En downsizing-historia

Av en slump (eller logaritm) fick jag upp en video där skådespelaren/komikern Mikael Tornving pratar om hur han gjort en resa i minimalismens tecken. I kommentarsfältet beskrev någon detta som ”6 minuter och 37 sekunder av skitnödig självömkan”, men jag upplevde det tvärtom som intressant. Se själv och gör en egen bedömning!

Jag blir själv trött på när så kallade kändisar berättar om sina liv som om allt de gör vore av allmänintresse, men tänk bort att han är en offentlig person för det har faktiskt ingen relevans här. Det han berättar om att han upptäckte att han jobbade för mycket och med fel saker tror jag att vi är många som upplevt.

Tyvärr tror jag att de flesta i det läget kör på och tänker att det ska lösa sig eller att livet väl inte var roligare än så här. Tornving gjorde något åt det. Han sålde sin bostadsrätt på 83 kvm och bytte ut den mot 38 kvm. Så gjorde han sig av med en massa saker längs vägen, bl a ”lite skog”.

I samband med flytten gick han från styrelseordförande i bostadsföreningen till vanlig medlem och slutade som bataljonschef i hemvärnet. Gissningsvis hade han kunnat göra detta utan att flytta för så mycket pengar tror jag inte att det gav. Att aktivt sänka sina utgifter möjliggjorde däremot att han kunde tacka nej till moderatoruppdrag han inte tyckte var kul. Istället såg han till att ha tid med sommarstugan och att besöka släkt och vänner. Ännu en kritisk kommentar:

”Har man en förmögenhet på 10 mille så kan man göra så.”

Är det inte typiskt att bittra människor alltid lyckas hitta en krok till sin offerkofta?! När andra flyttar, byter jobb eller gör någon annan ansträngning för att ta sig ur ekorrhjulet går det alltid att säga att ”det där funkar säkert för andra, men inte för mig”. Nu säger inte jag att alla borde downsiza (kan man säga ”växla ner” på svenska?), men alla som inte trivs med tillvaron borde försöka hitta vägar till ett bättre liv.

Alla kan inte skaffa sig en lyxvilla eller sluta jobba och segla jorden runt, men är det något alla kan så är det väl just att sälja ägodelar och sänka sina utgifter? Återigen, inte önskvärt för alla, men alla som vill kan, om de vågar. 

Byggde ett växthus

Växthus för husbehov är kanske inte dyrare än att man kan köpa dem nya, men jag tänkte ha det på på ladans södervägg och där är det bara ett par meter till en åker som jag inte äger, så jag tänkte att det skulle vara smart att bygga måttanpassat. Dessutom vore det inte riktigt jag att inte bygga mitt eget växthus. Först en ritning.

Det gör jag alltid när jag bygger något. Inte så att det skulle hålla för en bygglovsansökan, men i samband med att jag ritar upptäcker jag nästan alltid något jag inte tänkt på. Det blir billigare och enklare att kasta pappret än att bygga om halvvägs in i skapandet. Steg 2: Lägga ut materialet på marken.

Här är framsidan i mitten omgiven av de bägge kortsidorna. Färgen är min nya favorit slipersolja. Genom att måla allt i förväg får färgen tränga in även på sidor jag inte kommer åt när det är hopsnickrat. Det är särskilt viktigt på ändträ, som blir extra utsatt för fukt. Här är väggarna på plats.

Själva odlingslådan gjorde jag ungefär som mina stora odlingslådor på tomten, bara mindre.

Att den inte går ända in till väggen är dels för att odlingsytan blir lättare att nå, dels för att i en framtid kunna förlänga växthuset om jag känner för det. Har jag tid och lust kan jag ha ett tjugo meter långt växthus längs laduväggen.

Dags för glasväggar. Jag hade för ändamålet samlat på mig två spröjsade fönster och fem glasskivor, alltsammans gratis från människor utan visioner och/eller utrymme. Måttet på växthuset bestämdes utifrån glaslagret.

