Frityroljesvindel

Erkänn att du blev lite nyfiken på dagens rubrik! Här kommer en helt osannolik soppa med frityrolja som bas.

För miljöns skull blandas biogas in i dieseln. Eller miljö kanske är mycket sagt, det görs för att få ner koldioxidutsläppen. Man gör det i Sverige och man gör det i Norge. Mycket handlas från Kina. Ni vet, landet man inte ska handla från av människorättsskäl, men klimatet trumfar allt.

En populär produkt i sammanhanget är begagnad frityrolja. När man friterar kokar man ju maten i olja och får därför en massa olja över. Silar man bort skräpet kan man blanda den med diesel att tanka bilarna med. Frityrolja innehåller vanligtvis miljövidrig palmolja, men när den redan är använd får den på det här sättet ett andra liv som inte sliter på miljön.

Så vad är haken? Det finns väldigt många kineser, men det finns också väldigt många diesellastbilar i världen, så frågan är om kineserna kan sätta i sig tillräckligt många vårrullar för att restoljan ska räcka till bränslet. Nej, det kan de inte. Det blev faktiskt så ont om begagnad frityrolja att priset på den plötsligt blev högre än för ny, ostekt olja!

Ni förstår säkert vad detta ledde till (det gjorde inte politikerna). Några driftiga kineser började sätta begagnat-etiketter på ny, oanvänd palmolja. Resultatet blev att palmoljeproducenterna fick en skjuts.

Och politikerna, som ville kunna godhetssignalera om sitt djupa miljöengagemang såg till att dieseln blandades ut med färsk palmolja (som har upp till tre gånger större klimatpåverkan än fossila bränslen), vilket i sin tur ledde till att Norge kom ännu längre ifrån att klara klimatmålen än om de inte hade gjort någonting.

Det här händer igen och igen. Politiker och makthavare gör tilltag för miljön, som i slutändan istället visar sig slå mot miljön. Varje miljon och miljard man leker bort på åtgärder som i bästa fall är meningslösa hade kunnat läggas på något vettigt – för miljön, barnfamiljer, cancerforskning eller äldrevård. Det saknas sällan vettiga hål att hälla pengar i, ändå väljer man nästan konsekvent att lägga dem på skit istället.

Stjäl om du vill, tummen upp från polisen

Jag har sällan blivit lurad av secondhandförsäljare, men så har jag knappt köpt, bara sålt. Folk i allmänhet är väldigt ärliga. En gång sålde jag en dalahäst på Tradera. Köparen var en invandrare som märkligt nog samlade på just dalahästar, och några dagar efter att han vunnit auktionen skulle han hämta och betala. Jag brukar ha koll, men när han kom angav jag ett för lågt pris. Det hade jag aldrig upptäckt, men han gjorde det när han kom hem, kontaktade mig och erbjöd sig att betala mellanskillnaden.

Men så finns bedragare som sätter fusk i system och vad gör polisen åt det? Ingenting, tydligen.

”De lägger ned alla ringa bedrägerier, det vill säga under 1 250 kronor, vilket vi är några som reagerat på för det innebär att de legaliserat ringa bedrägeri.”

Artikeln exemplifierar med en kvinna som polisanmälts 65 gånger. Med tanke på allmänhetens förtroende för polisen betyder det kanske tusen bedrägerier. Själv hade jag aldrig övervägt att polisanmäla, varför ska jag följa upp pengaförlusten med att förlora tid hos en organisation som garanterat inte kommer försöka hjälpa mig?

Vilket gör bedrägeri till en lönsam verksamhet. Har hon blåst tusen pers på tusen kronor har hon stulit en miljon och polisen har inte ens sökt upp kvinnan och berättat om misstankarna.

Polischefen i reportaget ”delar inte bilden” av nedlagda förundersökningar. Med tanke på den nya lagen om förolämpning av tjänstemän tänkte jag låta bli att spekulera i om han är lögnaktig eller dum som ett spån, men om en enda person kan begå åtminstone hundratals bedrägerier utan att polisen gör ett dugg spelar det ingen roll om de ”delar bilden” av hur verkligheten ser ut.

Det är skillnad på bild och verklighet.

