”Två flaskor vin”

Jag berättade nyligen att jag fick ett begagnat tält https://sparosverige.blogspot.com/2025/12/billigaste-skiten-duger-at-mig.html från en marknadsknalle som ville uppdatera sig. I helgen träffade jag honom på en ny marknad och fick se hans nya tält. Det kostade tretusen (fem gånger mer än det gamla). Min spontana kommentar var att det var fint, men att det ändå är mycket pengar för ett partytält, varpå han svarade:

”Tretusen är ju ingenting! Det är som två flaskor vin.”

”Ett kungarike för ett partytält!”

När jag fick luft igen förklarade jag att det vinet har jag varken köpt eller smakat. Och jag tror inte att han sa det provokativt för att jag är den jag är. Han har tidigare avslöjat att han lägger sextontusen i månaden på mat. Det inkluderar nog fru och barn, men ändå en överväldigande summa för mig som ligger under tusenlappen.

Jag ser inte ner på honom för att han bränner femtonhundra på en flaska vin och jag tror inte att han ser ner på mig för att jag köper bag-in-box med literpris under hundringen de få gånger jag överhuvudtaget köper vin. Vi har bara väldigt olika sätt att förhålla oss till pengar.

Jag hade inte velat byta ekonomi med honom, men på ett sätt kan jag bli lite avundsjuk. Genom att jämföra tältet med vin blev det billigt för honom, medan det i min värld hade kostat tre månaders matbudget. Om jag spenderat mer pengar hade små utgifter blivit ännu mindre. Samtidigt har jag valt att leva som jag gör precis som tretusenkronorstältmannen valt sitt liv. Jag har träffat många med höga utgifter som verkar missnöjda med sina liv, men han är inte en av dem. Så då är allt bra, jag trivs med mina sexhundrakronorstält och han med sitt tvåflaskors.

Mer stöd till skuldsatta

Regeringen stärker stödet för skuldsatta. Det låter väl bra och jag har ingenting att invända mot beslutet, men det är en märklig retorik både från journalisten och från ansvarig minister Jakob Forssmed (en alltigenom värdelös människa som i stort sett aldrig tyckt eller gjort något vettigt).

”Det handlar om att den kommunala budget- och skuldrådgivningen ska förstärkas för att minska risken för att överskuldsatta personer drabbas av psykisk ohälsa och, i värsta fall, tar eller försöker ta sitt liv.”

Finns det något som tyder på att överskuldsatta i hög utsträckning drabbas av psykisk ohälsa? Jag tolkar hela artikeln som att sambandet är omvänt.

”Enligt en studie från Lunds universitet från 2023 försökte var femte person med stora skulder ta sitt liv. Gemensamt för många är att de lever ensamma och har gått igenom en livskris – eller hamnat i en situation de inte kan ta sig ur.”

Detta tolkar Forssmed som att skuldsättning leder till självmord, men är det inte rimligare att anta att livskrisen kombinerad med ensamhet leder till självmord och skuldsättning? Sedan mår man såklart inte bättre av att också hamna i ekonomisk kris, men när man sätter in åtgärder är det viktigt att veta vad som är hönan och ägget.

”Håll mig utanför!”

Kanske är det så enkelt som att Forssmed inte har några bra svar på hur man kan minska den psykiska ohälsan i samhället. Ekonomi är mer konkret och inte minst mer mätbart, så då börjar man istället i den änden.

”Det finns en efterfrågan från budget- och skuldrådgivare att få mer kunskap och stöd om hur man hanterar de här svåra situationerna när man träffar personer som är ekonomiskt pressade men som också kan ha psykiska besvär”.

Om budget- och skuldrådgivarna ofta möter psyksjuka klienter förstår jag deras frustration, men om det funnits ett fungerande skyddsnät i psykvården kanske de kunde ha fått hjälp långt innan av någon med den kompetensen.

Men okej, det är snart jul och då ska man vara snäll. Därför väljer jag att tro att Forssmed – möjligen för första gången i sitt liv – vill göra något bra, helt utan baktankar. Vidare tror jag att många budget- och skuldrådgivare gör ett bra jobb och därför kan behöva resurser. Ett första steg kanske kunde vara att se till att det finns budget- och skuldrådgivare i alla kommuner, och inte som nu när många kommuner gått ihop om ett uppsamlingskontor med gigantiska köer. Bara en tanke.

Mission impossible

Av olika orsaker hamnade jag häromkvällen på fika hos ett äldre par jag känner ganska ytligt. Jag hade fått med mig att de var kristna, men inte förstått nivån på religiositeten. Här snackar vi krucifix i varje rum, bibelcitat i bonader och mängder av kristen litteratur. Det stör inte mig även om jag själv helt saknar religiös övertygelse åt något håll.

