För lite drama i Malmö?

Malmö, staden som inte har någonting men ändå har råd med allt! Jag fick ett mejltips av Torbjörn som nästan bad om ursäkt för tipset just eftersom jag skrivit om Malmö så många gånger tidigare, om en rosa enhörning för miljonbelopp, en kommunal skateboardsamordnare, projektet ”ljudet av Malmö” där man bl a spelade in bibliotekstystnad, och mycket mycket mer.

Men så länge jag fortfarande blir arg varje gång har jag svårt att tiga. Torbjörns exempel var att Malmö kommun nu ger sju miljoner till Film i Skåne för att de ska satsa på fler filmproduktioner i just Malmö. Tidigare har man satsat pengar i tv-serierna Bron och Tunna blå linjen.

Det är inte helt fel att satsa skattepengar på kultur, och i jämförelse med mycket annat verkar detta nästan seriöst, men det var mindre än två månader sedan vi kunde läsa att Malmö stad var hela 325 miljoner (!) ifrån att finansiera sin egen budget, men det spelar ju ingen roll när övriga Sverige alltid hjälper till.

Själva skriver man stolt att ”Malmö stad satsar stort på att bli en filmvänlig stad”. Det ska ge ”positiva effekter för besöksnäringen i staden” och det gör det kanske. Ett annat sätt skulle vara att satsa på säkerheten i Malmö så att folk vågar komma dit. I en av de tidigare serierna, Bron, hoppade huvudrollsinnehavaren Kim Bodnia av eftersom han ansåg att det inte var säkert för honom som jude att vistas i Malmö. Hade jag varit lokalpolitiker hade jag oroat mig mer över vad det gör för bilden av Malmö, men det är såklart roligare att satsa på film.

Det är det som skiljer – eller åtminstone borde skilja – mellan de som har pengar och de som inte har det, att den sistnämnda gruppen inte kan ösa resurser över sånt de tycker är kul, men det går tack vare det kommunala utjämningssystemet. Jag har min åsikt om det klart. Läs detta och gör din egen bedömning:

”Ungefär en fjärdedel av Malmö stads intäkter kommer från det kommunala utjämningssystemet som staten beslutat om. Hur mycket Malmö stad får beror på Malmöbornas inkomster och behov, faktorer som kommunen har svårt att göra något åt. Bidraget påverkas inte av hur Malmö stad sköter ekonomin.”

Upphandling och nedmontering

Inställda bussar pga förarbrist. Den har vi hört tidigare. I stort sett vartenda år i varenda kommun. Och inte bara för kollektivtrafik, det kan gälla sophämtning, barnomsorg eller vad som helst.

”Ursäkta, går den här via slussen?”

Först gör kommunen, regionen eller staten en offentlig upphandling och den som lägger det lägsta budet vinner. Sedan visar de sig inte kunna driva verksamheten för de pengar de har sagt. Besparingar gör att arbetsvillkor och löner blir för dåliga för att få folk att jobba för dem. Och så ställs delar av verksamheten in, åtminstone om de inte får ännu mer pengar.

Nästa år görs en ny upphandling, samma företag som tidigare visat sig oförmögna att driva verksamheten tävlar om vem som ska få förtroendet den här gången. Det enda man kan vara säker på är att företaget som säger sig göra det billigast inte kommer att lyckas fullt ut, och så börjar det om. Företaget skyller på ökade priser (som de borde ha tagit höjd för i sitt anbud), politiker skyller på företagen, trots att de måste ha vetat att det inte skulle funka, men hade de sagt något hade inte deras egen budget gått ihop, så då låtsades man och säger i efterhand att man inget visste.

I andra länder får såväl politiker som privata företag som åtagit sig att driva skattefinansierad verksamhet stå till svars när det går åt skogen och tredje man drabbas. I Sverige händer ingenting och då är det inte så konstigt att historien upprepar sig. Antingen får man börja ställa krav, eller också får väl stat och kommun driva verksamheterna med egen personal. Inte för att det heller brukar funka, men något måste göras.

Varde tolvvoltsljus

När jag säljer honung på marknader har jag alltid beställt en marknadsplats med ström. På så vis har jag kunnat ha en tv med klipp från biodlingen, en del mer spektakulära än andra.

Ännu viktigare är att kunna lysa upp marknadsståndet. Jag har både haft en ljusslinga över bordet och olika typer av punktbelysningar. I december blir det kolmörkt på eftermiddagarna och den belysning arrangören erbjuder räcker sällan till. Så sent som häromveckan plockade en av mina marknadsgrannar ner sina grejer innan stängning eftersom arrangörens ljusslingor var undermåliga och ingen längre såg vad han sålde.

