Jag lovar, jag finns på riktigt

C:a en gång om året ”fastslår” någon på Twitter att det är omöjligt att exempelvis äta för mindre än 2000 kr/månad om man inte lever på potatisblast och regnvatten. Inte sällan blir jag omnämnd och ”intaggad” i dessa diskussioner för att skapa lite turbulens. Det tycker jag brukar kunna bli kul och några av er som följer bloggen regelbundet har hittat hit just genom sådana trådar.

Samtidigt är det tröttsamt att ifrågasättas. Jag startar inga bråk, jag bara påpekar lite försynt att det går att äta för under 1000 kr/månad när någon säger att det inte går. Jag har gjort det i många år och har inte svultit ihjäl än. Jag uppmanar ingen annan att göra det, det är helt frivilligt, men det verkar väl vara en rätt konstig grej att ljuga om?

Så han har ätit för 250 kr/vecka, men säger att han inte skulle kunna göra det i längden. Det kan bara han veta, men därifrån till att bestämma att ingen annan kan göra det tyckte jag var i drygaste laget. Jag har aldrig hoppat högre än 1,20 meter i höjdhopp, men trots det tror jag inte att världsrekordet på över det dubbla är bluff. Så jag berättade att min uppmätta månadskostnad från 2023 är 864 kr. Svaret kom blixtsnabbt:

”Låter omöjligt. Vad har du räknat bort? Räknar du inte med frukt och grönt? Äter du aldrig kött? Aldrig godis, chips eller läsk?”

Jag hade hellre pratat vidare om han inlett med ”Vad spännande! Är du säker på att du inte räknat bort något?” istället för att utgå ifrån att jag ljuger när det krockar med hans världsbild. Men jag svarade så gott jag kunde, berättade att jag lagar mat från grunden och försöker undvika processad mat. Sedan länkade jag till ett inlägg där jag berättar mer om vad jag äter.

”Fördomsmannen” och ett par likasinnade försökte stötta varandra med kommentarer som:

”Äter man bara nudlar så kanske de går haha.” 

”Räkna med allt så är du över 1000 kr i mån.” 

”Jag hade aldrig velat äta hos någon som spenderar under 1000 kr på mat per månad.” 

”Det bjuds säkert både på knäckebröd och kallvatten.”

Men min fanclub var större. Några räknade på det lite vetenskapligt medan andra bekräftade att de själva eller människor de känner också ligger i närheten av mina siffror, och efter några inlägg verkade Fördomsmannen köpa att alla kanske ändå inte är som han (vore förresten trist om alla vore lika). Men efter en stärkande kafferast sprack det igen:

”Frågade runt bland kollegor och vänner och alla håller med mig, 1000 kr på mat på en månad är extremt lite och hälsan kan inte vara bra. Har du varit hos läkare senaste tiden? Hur ser blodprover ut? Du har säkert brist på ett och annat. Värt att undersöka.”

Jag tror inte att det berodde på lågt blodsocker (eller dåliga blodvärden i övrigt), men nu började jag bli irriterad och svarade:

”Om dina kompisar och kollegor tror att de kan ställa hälsodiagnoser på människor de aldrig träffat och inte vet någonting om (mer än att de äter färre tillsatser än er) tycker jag i all välmening att de bör checka sin egen psykiska hälsa.”

Jag menar det! Det måste vara förbannat tråkigt att vara så inskränkt och lågvattenmärket med kollegorna fick mig att tänka på en tjej som sågades av Idoljuryn och som motargument framhöll att alla hennes kompisar minsann sagt att hon visst kunde sjunga.

Kanske vann jag diskussionen och det finaste av allt är att det kvittar. Jag har de matkostnader jag har och äter gott varenda dag, även om en anonym twittrares jobbarkompisar inte tror det, men jag blir ändå lite ledsen. Hur är det möjligt att bli så trångsynt?! Så fattigt livet måste bli då, oavsett matbudget.

Ställ din handlare till svars

1 november tas plastpåseskatten bort. Det innebär att plastbärkassar borde bli tre kronor billigare. Men blir de det?