”Det börjar med en knappnål och slutar med en silverskål” är ett uttryck som skapades långt innan svensk polis blev värdelös, men faktum är att polisens passivitet skapar yrkeskriminella om man kan stjäla nästan riskfritt. Nästan riskfritt, för det kan ju också leda till att folk tar lagen i egna händer, och så blir det ännu fler brott. Något annat det lär leda till är att polisen handlingsförlamning på sikt dödar försäljningen av begagnade prylar. Det här är dumt på så många sätt!

Jag gör en skylt

Jag fick en plåtskylt med en bikupa på som jag tänkte att jag kunde använda i honungsförsäljningen.

Den är ungefär en meter bred. Kupan är en så kallad halmkupa, som ingen använder idag, men det framgår ju ändå att det är bin som bor där. Till höger satt en dekal, men den gick att riva bort med ett rakblad och T-sprit. Eftersom jag är usel på att teckna/texta på fri hand var den ursprungliga planen att köpa självhäftande bokstäver, men eftersom de var slut i affären jag besökte bestämde jag mig för att ändå göra det själv. Med datorns hjälp, för att det skulle bli läsbart.

Att det ändå ser lite ritat ut beror på att jag målade vitt inuti bokstäverna innan jag skrev ut, det är ju jag som betalar tonern till skrivaren och själva bokstäverna skulle ändå skäras ut.

Nu hade jag en spraymall. Bara att klistra fast den med dubbelhäftande tejp på skylten så bra jag kunde  och spraya på.

Det gick skapligt. Med lite thinner där jag missat var skylten klar.

Under texten kan jag sedan fästa en pil, skriva ”100 meter” eller något annat som passar för stunden. Den hade blivit ännu snyggare om jag lämnat uppdraget åt proffs, men det var aldrig ett alternativ. Faktiskt inte ens önskvärt, det här passar bättre in i min image av ”glad amatör försöker”. Jag kan ha fel, men jag tror att det säljer bättre.

Lurad gamling ryter ifrån

Hundraåttaåriga Anna-Lisa blev besluten på 67000 kr. Av allt att döma stals plånboken av hemtjänsten. Mannen är åtalad och företaget har betalat tillbaka delar av pengarna.

Naturligtvis fruktansvärt att hemtjänsten stjäl av en vårdtagare i beroendeställning. Men... Anna-Lisa skulle enligt uppgift ha haft så mycket kontanter hemma för att myndigheterna uppmanat folk att ha pengar hemma som krisberedskap.

”Jag tänkte 'har jag pengar ska jag inte sitta och svälta', utan kunna köpa så länge det finns mat i affärerna.”

Det är bra att vara förberedd, men Riksbanken och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap rekommenderar att man ska ha pengar för att klara sig en vecka. Jag vet inte hur mycket Anna-Lisa som ”mestadels ligger i sängen” konsumerar per vecka, men nog känns det som att hon tagit i i överkant.

Anna-Lisas veckohandling?

Och visst är hon i sin fulla rätt att göra det utan att hemtjänsten ska ta hennes pengar. Som hon säger: ”Om de upptäcker en sak ska de inte behöva ta den.” Så sant som det är sagt. Ingen har rätt att ta gamlingars pengar, ingen ska behöva låsa dörren till sitt hem eller bil, unga tjejer ska kunna gå runt på stan på nätterna lättklädda och berusade utan att bli antastade osv. Men när rimligt beteende inte går ihop med verkligheten är det tyvärr verkligheten som gäller.

Anna-Lisa fick tillbaka en del av pengarna, låter inte överdrivet knäckt av det inträffade och kommer antagligen att klara sig livet ut på sin pension och sparade kapital. Bra, det kunde ha varit värre, men folk måste sluta att vara godtrogna lätta offer. Det gäller faktiskt alla åldrar.

Opersonligt brev

En kort tid jobbade jag åt ett företag som hjälpte privatpersoner med jobbansökningar. Jag tycker att det var en vettig affärsidé. Väldigt många människor är inte duktiga på att skriva och då är det svårt att tränga igenom bruset och producera ett personligt brev som sticker ut, åtminstone om det ska sticka ut positivt och det är ju tanken.

