”FIRE funkar inte”

Planen att bli ekonomiskt oberoende (Financially Independent, Retire Early=FIRE) attackeras ganska ofta. Några av attackerna har jag tagit upp här i bloggen. Främst är det statsmedia som vevat, inte sällan uppbackade av skattefinansierade ekonomer.

Jag tror inte att staten behöver vara rädd för att massor av människor hoppar av ekorrhjulet, men den rädslan kan jag åtminstone förstå. Då är det märkligare när människor som själva testat vill varna andra. Åtminstone utan rationella argument. Några exempel:

App-entreprenören TechLead berättar i en ganska lång video varför FIRE inte var hans grej. Först säger han att det nästan är omöjligt att nå oberoende med nuvarande inflation. Sedan ändrar han sig till att det mer handlar om att han skulle vara en tråkig person att hänga med om han skippade lyxen.

Finansrådgivaren Colin Exelby skräder inte orden utan säger att FIRE är den dummaste ekonomitrenden någonsin. Varför? Jo, för att kunna leva så snålt som du måste göra för att nå ekonomiskt oberoende får du göra en massa uppoffringar du antagligen inte har lust till. Hur är det ens möjligt att generalisera så mycket?!

Sist ut den hawaiianska influensern Sophie vars röst borde säljas på insomningskassetter. 632000 Youtube-prenumeranter håller inte med (eller har svårt att sova). Hennes berättelse går ut på att hon och maken offrade en massa de hade velat ha för att kunna bli ekonomiskt oberoende, och när de väl uppnådde det sörjde de allt de gått miste om. Så ja, där fick Exelby möjligen rätt.

Detta var bara ett axplock. Youtube är fullt av ”FIRE är värre än cancer”-videos och jag fattar inte. Visst, FIRE är inte för alla. Nästan ingenting är det. Men varför lägga energi på att berätta för andra vad man tycker att de inte ska göra? Jag kan varna vänner för dåliga böcker eller filmer, tråkiga föredragshållare eller överskattade racketsporter, men jag gör inte en video eller bloggserie om det.

Sopstöld, vad är det ens?!

Skolmåltidsbiträde är ett ganska dåligt betalt jobb, och väldigt otacksamt. Tackade du någonsin ”mattanterna” för lunchen när du gick i skolan? Jag gjorde det inte. Ändå stod de där dag efter dag och lagade näringsriktig mat för ganska knappa resurser, åt mig och andra bortskämda snorungar som antagligen gjorde det till en sport att inte ens tömma tallrikarna i soporna innan vi slängde in dem i disken.

Så varför jobbar man som skolmåltidsbiträde, om inte för lönens eller matgästernas tacksamhets skull? Kanske för att det är mindre stressigt än i vanliga lunchrestauranger eller för att skolor, till skillnad från många krogar, åtminstone har schysst utrustning och ergonomiskt utformade arbetsstationer. Knappast för att man får mat, för det får man knappast.

Vid arbetsdagens slut finns det ändå matrester. Det är mat som inte kommer att serveras igen, antagligen är det inte ens tillåtet. Den ska slängas. Men kan inte kökspersonalen ta hem den då och servera till sina familjer? Inte i Stockholms stad i alla fall, där sparkade man personal som tog hem dessa kompostsopor.

Inte nog med det, man gjorde det inför elever och övrig personal. Jag undrar hur det efter ett långt yrkesliv känns att få kicken och samtidigt bli utskrattad av ett gäng sadistiska trettonåringar som inte begriper bättre. Det undrade inte cheferna som passade på att dessutom polisanmäla och kräva skadestånd av tanterna. För att de tagit vara på mat som skulle kastas!

Yrkeskriminella?

Nu har tingsrätten ändå friat kvinnorna och de har fått 45000 kr vardera från Stockholms stad, en skitsumma efter att ha blivit felaktigt avskedad under förödmjukande former, uthängd som tjuv i media och haft detta rättsfall hängande över sig i två år.

Alltmedan polis och rättsväsende säger sig knappt ha tid att utreda grövre brott. Ni vet, sådana där som riktiga brottslingar utsatt riktiga brottsoffer för. Istället har man lagt resurser på att jaga ett par tanter för att de tagit hand om elever, sopor och kombinationer av dessa tvenne företeelser. Detta borde någon höjdare få fan för! Men jag skulle inte sätta pengar på att det händer.

Allt är Kalle Moraeus fel!

Det kan diskuteras hur långt kundens respektive bankens ansvar sträcker sig vid bankbedrägerier. Åtminstone förr fanns något som hette oaktsamhet, när kunden lämnat sitt kort utan uppsikt i offentliga miljöer eller skrev pin-koden direkt på kortet. Samtidigt vill ju banken att det ska kännas säkert att använda deras kort och konton, därför kan de ta en och annan smäll på ”blåskontot”. Men det finns väl gränser?

Här är ett exempel som i mitt tycke borde ligga helt och hållet på kunden. En bedragare kontaktade en tant och utgav sig för att vara artisten Kalle Moreaus. Han berättade för kvinnan att han skulle flytta pengar till Sverige och ”behövde pengar till värdetransporten”.

