Äppelförvaring – så gick det

Förra året fick jag väldigt mycket äpplen i mitt äppelträd och valde olika sätt att ta hand om dem efter slutskörden i november. Merparten gjorde jag äppelmos av och merparten av den frös jag in, men en mindre mängd hällde jag i steriliserade glasburkar. En tredje variant var hackade äppelbitar i påsar till frysen och ett par hundra äpplen slogs in i tidningspapper för förvaring i källaren.

Så hur gick det då? Frysningen gick naturligtvis bra. Det blev ett tjugotal 1,5-kilosburkar mos i källarens frysbox. Dessa har jag undan för undan tagit upp i kylen och sedan lagt på morgongröten. Jag har några kvar, men det mesta har gått åt. Tack vare det har jag mer än vanligt av sommarens blåbär kvar, vilket passar bra för jag känner antagligen som vanligt att jag inte har tid att plocka dem i sommar.

Någon påse av de hackade äpplena har jag också använt. Väldigt praktiskt eftersom jag portionerade dem för mitt äppelpajrecept, men hela vintern fram till februari har jag istället använt äpplena jag slog in i tidningspapper. Praktiskt det med, jag skalar och hackar 5-6 äpplen och tidningspappret tänder jag i kaminerna med. Men säg den glädje som varar.

Efter nyår blev äpplena successivt sämre och den sista lådan gick i sin helhet till komposten (efter att först ha tagit bort tidningspappret som torkas och eldas). Jag tror att jag övervärderade äpplenas behov av fukt. Det var nog bra med papper för att de inte skulle torka ut, men genom att förvara dem i plastlådor blev det för blött. Nästa gång blir det förvaring i trälådor istället, då håller de förhoppningsvis hela vintern.

Då återstod äppelmoset som förvarats i glasburkar i källarens 6-10 grader. Skulle dessa också gå förlorade? Här gjorde jag bara ett mindre test eftersom jag var osäker på det. Det är en sak att förvara hela äpplen, men det är ett större jobb att mosa och sockra äpplen och då vill jag inte förstöra större mängder.

Och det behövde jag inte. Öppnade precis en burk efter drygt fyra månader och det var inget fel på den. Inget mögel, ingen dålig smak. Snarare lite bättre än den frysta. Så nu vet jag inte hur jag ska göra i framtiden. Det vore skönt att slippa förvara trettio kilo äppelmos i frysen. Fast det blir nog inget problem, förra årets äppelskörd var extrem, hälften vore helt okej.

Butiksbojkott

Jag tycker att Zoegas är världens mest överskattade kaffemärke, men jag tror inte att det är därför jag hyllar Citygross när de lyft ut Zoegas-produkter från butikshyllorna.

Låt oss ta det från början. Nestlé, som säljer Zoegas (och som också är kända för så många skandaler att vi alla borde bojkotta dem), har tokhöjt priset på sitt kaffe. När Citygross inte ville medverka i ockerfestivalen valde de att sluta sälja de värsta exemplen.

Nestlés informationschef skyller på kostnadsökningar i hela livsmedelssektorn. Är det ett så utbrett problem kan jag tycka att det är märkligt att det specifikt har drabbat Zoegas. Sedan årets lögn, ”Som livsmedelsproducent gör vi allt vi kan för att hantera kostnaderna på egen hand, men kostnadsökningar i den här storleken leder dessvärre och till prisökningar i konsumentledet”. Helst skulle han alltså ha velat ta hela smällen i form av minskad vinst för företaget. Eller hur... Och han fortsätter på samma spår när han ändå gått full Bagdad Bob:

”Han hänvisar också till andra omvärldsfaktorer som påverkat kaffepriset, klimatförändringar och stora kurssvängningar på börsen.”

Så även klimatet har drabbat så lokalt att just Zoegas priser gått upp?

”Vårt mål är att hålla produkterna överkomliga och tillgängliga för konsumenter samtidigt som vi betalar rättvisa löner till våra leverantörer.”

