Kontorstidsallergi

Nathalie, 30, jobbade med det hon trodde var sitt drömjobb, på en resebyrå, men gick in i väggen och bytte inriktning :

”Det kändes helt fantastiskt när jag fick jobbet och det var jätteroliga arbetsuppgifter. Men fortfarande. Att vara inlåst på kontor, bunden till arbetstider och att pendla ...

Jag hade inte så mycket tid över för det som var mitt. Jag längtade ut hela tiden.”

Istället tog hon jobb som personlig assistent sex dygn per månad, men har också startat ett trädgårdsmästeri eftersom odling och naturliv är det hon verkligen brinner för. Jag tror att Nathalie, precis som jag, är kontorstidsallergiker. Jag hade också ett bra jobb, men det där att klockan ringde samma tid varje morgon, samma rutin måndag till fredag varenda vecka, varenda månad, och ingen egentligen tid för egna projekt eller ens att ställa mig frågan vad jag ville, det tärde.

Jag hittade ett annat sätt att komma ur ekorrhjulet än Nathalie, men jag känner ändå igen mig. Jag tror att hon ser assistentjobbet som ett brödjobb som täcker utgifterna, så kan hon köra på med trädgårdsfirman på ”fritiden” och sätta all eventuell vinst tillbaka in i verksamheten utan ekonomisk risk.

Vad hindrar fler från att göra så här? Pengar. Särskilt om man har barn kan man inte bränna alla broar till befintlig karriär och se vart man hamnar. Utgifterna försvinner inte bara för att man vill leta efter meningen med livet , eller ens om man tror sig ha hittat den. Samhället är inte gjort för människor som vill hitta sitt kall, det är inrättat för produktion.

”Time is honey!”

Jag tror att väldigt många människor vill göra som Nathalie, och ännu fler undertrycker viljan så att de inte ens själva förstår att de borde ta tag i sina liv. Det är vad FIRE-debatten borde handla om istället för den idiotiska frågan: ”Hur skulle det gå om alla …?” Mer än var tionde person i Sverige äter antidepressiv medicin. Kanske skulle den andelen bli nära noll om folk hade haft möjlighet och mod att hitta sin plats i livet.

I väntan på att det sker bör alla spara pengar och investera dem så att de växer med ränta-på-ränta-effekt. Vi kan kalla det möjlighet-att-realisera-mina-drömmar-om-jag-plötsligt-vaknar-upp-och-inte-trivs-kapital, men det sista låter ju alldeles för krångligt, så låt oss istället kalla det dra-åt-helvete-pengar, buffert eller kort och gott frihet.

Pensionera pensionen

När SVT intervjuar svenska ungdomar om deras tankar om pension kommer jag att tänka på när Sven Melander intervjuar ett barn (sin dotter faktiskt) och konstaterar att svenska barn mest av allt vill ha fred på jorden.

Gymnasieungdomar skiter såklart i pension och det med rätta. På frågan om när hon kommer kunna gå i pension svarar en av dem ”Med de här takterna ser det ut att bli typ 70, helt ärligt”, och det visar ju bara hur lite koll de har. Hon kände uppenbarligen att hon tog i med en absurt hög siffra, men om allmän pension finns när jag når 70, tror jag ändå att jag skulle få vänta några år. När hon kommer dit drygt tre decennier senare kanske begreppet pension är lika förlegat som telex och telefonkataloger idag.

”Jaha, vad var det nu igen?”

Vid 20 har man ingen aning om ifall man når pensionsålder, och vad man vill lägga sina pengar på genom livet. Jag hoppas att de unga i reportaget lär sig vikten av att spara, men jag hoppas också att de inte låser in sina pengar i stela pensionslösningar. Enda vitsen med det skulle vara om det finns allmän pension när de blir gamla, att de vill gå i pension exakt när staten bestämt att de ska göra det (varken tidigare eller senare) och att de inte behöver pengarna till något helt annat mycket tidigare. Om de dessutom flyttat från Sverige är det ännu mindre chans att de ändå får återbäring på ”investeringen”. Många ”om” där.

Samtidigt fattar jag att det är lätt att göra som alla andra när man är ung och osäker. Springer alla åt ett håll känns det tryggast att följa efter, så det kräver att man tänker själv och vågar gå sin egen väg. Att tidigt samla på sig självkänsla kan visa sig nog så viktigt som att samla pengar.

Modebattle på Finanstwitter

Jag brukar hålla mig undan k*kmätningar på Finanstwitter, men de kan vara underhållande på avstånd. En aktör med många följare la upp en kort video där han gick igenom vad hans kläder hade kostat, varpå en person med färre följare fick någon slags kortslutning.

