När staten går in i näringslivet

Vinnova, Verket för innovationssystem, satsar varje år tre miljarder på att stötta nya idéer ekonomiskt. I Norge har vi Innovasjon Norge. Det är ungefär samma sak, bara det att de skickar ut över nio miljarder på samma tid.

Kan det inte vara bra med en myndighet som hjälper igång nya företag? Nej. Enkelt uttryckt finns tre kategorier av företag. De som klarar sig på egen hand, de vars affärsidé är så dålig att de aldrig blir konkurrenskraftiga oavsett hur mycket hjälp de får och avslutningsvis de som inte klarar uppstartsfasen själva, men kan göra det med statens hjälp och därefter bli lönsamma.

Bara den tredje kategorin har ens nytta av Vinnova/Innovasjon Norge och de skattepengar detta kan ge på sikt väger omöjligen upp förlusterna man får när man satsar i de övriga två. Dessutom får vi inte glömma bort att statens riskkapitalistlajvande med stor sannolikhet stjälper företag som hade klarat sig själva om inte staten hjälpt deras konkurrenter att köpa marknadsandelar.

Så varför finns dessa myndigheter? Är det för att staterna inte begriper förklaringen ovan? Till viss del kanske. Det går ju aldrig att sätta siffror på detta eftersom vi inte har en parallell verklighet där vi kan simulera ett friskt näringsliv utan statlig inblandning. Men mest tror jag att det handlar om politikers och myndighetspersoners klåfingrighet. De tror att allt blir bättre med statlig styrning när sanningen ofta är den motsatta. Dessutom tycker de att det är kul att leka företag, deras personliga risk är obefintlig. Det kostar visserligen pengar, men inte deras.

Marknaden gör detta bättre. Ett företag som behöver pengar för att utvecklas går till börsen och säljer andelar. Tror jag på idén köper jag aktier för mina egna pengar. Om företaget lyckas får jag del av vinsten, om det går sämre får jag inte det. Riktigt så enkelt är det såklart inte, men den så kallade marknaden är inte ett månghövdat odjur som lever på andras misär och producerar ondska.

Torkade tomater

Soltorkade tomater tycker jag är en höjdare, men jag har ingen lust att betala 200 kr/kilot. Med egen tomatodling tänkte jag därför försöka att torka själv. Först över till växthuset, och det ni hör är inte en galen trummis utan regn på plasttaket.

För soltorkade tomater krävs istället sol, men jag har åtminstone en ugn. Den satte jag på 100 grader (varmluftsugn, om det gör någon skillnad) medan jag halverade färska tomater och ställde på en plåt med den skurna sidan upp. Lite salt och sedan in i ugnen en dag. Förslagsvis en dag när strömmen är billig för det tar en stund.

Eftersom syftet här inte var att grädda utan att dra vätskan ur tomaterna hade jag en liten glipa på ugnsluckan. Den skapas med ett verktyg eller en handduk. Själv använde jag en katt.

Sedan är det bara att vänta. 100 grader är inte så varmt, men man bör ändå hålla koll så att tomaterna inte bränns vid. Så här såg det ut efter två timmar.

Efter fyra timmar tyckte jag att de var torra nog, det ska ju inte bli knäck.

Lagom till det steriliserade jag en konservburk genom att koka både burk och lock. Ner med tomaterna i burken, på med olja och igen med locket.

Det slår mig när jag ser burken att det kanske skulle funka som en kul present. Visst går det att köpa soltorkade tomater, men dessa är odlade, skördade och torkade hemma på gården. Hur de smakar? Ingen aning, än så länge äter jag färska tomater varenda dag. Det får räcka.

Fjorton miljoner dollar in?

Plötsligt händer det! Jag fick ett mejl om att en avlägsen släkting dött och nu kan jag ärva nästan fjorton miljon, och då snackar vi dollars!

Nej, det blir nog inget av det här. Advokaten vet uppenbarligen inte vad jag (och därmed hans egen klient) heter. Och så är det lite märkligt att familjen efterlämnade en massa pengar, men han hade inga anhöriga. Dog alla samtidigt? Och hur kommer jag in i det här? Advokaten säger att han gett upp på att hitta anhöriga, men nu kontaktar han mig, för jag har ju i alla fall samma efternamn.