Nu börjar det likna något! Och det är bra, för vid det här laget visade mina förodlade tomatplantor tecken på att börja blomma i sina krukor. Väggen med dörren fick bli i plexiglas. På själva dörren var det nästan tvunget, annars hade den blivit onödigt tung för gångjärnen.

Då återstod taket. Från början tänkte jag plexiglas där med, men det visade sig att kanalplast var billigare (för här blev jag tvungen att betala pengar). Kanalplasten rekommenderas dessutom på växthus eftersom luften i den isolerar och ger en jämnare temperatur.

Även här var vikten viktig eftersom jag bestämt mig för att ventilera huset genom taket. Blir det för varmt inne (och det kan det fort bli en varm sommardag i ett inglasat hus på en södervägg) lyfter jag taket som sitter med gångjärn mot framväggen, och jag måste med enkla handgrepp kunna justera taket själv.

Så var det bara planteringen kvar. Arton tomatplantor som växt till sig inomhus. De tre längst till vänster i bild är av arten Rio Grande, de övriga hette Moneymaker – vad kan gå fel liksom … Det återstår att se. Jag har aldrig lyckats med tomater, men den här gången känns det bättre än någonsin.

Pengar? Plexiglas, glas och fönster var som sagt gratis. Virket kostade väl några hundralappar. Förutom framsidan är det egentligen bara korta spillbitar som nästan kan ses som gratis. Oljan kostade 67 kr litern. Jag har inte räknat på åtgången, men kanske gick det en liter. Kanalplasten kostade 645 kr, så för enkelhets skull kan vi väl säga att hela bygget kostade en tusenlapp. Det får man visserligen ganska mycket tomater för, men min tanke är att detta ska stå i många år och vara i stort sett underhållsfritt.

Tramp eller trams?

Arbetsmarknadspolitisk åtgärd – vad är din första association? Själv tänker jag tyvärr meningslös fasadputsning, en kostnad utan långsiktig vinst. Dagens exempel, Luleå kommuns cykelkurs.

”För sjunde året i rad arrangeras cykelskolan i Luleå – och hittills har ett 40-tal vuxna och barn deltagit. Syftet är bland annat att öka chansen till jobb.”

 

Om syftet vore jobb, varför har då även barn deltagit? Jag trodde barnarbete var förbjudet. Men såklart har detta ingenting med jobb att göra. Vi kan dessutom vara ganska säkra på att om tidigare deltagare fått jobb genom att gå denna kurs hade man trummat ut det i den helt okritiska artikeln. Men det gör man inte. Istället talar man i flummiga ordalag om den frihet cyklandet ger, under den ännu flummigare parollen ”integration, jämställdhet och hållbarhet”.

Jag missunnar ingen att lära sig saker, men är det verkligen ett av kommunens kärnområden att lära vuxna människor att cykla? ”Skolan kostar ingenting”, står det i artikeln. Men jo, det gör den, bara det att de som betalar inte har någon glädje av den. Och på vilket sätt hjälper cyklandet kursdeltagarna att komma närmare en anställning? Hur många cykelbud behövs det på Foodora i Luleå? När jag ser reportaget tänker jag att det hade varit mycket bättre att lära ut begriplig svenska.

I Sverige kan nästan alla sexåringar cykla. Jag vet inte vad ni andra säger, men mina färdigheter i cykling har aldrig kommit upp i en jobbsökningsprocess. Jag vill till och med gå så långt som att säga att det antagligen hade motverkat sitt syfte och minskat mina chanser att få jobb om jag skrivit ”Jag kan cykla” på mitt CV.

Betala för skit?

Jag skriver ofta om folk som köper skit, men nu menar jag det bokstavligt. Under sommarhalvåret säljs jordförbättringsmedel av olika typer, men för oss som inte planterat på tjugo hektar är det inga större problem att skaffa gratis gödsel.

