FIRE på BBC

Den som är van att höra svensk statsmedias åsikter om personer som går i frivillig pension blir nog positivt överraskad av att se det BBC-klipp jag fick tips om i kommentarfältet. Se gärna hela (8 min). Det är berättelser från ”Mr Money Mustache” och några andra som själva gjort FIRE-resan. Här är det jag tyckte var intressantast i filmen.

”Pensionering betyder, i den nya definitionen, att du har ett val.”

Säger Peter Adeney/Mr. Money Mustache som berättar att han numera jobbar som snickare, för att det är kul, men att han skulle kunna göra det som en profession om han vore tvungen. Precis som de flesta i ”FIRE-rörelsen” har han alltså ingenting emot att jobba, han vill bara inte vara tvingad att gör det. Eller som en av de övriga medverkande säger:

”Det handlar mindre om pensionering och mer om friheten att inte vara beroende av ett jobb för pengar.”

Hur går det då till? Här är några citat om det:

”Istället för att följa det traditionella stigen där du sparar lite under 50 års karriär sparar och investerar du väsentligt mycket mer under en period på 10-15 år och får möjligheten till tidig pensionering.”

”Jag växte upp i ett ganska sparsamt hushåll i Kanada med föräldrar som inte öste ut sin begränsade mängd pengar, och jag trodde att det var normalt så när jag fick ett bra ingenjörsjobb behöll jag samma livsstil, men jag fick en amerikansk lön, vilket gjorde att merparten inte spenderades. Jag tjänade bra pengar vilket ledde till investeringar och gör du det i 7-10 år med merparten av dina pengar har du tillräckligt för hela livet.” 

”För många människor är mat den andra eller tredje största utgiften, så även om man bara kan göra en liten besparing i den budgeten kan de pengarna användas för att betala av skulder eller öka investeringarna.”

”Du behöver inte vara en tuff munk som bor i ett tält i skogen, du behöver bara vara lite mindre larvig än genomsnittet. Jag kände alltid att jag levde ett extremt lyxigt liv. Det vara bara inte riktigt lika fånigt som kollegan som hade en splitter ny BMW när jag hade en gammal Subaru. Dessa små beslut gör en enorm skillnad när det gäller procentandelen av dina pengar som du spenderar.”

Vem kan bli ekonomiskt oberoende? Jag skulle svara att alla kan bli lite mer oberoende än de är, men filmen går djupare in på detta:

”Är detta bara för privilegierade människor? Jag växte inte upp i Kanada, jag föddes i Kina och i ett läge levde min familj på 44 cent per dag, så jag vet hur det är att kämpa.”

Det är ett viktigt påpekande angående en invändning/fördom som är rätt vanlig hos människor som inte lyckas spara pengar. Jag vill gärna koppla ihop det med nästa citat i filmen:

”Ju mindre du tjänar, ju svårare livet är, desto mer värdefulla blir dessa förändringar.”

Att rika människor lättare sparar pengar och blir ännu rikare är givet, men har du ett sämre läge att spara pengar kanske du istället har lättare att uppbåda den vilja som krävs. Kvinnan vars familj levde på några kronor om dagen har gissningsvis lättare att dra åt svångremmen än den som levt ”pappa betalar”-liv under hela sin uppväxt.

Och vad ska du då göra med pensionsmöjligheten? ”Ska du ligga och titta på Netflix hela dagarna?” frågar människor vars fantasi tydligen inte är mer utvecklad än så. Då kommer vi till filmens allra bästa citat:

”Tid är det bästa man kan köpa för pengar.”

Pengar, bilar och till och med människor finns det alltid fler av, men tid har vi i en begränsad mängd. Vi kan inte heller ta igen tid i efterhand. Ett par exempel i filmen är småbarn under uppväxt och gamla, sjuka föräldrar. Förlorad tid med barnen går möjligen att kompensera senare, men småbarnsåren kommer inte igen. De är lika förlorade som döda föräldrar som inte kan kramas postumt.

