Bankbyte

Jag är SEB-kund sedan några decennier, men senast 1 april är det slut för då införs en avgift med främsta syfte att slippa utlandskunder:

”Administrationsavgiften blir 1 500 kronor per år och kostnaden kommer att dras månadsvis (125 kronor per månad). Avgiften tillkommer utöver kostnaden för tjänsterna du har hos oss, till exempel konton och kort. Anledningen till att vi inför avgiften är att vår administration är mer komplex för kunder som bor utomlands. Det gäller bland annat processen för att upprätthålla en fullgod kundkännedom.”

Välkommen till SEB!

Den där processen för kundkännedom känner jag till och har skrivit om tidigare, t ex att samma idiotfrågor upprepades fyra gånger (!) på en och samma blankett (som måste postas – ingen datorisering i sikte). På vilket sätt det hjälper dem ”att upprätthålla en fullgod kundkännedom” kan nog bara SEB svara på.

Men det spelar ingen roll nu. Jag har använt SEB till att ta emot svenskt Swish och för att slippa växlingsavgifter när jag handlat med kort i Sverige. För detta har jag betalat 50 kr i månaden och redan det har känts ganska dyrt. Att jag skulle börja betala 175 kr i månaden finns inte på kartan.

Så vad gör jag nu? Jag misstänker att många läsare har bättre koll än jag, men själv ser jag främst tre alternativ:

1. Byta till en svensk bank som inte hatar utlandskunder.
2. Skaffa ett bankkort hos Revolut, Wise eller liknande, som låter mig göra kortbetalningar i SEK utan dyra avgifter eller växlingskursen från Helvetet.
3. Betala med norskt bankkort i Sverige.

Det första alternativet vet jag inte om det finns. Alternativ två gör gissningsvis att jag tappar Swish, för jag kan väl inte ha svenskt bank-ID utan svensk bank, och även om det går kräver det väl ett svenskt bankkonto? Alternativ tre är enklast, men då blir jag definitivt av med Swish.

Jag har ett par månader på mig, men det är ingen poäng att vänta. Som konsument har man en ständig ström av piss emot sig, så det är bäst att simma för att inte drunkna. Således är jag öppen för alla goda idéer.

Urspårad beredskap

Ingen blir mer tagen på sängen av att det blir vinter än tågtrafiken. Det fanns såklart fördelar med att elektrifiera stambanorna, men när ovädret slår till blir många tåg inställda. Inlandsbanan (Dalarna-Norrbotten) använder diesellok och kunde därför köra på som vanligt över jul och nyår. Diesellok finns, så det hade fler tåg kunnat dra nytta av, men då skulle det krävas tågvärmevagnar, en extravagn med generator som producerar värme till övriga vagnar.

SJ hade tågvärmevagnar tidigare, men har gjort sig av med dem när allt skulle gå på el. Är det inte märkligt att järnvägen, som borde vara något av det mest långsiktiga som finns, hela tiden försöker slå världsrekord i kortsiktighet? Bristande underhåll gör det mer och mer ohållbart att använda tåg eftersom snart ingen kan ta höjd för förseningarna.

Om spåren ens finns kvar! Jag jobbade på ett sågverk där en stor del av produktionen skickades till Tyskland på tåg, men från sågverket lastades de först på långtradare som körde virket 55 km till en järnvägsstation för omlastning eftersom de gamla spåren grävts bort.

Jahaja...

Och nu gäller det alltså tågvärmevagnar. Inlandsbanan har ingen möjlighet att själva köpa in dem, det är miljoninvesteringar de troligen aldrig kommer att få tillbaka. SJ har som sagt sålt sina och vill säkert inte köpa in nya. Trafikverket duckar frågan eftersom detta handlar om beredskap och det är tydligen inte deras bord.

Under tiden väljer allt färre resenärer tåg för sina resor. Undrar varför.

Bunker någon?

Jag gillar udda bostäder, men en bunker på knappt 500 kvm hade jag inte velat ha. Det finns dock folk till allt, nu har en gammal skola i Ljungby ombyggd till bostad och med denna festlokal i form av en tvåvåningsbunker bytt ägare.

Jag har inte hittat slutpriset, men utgångspriset var satt till knappt sexton miljoner och eftersom det gick nästan två år från att fastigheten kom ut på marknaden tills köpet var genomfört är det väl ingen djärv gissning att säljaren fick pruta lite. Rätt dyrt lär det ändå ha blivit.

Den nye ägaren är en holländsk direktör som påstår att han drömt om att köpa en bunker ända sedan han var liten, så för att parafrasera Dan Eliasson undrar man ju vad den killen har varit med om. Ägaren ska inte bo där så kanske är det en ren investering. Det är ju möjligt att bunkrar ligger i tiden när prepping och krig verkar ha blivit var mans hobby.