Men så anmälde jag mig till en marknad där jag fick en plats utomhus som inte innefattade ström. Det var rätt långt att åka och då vill jag inte ”vaska” sista timmarna för att ingen ser mig. Förresten är det inte fel om det ser lite mysigt ut även innan det blir helt mörkt. Vid mulet väder blir det ju heller aldrig helt ljust. Så vad gör man då – fotogenlyktor, ficklampor eller stearinljus? Mitt val blev LED-lister drivna med ett bilbatteri.

För att göra en seriös lösning som kan funka fler gånger, oavsett om jag har partytält eller inte (jag har ett, men det är inte alltid det är tillåtet eller lämpligt) köpte jag ett par elrör för att dra LED-belysningen i. Dessa monterade jag på det hopfällbara bord jag alltid har med mig, med hjälp av slangklamrar, lika funktionellt som elegant.

Svårt att beräkna kostnaden eftersom jag i vanlig ordning hade det mesta av materialet på lager, men det hade kanske kostar 300 kr att köpa allt från scratch. Plus bilbatteriet då, men sådana har jag alltid över. Sålde jag några extra burkar honung tack vare konstruktionen (och det gjorde jag garanterat) har den redan tjänat in sin kostnad.

Tvångsrenoveringar tillfälligt stoppade

Jag brukar försöka hålla mig undan partipolitiken, men nu måste jag göra ett undantag. EU-kommissionens förslag till tvångsrenoveringsdirektiv som innebar att energiåtgången i byggnader i hela unionen skulle minska (ännu ett lysande bevis för hur dumt det är med en stor union där allt ska likställas oavsett förutsättningar, i detta fall bl a väder). De sämsta husen skulle snabbrenoveras på husägarens bekostnad.

När förslaget hamnade i EU-parlamentet var det ännu mer skräckfyllt, men i Sverige har debatten nästan uteblivit, liksom informationen från medierna. Jag kan tänka mig att många inte hade en aning om detta förslag för bara ett par veckor sedan.

Det som sedan hände var att förslaget röstades ner, men med undantag för Centerpartiet röstade hela den svenska vänstern för direktivet. Detta gör socialdemokraternas nästa utspel helt galet, jag har faktiskt inget bättre ordval.

Helene Fritzon, f d minister och nuvarande socialdemokratisk EU-parlamentariker stod dock på sig när hon konfronterades av Aftonbladet. Att hon och hela hennes parti röstat för förslaget innebär enligt henne inte på något sätt att de inte ska kunna ta åt sig äran för att förslaget stoppats. De röstade nämligen inte ja för att de ville ha förslaget utan för att de vill fortsätta att argumentera mot det. Fattar ni? Inte jag heller.

Eller jo, jag fattar. Hon gör som politiker alltid gör, bara lite mer skamlöst än de flesta. Hon känner efter vart vinden blåser och försöker hänga med och samtidigt låtsas som att de alltid tyckt det de tycker nu. Ett liknande exempel var hennes partikollega Peter Hultqvist som garanterade att Sverige inte skulle söka NATO-medlemskap så länge han var försvarsminister, och några veckor senare skrev han under ansökan. Men inte för att han ändrat sig, absolut inte.

Det får vara som det vill med den saken, men vi som är emot att EU ska bestämma vad vi ska ha för isolering och energikälla i våra hus ska inte tro att de här idéerna försvann nu. Det är därför viktigt att vi (oavsett vad vi tycker om EU och vad vi röstar på, ifall vi gör det) som vill bestämma över våra egna liv högt och tydligt berättar vad vi tycker och ser till att få folk i vår närhet att förstå hur nära det var den här gången. Var beredd på nästa rond!

Lite skidskvaller

Jag tror att jag enligt norsk lag måste vara intresserad av längdåkning, så jag försöker hänga med även om jag är mer road av skidskytte (antagligen lag på det med), men det här är ju en ekonomiblogg så vi går direkt på pengarna.

”Therese Johaugs miljonförmögenhet ökar kraftigt” kunde vi nyligen läsa i tidningen. Jag vet inte vad det finns för andra typer av förmögenheter än miljon-, men tydligen har hon gått från 53 till 62 miljoner på ett år.

Inte anmärkningsvärt med en sjuttonprocentig ökning även om det var ett trögt börsår för hon har nyligen skrivit en bok som sålt bra. Siffrorna i sig var inte heller konstiga, hon var överlägset bäst i sin sport i flera år, har ett eget klädmärke och lite annan business. Det som istället fick mig att lyfta på ögonbrynen var hennes löneuttag på 5,1 miljoner. Året innan tog hon ut 4,4 miljoner så det följer förmögenheten någorlunda.