Tanten hjälpte till. En gång. Två gånger. Sedan ringde Nordea upp kunden för att dubbelkolla att allt var i sin ordning, vilket kunden sa att det var. Men det var det inte, hon var i färd med att tömma sina konton för att hjälpa ”Kalle Moraeus” som hon alltså inte kände. Totalt hann det bli över en miljon kronor! Man kan ju tänka sig att om Kalle Moraeus verkligen satt kärvt till hade han ringt en familjemedlem, en släkting, Orsa Spelmän, SVT eller någon annan som han har bättre kontakt med än en tant i Umeå som han aldrig träffat.

Nu kanske ni tycker att jag är fördomsfull, men jag utesluter i alla fall inte tanken att kvinnan har någon slags demensproblematik. Jag är lika övertygad om att kvinnans anhöriga, som nu kräver att banken ska ersätta tanten, varit medvetna om att hon inte är helt hundra uppe i planeten.

Jag fattar att det är skitjobbigt att säga till sin fru, mamma eller syster att ”nu har du inte riktigt koll på vad du gör, så det vore nog bäst om vi tar din bankdosa och bankkort och så hjälper vi dig med att betala räkningar och sånt”. Det är en situation ingen av oss vill hamna i. Men vad är alternativet, att bankens aktieägare och i förlängningen de andra kunderna betalar för att tantens anhöriga ska slippa ta det jobbiga snacket?

Hittills vägrar Nordea och den här gången hoppas jag verkligen att de trotsar eventuella mediedrev och står på sig. Om det är bankens ansvar att en kund loggar in, överför pengar och sedan bekräftar i telefon till banken att allt är okej, då är allt personligt ansvar borta, i alla lägen.

Avslutningsvis: ”SVT har sökt Kalle Moraeus som inte vill kommentera händelsen.” Hur i all världen tänkte reportern här? Vad hade hon väntat sig att få för kommentar? ”Ja, det var ju tråkigt, men jag lovar att det inte var jag som ringde tanten och att jag inte fått så mycket utländska royalties för mina gånglåtar från Dalarna att jag behövt frakta stålar med värdetransport.” Eller att han skulle plocka upp notan för att få reklam för sin nästa skiva? Jag är nästan – men bara nästan – så nyfiken att jag mejlar skjutjärnsjournalisten Hilda Thörn och ställer frågan.

”Krita eller håll käft!”

Aftonbladets ledarsida är inte känd för sina djupa resonerande artiklar, men den här var obegripligare än vanligt. Först och främst för att rubriken, ”Kristersson har aldrig köpt barnmat på krita”, är ett rent klickbete som inte får någon återkoppling eller förklaring i texten.

Men också för att texten saknar en röd tråd. Skribenten Zina Al-Dewany, som är en ny bekantskap för mig, slungar åt alla håll. Hon har hört en intervju (som hon inte länkar till så att läsarna kan få ett sammanhang) där en kvinna antydde att krisen är överdriven eftersom det fortfarande är svårt att boka restaurangbord vid Stureplan i Stockholm. Onekligen ett lite vagt orsakssamband, men det brukar inte vara något problem för Aftonbladets ledarredaktion. Fast det är kanske bara de själva som ska få jobba så.

Den länkade ledartexten är ett bra exempel. Kvinnan på Stureplan påstås vara en belastning för i tur och ordning Ulf Kristersson, Ebba Busch och Jimmie Åkesson. Jag vill ogärna ta någon av dessa i försvar, men med den information vi har kan kvinnan lika gärna vara socialdemokrat eller något annat. Jag ser ingen större skillnad.

Tillbaka till rubriken. Det stämmer säkert att Kristersson aldrig köpt barnmat på kredit. Ska detta faktum i så fall hållas emot honom? Jag tycker tvärtom att det låter ganska dumt att skaffa sig en privatekonomi där man inte budgeterat för mat till sina barn. Eller har vi kommit dithän nu, att om man inte lever hela sitt liv på avbetalning förstår man inte hur ”vanligt folk” har det?

”Jag hör att barnmaten är det som går upp mest i pris nu. Vuxna kan avstå måltider och somna hungriga vissa dagar. Men småbarn? Tipsen ovanifrån är förklädda hån. Laga mer mat själva, planera inköpen, ät inte ute. Som att familjerna inte redan dragit ned på allt de kan.”

Det finns säkert någon enstaka familj som gjort det, men annars skulle jag säga: nej. Snabbmatsrestauranger är fullsatta med barnfamiljer som köper överprisat skräp. Foodora kör hem färdigmat och matbutikerna dignar av mikroportioner. Någon köper allt detta.

Och ska vi hårdra det (och det måste man om man lever på marginalen) menar väl skribenten helfabrikatsburkar när hon skriver att ”barnmaten” går upp mest? Små smakportioner bestående av rotfruktspuré, kyckling och ris till ett hiskeligt kilopris (på Willys upp till 84 kr/kg). Inget fel med det för den som har råd, men om man säger att pengarna inte räcker till mat för hela familjen kan man inte köpa mat med ett genomsnittligt kilopris på 84 kr/kg! Att berätta det är inte ett ”förklätt hån” och det borde faktiskt inte ens behöva sägas.