Halvvägs in i fikastunden bestämde sig dock mannen för att berätta hur han blev frälst och om Jesus som den enda sanna vägen till lycka. Eftersom jag var den enda okristna i rummet var jag den uppenbara adressaten för vittnesbörden. Då började det kännas lite ansträngt. Men för all del, det var ett intressant livsöde innan han blev kristen och så försökte jag nicka inkännande när han kom in på Bibelns ”bevis” för att han var inne på rätt spår.

Det som slog mig var att kanske är det så här det känns för människor ointresserade av ekonomi när någon FIRE-frälst börjar prata om börsen, aktiefonder, sparkvoter och fyraprocentregel. Och så tänkte jag att det är tur att jag inte (längre) gör det, missionerar om sparande och investeringar. Åtminstone inte utanför bloggen som folk måste söka upp och därmed får skylla sig själva.

För det är nog omöjligt att nå fram till den som inte är intresserad, och då måste initiativet komma från den ofrälste. Jag har nog aldrig lyckats få någon att börja spara som inte själv varit inne på det först. Det märks fort om den man pratar med är oemottaglig och antingen zoomar ut och tänker på något annat eller också desperat försöker hacka hål på historien och hitta anledningar till att inte själv försöka. Den som inte vill spara kommer inte heller lyckas göra det, på samma sätt som jag inte gick hem och bad aftonbön efter mötet.

”Nej, det finns nog ingen färdig väg att gå om man vill bli en upplyst man.
Det är nog upp till alla och envar att hitta fram så gott man kan.
Men det kan ju ta lång tid och livet, det är kort.
Det måste man ta vara på innan det flyr bort,
så jag gick till närmsta krog och fick en öl och två i stop.
Sen gick jag hem och skrev en blogg om alltihop.”

(fritt efter Lars Demian)

Adjö 3G

2021 köpte jag min första smartphone (och hittills enda, den funkar ju fortfarande). När jag flyttade till Norge behövde jag mobilt bredband och det ordnades enklast med en ny telefon, men vid sidan av mitt norska nummer har jag haft ett svenskt. Det är inte många som ringer dit, och ännu mer sällan svarar jag för jag undviker okända och dolda nummer.

Eftersom jag har svenska kunder har det ändå känts som att jag borde ha ett svenskt telefonnummer, men där behöver jag ingen smartphone. Istället har jag satt ett kontantkort i en riktigt enkel och smidig knapptelefon från Nokia.

Den har flera fördelar. Förutom att den tar fem sekunder att starta (till skillnad från den ”smarta” som behöver uppemot minuten) är den liten och lätt och perfekt att ta med på löptur där jag bara har med telefonen av säkerhetsskäl, ifall jag exempelvis skulle få för mig att bryta ett ben i skogen. Den passar i nyckelfickan på löpartightsen. Min nyare telefon är dubbelt så bred.

Jag läste att Sverige skulle stänga ner 3G-nätet i slutet av 2025, men tänkte att det där inte drabbar mig här i Norge där det tidigare sagts att man skulle köra på till 2027. Nu verkar man dock ha ändrat sig, hastigt och olustigt slutade min telefon att koppla upp sig.

Så vad gör jag då? En idé var att skippa det svenska numret. De svenskar som inte ringer gratis till norska nummer (och dessutom bryr sig om kostnaden) kan alltid nå mig på e-post. En annan variant var att köpa en något nyare lur. Har jag tur hittar jag en begagnad 4G-knapptelefon för en hundring, men säljaren lär inte veta vilka G den använder, om inte han/hon också lever i forntiden.

Nu valde jag en gratislösning. Det visade sig att min mobil har plats för två SIM-kort och att det funkar att ha ett svenskt och ett norskt. Jag är inte helt förtjust i att ha två nummer i samma telefon där det kommer kosta mig pengar om telefonen (med eller utan min hjälp) plötsligt börjar ringa eller sms:a från fel nummer, men jag ska ge det en chans. Så får jag börja använda ett sånt där fånigt armband när jag springer, så att jag ser ut som en hubot. Den svensk som vill slippa sms med norska æ och ø får dæremot børja kommunicera med andra telefonanvændare før dær drar jag min græns.

Vad sjutton är en frihetsfälla?!

Nu ska jag kommentera en låst artikel och det är alltid knepigt, men jag tror att vi kan diskutera ämnet utan att ha läst just denna text, för vi har kunnat läsa samma tankar så många gånger förr.

Det handlar om FIRE, Financial Independence, Retire Early, alltså personer som pensionerar sig helt frivilligt innan de uppnått åldern som berättigar dem till pension. Peter, 62, fick ett tomt och isolerat liv som han fyllde genom att sitta vid datorn dygnet runt, tills han återigen började jobba. Henrietta, 55, har precis lämnat arbetslivet, men verkar också lida av att inte ha en uppgift i livet.