En gödselsort har vi allihop tillgång till, den som på svenska kallas guldvatten (jag föredrar det mer rättframma norska ordet tissevann). Blandningen ska vara nio delar vatten och en del … guld, så urinera en deciliter och du har en liter ypperlig näring.

Ett annat medel som är lätt att få till är nässelvatten. Nässlor är kväverika och uppskattade av andra växter. Fyll en hink eller tunna med nässlor och täck dem med vatten. Låt blandningen ruttna i två veckor. Sedan används det på samma sätt – nio delar vatten och en del av denna illaluktande sörja. Fyll på mer vatten i nässelhinken efterhand så kan du vittja upprepade gånger.

När det gäller organiskt gödsel som koskit eller hönsskit tror jag inte att det finns en bonde som inte kan erbjuda dig en skvätt av dessa undermedel om du knackar på med några hinkar eller en släpkärra. Själv är jag så lyckligt lottad att grannbonden kommer över och ger mig en skopa skit ibland. I detta fall koskit blandat med halm.

Längst ner i bild har jag fyllt en plastlåda med detta. Planen är att använda det på samma sätt som nässelvatten och se om jag märker någon skillnad. Gödseljämföring är den typen av stimulerande hobbies jag håller på med. Inte bara för att det är kul utan också för att näringsrik jord ger näringsrik mat.

Arbetsmo... blubb-blubb-blubb

Arbetsmoralen bland unga sjunker, toleransen för bidragsfusk ökar. Det visar en rapport om ungas normer i Sverige, skriven av Nima Sanandaji. Fler människor än tidigare har inga problem med att ta emot bidrag de inte har rätt till och ser inte poängen med hårt arbete på samma sätt som tidigare generationer.

Jag tror att det stämmer, och hoppas att det inte bara beror på att jag själv blivit gubbe och gillar att se min egen grupp hamna i bättre dager. Vad beror då detta moraliska förfall på? Hur kommer det sig att dubbelt så många unga på 80-talet ansåg att det alltid är fel att ta emot pengar man inte har rätt till?

Eftersom jag redan fackat in mig som grinig gubbe går jag hela vägen och säger att sociala medier är en anledning. Vi som växte upp på 80-talet såg hårt arbetande människor eftersom vi levde i verkligheten. På nätet tar man del av en mycket begränsad del av verkligheten som fokuserar på framgång. Vad som inte visas är kampen, skitjobben och misslyckandena på vägen dit. Ungdomar vill inte bli industriledare, de vill bli artister och influencers.

Förebild?

Dessutom finns det mer och fler bidrag nu, vilket gör att fler lever på dem. Det är ju bra för dem som verkligen behöver, men jag tror att ett samhällsbygge som utgår ifrån att staten har huvudansvaret för allt helt enkelt har normaliserat bidragsberoendet. Som man ropar får man svar, heter det ju, och det tänker jag även om denna formulering:

”I rapporten framhålls att det inte bara är arbetsnormerna som försvagats, utan även tilltron till att följa samhällets spelregler.”

Inte minst när det kommer till arbetsmoral blir det tydligt för oss att politiker och makthavare inte är föredömen. Riksdagsmän jobbar tredagarsvecka utan närvaroplikt, med hög lön och många förmåner. När de slutar kan de få mångmiljonbelopp, även om anledningen är att de ruskat tupp i kollektivtrafiken. Det ger knappast en ökad arbetsmoral bland vanligt folk, eller gör oss mer sugna på att följa samhällsreglerna, när de som ställt upp reglerna beter sig så.

Vad gör vi åt detta då? Det sistnämnda kräver ”bara” några politiska beslut, men det lär inte hända. Och resten … Sociala medier lär inte försvinna. Bidragen kanske stramas åt, men jag tror inte att man kan tvinga fram arbetsmoral. Jag har fler frågor än svar alltså, som vanligt. Vad tror ni?