Jag vet inte hur det gick för företaget sedan. De flyttade verksamheten och vi tappade kontakten. Behovet tycks dock kvarstå, men nu ”löser” arbetssökande det genom att låta AI skriva ett personligt brev.

Ja, ni hör ju själva. Hur skulle en dator kunna skriva ett personligt brev? Svaret är att den inte kan det, och att arbetsgivare märker skillnaden. Arbetsgivaren i reportaget, en ICA-handlare i Växjö, säger att över hälften av de cv:n han får in är skrivna av AI. På honom låter det som att problemet med att de personliga breven gjorts opersonliga är att han inte får en bild av personen bakom cv:t, men det håller jag inte med om. Om arbetssökanden visar att han inte ens orkar skriva sin egen ansökan är det nog allt arbetsgivaren behöver veta om honom.

Jag är mer AI-kritisk än de flesta, men för mig känns AI i första hand som de latas digitala redskap för att slippa tänka. Hur tusan ska man kunna få ett jobb med mer än tre sökande om man använder ett verktyg som garanterar en att inte bli bättre än genomsnittet? Tyvärr känns det inte som ett undantag utan rätt symptomatiskt för vår tid. Folk vill bli rika utan att spara, smala utan att göra avkall på mat, vältränade utan att träna och bildade utan att studera, så varför inte också få ett intressant jobb utan att ens skriva ihop sin egen ansökan?

Bilarna kör åt fel håll

De flesta av de bilar jag ägt tillverkades på 70-talet eller tidigare. Det finns för- och nackdelar med det, men en tydlig fördel är användarvänligheten. På den tiden var bilarna gjorda för att kunna repareras, och inte bara för märkesverkstäder som kan koppla en dator till bilen.

Ett tydligt exempel är glödlampor. De må ha blivit bättre, men de går ju sönder ibland. För att byta lampa i ett framlyse på en bil från 60- eller 70-talet drar man ut lampsockeln som antingen sitter fast med en liten metallbygel eller också skruvas den ut lika lätt som du öppnar en kaffetermos. Glödlampan vrider man motsols, drar ut, sätter i en ny och sätter tillbaka den. Total tidsåtgång mindre än en minut.

På en nyare bil är det inte ovanligt att man får plocka isär halva fronten för att komma åt glödlampan. I den mån vi vanliga icke-mekaniker ens kan göra jobbet tar det flera timmar, men inte ens proffsen gör det i en handvändning. Varför? Finns det några fördelar med att ett enkelt jobb man kunde göra kostymklädd kräver ett omfattande verkstadsbesök? Annat än för vinsten hos märkesverkstäderna då.

Detsamma gäller för det mesta. Jag fattar att en databox som normalt håller i tjugotusen mil kan placeras eländigt, men att byta tändstift och tändkablar eller fylla på olja behövde väl inte försvåras? Så varför flyttade man dessa motordetaljer från högst upp på motorn?

Åtkomligt och begripligt.

Mitt senaste exempel gäller bromssystemet. Jag hade en bromsslang som behövde bytas för annars gick inte bromsbeläggen tillbaka utan låg på lite hela tiden. Då fick jag lära mig något nytt. Det sitter en liten dosa bredvid bromsoljebehållaren i motorrummet som löser ut när man tappar trycket och så börjar det lysa en obehaglig röd lampa på instrumentpanelen med texten ”BREAK FAILURE”.

Det är inte värre än att man skruvar isär den, petar lite på den fjäderbelastade pinnen på bilden ovan och sätter ihop det hela igen – på min Volvo från 1974. Hade den varit några år äldre hade jag sluppit jobbet helt, men hade den varit några år nyare hade jag blivit tvungen att byta hela boxen, och vore bilen ännu nyare hade jag tvingats byta hela huvudbromscylindern.

Varför går utvecklingen bakåt? Svaret är lika enkelt som tragiskt – för att konsumenterna tillåtit den att göra det. När biltillverkarna gick från användarvänlighet till konstruktioner byggda för att endast märkesverkstäder skulle kunna meka med bilarna borde ”vi” (skyll inte på mig, jag var knappt född) naturligtvis ha köpt de bilmodeller som höll fast vid att göra bilar som gick att laga utan ett laboratorium och en åttaårig universitetsutbildning i rymdfysik.