Men om man har ett eget aktiebolag där alla aktier ägs inom familjen, varför ska man då plocka ut fem miljoner, eller 425000 kr i månaden, till lönebeskattning? Jag skulle fatta om det var en tillfällig grej, för att köpa ett hus eller så, men så verkar det ju inte vara. Det kan nog gå närmare en miljon i förmögenhetsskatt, för den drabbas hon ju av oavsett om hon har pengarna i eller utanför firman, men sen då?

Vad i hela friden ska en småbarnsmamma med fem miljoner om året till? Eller en tusenlapp i timmen, all vaken tid. Vad jag förstår jobbar hon en hel del, och tränar fortfarande några timmar om dagen. Så när hinner hon ens spendera dem? Själv skulle jag bli helt matt av att göra av med en tiondel av de pengarna. Kanske skönt att jag inte är så framgångsrik.

Vill du bli rik – starta nätkurs!

Farsoten onlineutbildning tog väl ordentlig fart under Covid. Plötsligt var det så himla bra att kunna utbilda människor över internet. Och visst finns fördelar. Framförallt är det enklare och billigare, särskilt för utbildaren. Jag har gått en del nätkurser och de är ungefär som riktiga kurser, men sämre.

Den senaste var en certifieringskurs i biodling. Den kostade 850 kr plus studiematerial och det var likadant när den hölls IRL med en riktig lärare i riktiga lokaler. Men så kom det ett förkylningsvirus och man kom på att kursen gick att digitalisera.

Istället för att en lärare skulle behöva stå och lära ut länkade man till ett gammalt föredrag på Youtube, och istället för lektioner delade man in eleverna i grupper som fick göra gruppövningar på Teams och på så vis hålla i sin egen utbildning, vi hade ingen redovisning av vad vi kom fram till. Läraren la varje vecka ut en ny läxa och nya diskussionsämnen. Det tog honom max en kvart, om han inte använde en mall från förra och förrförra året för då måste det snarast ha handlat om sekunder. Avslutningsvis en digital och roboträttad examen.

Det bästa för utbildningsföretagen är att folk nöjer sig med detta. Det är ju miljövänligt och dessutom smidigt att sitta hemma. Att man inte lär sig lika mycket får man bara hacka i sig. Och jag är inget undantag! Jag fick mitt certifikat, vilket ger mig rätten att handla med bisamhällen och drottningar och lite annat. Jag hade gärna fått fler kunskaper och därmed blivit en bättre biodlare, men det var i första hand kursbeviset jag var ute efter.

Ett stort steg för mänskligheten.

För utbildarna ser jag inga nackdelar. De lär ut till en bråkdel av kostnaden och kan skala upp verksamheten praktiskt taget hur mycket som helst. Slipper man förhålla sig till lokala regler och ett litet språk som norska eller svenska kan man utbilda tusentals med mindre tid och energi än man tidigare undervisade en skolklass, och vem vill inte tjäna mer pengar med en mindre insats? Att eleverna inte lär sig lika mycket som tidigare kan man leva med. I bästa fall betyder det att man kan sälja på dem en fortsättningskurs.

Unga bor kvar

Var fjärde svensk mellan 20 och 27 har inte flyttat hemifrån. I Stockholm mer än var tredje.

Hyresgästföreningen skyller på en trasig andrahandsmarknad, och vill förutom höjda bidrag (och därmed högre skatter) att bostäder ska förmedlas efter behov och inte antal dagar i bostadskö. Det sistnämnda låter som en utmärkt grogrund för korruption. Snart måste man kanske vara politiskt aktiv (i rätt partier eller organisationer) för att få ett hyreskontrakt. Det saknas som bekant inte exempel på det.

Inget av reportagen ställer frågan om de unga och deras familjer har något eget ansvar. Att de växer upp kommer väl inte som en oförutsedd händelse? Bostadsbolagen knackade inte på dörren hos bostadslösa när jag var ung heller. Man fick ringa runt och tjata, svara på annonser och lyssna runt i bekantskapskretsen. Min första bostad var ett andrahandskontrakt där dottern till en kompis till en släkting hade flyttat ihop med sin pojkvän, men inte var beredd att klippa livlinan.

Och så får man försöka bygga upp kapital så att man får råd, både att deponera några månadshyror och att skaffa kontantinsats till en bostadsrätt. Det kan vara olika svårt, men det är alltid lättare om man försöker än om man sitter på Tiktok eller framför Netflix och gnäller över hur tufft samhället är.

Själv undrar jag om unga verkligen vill flytta hemifrån i samma utsträckning som tidigare. På min tid (oj, vad gammal jag kände mig nu) ville alla bli vuxna så fort det gick. Nu verkar det inte lika självklart. Vad det beror på kan diskuteras – mesiga föräldrar, skolan, samhället och/eller utbudet av meningslös förströelse? Vill man ändra på det tror jag att det är där man ska sätta in insatsen, inte höja bidragen och kamma folk ännu mer medhårs. Finns behovet kommer lösningarna.