I september gav jag mina tio bisamhällen sockervatten, 15 kilo socker per kupa. Sedan är det meningen att bina ska klara sig själva hela vinterhalvåret, genom att packa ihop sig i ett klot med drottningen i mitten och hålla värmen genom att sitta och vibrera.
Men det är lika spännande varje vår.
Inte minst förra året när det vid flera tillfällen var över 30
minusgrader. Ska verkligen en grupp insekter klara stormar och kyla
helt själva? Vanligtvis är svaret ja. När det blir sol och
värme i slutet av vintern ser jag livstecken i kupa efter kupa.
I år har jag gjort det
systematiskt genom att slänga på ett foderkar med lite extra mat
utifall att årets vår bli lika tveksam som föregående för då
riskerar de att svälta ihjäl efter vintern, vilket ju vore
försmädligt. När jag ändå lyfte på locken såg jag att kloten
var intakta. I några kupor riktigt starka. Bara i en kupa var det så
ont om bin att jag är tveksam till om de kommer att överleva (den
var för övrigt svag redan i höstas).
Om skiten träffar fläkten tycks jag
ändå ha nio samhällen kvar och det är jag väldigt nöjd med. Men
det är klart, jag hoppas fortfarande att även det tionde ska stå ut tills värmen
återvänder. Ger jag dem några ramar med yngel från starkare
samhällen kan de kanske överleva tills faran är över. Ett
samhälle värderas till minst 5000 kr, alltså bara bina, inte
kupan. Skulle det återhämta sig blir det minst det dubbla i honung i höst. ”Då snackar vi bigga pengar”, som Thorsten Flinck hade sagt.
Någon gång i april vet jag mer, om vi får vår innan dess. Det krävs minst tolv plusgrader för att jag ska inspektera en kupa och kolla att drottningen lever och lägger ägg och att alla de övriga bina mår bra och gör vad de ska. Även jag har frusit min beskärda del i vinter, så det ser jag fram emot.