Så Ekonomigurun (han kallar sig så, han är inte min guru, jag följer ingen av dessa) konstaterar att det mesta av hans outfit varit gratis eftersom han fått det i present eller övertagit gratis när andra ledsnat på kläderna, samt att hans familj klipper varandras hår. Inte särskilt kontroversiellt i min värld. Jag har klippt mig själv i 30 år och två av mina trimmers var helt gratis.

När det kommer till kläder kunde jag ha gjort en liknande video när jag skrotar runt hemma på gården. Jag köper också strumpor och kalsonger i storpack på modeinrättningar som Jula och Biltema, använder t-shirts jag fått på jobb för många år sedan och minst två gånger har jag fått en större mängd kläder.

Nej, jag menar inte farsans träningsoverall.

Första gången av en kille vars arbetsgivare bytt logotyp, så av någon anledning kunde han inte fortsätta att använda tröjor och jackor med den gamla loggan, men det kunde jag, och gör fortfarande. Den andra ville uppdatera sin garderob. Jag tror att det mest handlade om att slippa gå ner de kilon som krävdes för att de där märkesskjortorna skulle passa, men mig passade de, och passar än.

Kanske är det tur att jag inte gjort någon ”outfit of the day”-video för då kanske jag också hade fått höra att jag är ”extremt pinsam”, ”clown” och ”patetisk människa” som ”slutat att leva”, ”ser ut som en jävla nyanländ” och som lever ”som en kloakråtta”.

”Denim?! Det är faktiskt 2026 nu!”

I guruns egen tråd får han höra att allt är fejk eftersom han kör Tesla och då måste man tydligen ha lagt mer pengar på kläder, att han är en ”jävla zigenare” eftersom han köpt kalsonger på Biltema, ”ser ut som en jävla klapphatt” och är ohygienisk. Det sista för att han har tagit emot begagnade kläder. Om man inte förstår att de tvättats, vem är det då som är ofräsch?

Jag kan också reta mig på folk, men aldrig för prislappen på deras kläder. Att inte vid varje givet tillfälle klä sig dyrt, och kanske inte ens ha ett modeintresse, är inte detsamma som att ”sluta att leva”. Den som tror det kan jag däremot stämpla som både pinsam och patetisk. Möjligen också som ”en jävla klapphatt”, om jag bara visste vad det är. Är det en sådan här?

Liv på ålderns höst

Igår lovade jag en fortsättning beträffande att leva livet när man blir gammal. Det är såklart en risk att man sparar hårt för att plötsligt upptäcka att man inte längre vill eller orkar göra det där man inte tog sig råd till tidigare. Vad har man då för glädje av pengarna?

Lite på samma tema bantade min mor mer eller mindre hela livet. Inte maniskt, men hon tänkte alltid på vikten och testade ett antal dieter. När hon till slut fick dödlig cancer och dessutom tappade i vikt sa jag att en fördel ändå är att ”nu kan du vräka i dig precis vad och hur mycket som helst utan att behöva tänka på vikten”. Men då hade hon inte längre någon matlust.

Nu över till en gladare historia. Eller ja, den börjar ännu tristare. Jag hade en granne som aldrig haft några pengar att tala om, men när han nått pensionsålder sålde han sitt hus. Det gick ungefär på ett ut med lån och inköp av lägenhet, men innan han sålde huset styckade han av tomten och behöll en insynsskyddad hörna där han byggde ett nytt hus som han kallade sin ”pensionsförsäkring”.

När det huset var klart och sålt skulle han och sambon ut och resa minst ett år i den nyinköpta husbilen. Men en kväll somnade sambon framför tv:n och vaknade aldrig mer. Mannen, nu närmare 70 och som överlevt cancer två gånger, bestämde sig för att göra husbilsresan ensam. Efter den flyttade han från den gemensamma lägenheten till en ny. I den vevan var han bostadslös ett par veckor och drog därför iväg till Asien under tiden.

Nu har det gått ett par år och ytterligare några resor. Han har sålt den nya lägenheten och rest vidare till ett annat asiatiskt land där han är i färd med att starta ett kafé. Jag är inte avundsjuk på resandet, men jag hade varit nöjd om jag haft hälften så mycket energi.

Lång historia som kokar ner till att vi omöjligt kan veta vad vi vill på ålderns höst. För några år sedan tänkte han leva stillsamt familjeliv i en svensk småstad sina sista år. Nu snickrar han kroginredning och håller han på att bli krögare på andra sidan jorden. Men något vi nästan säkert kan veta är att vilken verklighet livet än kastar in oss i är det aldrig fel att ha pengar.

Spara in i döden

Jag fick ett tips i kommentarsfältet om en tråd i Rikatillsammans-forumet. Läs gärna hela första inlägget, men det här var det mest centrala budskapet:

”Jag upplever att det är många som lever otroligt sparsamt (obs, självvalt och utan att lida!) för att lägga undan massor med pengar, och att det ofta nämns att det är på lång sikt eller till pensionen. 