Larsson är förvisso ett hyfsat vanligt namn till och med här i Norge och jag antar att storyn är att klienten fanns här eftersom advokaten skriver till mig på norska, trots att hans eget namn tyder på att han troligen kommer lite längre söderifrån. Just det undrar jag faktiskt över. Det här kom på Sparo-mejlen, som jag registrerade i Sverige och bara använder i kontakter med svenskar eftersom det är en svenskspråkig blogg. Ändå mejlar ”advokaten” på norska.

En annan fråga är i vilket lands juridik de skulle kunna betala ut pengar till mig. Det vanliga är väl att arvingar ska ha hyfsat korta släktband för att få ut pengar om den döde inte själv uppgett att han vill att just jag ska ärva? Någonstans kanske det räcker med att vara kusin, men för att samma efternamn utan uppenbart släktskap ska ärva måste vi nog till Ankeborg eller The Twilight Zone.

Jag fattar att själva idén med nätbedrägerier är att de ska vara så dumma att bedragarna på ett tidigt stadium vaskar fram lättlurade offer, men det här blir bara för fånigt. Då har jag banne mig mer respekt för spam som inleds med ”Hi John”. Det må vara en liten grupp som läser mejlet, är idioter och lystrar till namnet John, men då har man åtminstone försökt.

En kort stund funderade jag på att svara advokat Mahuko, men så kom jag på att det har James Veitch redan gjort mycket roligare än vad jag skulle klara.

Ett hus av pant

Det är något speciellt med pant, och i samband med att priset höjts har pantburken fått en renässans i media. Denna gång handlar det om Rickard, som i en ålder av sju bestämde sig för att köpa sitt första hus för pantpengar genom att sätta ett mål på tio kronor om dagen.

På sätt och vis gör han sedan det, som tjugoåring, åtminstone kontantinsatsen på hundratusen. Men även om reportern gör vad hon kan för att hålla myten vid liv visar en snabb huvudräkning att pantburkarna bara borde ha tagit honom halvvägs, och det under förutsättning att Rickard, 7 år, sparade allt till husdrömmen.

Men det är det jag tycker är intressant med berättelsen. Jag tror inte att Rickard egentligen köpte huset för pantpengar, fast indirekt gjorde han det. Pantburkar är nog sällan vägen till rikedom, om man inte heter Burk-Curt.

Burk-Curt, samlare och stilikon.

De kan däremot hjälpa oss att tänka rätt. Att ta med sina burkar till butiken, eller böja sig ner när vi ser en, får oss att tänka kreativt och inse att alla belopp räknas. Jag tror inte att merparten av Rickards pengar kom från panten, men så började han handla med pokémonkort också. Jag skulle inte bli jätteförvånad om han sålde grejer på nätet, skaffade ett tidigt extrajobb osv.

För så funkar pengar. Om man sparar dem man har och hela tiden letar nya inkomstkällor kommer de att bli fler, och då är pantburkarna en komponent av många. Lite på samma sätt som att den som börjar träna regelbundet troligen kommer att vilja äta nyttigare och ta trapporna istället för hissen. Bäst av allt är att detta kan påverkas. Vi kan aktivt gå in för att förbättra oss på ett område, vare sig vi är 7 eller 77.

Vinter i bigården

Ett tag trodde jag knappt att jag skulle överleva sommarens biodlande. När tredje bikupan på kort tid svärmar och försvinner med ännu en drottning är det svårt att inte känna viss hopplöshet.

Jag red dock ut både stormar och svärmar. Nio av elva kupor packade jag ihop och tog med till fjällen för att samla ljunghonung. Resterande två kupor var drottninglösa, men en av dem lyckades föda upp en ny varpå jag satte samman dem till ett samhälle.

Sommarhonungen slungades i två omgångar och gav sammanlagt 476 kilo honung. Ljunghonungen har jag slungat en gång, vilket gav c:a 50 kilo (än så länge i en tunna så det är svårt att veta exakt), men så har jag också 134 ramar kvar att slunga så fort de är tillräckligt torra, så jag räknar med en total produktion på runt 600 kilo i år.