Men okej, själv köpte jag ett hus med en lada på ungefär samma storlek och någon kan ju tycka att det är lika underligt prioriterat.

Jag har målat de tre mest väderutsatta väggarna och bytt fönsterna på gavlarna åtta meter över marknivå. Jag kan inte så mycket om bunkrar, men tänker att de antagligen är ganska underhållsfria. Man kanske skulle titta på en bunker trots allt, ihop med ett jordskepp och varför inte en jordkällare.

Wax on, wax off

När det blev juluppehåll i honungsförsäljningen passade jag på att ta hand om årets förbrukade bivax.

Det är vax från gamla ramar som nått sitt bäst-före-datum, men också täckvax från höstens slungning och binas vildbyggen från platser i kupan där husse inte alls önskade vax. Alltsammans slängs ner i en kastrull tillsammans med vatten. Därefter smälter jag det på en vedeldad kamin.

Det är en av anledningarna till att göra det mitt i vintern, då kan jag hetta upp vaxet helt gratis eftersom jag ändå hade eldat. En annan orsak är att bina håller sig i kuporna nu. Häller jag ut vatten som luktar vax i augusti går bina bananas. Ett tredje skäl att göra det nu är att jag har tid. För tid tar det.

Att smälta vax är lite som att vaska guld. När vaxet är färdigsmält häller jag det i en hink där vattnet och vaxet skiljs åt. Vaxkakan skrapas försiktigt rent från ett lager av skräp och värms upp på nytt. För varje gång blir det lite renare.

Till slut återstår bara vax.

I år bestämde jag mig för att efter sista smältningen paketera vaxet i enkiloskakor för att lättare kunna sälja det.

Varmt vax.

Kallt vax.

Färdigt vax.

En del vax behöver jag själv. Efter att ha laborerat lite med plastramar gjorde jag en större beställning.

Dessa bygger bina ut med nytt vax, men för att hjälpa dem på traven rollar jag dem först med vax. Bin producerar eget vax, men inte så mycket. Under säsong tillverkar varje bi i snitt 0,0046 gram per dag, så kan jag hjälpa dem med grunden går det snabbare.

”Oj, är det redan nu?!”

”Vi ska ha igen varenda spänn den femtonde!” sjöng Helt Apropå i sin underbara Pensionsdags, så varför inte skriva om pension just idag.

För nu har Sverige höjt pensionsåldern igen. Eller rättare sagt har man höjt riktåldern, ett system vars enda syfte verkar vara att förvirra och dölja det faktum att svenskarna kommer få vänta längre på sin pension. Jag får en känsla av att man redan nu höjer ett år om året, vilket ju i praktiken betyder att pensionsordningen avvecklas.

Det där hade kunnat uppröra mig om jag tillhört den skrämmande stora grupp som tycks tro att de någonsin ska nå fram. Själv ser jag all utbetalning av pension som en bonus när den dagen (eventuellt) kommer. Detta leder dock till ett mejltips från Bjarne, ett reportage om två jobbande pensionärer, eller ”jobbonärer”, ett nytt begrepp för mig.

Det handlar om Rune, 67, som jobbar för att det är kul, och Janne, 70, som ”måste”. Låt oss lämna Rune därhän, han är gammal tjänsteman som jobbar på Liseberg för att det håller honom frisk och ung till sinnes – kul för honom!

Janne tycks däremot ha vaknat en morgon och märkt att ”oj, nu är jag pensionär och oj, då får jag lägre inkomst och oj, det här klarar inte jag mig på så oj, jag får ringa min gamla chef”. Denna ”oj”-förhållning till livet har gett honom en situation han upplever som ”förjävlig”.

Hur oskyldig är han själv då? Han har jobbat ”ett halv sekel som snickare”. Det enda sparkapital detta tycks ha gett honom är ”en mindre pensionsförsäkring”, men den sparar han till ”när det inte går längre”. Han får ut 12000 kr i pension, men det låter som en bråkdel av vad han behöver för att gå runt. Själv klarar jag mig på betydligt mindre än så, men vi får väl anta att Janne har haft högre inkomster under sina 50 år i yrkeslivet och ändå inte sparat ihop något dra-åt-helvete-kapital.

Janne är klar över vem som är förövare, det är ”samhället” och PPM där man ”lät alla människor ta hand om sina egna pengar i princip”. Nej, när PPM infördes år 2000 var Janne 45. Han hade (enligt egen uppgift) redan jobbat 25 år, men efter det hamnade 2,5 procent av hans bruttolön i PPM-systemet, ändå en rätt liten del av pensionen och ännu mindre av den totala kakan kallad ”sina egna pengar”.