Matpriserna fortsätter att stiga

Sverige, ”Landet Lagom”, är värst i Norden igen. Denna gång på att höja matpriserna. Under 2022 steg de med 18,6 procent att t ex jämföra med Norges 11,5 procent.

Som orsaker nämns lite av varje. Bl a en omfattande torka för fem år sedan och den där förkylningen som var som värst för två år sedan, men som aldrig tycks bli för gammal att skylla precis vad som helst på. Och så Ukrainakriget nu, vilket blir mer begripligt, men det borde ju inte ge samma utslag på mat som inte ens produceras i Ukraina eller Ryssland.

En chef på Konkurrensverket säger i reportaget att de inte vet varför Sverige sticker ut med stora prisstegringar. Samtidigt säger han att Sverige har ett mycket litet antal stora matkedjor och även om han inte säger det rakt ut är det uppenbart att han menar att konkurrensen inte funkar på den svenska oligopolmarknaden.

Artikeln avslutas med förhoppningen att inflationen avtar i slutet av året, men det låter mer som ett försök att sluta med en ljusglimt än en reell tro på sjunkande matpriser. Själv har jag inte de ambitionerna. Därför kan jag säga att priserna nog aldrig kommer sjunka. Har konsumenterna en gång visat att de är villiga att betala ett högre pris får de fortsätta att göra det. Detsamma gäller för exempelvis el och bensin.

Om det inte blir riktig konkurrens istället för tre samarbetande grossistkedjor måste konsumenterna göra riktigt motstånd. Vi kan t ex odla egen mat i mycket högre utsträckning, handla direkt från bönder, vara otrogna mot våra vanliga matbutiker och handla billigare mat istället för att betala ett högre pris för det vi brukar handla. På dessa sätt slutar Ica, Coop och Axfood tjäna mer pengar för varje prishöjning.

När lågpriskedjorna Willys och Lidl etablerade sig gick priserna även ner hos dåtidens giganter Ica och Coop, så även om det ibland verkar hopplöst är bevisligen inte heller denna bransch okänslig för marknadskrafterna. Så blev det ett försök till ljusglimt även i denna text.

Av lust eller förlust?

Privata Affärer skrev en artikel om att jobba efter 65.

Jag trodde det var standard att jobba åtminstone till 67, men kanske inte för dem som går i pension just nu. Hur som helst fattar jag att den tillfrågade pensionsekonomen helst ser att folk jobbar sig in i döden och sparar allt i deras pensionsfonder, men det blir inte ensidigt positivt bara för att man slänger in ordet ”fördelar” i varannan mening.

Enligt artikeln kommer de flesta företagare jobba efter 65, för de har flest ”fördelar” av att göra det. Fast det kan ju också bero på att företagare beskattas så hårt att många inte ser någon möjlighet att sluta jobba förrän de absolut måste.

Det är inget fel med att jobba sent i livet. Jag hoppas själv att jag kommer att vilja och kunna göra det. Frågan är bara om man gör det för att man har lust eller av tvång. Är det för att finansiera ett aktivt liv på ålderns höst eller för att betala av de lån som finansierat halva livet redan innan eftersom den nyblivne pensionären levt över sina tillgångar?

Hållbarhet är ett aktuellt modeord som slängs in både här och där, men det handlar sällan eller aldrig om privatekonomi. Synd, för alla har nytta av att skaffa sig en hållbar plan för sin ekonomi, nu och i framtiden. Till skillnad från Länsförsäkringars ekonom får jag inte en känsla av att de tillfrågade säger att de ska jobba för att de kan utan för att de måste.

Norsk julekake

Många norrmän äter ett sött matbröd på julen.

I julas lyckades jag få loss grannens recept, men det tog ett par månader innan jag kom till skott. Detta användes i min modifierade variant:

jäst, 25 gram
mjölk, 2,5 dl
vatten, 2,5 dl
vetemjöl, 10 dl
rågsikt, 2,5 dl
smör/margarin, 100 gram
ägg, 1 st
socker, 100 gram
kardemumma, 1 tsk
russin, 50 gram

Blanda mjölk och vatten, värm fingervarmt och lös upp jästen i vätskan. Smält smöret och och tillsätt alla övriga ingredienser. Knåda med händer, degkrokar eller hushållsassistent.

Låt sedan degen jäsa under bakduk i en timme.

Världens nionde underverk: jäsningseffekten.

Forma till två limpor på en bakplåt. Täck med bakduken igen och låt jäsa i ytterligare en halvtimme.

Sätt ugnen på 200 grader. Pensla brödet med vatten, olja eller ägg. In med plåten och vänta tills brödet ser bra ut. För mig tog det drygt tjugo minuter. Ät med något kul pålägg. Själv körde jag norskt fullt ut, så det fick bli brunost.

Kardemumman gav kanske lite väl mycket julstämning för att passa i mars, men brödet funkar att frysa och det kommer ju en ny jul även i år.