Säger Nestlé, kända för barnarbete.

”Och det är också värt att påpeka att det är butikerna som sätter priserna till konsument.”

Det är förstås sant, men om butikskedjan normalt har 20 procents marginal på allt kaffe och den dyraste kaffeproducenten dubblar utpriset från rosteriet kan butiken inte tjäna pengar på det kaffet med mindre än att kunderna blir förbannade.

”60 spänn för Skånerost?!”

Vilket jag hoppas händer. Om dyra produkter säljer beror det på att kunderna sväljer förtreten och handlar. Så min förhoppning är att kunderna ska hjälpa Citygross genom att köpa konkurrenternas kaffe. Willys och Hemköp säger att de ska hoppa på bojkotten, förhoppningsvis även deras kunder och sedan ännu fler kedjor. Då kan Nestlé sitta där och skylla på kunder, butiker, klimatet, fan och hans moster.

Sälj eller håll käft

Butiksägare i ”utsatta områden” tycker förståeligt nog att det är jobbigt att driva verksamhet i en krigszon och utstå mordhot. Här hittar vi t ex Alber Agirman, ägare av Ronna spel och tobak i Södertälje, som säger: ”Jag vill sälja skiten.” Han och andra handlare har tröttnat på att jobba i områden som styrs av kriminella medan polisen lyser med sin frånvaro.

”Va? Vi har inte gjort nåt!”

Jag förstår handlarna, det gör nog alla. Samtidigt förstår jag inte hur de tänker när de går ut i media. Om de fortfarande hade ett hopp om att polisen skulle vakna vore det en sak, men det låter som att det hoppet slocknat för länge sedan. Så vad är då poängen?

Ta t ex livsmedelshandlaren Örjan Josefsson som berättar att hans företag gör miljonvinst, men att han ändå funderar på att sälja. Då hade mitt förslag varit att göra det. En potentiell köpare kommer garanterat göra en sökning på hans namn och enkelt hitta nyheten om att Örjan tycker att det är jobbigt att han, hans familj och anställda då och då hotas till livet av kriminella. Betala X antal miljoner så kan du överta dessa hot. Jag vet inte hur ni känner, men nu när jag vet hade jag inte velat ta över rörelsen ens om den vore gratis.

När jag söker på ”Örjan Josefsson” är den första länken jag får upp en artikel ett år äldre än den jag länkar till, med rubrikcitatet ”Butiksägaren Örjan: 'Inte sällan man blir spottad i ansiktet'”. Den artikeln är över tre år gammal och det verkar som att Örjan fortfarande äger butiken nu i mars 2024. Jag vet inte om det betyder att Örjan fortsätter tills det inte längre går och då tömmer lokalerna, låser dörren och låter den lokala maffian ta över alternativt eldar ner butiken.

Jag bodde själv i ett rätt hopplöst bostadsområde fram till 2021 och när jag nu scrollar de senaste bostadspriserna ser jag att jag antagligen hade fått flera hundratusen mindre idag. Det kunde jag förstås inte veta när jag sålde, men jag gick åtminstone inte ut i media och försökte sänka mitt försäljningspris genom att berätta om skottlossningar i närområdet eller att grannarna sålde knark på lekplatsen. Men det kanske bara är jag som tänker så.

Lydnad in i döden

Lunds universitets internrevision gillrade en fälla för att kolla hur det stod till med de anställdas IT-säkerhetskunskaper. ”Elin från Ekonomi” ringde nitton avdelningschefer på universitet och skickade sedan ett mejl till dem med fakturor för att se om de skulle klicka på en länk och uppge sina ”hemliga” användaruppgifter. Och det gjorde de.

Känn dig blåst!