Mellan dessa citat visas bilder och texter om överkonsumtion och annat dumt mänskligheten håller på med. Fyraprocentsregeln hinner man också med. Det gör reportaget både informativt och positivt. Varken extremsparande eller ekonomiskt oberoende är önskvärt för alla, men att föra fram något på ett objektivt sätt och sedan låta människor själva välja vad de ska ta till sig är vad god journalistik går ut på. Tack för det, BBC!

Flög till fel land

Jag tror aldrig att jag har flugit med Ryanair, men har hört så mycket skit om deras dolda avgifter och usla service att jag ogärna vill försvara dem. Men det måste finnas gränser även för deras ansvar.

Lena skulle resa till Berlin, men hamnade i Bologna efter att ha klivit på fel plan i Köpenhamn. Nu riktar hon och hennes son kritik mot Ryanair som inte kollade hennes biljett. Visst, dumt av dem. Och märkligt, jag trodde aldrig att Ryainair missade en chans att ta extra betalt för att skriva ut en pappersbiljett extra.

Men ingenstans i artikeln finns ett uns av självkritik. Man får klämma fast sitt huvud rätt hård under armen för att missa destinationen innan man går till fel gate och kliver på fel plan. Lena lyckades till och med missa bolagsnamnet eftersom hon åkte med fel flygbolag. Inte förrän hon landat och läst ”Välkommen till Bologna”-skylten på flygplatsen insåg hon misstaget.

Själv har jag klivit på bussar åt fel håll och någon gång fel tunnelbana. Det är himla irriterande att upptäcka att chauffören åker åt ”fel” håll. För att inte tala om när man vaknar upp två hållplatser för sent. Då får man snällt kliva av, svära tyst och som i det gamla uttrycket konstatera att det är lika lång väg tillbaka. Men aldrig skulle jag komma på tanken att rikta fingret åt någon annan än mig själv.

”Tanken var att hon där skulle möta upp sin son och resa vidare till Rostock i norra Tyskland för att fungera som ett extra vuxenstöd till hans elevgrupp som deltar i en FN-konferens under helgen.”

Mm, det var ju också ett ”vuxenstöd”...

En podd för nästan ingen

Fyra för mig okända personer startar en podcast på älvdalska. En icke-nyhet, kan tyckas. Jag hade inte läst artikeln om jag inte tyckte att ingången var lite rolig, att de ”vill att hela världen ska få höra” deras budskap, så därför använder de ett språk som 3000 personer i hela världen förstår, varav merparten gissningsvis inte ens lyssnar på poddar. Då har man gjort det svårt för sig själv.

Men jag har givetvis ingenting emot att någon startar en smal podcast på ett smalt språk. Om det inte vore för den lilla detaljen att någon annan ska betala för den, i detta fall skattebetalarna i Älvdalen och döda svenskar vars kvarlåtenskap gått till Allmänna arvsfonden (en dålig idé!).

Jag har ingen podd, men har medverkat i några och lyssnar dagligen på andra. Det jag gillar mest med poddar är just enkelheten, att någon med ett intresse kan börja podda i stort sett gratis. Det räcker med en inbyggd mikrofon i en laptop eller mobiltelefon och ett kostnadsfritt redigeringsprogram. Fortsätter man vill man nog ha en bättre mick och så kan det vara vettigt att finnas på populära poddplattformar. Men även det är rätt billigt.

Så ser min värld ut, andras är annorlunda. Ni kanske kommer ihåg när Magdalena Andersson ifrågasatte vem som finansierade Henrik Jönssons Youtubevideos. Hon trodde antagligen att det kostar massvis bara att starta en Youtubekanal, för det är hennes verklighet. 29 myndigheter har tillsammans lagt fem miljoner på sina poddar. Bara Naturvårdsverkets kostade nästan en halv miljon för fyra avsnitt! En annan speciell grej med myndighetspoddar är att de nästan inte har några lyssnare, bara kostnader.

”Hej, kul att se så många här!”