Så nu är Janne en bitter gubbe som klamrar sig fast vid tanken på att hans hopplösa situation är ett resultat av ”ett stort svek” från ”samhället”. Var inte som Janne, var som Rune. Ta makten över ditt eget liv. Spara betydligt mer än 2,5 procent av dina inkomster och lås inte fast hela ditt sparande i en pensionslösning för du vet aldrig när eller hur du vill kunna använda dina pengar i framtiden.

Lågpris pressar priser

Hej konsument! (Någon som tar den tv-referensen från 90-talet?)

Nu kommer snart statistik på hur mycket matpriserna steg under 2025 och det kommer att förklaras med krig, höjda bränslepriser eller misslyckade skördar pga vädret, men det är mycket enklare än så. Matbutiker tar exakt så mycket betalt som de kommer undan med. Får de t ex kunderna att betala 100 kr för ett halvkilo kaffe kommer kaffet snart att kosta just det.

Motgiftet heter konsumentmakt och konkurrens. Vi måste sluta att handla där det är bekvämast och börja handla där det är billigast. Är det ändå för dyrt – handla något annat. Att konkurrens hjälper bevisas av att där det dyker upp lågprisbutiker pressas priserna även hos konkurrenterna.

Att det ändå inte finns konkurrens av lågprisbutiker överallt beror bl a på ”hur kommunerna tolkar plan- och bygglagen och att många säger nej till just handel med mat”. Men herregud, lös det då! Möjligen är det på gång eftersom Boverket fått i uppdrag att underlätta nyetablering av livsmedelsbutiker, redovisning senast 1 mars.

Men även där behöver antagligen vi konsumenter, kommuninvånare och väljare agera blåslampa. Vill vi ha billigare mat är det vi som måste se till att det händer, genom att kräva bättre myndighetsutövning av stat och kommun, bättre politiska beslut av politikerna och bättre och billigare mat i butiken. Kräver vi ingenting är det just ingenting vi kommer att få.

Att strida mot Facebook

I den hinduistiska boken Bhagavadgita finns en historia om en sparv som får sina ägg bortspolade av havet. Fågeln ber havet att lämna tillbaka hennes ägg, men havet vägrar varpå fågeln hotar med att tömma havet. Sagt och gjort, hon fyller näbben med vatten, går en bit bort, häller ut vattnet, går tillbaka och fortsätter. Alla skrattar åt sparvens omöjliga projekt, men till slut får en örn som jobbar åt en av gudarna höra talas om historien och när han ställer samma krav inser havet att loppet är kört och återlämnar äggen.

Nej, jag har inte blivit en Hare Krishna över helgerna, men jag kom att tänka på historien när jag läste att den norske komikern Johan Golden stämt Facebook, en kamp med likvärdiga styrkeförhållanden som sparven och havet. Bakgrunden är att Golden, precis som en del svenska kändisar, fått sitt namn utnyttjat av kryptosvindlare som i annonser på Facebook hävdat att han är en nöjd användare av svindlarnas tjänster.

Facebooks intresse av att stoppa bluffmakarna har varit lika stort som havets intresse av att lämna tillbaka äggen, men till skillnad mot havet har Facebook ett eget vinstintresse, de tjänar sexton miljarder dollar om året (!) på svindelannonser, så de skiter i Goldens mejl och anmälningar.

”Snacka med handen.”

Då kan man göra som Filip Hammar, Camilla Läckberg och andra svenskar som drabbats – gå ut i media och gnälla för att åtminstone få lite reklam. Eller så gör man som Johan Golden, slår tillbaka. I dokumentärserien Golden vs. Zuckerberg på NRK stämmer han Meta, som ju äger Facebook.

För att återkoppla till sparven och havet är inte NRK:s makt direkt gudomlig, men när statliga mediebolag kommer in i bilden höjs ändå insatsen. Precis som örnens ägare hade makt att tömma havet har NRK:s ägare makten att stoppa Facebook och Instagram i Norge. Jag har inga stora förhoppningar, men det ska ändå bli intressant att se om Golden kan komma någon vart med detta.

Åtminstone borde han kunna lyckas med det som de flesta av oss försökt, men som nästan ingen har klarat – att få en reaktion från Facebook. Skulle det dessutom få Meta-aktien att gå ner i källaren vore ingen gladare än jag. Internetjättarna kan tyckas ostoppbara, men utan oss vanliga människor som använder skiten vore de bokstavligt talat ingenting.