Man kan avfärda detta med att universitetsvärlden är en skyddad verkstad och att en prefekt inom konst eller humaniora inte nödvändigtvis behöver vara en hejare på datorer, men det ligger nog mer bakom. I Sverige har man i generationer fått lära sig att lyda auktoriteter. Sverige är inte unikt på det viset, men jag tror att få länder i västvärlden är mer auktoritetsstyrda. Svenskar lyder myndigheter, tjänstemän och till och med journalister som pekar med hela handen tillräckligt övertygande.

Det finns en uppsida. Att auktoriteter vunnit folkets tillit är för att de till viss del förtjänat det. Om för makthavarna obekväma svenskar regelmässigt hade försvunnit spårlöst och merparten av skattepengarna runnit ner i korrupta tjänstemäns fickor hade svenskens vilja att lyda varit lika dålig som i länder där sånt skett.

I Kina låser de in folk utan rättegång. Tur att vi inte bor där.

Men nu är vi där vi är och har inte längre någon nytta av att det fanns hederliga byråkrater på 1960-talet, för de är döda nu. Låt oss istället lyssna på Ronald Reagan som i ett tal fastslog följande:

”The nine most terrifying words in the English language are: 'I'm from the government and I'm here to help.”

Nästa gång ”Elin från Ekonomi” eller för den delen ”Fnatte från Skatteverket” hör av sig, låt oss inte förutsätta att de vill oss väl utan istället se det som en bonus om det visade sig vara så. Skojare och bluffmakare finns för att vi ger dem anledning att göra det.

All arbetstid fel?

Några LO-baser är kända för olika saker. Stig Malm för att han (nej förlåt, hans chaufför menar jag) uppfann ordet fittstim. Karl-Petter Thorwaldsson för att han såg till att inte en ärta skulle produceras på Findus i Bjuv. Vad avgående LO-ordföranden Susanna Gideonsson eventuellt ska bli ihågkommen för är ännu oklart. Hon har varit rätt gnällig, men det är hon inte ensam om så det räcker knappast.

Kanske blir det för kriget mot deltidsanställda. Eller ”kampen för jämställdhet” som hon själv kallar det, t ex när hon på kvinnodagen gick ut och påstod att arbetarkvinnor förlorar pengar på att tvingas att jobba deltid. Jag hade ingen aning om att Sverige fortfarande hade slaveri och att man alltså tvingar specifikt kvinnor till anställningar de egentligen inte vill ha.

Skämt åsido, det har man såklart inte. Det är sant att en del som jobbar deltid hellre skulle vilja jobba heltid. Om det specifikt är kvinnor som känner så tror jag inte att man undersökt. Inte heller hur lyckliga dessa eventuella kvinnor hade blivit om LO:s krav på heltid istället gjort dem arbetslösa. För arbetsgivare anställer ju inte på deltid bara för att få till variation.

Själv har jag jobbat deltid och trivdes med det. Jag var därför inte imponerad över att såväl politiker som fackförbund försökte sabotera möjligheten. För övrigt ofta samma människor som försöker få till lagstiftning om kortare heltid. Alltså, samtidigt som de försöker hindra människor från att jobba deltid försöker de tvinga alla som jobbar heltid att gå ner i arbetstid.

Det är tur att jag inte vill bli politiker. Jag är alldeles för logisk för det.

Lever bina?

Ett bisamhälle kostar minst 5000 kr att köpa. En parad drottning går på en dryg tusenlapp, men ska man börja från noll kan man inte räkna med något honungsöverskott i den kupan första året. Därför är det spännande på våren att få reda på om bina överlevt vintern. Stora vinterförluster blir dyra.

Nydöda bin utanför öppningen betyder att andra bin kastat ut dem, så då lever åtminstone några. Lägger man örat emot väggen kan man eventuellt höra att det surrar. Så kom dagen (eller dagarna faktiskt) när jag bestämde mig för att ta reda på om mina sju samhällen klarat den kallaste vintern på många år. Utanför en av kuporna hade det flugit lite bin så den visste jag har överlevt. Sex kvar.