Mekonomen 2025.

Men det gjorde vi inte och nu sitter vi här. De flesta med bilar (med tillhörande billån) de knappt kan kolla lufttrycket på, och jag med en bil lika gammal som jag själv, men på jakt efter en ännu äldre och mer lättmekad.

Värdelösa föräldrars ekonomikurs

Privatekonomisk barnuppfostran kan läggas upp på många sätt, men två saker som nästan alltid nämns är:

1. Det är viktigt att barnen får en vecko- eller månadspeng så att de lär sig att hushålla.
2. Om pengarna tar slut ska man inte kunna tjata till sig mer.

Punkt 2 är ju egentligen ganska given. Kan man handla tills det blir slut på kontot och därefter begära och få mer pengar växer man upp till en ansvarslös vuxen i stil med Malmö kommun. Så hur lyckas då svenska föräldrar? Tittar man på Länsförsäkringars undersökning är svaret: Dåligt!

”Undersökningen visar att den genomsnittliga månadspengen för barn och unga mellan 9 till 18 år ligger på 495 kronor. Men utöver detta swishas det i genomsnitt ytterligare 183 kronor per barn och månad.”

Det ger en genomsnittlig ”tjatbonus” på 37 procent. Enligt reportaget får sju av tio barn precis motsatt budskap av det önskvärda. När pengarna är slut är det bara att höra av sig till mamma och/eller pappa och säga att man misslyckats totalt med hushållandet och av den anledningen vill ha en bonusutbetalning.

”Swisha, gubbjävel!”

Att sedan majoriteten av föräldrarna inte har satt upp några regler kring detta utan improviserar alltihop gör mig inte direkt förvånad efter att ha sett siffrorna och hört mamman i reportaget:

”Jag vill ju att barnen ska lära sig att pengar har ett värde, och att det inte bara är något som kommer. Även om man har möjlighet att ge barnen pengar så tycker jag att de ska lära sig att man får kämpa lite för sina pengar.”

Det hade ju låtit fint ifall inte samma kvinna fem sekunder tidigare sagt:

”De ber inte jätteofta om pengar, men det kan väl vara att de vill gå och fika eller så med någon kompis och då får de ju det.”

Så exakt hur hade du tänkt att de ska lära sig att pengar ”inte bara är något som kommer” när du varje gång de frågar visar dem i praktisk handling att det är precis så pengar funkar?! Be om pengar till den livsviktiga aktiviteten ”fika med en kompis” och pengar kommer in på kontot helt magiskt. Hade ”Årets Björntjänstmamma 2025” tänkt att en flåsande gubbe barnen träffar på bussen ska lära dem pengars värde? För själv visar hon ju väldigt tydligt att hon inte har tänkt lära dem det, bara låtsas göra det.

”Stopp nu, blanda inte in björnar i detta!”

För övrigt tycker jag att SVT:s lista på tips till föräldrar är riktigt bra:

• Prata om ekonomi. Hur ska barnen lära sig hur pengar funkar om ingen pratar pengar med dem?
• Bestäm månadspeng, belopp och vad den ska räcka till.
• När pengarna är slut – låt dem vänta till nästa månad. Det borde vara så självklart att det inte ens kommer upp till diskussion.
• Sätt upp regler för eventuella undantag. Klart ungen ska få pengar om han/hon blir rånad och inte har pengar att ta sig hem, men fika med kompisar är inte en rimlig anledning.
• Låt barnen arbeta till sig extrapengar. Jag är djupt tacksam att mina föräldrar lät mig klippa gräsmattan, putsa fönster osv för att dryga ut inkomsten. Kort sagt, att de lärde mig hur pengar funkar, inte bara sa att det är viktigt att göra det.

Att det var illa ställt med den ekonomiska barnuppfostran kom inte som en chock för mig som följer med och är intresserad av ämnet, men att det var så illa trodde jag faktiskt inte. Jag känner mig som programledarna i Lyxfällan som varje vecka efter den inledande genomgången konstaterade att just det här hushållet var det värsta de någonsin hade sett. Att det finns skräckexempel begriper jag, men att majoriteten av föräldrarna verkar ha sämre koll än vad man borde kunna kräva av deras barn är tamejtusan skrämmande!