Själv har jag inte köpt plastpåsar på väldigt många år, långt innan plastskatten infördes, och jag trodde faktiskt att skatten var högre än tre kronor per påse. Jag tar med egna tygpåsar (som jag heller inte betalat för) och kommer inte att märka någon skillnad, men tillhör du dem som köper plastpåse, även om det bara sker i undantagsfall – kolla gärna i din butik vad de kostar innan månadsskiftet och vad de kostar från och med fredag, och kolla igen om en månad eller två.

Om priset inte går ner med minst tre kronor, eller om din butik fortsätter att ta betalt för de där engångspåsarna på fruktavdelningen, fråga handlaren hur det kommer sig. Gärna öga mot öga, men nästan ännu hellre på butikens/kedjans sida på Facebook eller annan publik plattform.

På direkta frågor från journalister säger de flesta kedjors pressavdelningar nu att de kommer att göra en sänkning som motsvarar skattesänkningen, men vad ska de annars säga? Sanningen är att butiker kommer att ta så mycket betalt som de kommer undan med, och med hänvisning till miljö kommer de undan med mer.

Plastpåseskatten är en bra illustration av fenomenet. Om vi tar Coop som exempel tar de idag 6,95 kr för sin kasse, varav 3 kr är plastskatt och ytterligare 79 öre är moms. Det betyder att kunden får betala 3,16 kr till Coop för en påse som bara kostat några ören att tillverka, och dessutom får ”äran” att gå runt och helt oavlönat göra reklam för dem. Anledningen är att kunderna accepterar det.

Plastpåsarna kommer i alla lägen vara dyrare än de borde vara även efter månadsskiftet, så låt bli att köpa dem. Inte främst för miljöns skull (är alternativen ens bättre ur miljösynpunkt?). Låt bli dem av omsorg för din egen plånbok.

Spillvirkesvärme

Varje sommar gör jag byggprojekt som resulterar i spillvirke. Det är brädstumpar för korta för att använda, men framförallt är det för dåligt virke som jag rivit och ersatt. Både denna och förra sommaren har jag lagat tak. Det var två hus på tomten där det läckt in vatten som ödelagt det befintliga taket. Fuktskadade eller spruckna plankor duger inte att bygga med och många hade startat en brasa på tomten eller åkt vända på vända till återvinningen.

Men då har jag en bättre lösning. Jag värmer mitt hus med ved och till det ändamålet funkar gamla plankor alldeles utmärkt. Det är bara att såga dem i lagom långa längder och eventuellt klyva dem. Förra vintern eldade jag med spillvirke fram till nyår. I år undrar jag om jag inte kommer ännu längre.

Detta är ett av två lager. Övervåningens kamin är konstruerad på ett sånt sätt som gör det bökigt att plocka ur metallrester, så där vill jag elda med spikfritt virke. På nedervåningen spelar det ingen roll, så där kan jag elda med virke fullt av spik, skruv och metallvinklar. Därför sorterar jag spikved för sig och resten för sig.

Ett av taken jag rev hade takspån under takpannorna (takteglet återanvändes för övrigt). Takspån är tunt trä som trots låg vikt ska kunna leda bort vatten, väldigt populärt byggmaterial på artonhundratalet. Nu ersatt av råspont även hos mig, men det gamla spåntaket är ett utmärkt material för att snabbt få upp värmen i en nystartad brasa, lite grann som näver. Jag vet inte hur många år jag kommer att kunna tända upp kaminerna med takspån, men många.

Har det då tagit mig en massa timmar att omvandla dessa byggmaterial till brasved? Ja. Virket har jag sågat med en kapsåg på lediga stunder när strömmen varit billig. Omöjligt att säga hur mycket tid per kubikmeter eller något annat vettigt mått, men tid tog det. Spånet var enklare, men taket togs ner under sommarens blötaste vecka och första prioritet var att få upp ett nytt tak, inte att ta hand om det gamla. Så efter städningen av tomten har takspånen legat på tork både här och där.

Å andra sidan, alternativet ”släpkärra till återvinningen – repetera in absurdum” är inte heller tidlöst. Snabbast hade väl varit att hyra en container med hämtning, men det finns gränser för vad jag kostar på mig.

Ansvaret för din ekonomi är inte statens

Dagens historia handlar om 49-årige Klas som blev hemlös efter en arbetsskada. Klas verkar inte tycka synd om sig själv och jag har inte för avsikt att göra ner honom, men han är en god illustration på att det är viktigt att se om sitt hus. Även om både finansministrar och ekonomibloggare sagt det tusen gånger går det inte in hos alla, så kanske kan Klas historia väcka fler.