”Tusen varv i timmen, tusen varv i timmen, tus...”

Jag vet inte vad journalisterna vill bevisa. Helt klart hade de kunnat intervjua människor helnöjda med att ha klivit av ekorrhjulet, men detta är som sagt den vanliga vinkeln, att gräset inte var grönare på andra sidan staketet. Vill medierna tillfredsställa avundsjuka människor som inte själva kan eller vill ta FIRE-steget? Eller vill man varna dem som är på väg att göra det? Jag vet inte, men tröttsamt är det.

Dessutom har jag en annan syn på ”misslyckandet”. Jag ser det inte som en felsatsning att komma fram till vad man inte trivs med. Är det inte just det livet går ut på, eller för den delen arbetslivet? Att testa, ramla av, prova något nytt och undan för undan närma sig en optimal tillvaro.

Det verkliga misslyckandet tycker jag är att inte prova. Att sitta på en arbetsplats tills man är någonstans mellan 60 och 70, trots att man egentligen inte trivs med sitt liv. Själv har jag testat några mindre lyckade anställningar och under en kort period (som bl a innefattade 11 september 2001) försökt försörja mig på daytrading. Det var inget för mig och nu vet jag det, men jag ångrar inte att jag försökte.

Avanzastrul och blåögda kunder

Avanza hade ett datahaveri natten mot igår. Irriterande för deras kunder, det fattar jag. Avanza verkar dessutom mer drabbade än andra. Men är inte ”Alla pengar är borta” en väl hysterisk reaktion på ett felaktigt saldo? En halvtimme efter börsöppning stämde alla konton igen.

Men vid det laget hade bankens kunder dampat i flera timmar. En av dem säger att hon nu ska byta bank för ”sånt här klarar jag inte av”. Jag kan förstå reaktionen, men ska hon flytta pengarna till en bank utan dataproblem under jag på vilken planet hon finner den. Jag har åtminstone inte hittat en bank helt förskonad från datorhaverier.

Utan att ha en aning om vad som hänt den här gången kan jag konstatera att allt mer av våra liv finns på internet. Inte nog med att digitaliseringen av samhället tvingar oss dit. Många väljer dessutom av lättja helt frivilligt att spara sin information på nätet, allt från lösenord till bröllopsbilder. När det moderna samhället gör allting mer bräckligt finns det åtminstone ingen anledning att hjälpa till med den utvecklingen.

Så nu tycker jag att vi gör så här. Avanza lägger mer kraft på att stabilisera sina system. Behöver ni pengar till det kan ni dra ner lite på allt hållbarhetstrams ni fokuserat alldeles för mycket och för länge på. Det är inte okej att stänga ner kundernas möjligheter till handel bara för att ni inte håller koll på era datasystem och underleverantörer!

Och spararna slutar ögonblickligen att lita blint på internet. När ni köper eller säljer ett värdepapper – spara informationen utanför nätet, det är ert ansvar! Spar avräkningsnotorna i datorn och/eller på papper, och skaffa en backup på en egen hårddisk, inte i någon dyr och osäker molntjänst, om inte ni också vill tala ut i pressen om att ni inte vet vad som hänt med pengarna ni har på börsen. Med bevis för vad man äger slipper man ångest eller psykbryt bara för att det står fel en stund.

Så. Frågor på det?

Unga mer ekonomiintresserade

Ju äldre jag blir, desto mindre förstår jag mig på ungdomar, men en ny rapport om ungdomstrender ger åtminstone lite hopp.

Dagens 16-24-åringar är mer ekonomiintresserade och handlar mer på börsen än tidigare. 31 procent av unga män har handlat aktier minst en gång i månaden, 18 procent av unga kvinnor, jämfört med totalbefolkningens snitt på 15 procent. Personligen hade jag föredragit en mer allmän fråga som visar hur många som överhuvudtaget bryr sig om privatekonomi, men jag antar att Göteborgs Universitet uppfattar aktieinköp som yuppie-beteende och att det är vad de vill framhålla. Inflationen tycks ungdomarna i alla fall ha fått upp ögonen för och det hade knappast jag vid 16.

Sedan gör SVT en stor grej av att unga litar mindre på andra människor, vilket jag uppfattar som ett sundhetstecken. Å andra sidan har de högt förtroende för den svenska demokratin som de i nästan lika löjligt hög andel som befolkningen i stort anser fungerar bra, det tycker 7 av 10, och över en tredjedel har stort eller ganska stort förtroende för politiker. Så de litar inte på folk i allmänhet, men på politiker?!

Jaja, kanske inget nytt under solen. Vidare ser jag att unga läser allt färre böcker, ser mycket på film och undviker att gå ut i naturen. Jag tror att slutsatsen blir att mitt förtroende för ungdomar åtminstone inte ser en stigande trend, och just det är inget som får mig att ramla av stolen av förvåning.