Sopigt rykte

Ett gott renommé kan vara viktigt. Jag har tydligen etablerat mig som ”søppelmannen” i mitt bostadsområde och nu ska jag förklara varför det är bra. Jag hjälpte den nya grannen att lägga tak. Gammal råspont bröts bort och byttes ut, läkt sattes upp och skarvades på takstolarna. Det blir mycket skräp och grannen började lasta en släpkärra för ändamålet. Han skulle slänga det gamla taket på soptippen, så jag sa: ”Släng det hos mig!”

Ingen som känner till min hangup på spillvirke blir förvånad. De två senaste vintrarna har jag fram till nyår endast eldat med sågade trävaror, men nu har jag möjligen gått ett steg till. Häromdagen fick jag ett sms från grannen med texten ”Vill du ha brädorna?” och en bild.

Klart jag ville det. Här snackar vi helt spikfritt virke, lätt att såga upp och hantera. Kanske använder jag till och med en del av det som virke. Det visade sig att grannen var hemma hos sin svåger i en närliggande by och antagligen var svågern på väg att göra samma resa till tippen, men nu slängde grannen det på sin bil och tog hit det istället. Allt för att jag likt Eddie Murphy i En prins i New York fastslagit att det är mig man ska tänka på när man tänker sopor:

Svågern blev av med sitt skräp, grannen gjorde både honom och mig en tjänst och själv sitter jag nu med ännu mera ved. Alla får göra sina bedömningar. Jag har förståelse för att man kör uttjänt virke till soptippen, särskilt om man har ont om plats. Men när grannen kom med en säck korta läktbitar som inte ens behöver sågas utan kan kastas direkt i kaminen kunde jag inte låta bli att fråga varför de inte behöll detta själva. De har öppen spis, vedspis, kaminer och till och med en fast eldningsplats utomhus för korvgrillning eller samling runt lägerelden.

Men nej, han förklarade att de nu var i städfasen, att ta hand om skräpved får komma senare. Jag tror aldrig att den dagen kommer, men jag klagar inte. Blir det en mild vinter kanske jag kan värma mig fram till februari innan jag börjar nöta på det vedlager jag själv har betalat för.

Barn ute och cyklar

Ett inlägg på Twitter fick mig att fundera.

Om jag vore tolv år hade jag varit likadan och ägt eller sparat pengar till en elsparkcykel. Det är ännu en fördel med att inte växa upp nu. För 40 år sedan fanns varken elcyklar, elsparkcyklar, segways eller andra motordrivna fordon förrän man fick köra moped. Ja, jag vet att det gick att köra moppe innan femton, men jag var ett laglydigt barn.

En annan skillnad var att skulle man någonstans fick man ta sig dit. Visst skjutsades barn även på 80-talet, men inte alls på samma sätt som nu. Jag flängde själv runt i min barndom och tränade schack varenda vecka och tävlade varenda helg, och var då hänvisad till buss, pendeltåg, tunnelbana, cykel och promenader. Skolparkeringarna var heller inte fullproppade med curlingföräldrars bilar morgon och eftermiddag.

Vad var det för bra med det då? För det första att dessa transporter var den motion jag fick. Nästan inget svenskt barn var överviktigt. Titta in på en skolgård idag. Skillnaden går inte att blunda bort. Så ointresserad av idrott som jag var hade jag nästan garanterat varit ett tjockt barn. Dessutom låg det ett ansvar inbäddat i logistiken. Det gällde att hålla koll på både klocka och tidtabeller.

Innan mobiltelefonen kunde man varken kolla resrutter på nätet eller skicka ett sms för att berätta förväntad ankomsttid. Det är stor skillnad på att ställa sig vid busshållplatsen för att ta bussen till tåget till bussen, en kort promenad över till tvärbanan och mer buss, jämfört med att bara sätta sig i baksätet på en bil och låta andra sköta resten.