hållbarhet är ett aktuellt modeord som slängs in både här och där, men det handlar sällan eller aldrig om privatekonomi. Synd, för alla har nytta av att skaffa sig en hållbar plan för sin ekonomi, nu och i framtiden. Till skillnad från Länsförsäkringars ekonom får jag inte en känsla av att de tillfrågade säger att de ska jobba för att de kan utan för att de måste.

Norsk julekake

Många norrmän äter ett sött matbröd på julen.

I julas lyckades jag få loss grannens recept, men det tog ett par månader innan jag kom till skott. Detta användes i min modifierade variant:

jäst, 25 gram
mjölk, 2,5 dl
vatten, 2,5 dl
vetemjöl, 10 dl
rågsikt, 2,5 dl
smör/margarin, 100 gram
ägg, 1 st
socker, 100 gram
kardemumma, 1 tsk
russin, 50 gram

Blanda mjölk och vatten, värm fingervarmt och lös upp jästen i vätskan. Smält smöret och och tillsätt alla övriga ingredienser. Knåda med händer, degkrokar eller hushållsassistent.

Låt sedan degen jäsa under bakduk i en timme.

Världens nionde underverk: jäsningseffekten.

Forma till två limpor på en bakplåt. Täck med bakduken igen och låt jäsa i ytterligare en halvtimme.

Sätt ugnen på 200 grader. Pensla brödet med vatten, olja eller ägg. In med plåten och vänta tills brödet ser bra ut. För mig tog det drygt tjugo minuter. Ät med något kul pålägg. Själv körde jag norskt fullt ut, så det fick bli brunost.

Kardemumman gav kanske lite väl mycket julstämning för att passa i mars, men brödet funkar att frysa och det kommer ju en ny jul även i år.

”En klassfråga”

Något som kommer upp allt oftare i debatten är att ditten och datten blivit ”en klassfråga”. Det kan t ex gälla balett eller bostäder. Faktum är att det tycks kunna gälla vad som helst så länge det är ekonomi inblandat. Det senaste exemplet var Skistar vars dyra liftkort sades vara en klassfråga.

Jag är lite allergisk mot klassbegreppet eftersom det vanligtvis används av människor som målar upp bilden av en tid då statare och fabrikörer var relevanta yrkeskategorier, alltså en forntid passerad med närmare hundra år. Jag lever i nutiden.

”Saint-Tropez någon?”

Det vore rimligare att säga att liftkort och annat är en prisfråga, och att höga priser innebär att inte alla familjer har råd. Och? Det är något samtiden har gemensamt med såväl forntid som framtid, att alla inte har råd med allting. Det är ingen mänsklig rättighet att alla ska kunna bo eller semestra var de vill, inte ens om det är barn med i bilden.

Det som är nytt för vår tid är kanske illusionen om att det inte ”ska” vara så. Kanske har sociala medier byggt upp en bild av att alla har allt, eller så är det tramsbegreppet ”allas lika värde” som fått människor att tro att alla borde ha samma förutsättningar till allt i alla lägen.

Går jag till min egen barndom var det fullständigt självklart att en del föräldrar hade bättre jobb än andra, en del åkte på utlandssemester nästan vartenda år, en del hade en ny fin bil medan andra hade en ensamstående mamma som uppenbart slet med sämre ekonomi. Det var inget konstigt, när blev det det?

Ge fan i att vara kvinna!

Återkommande läsare har nog märkt att jag blir lite triggad när folk tycker att jag inte ska ha åsikter om sånt jag inte har förstahandsinformation om. Allra vanligaste ämnet är föräldraskap. En del föräldrar säger ofta att människor som inte själva är föräldrar ska hålla tyst om barnuppfostran mm. Åtminstone om de inte tycker som den föräldern, annars går det fint.