Klas har jobbat hela livet och hade två jobb när olyckan var framme. Försäkringskassan behövde sex månader för att utreda hans fall och under den tiden fick han inga pengar. Socialtjänsten hänvisade till Försäkringskassan som inte gjorde sitt jobb på rimlig tid och det resulterade i att Klas tappade sin bostad.

Fruktansvärt såklart! Så ska det absolut inte vara, men jag blir ändå fundersam över Klas totala chock över att en människa kan hamna mellan stolarna på det här viset.

”När man har jobbat hela sitt liv så tänker man att man byggt upp ett skyddsnät, men jag hade helt fel i det.”

Ja, om du med skyddsnät menar staten och samhället. Det enda skyddsnät du kan lita på fullt ut måste du bygga själv, och jag undrar lite över varför Klas inte gjort det. Han är alltså 49 år och jobbade som rörmokare och dörrvakt. Gissningsvis har han jobbat i 30 år, men tycks inte ha haft sparade pengar eller ägt sitt boende.

Hade han avsatt ett par procent av nettolönen under dessa år till ett stabilt sparande, exempelvis i globala indexfonder, hade han med lätthet klarat ett halvårs inkomstbortfall. Om han så bara hade lagt lika mycket pengar på sparande som han tycks ha investerat i tatueringar hade han haft större krigskassa.

”Fienden kommer! Låt oss ta skydd bakom staten!”

För även om jag håller med honom och alla politiker och myndighetspersoner som säger att så här borde det inte vara, så vet vi ju att Klas varken är den första eller sista att drabbas. Det håller inte att intala sig själv att det här är samhällets ansvar, för även om det på sätt och vis är det (de tar åtminstone betalt för det) hjälper det föga när lägenheten ryker för att sjukpenningen dröjer.

Att man behöver en egen buffert är inte bara en floskel, rätt vad det är behöver du – just du! - pengar för oförutsedda utgifter eller akut och brutalt inkomstbortfall. Staten är inte människans bästa vän, det är hunden. Och hunden kommer inte betala dina räkningar.

Turmat

Norrmän gillar ju att ”dra på tur”. Själv drog jag på en bilresa förra veckan. Grannen skulle hämta en säng åt sin son, men hostade sönder ett revben så att han varken kunde bära eller köra bil några längre sträckor.

Så då gjorde jag det. Jag tycker alltid att jag står i tacksamhetsskuld till grannarna, så det passade fint. Jag har inget emot att köra bil. Särskilt inte om någon annan står för både bil, bränsle och ”bompenger” (vägtullar). Här var det dessutom en färja inblandad och min spaning börjar med en skylt på färjan.

Nej, det är inte att konceptet ”våffla med korv” från filmen Kopps lever och frodas i Norge som jag reagerade på. Nämnda korv i våffelbröd kostade 57 kr och en flaska mineralvatten 45 kr. Jag äter inte korv, men en varmkorv och en flaska vatten hade alltså kostat över en hundring. En fika eller en lätt lunch på färjan hade lätt kunnat kosta flera hundra, och gjorde det för många medresenärer.

Själv hade jag med mig en kaffetermos, en hemgjord pastasallad och hembakt bröd. Inte för att jag är mästare i framförhållning, men jag visste att jag skulle vara borta en hel dag och förstod att jag skulle bli hungrig. Hade jag handlat annorlunda om jag vore miljardär? Jag tror inte det. Jag hade kunnat slippa koka kaffe på morgonen och istället druckit en slät kopp på färjan för det facila priset av 41 kr, men genom att ha med en termos kunde jag nu dricka kaffe när jag ville för betydligt mindre pengar.

Men folk tycks beredda att betala vad som helst för att slippa tänka två steg framåt. Här är en annons för turmat, det är alltså extrapriser tillverkare och detaljist tycker är så fördelaktiga att de betalar för att folk ska se dem.

Vad säger ni? Varma koppen för exempelvis 89 kr, hade ni köpt? Eller 120 gram havregrynsgröt nedsatt till 35 kr. Jag köper havregryn för 15,27 kr/kg, alltså 1,83 kr för 120 gram. Då får jag göra mig omaket av att tillsätta såväl salt som vatten samt mjölk och sylt. I varianten som kostar nitton gånger mer (vid extrapris, annars 24 gånger mer) ingår salt, mjölk, socker och kanel.