Det är fortfarande alldeles för kallt för att inspektera kuporna, men en snabb titt går an i samband med att man gör rent bottnen från döda bin. Jag ställer en ren botten bredvid och lyfter över hela kupan dit. Den gamla bottenplattan, full av döda bin, gör jag ren till en annan kupa.

Bin som gett upp i vinter.

Då får jag också känna på vikten. En tung kupa har foder kvar. Det behöver inte nödvändigtvis vara ett gott tecken (döda bin äter dåligt), men man lägger ihop ledtrådarna till ett pussel. Vet man fortfarande inte om samhället lever kan man glänta på locket. På en av kuporna tog jag bort isoleringen och då surrade det så högt att jag inte behövde se dem för att veta att de levde. Fem kvar.

En av kuporna var så lätt att jag inte nöjde mig med att se att bina levde (för det gjorde de glädjande nog – fyra kvar). Jag behövde se att de hade foder, för även om det börjar bli vår är det långt kvar tills de kan hitta mat i naturen. Jag tog två fulla foderramar från förrådet med planen att byta in dem, men dels var det mycket bin i vägen och dels tyckte jag att ramarna längst bak i kupan hade foder kvar, så jag stängde igen. Jag lyckades ändå reta upp dem tillräckligt för att få årets första stick.

Det var det värt eftersom jag precis konstaterat att samtliga sju samhällen lever och tycks må bra! Om ungefär en månad hoppas jag kunna göra ordentliga inspektioner och hälsa på sju äggläggande drottningar som jag inte sett sedan början av september, men mycket kan gå fel innan dess.

Om drottningen dött eller inte kommer igång med äggläggningen kan samhället vara förlorat ändå. Förra våren började jag med fyra samhällen, men var strax nere i tre när en drottning försvann. Så gäller det som sagt att hålla dem mätta också, på våren kan bina behöva både kolhydrater och proteiner, LCHF-dieten gjorde aldrig succé i bivärlden.

”Kartlägg de rika”

Nu tar vi nästa rond angående det där förmögenhetsregistret jag bloggade om för en månad sedan. Den här gången är det miljöpartisten Annika Hirvonen som behöver medial uppmärksamhet för sin språkrörskampanj som bestämde sig för att slå lite på de rika igen.

”Det är lätt att tänka att regeringen helt enkelt inte vill att vanligt folk ska fundera så mycket på hur mycket rikare de rika har blivit. Hellre ska folk jämföra sin egen fattigpension och otillräckliga sjukförsäkring med flyktingarnas förmåner. Så kan vi ställa samhällets mest utsatta mot varandra.”

Jag vet inte hur hon fick in flyktingarna i resonemanget, men miljöpartister lyckas som regel göra det. Själv vet jag inte vad poängen är med att jämföra sin egen ekonomi med någon som har mer. Som jag fastslog senast jag skrev i ämnet betyder inte det faktum att andra har mer eller mindre än jag att världen är orättvis. Det vore väl märkligt om alla hade exakt lika mycket, oavsett vilka inkomster och utgifter vi skaffat oss.

Och faktiskt tror jag att Annika Hirvonen har fel i att människor i allmänhet är upptagna av andras förmögenhet. Vad kollegorna tjänar är en sak, men är det intressant hur många miljoner familjen Wallenberg har på banken? Fast eftersom Hirvonen vill ha transparens har jag ett annat förslag. Vad sägs om att varje gång en politiker eller annan skattefinansierad tjänsteman intervjuas redovisas månadsinkomsten och förmånerna?

”Annika Hirvonen, 75500 kr, fria resor, övernattningslägenhet och tre månaders sommarlov, du håller alltså med LO-ordförande Susanna Gideonsson, 127000 kr, om att framgångsrika börs-vd:ar tjänar för mycket?”

 Det tror jag skulle få en och annan fattigpensionär att fundera över vad som är viktigast för sina politiska företrädare, förbättrade pensioner eller att den egna lönen fortsätter att ticka in på kontot.