Så nej, jag kan inte önska Älvdalspodden lycka till. De pengar dessa fyra ungdomar får för att leka Joe Rogan kunde ha använts till att minska sjukvårdsköer, ge hemsamariter möjlighet att sätta sig ner och prata en stund med isolerade gamlingar vars släktingar har glömt bort dem, anställa bättre lärare, fler poliser, fixa ett försvar, förbättra järnvägar eller något annat som gynnar betydligt fler än den lilla klick människor som kommer att lyssna på en podcast på ett snart bortglömt språk.

Privatekonomi i skolan, del femtiofjorton

Det är ett bra tag sedan jag gick ut grundskolan, men jag gissar att hemkunskapslärare nu som då är mest intresserade av matlagning. Det är ett viktigt område som fler behöver bli bättre på så att vi i framtiden slipper läsa rubriker om att svenskarna skuldsätter sig på hämtmat.

Men när det återigen pratas om att det behövs mer privatekonomi i skolan tror jag att det är en dålig idé att lägga det på hemkunskapen. Jag fick en (!) hemkunskapslektion där det överhuvudtaget pratades pengar. Det gick ut på att man skulle budgetera en dags matkostnad och upptäcka att ska man lyxa till något får man dra ner på något annat.

Åtminstone tror jag att det var andemeningen, men när det är helt uppenbart att det här gör läraren bara för att kunna kryssa av ekonomibiten blir inte heller eleverna engagerade. Läroplaner i all ära, men om hemkunskapslärarna inte är ekonomiintresserade kommer undervisningen bli därefter.

Menar man allvar med att privatekonomi är viktigt måste man göra det viktigt. Gör det till ett eget skolämne och stryk bild, musik, geografi eller något annat mindre viktigt. Eller lägg det åtminstone under matematik, så mångdubblas chansen till att det blir ekonomiintresserade lärare som får lära ut ekonomi.

Om man nu överhuvudtaget ska ha privatekonomi i skolan. Jag förstår att det är en galen tanke för politiker som tycks anse att föräldrarna ibland lånar sina barn av staten, men allt kan faktiskt inte vara skolans ansvar. Men då drabbas ju barn vars föräldrar är dåliga på ekonomi, kommer någon invända. Ja, barn drabbas varje dag av dåliga föräldrar och världen är orättvis. Vad ska vi göra åt det då, låta Liberalerna ta hand om barnen dygnet runt från tre års ålder?

För mycket mat på en gång

Så har det hänt igen! Grannen odlar fram otroliga mängder libbsticka och precis som tidigare frågade hon om jag ville ha. Hittills har jag aldrig tackat nej till gratis mat och det gjorde jag inte nu heller. Libbsticka är en fantastisk grönsak som påminner om selleri och går att använda t ex i soppor och såser. Men det gäller ju att ta vara på den också. Femton kilo färsk libbsticka äter jag inte upp i brådrasket även om jag såklart började ha den i allt.

Trycket i frysen börjar lätta. Äppelmoslagret har minskat, höstens kantareller är nästan slut och årets blåbär har inte kommit än. Så stjälkarna hackade jag, stekte som hastigast och frös in. Kanske hade jag kunnat hoppa över stekningen, men jag tänker att de kanske skulle bli lite sladdriga annars.

Bladen och de finare kvistarna torkade jag. En del spred jag ut på ytor i kattfria rum där de skulle kunna få ligga och torka länge.

Men för att stressa på torkningen passade jag på att torka en del på plåtar i 60 grader i ugnen under tider när strömpriset var nära noll.

Så småningom var allt antingen torkat eller fryst, så nu har jag libbsticka för många månader fram över. Faktiskt odlar jag den också, men jag vet inte hur grannen lyckas få sådana mängder. Mina stänger växer så försiktigt att de knappt fastnar på bild, så dem lämnar vi därhän i detta inlägg.

Istället vill jag fokusera på förvaringen. Vi lever ju i ett klimat som kräver av hemmaodlaren att kunna ta hand om livsmedel under de perioder de inte går att hämta i naturen. Frysning och torkning är två av metoderna. En tredje är konservering, en fjärde syrning och en femte att förvara fuktigt som i en källare eller jordkällare.

Har du bra tips på förvaring av mat, oavsett om det är grönsaker och rotfrukter eller kött och fisk för den som håller på med sånt – dela gärna med dig i kommentarsfältet.