Min fråga är då; vad är det ni ska göra med alla pengar sen? Och är ni inte rädda alls för att gå miste om en massa saker medan kroppen är pigg och frisk, som pengar inte kan lösa längre fram? Och; om det är okej att leva sparsmakat i 40 år för att uppnå det, då kan du uppenbarligen trivas gott utan alla de där pengarna, så kommer du ens få något ut av att vara rik när du är gammal?”

Fullt på kontot!

Äntligen ett rimligt ifrågasättande av FIRE, till skillnad från allt skuldbeläggande och galna matematiska kullerbyttor. Jag vill ge trådskaparen rätt. Det finns absolut en risk att spara sig igenom livet för att sedan dö.

Mitt svar är att jag inte tror på att spara hårt i ett par decennier. Det är en sak att extremspara i upp till ett år för att få råd med en större utgift som en resa eller ett husköp, men ska man spara år efter år bör man göra det på ett sätt som är förenligt med ett gott liv, annars blir det för slitigt. På det sättet blir det heller inte så stora omställningar. Om man först ska leva som en kyrkråtta blir det nog en utmaning att plötsligt börja skvätta pengar omkring sig, i fall det är målet.

Jag trivs med att köra en gammal bil, odla mat, leta extrapriser och försöka tjäna pengar på hobbies. Vidare har jag inget intresse av lyxiga restaurangbesök, årgångswhisky eller att resa dyrt. Däremot ser jag ett egenvärde i att ha pengar på kontot. Här är två av svaren trådskaparen fick på det temat:

”Jag skulle må bra av bara vetskapen att jag KAN köpa eller göra olika saker. Det i sig ger en bra känsla även om jag inte slår till.” 

”Precis, ekonomiskt oberoende ger frihet, och friheten har ett värde i sig även om den inte används till något särskilt. Trygghet har också ett stort värde. Så man behöver inte 'göra något' med sina pengar för att de ska vara till nytta för en.”

Jag har med andra ord inte unnat mig mer lyx i takt med att jag blivit äldre och rikare. Jag har istället unnat mig mer frihet och uppskattar att kunna välja bort sånt som inte är kul. Kanske kommer jag i framtiden välja bort att skotta snö eller rensa avlopp. Det jag redan nu och de senaste tjugo åren unnat mig är att välja bort jobbuppdrag som inte känns kul.

Samtidigt finns det en risk där med. Att underhålla hus och bil är ett sätt att hålla sig aktiv, både i kropp och själ. Har man barn finns ytterligare en risk med bekvämligheten, som formulerades så här i tråden:

”Ni i tråden som svarat att ni köper er fria från tråkiga arbetsuppgifter och/eller 'kastar pengar' på problem för att lösa dem, och samtidigt har barn i hushållet, hur resonerar ni kring vilken verklighetsuppfattning det ger dem? Ser ni någon risk med detta gällande hur det påverkar deras egen 'verktygslåda' och driv?”

Trots att jag inte har barn ser jag den risken. Jag tycker t ex att det är beklagligt att det av många nu ses som självklart att betala för att låta andra tvätta, städa och byta däck på bilen. Eller för den delen beställa hem mat, antingen i form av färdiga matkassar eller färdiglagad Foodora-mat.

Men nu har jag kanske kommit lite ifrån ämnet, särskilt det där med att ”få något ut av att vara rik när du är gammal”. Just den biten kommer det en liten uppföljning på i morgon.

Olika elstrategier

Media pumpar ut artiklar om hur hushållen tacklar de ökade strömpriserna. Jag tycker att det är intressant att jämföra olika strategier och har därför tagit fram tre väldigt olika exempel från en och samma nyhetskälla.

Vi börjar med Linda, som inte ens överväger att se glaset som halvtomt utan målar upp en nattsvart bild av läget.

”Det hade varit skönt att kunna leva lite på vintern också men det går inte med de här elräkningarna som är nu, säger Linda Helenius.”

Hon upplever alltså att hon inte kan leva under vintern. Lyckligtvis bor hon i Skåne där vintern är förhållandevis kort, men att vara död en årstid om året låter ändå inget vidare. Så vad gör hon åt det?

”Linda har installerat en kamin där hon eldar för att minska eluppvärmningen. Hon har valt bort elbil och hänger upp tvätten för att undvika att torktumla. Dessutom har hon undersökt möjligheten att byta uppvärmningsform på huset, men bedömer att det skulle bli för dyrt.”