Men det där är honungsarbete och det kommer jag att hålla på med åtminstone resten av året (det ska ju säljas också). Själva bisysslorna är så gott som färdiga för i år. Kuporna har bantats ner till tolv ramar i två lådor. På toppen av dessa finns en så länge ett foderkar där jag häller ner sockervatten i omgångar tills varje kupa fått femton kilo socker.

När det är klart får bina vila. Själv ska jag bara slunga, röra, tappa, etikettera, sälja och städa, så får jag också det. Framåt mars, lagom till nästa säsong i bigården.

Folk vet bäst själva!

Många ser det som självmål när barnlösa har åsikter om föräldraskap, men jag har åsikter om knark trots att jag aldrig knarkat. Och självmord, som jag inte heller provat. Så när Örebro universitet tycker till om jämställdhet i barnfamiljer tar jag mig rätten att kommentera. Så här står det:

”Innan barnet kom hade paren en önskan om att förhållandet skulle vara jämställt och under åren har de också delat relativt lika på det praktiska arbetet i hemmet. Men ju längre tid det gick desto mer ansvar hade kvinnorna över det forskarna kallar kognitivt arbete.”

Det är alltså inte främst arbetsfördelningen för hemarbetet som är ”problemet”, utan att kvinnorna oftare än männen tar ansvar för planeringen. ”Till exempel att ha koll på vilka dagar som läxan ska in på skolan eller vilka dagar barnet har gympa så man packar ner gympapåsen till exempel.”

Jag har nog missuppfattat vad jämställdhet är för jag trodde att det handlade om att bidra lika mycket, inte att bägge parter måste göra exakt lika mycket av varje arbetsuppgift. Jag måste t ex ha missat alla indignerade insändare från feminister som kräver att få byta två vinterdäck på familjebilen. Och trots min barnlöshet inser jag att om föräldrarna ska dela på ansvaret för den där gymnastikpåsen kommer det oftare leda till att den inte är med. Det är som det gamla skämtet:

Någon kommer uppfatta mig som bakåtsträvare nu. Jag tänker tvärtom – har vi inte kommit längre? Låt barnfamiljer fördela hemarbetet som de vill. Sluta lägg skattepengar på att uppfostra vuxna människor! Vi har olika intressen och talanger. Oavsett om det beror på arv, miljö eller något annat, kan vi inte bara få vara olika?

Krypförråd

Jag har en källare, men under drygt halva huset är det krypgrund, ett lågt utrymme som står oanvänt. Enda ingången är en lucka ifrån den riktiga källaren, en dryg meter upp på väggen. Jag fick en idé och har därför satt en termometer där i sommar. Mycket riktigt, i krypkällaren har det konstant varit kallare än i källaren.

Jag har oftast ingen värme på där heller, men varmvattenberedaren, frysboxen och fönster i söderläge gör det varmare. På vintern ger det rummet 7-10 varmgrader även när det är minus ute och det är ju bra för vattenledningarna. På sommarhalvåret har det inte spelat någon roll, men jag skulle gärna hålla mitt honungslager lite kallare under den varmaste tiden, vilket gav mig idén att omvandla de oanvända kvadratmeterna från krypkällare till lagerlokal.

Första steget blev att bygga en bro över vallgraven precis innanför luckan. Bro är att ta i, jag la in två tjocka bitar vildmarkspanel. En låda honung kan väga uppemot 20 kg, och så vill jag att det med marginal ska hålla för mina 70 kg, så totalt 100 kg åtminstone.

Luckan hade också lite att önska. Dels hade panelen börjat släppa på sina ställen och så var det ingen isolering i luckan. Så jag gjorde som med källardörren, öppnade upp den och fyllde tomrummet med isolering.

Ett par av brädorna var så dåliga att jag var tvungen att byta ut dem. De jag hade var lite färg på, men det gjorde inget eftersom jag ändå tänkte passa på att måla luckan.

Samma färg som väggen bakom efter att jag målade den i vintras gör inte luckan osynlig, men närapå.

Så nu är det bara att fylla rummet med råttsäkra och lufttäta plastlådor med honung. Sådana lådor har jag gott om, men ska nog försöka skaffa ännu fler. Teoretiskt skulle jag kunna ställa flera hundra kilo honung där inne, men eftersom jag misstänker frysrisk på vintern ska jag nog inte fylla upp så mycket att jag behöver lägga flera dagar på att utrymma det om ett par månader.