Men jag kommer även fortsättningsvis ta mig rätten att tycka till om barn utan att ha några, om knark trots att jag aldrig knarkat, om självmord trots att jag aldrig tagit livet av mig osv. Så idag på Internationella kvinnodagen tänkte jag komma med en uppmaning till världens kvinnor.

”Kvinnor, sa jag!”

8 mars varje år blir internet och media en orgie i gnäll och självömkan från kvinnor. Jag säger inte att allt gnäll är av ondo. Bara om det inte är produktivt. Och när jag skriver ”Ge fan i att vara kvinna” menar jag det såklart inte bokstavligt, bara att det kan vara kontraproduktivt att göra en stor grej av sitt kön.

När jag var ståuppkomiker fanns grovt generaliserat två typer av kvinnor i branschen – de som tyckte att de var förfördelade pga sitt kön och de som istället la energin på att försöka vara roliga. Jag ska inte namnge någon, men de som tillhörde den första gruppen har ni antagligen ändå inte hört talas om.

Girl power!

Samma sak i andra branscher, prefixet ”tjej-” eller ”kvinnlig” är ingen kvalitetsstämpel. Världens mest populära band med kvinnliga medlemmar presenteras sällan eller aldrig som tjejband, och hur ofta gör man en stor grej av Astrid Lindgrens, Jenny Nyströms eller Margaret Thatchers könstillhörighet? Det finns säkert undantag, men så fort någon kräver en egen bedömningsskala för att hon är kvinna (om det inte gäller idrott) kan du vara säker på att det inte beror på framgång utan snarare brist på sådan.

Med andra ord, släpp offerkoftan och försök nå dina mål efter dina egna förutsättningar. Det kan alla behöva höra ibland, oavsett grupptillhörigheter. Ibland sätter könet käppar i hjulet (bildligt alltså), precis som det kan vara ett problem att vara kort, svensk eller något annat vi inte kan ändra på, men det lönar sig inte att hänga upp sig på det, varken ekonomiskt, karriärmässigt eller på något annat sätt. Var den bästa versionen av dig själv bara.

Byt ut dyra livsmedel

”Paprika 187 kr/kg?!” Just nu upplever många att nästan allt i mataffären är dyrt, men det finns alltid de där varorna som sticker ut lite extra pga att skörden slagit fel eller ett handelsavtal fallerat. Då kan man svära och gräva djupare i plånboken, eller så hittar man alternativ.

En möjlighet är att avstå. Råder det handelskrig på ansjovis behöver man kanske inte frossa i Janssons frestelse just den månaden. En annan lösning är att tänka om lite. Jag har t ex börjat dricka mindre kaffe till förmån för te. Det tycker jag generellt är en försämring, men ombyte förnöjer och många gånger handlar fika mer om att få sätta sig ner och vila än att avnjuta gott kaffe. På det här viset blir kaffet kanske också lite godare nästa gång.

En grönsak går ofta att ersätta med en annan. Istället för paprika går det lika bra med selleri. Ett av de mer otippade bytena var när jag ersatte svampstuvningen över kokt blomkål med morotsstuvning. Kanske inte bättre, men gott. Och annorlunda. När lingonsylten gick upp i pris bannade jag mig själv för att jag inte kommit igång med att plocka egna lingon till morgongröten, men istället började jag hälla på krossade blåbär jag plockat själv.

Förutom att flexibiliteten sparar pengar och ibland leder till otippade smaksensationer har den gett mig ett minskat shoppingbehov. Jag ”måste” inte till affären för att köpa ett eller annat som tagit slut i skafferiet, istället hittar jag något annat att laga.

Och när jag väl handlar kan jag utnyttja extrapriser och undvika smällar. Man kan förresten se det som en boxningsmatch. En stelbent konsument får slag på slag rätt i ansiktet när varorna på inköpslistan slagit prisrekord. Själv kan jag hoppa undan med hjälp av smidigt fotarbete och ge matkedjan ett par snabba råsopar tillbaka innan den fattat vad som hände.