Jag tror inte att hon valt bort elbil för att spara ström, där handlar det nog snarare om inköpspris och värdeminskning. Att hänga tvätten istället för att torktumla är en självklarhet för mig med, men den där undersökningen av alternativ skulle jag vilja se. En billig luftvärmepump kostar tiotusen inklusive montering, troligen mindre än kaminen. Den tjänar snabbt in sig själv, och om alternativet är att inte leva pga elräkningarna känns det som en no-brainer. Om du inte har råd med den investeringen – sälj huset, då bor du ändå för dyrt.

Låt oss gå vidare till Lars och Ing-Britt. De har ett timprisavtal, stenkoll på vad varenda grej i huset drar och har köpt varmluftsfritöser för att minska ugnsanvändningen. De ser strömsparande som en sport och när elpriset slog rekord tog de sovmorgon. Man kan invända att det finns roligare hobbies, men jag tycker att de verkar glada.

Avslutningsvis Jenny som tillsammans med sin make gett ett långfinger åt hela systemet genom att leva off-grid utan kommunalt vatten och avlopp, och framförallt utanför elnätet. Även om hon medger att det är ”friskt” att gå på utedasset nattetid med tjugo minusgrader är hon glasklar på frågan om hon saknar bekvämlighet:

”Inte alls. Jag är investerad i mitt eget liv och det är en tillfredsställelse att veta att det här har jag gjort själv. Det här klarar jag själv.”

Tre hushåll, tre strategier. Själv ligger jag närmast Lars & Ingbritt, men skulle jag tvingas välja att antingen röra mig mot Jennys ”kan själv” eller Lindas ”ingenting går” behöver jag ingen betänketid. Jag hade glatt gått ut till utedasset (har förresten levt med utedass i min ungdom) hellre än att sitta på inomhus wc i offerkofta.

Nu blåser vi kunden!

När jag flyttade till Norge kunde jag tyvärr inte behålla mitt svenska webbhotell, så jag behövde ett nytt. Det var lite kaotiskt i den vevan, så efter kort research valde jag ett billigt från Litauen med ganska bra användarbetyg och hoppades på tur.

Första året betalade jag under 200 kr för webbhotellet och fick domänen på köpet. Nästa år gick priset upp med några tior. Försumbara pengar, men procentuellt anmärkningsvärt. Samma sak året därpå och då passade jag på att låsa tjänsten för två år eftersom det såg ut som att det kunde öka rejält nästa gång. Jag skrev in slutdatumet med en påminnelse i min digitala kalender för att hinna göra något åt saken innan abonnemanget automatiskt skulle bli betydligt dyrare.

Och nu i vinter var det dags. Hade jag inte tagit tag i det hade priset sexdubblats. Då skulle jag få ett ”premiumavtal” som jag inte behövde, men även den billigaste lösningen hade blivit flera gånger dyrare än tidigare. För att ytterligare öka chanserna att lura kunderna tog mitt webbhotell kortbetalning med ”auto-renewal” som standardval. Själv klickade jag ur den rutan samma dag som pengarna dragits och för säkerhets skull tog jag även bort mina kortuppgifter, men företaget var såklart medvetet om att det inte är många som gör så.

Det där med chockhöjning av befintliga abonnemang tyckte jag var en märklig affärsmodell, men när jag tittade runt insåg jag att det är standard i branschen. Först lockar man in kunderna med ett introduktionserbjudande. Det kan vara gratis e-post första kvartalet eller halva priset på domänen. När det gått ett år eller två övergår abonnemanget automatiskt i något mycket dyrare. Så nu har jag bytt till ett nytt webbhotell, norskt denna gången. Här blir avgiften nästan exakt sju gånger högre efter ett år, så antagligen blir det att leta nytt framåt jul.

Jag vet inte om det är jag som är gammaldags, men jag tänker att introduktionspriser bör vara till för att locka in nya kunder. När de väl kommit ombord ska de helst upptäcka att de är nöjda med tjänsterna och välja att stanna kvar även om det blir lite dyrare. Men då får det bli lite dyrare, om alla leverantörer mångdubblar avgiften efter en startperiod samtidigt som alla har superrabatter för nya kunder leder det nästan garanterat till något som kan liknas vid den gamla leken ”hela havet stormar” – vid årsskiftet reser sig alla kunder på en given signal på jakt efter en ny stol.

Kanske vill företagen ha det så, och några stannar ju såklart kvar ändå, för att de inte orkar byta eller ens märker att det blivit mycket dyrare. Men ska man som företag satsa pengar i form av stora rabatter för att få in nya kunder vore det mer logiskt att också jobba aktivt för att behålla dem istället för att göra allt man kan för att skrämma dem på flykt.

Själv anpassar jag mig. Är det ekonomiskt fördelaktigt att byta webbhotell en gång om året gör jag så, det finns ganska många. Men det hindrar mig inte från att tycka att världen är underlig.