Jag förstår inte. Känner sig folk mer som riktiga friluftsmänniskor om de köper mat med turistföreningens logga på, eller handlar det återigen bara om framförhållningsallergi? Det här hade jag inte köpt som miljardär heller, det skulle kännas som att skriva under ett papper där det står att jag är dum i huvudet.

Skattepengar, vila i frid!

När den som dör inte har pengar till sin egen begravning tar kommunen räkningen. Det låter rimligt att alla ska ha råd att dö, men självklart lyckas kommunen, i detta fall Göteborgs stad, klanta till detta.

Detta genom att varken kolla upp begravningsbyråns priser eller att de får vad de betalar för. ”Sorgligt och olyckligt” säger ansvarig chef hos kommunen. Nej, inkompetent och kriminellt!

”Tidigare anställda på Himledalen [begravningsbyrån] uppger att de fick instruktioner att hålla kostnader för begravningar nere, bland annat genom att använda pappurnor, för att byrån därmed skulle kunna behålla mellanskillnaden från bidraget.”

Det ska inte finnas någon möjlighet till mellanskillnad här. Kommunen bör köpa in billigast möjliga tjänster. Finns alternativet pappurna ska det självklart användas varje gång skattebetalarna ska stå för notan!

Om begravningsbyrån har dragit en rövare genom att ta betalt för en sak och leverera något billigare är det irriterande och ger givetvis anledning till rättsliga åtgärder (=sätt dit dom jävlarna!), men det riktigt stötande här är att kommunen betalar ut upp till ett halvt prisbasbelopp och gör begravningen dyrare än exempelvis den senaste begravningen jag anordnade (inkluderat kista, blomsterarrangemang, bårtäcke, transporter, begravningsbyrårepresentant och restauranglunch till alla begravningsgäster som ville). Ska skattebetalarna stå för kalaset bör kostnaden exakt täcka billigaste tänkbara ceremoni och billigast tänkbara varor och tjänster. Hur kan något annat ens komma på fråga?! 

En spaljé

När jag köpte mitt hus fanns en måttanpassad spaljé som hindrade insyn under trappan utanför entrén och katterna från att springa in där. Från ena sidan, men på den andra sidan var det helt öppet och det tänkte jag kunde vara ett lagom jobbigt projekt att ordna innan vintern.

För ändamålet använde jag överbliven läkt. Eller överbliven, jag har beställt det i omgångar från sågverket jag brukar köpa virke av eftersom det går att använda till typ allt. De var aningen bredare än virket i den befintliga spaljén, men eftersom de sitter på olika sidor av trappan och därför aldrig ses samtidigt är det bara jag som vet om det. Och ni nu då.

Först en ram lika stort som hålet under trappan, och så brädor på baksidan snedsågade i 45 graders vinkel. Lite matematik för att det ska gå jämnt ut och inte bli större eller mindre avstånd åt ena hållet. Sedan var det dags för första testet. Jag brukar lyckas mäta någorlunda rätt, men det är alltid ett spänningsmoment att se om jag fått till det.

Det funkade, men det är nu finliret börjar. På framsidan måste snitten sitta perfekt mot ramen för att det inte ska bli fula glipor, och eftersom det är framsidan kommer eventuella fel dessutom att synas. ”Det är ingen altartavla”, brukade min far säga när han ville påpeka att det inte är så jävla noga. Den hållningen har inte gått i arv. Ska jag göra något vill jag att resultatet ska bli så bra jag kan få till det, annars kan jag lika gärna skita i det.

Den nya till vänster har några millimeter bredare ribbor, det var jag medveten om. Något jag däremot borde ha tänkt på tidigare var att det hade varit smidigare att måla innan allt satt ihop. Jag använder en blandning kallad roslagsmahogny som består av lika delar linolja, tjära och terpentin.

Det blaskade jag även på den gamla spaljén för att förlänga livslängden och för att göra dem mer lika. Här är det färdiga resultatet till en kostnad av nästan ingenting.

Jag är nöjd, men det återstår att se om katterna surnar till över att inte längre komma in under huset. Men det får de hacka i sig, de har fortfarande 450 kvadratmeter lada att leka i när de inte vill vara inne i huset.