Hur stelbent får man bli?

Philip gick Peabskolans byggprogram med snickeriinriktning. I efterhand verkar det som att det nästan var uteslutande för att utbildningen skulle ge stora chanser till jobb, men det låter som en efterkonstruktion.

Hur som helst, Philip hade taskig tajming. Under de tre år utbildningen tog ändrades konjunkturen och marknaden slutade ropa efter snickare. Därför jobbar Philip idag som matbud för Mathem. Inget fel med det, kan tyckas, men efter två år är Philip fortfarande sur för att lärarna på skolan sa att alla som ville skulle få jobb i branschen efter färdig utbildning.

Kanske inte riktigt alla.

Jag förstår att Philip är irriterad. Det var dumt av hans lärare att mer eller mindre utlova lärlingsplatser med efterföljande jobb, och lite extra problematiskt att skolan är ett dotterbolag till byggbolaget Peab. Men skit händer och nu har Philip fått lära sig även det.

Snart nog vänder konjunkturen upp igen och det faktum att Philip jobbat under de år som gått placerar honom längre fram i kön till byggjobb om han fortfarande vill ha det. Något annat han kan göra är att gå en kvällskurs i möbelsnickeri eller något annat branschrelaterat som klasskompisarna inte gör.

Skaffa en hjälm och var beredd.

Byggbranschen kommer alltid att finnas och snickare lär inte ersättas av AI i första taget. Tänk om Philip istället hade velat bli musikalartist, astronaut eller ishockeymålvakt på elitserienivå. De nålsögonen hade varit betydligt tuffare att ta sig igenom. Men visst, även där finns de som försöker gnälla sig fram till målet.

Som sagt, ibland får man tänka i nya banor och det är något många kan bli bättre på. Ännu värre är det med de som jobbat ett par decennier i en bransch de inte kan fortsätta i. Kanske har de fått en förslitningsskada eller utvecklat en allergi som sabbar möjligheterna. Envishet är nog bra, men ibland behöver man också inse hur landet ligger och laga efter läge.

Batteribrand

Här är ett tips jag fick och som jag tycker absolut hör hemma i en ekonomiblogg. Fram till nyligen hade jag en låda med hushållsbatterier. Några standardtyper, som AA och AAA, köper jag storpack av. Och så en box med olika knappbatterier trots att man bara använder två av tio sorter, eftersom det blir billigare än att köpa bara de två även om man skulle slänga resten. Men det gör man ju inte. Har man inte behövt dem förr kommer man garanterat göra det då, alltså sparar man dem med. Själv fick jag batterier med huset eftersom jag bad de gamla ägarna lämna allt de inte ville ha, vilket innefattade mat, kläder, en bil, två katter och givetvis batterier.

God investering.

Så då satt jag här med en låda batterier, tills jag fick höra att Åsa Jinder, den gamla nyckelharpisten, gjorde likadant och mitt i natten tog det eld i hela lådan. Tydligen kan vanliga hushållsbatterier självantända. Det hade jag ingen aning om.

Batteriföreningen säger att man kan tejpa över polerna med tejp. Säkert bra, men det kommer inte hända. Att däremot undvika brännbara behållare lät rimligare. Så nu har jag städat ur min batterilåda i trä och satt allting i en metallåda. Inte idiotsäkert, men bättre.

Att mobiltelefoner kan ta eld under laddning visste jag sedan tidigare och eftersom jag nästan alltid laddar nattetid i eller i anslutning till sängen (sängladdning är vår tids sängrökning) placerar jag den laddande telefonen i ett plåtlock. Rökigt blir det nog ändå, men jag tror inte att jag skulle elda upp huset.

Men det gör andra, varenda dag faktiskt. Jag tror att en brandvarnare en gång kan ha räddat mitt liv och eftersom jag eldar med ved tycker jag att det är min förbannade plikt att ha brandsläckare i närheten av alla eldstäder. Man kan inte gardera sig mot allt, men med enkla medel och små pengar kan man åtminstone försöka. Så om du har en pappkartong i en trälåda full med batterier – ändra på det. Idag!