Skattefinansierad kultur

I vanlig ordning har det kommit några kulturupprop inför valet. Först var det Lena Endre, Tommy Körberg och ytterligare runt 70 ”kulturpersonligheter” som krävde höjda kulturanslag. Ett par veckor senare gjorde Endre och ytterligare ett gäng som ser sig som allra viktigast ett utspel om att kultursektorn minsann inte är tärande, men om de inte får pengar kanske de slutar producera kultur. Så det så!

Jag ger dem rätt och fel. Kultur kan få kosta pengar, men särskilt i debattartikeln får jag en känsla av att de tycker att ju finare kulturen är, desto sämre går den. Kultur behöver inte alltid bära sig ekonomiskt, men då är den per definition tärande. Ett citat från texten:

”Cirka 218 kronor i månaden, det är vad det offentliga investerar per invånare. Bibliotek, kulturskolor, museer, folkbildning, teater, dans, musik, film, studieförbund och stora delar av det ideella kulturlivet.

En jämförelse: familjeabonnemang på Spotify kostar cirka 219 kronor per månad och Viaplay Sport cirka 299 kronor.”

Ja, det var ju också en jämförelse... Om en familj väljer att lägga 219 kr per månad på Spotify och ytterligare 299 kr på Viaplay Sport, så har familjen just valt att budgetera en dryg femhundring. Vad spelar det då för roll att staten lägger 218 kr av andras pengar på diverse kultur? Spotify är ett privat börsnoterat företag som inte får någon del av svenska skattepengar. De finns för att tillräckligt många konsumenter vill betala för deras tjänster och för att c:a 70 procent av intäkterna slussas vidare till diverse kulturskapare som valt att finnas på Spotify.

Vad hindrar resten av Kultursverige från att jobba på samma sätt? Ännu ett citat från artikeln:

”Kulturen är inte en 'tärande' sektor utan en snabbt växande näringsgren i Sverige. Den kreativa sektorn omsätter 650 miljarder kronor och sysselsätter omkring 250 000 personer och betalar miljarder i skatter och sociala avgifter.”

Så vad är problemet? Är ni framgångsrika eller bidragsberoende, hur ska ni ha det? Jag menar inte att all kultur måste löna sig från första kronan, men jag börjar bli rätt less på kulturarbetare som anser att det är en mänsklig rättighet att de ska få jobba heltid med sin hobby oavsett om den har betalande publik eller inte för annars är samhället fascistiskt.

Det hela är egentligen rätt enkelt. Vill tillräckligt många konsumenter betala för produkten behövs inga bidrag. I annat fall är ni tärande, om ni inte finansierar er egen kulturproduktion förstås. Mängder av människor gör allt möjligt med förlust utan att ens tänka tanken att staten ska kliva in och betala.

Räcker 40 miljoner?

En tweet dök upp i mitt flöde:

Frågan är alltså om en börsportfölj på fyra miljoner dollar (38,5 Mkr) och en i övrigt obelånad privatekonomi räcker för att slippa jobba. Räknar man på fyraprocentsregeln ger det en ”månadslön” på hundratrettio tusen netto. Om någon med den lönen frågat mig om jag tror att de kan gå runt ekonomiskt skulle jag undra om det var dolda kameran och/eller om personen är idiot.

De flesta som kommenterat tweeten tänker som jag, men märkligt många skriver att ”kanske” klarar hon sig eller att ”pengarna borde räcka”, men tänk om hon blir sjuk osv. Jag har sett det där även i svenska diskussioner. Så fort FIRE kommer på tal är det alltid någon som anser att om man inte har minst hundra miljoner på börsen kommer pengarna ta slut innan du hinner säga ”jobbskatteavdrag”, trots att ett sparbelopp långt under det ger en avkastning högre än de flestas vanliga lön.

Varför? Den enda teorin jag kommit på är att det är människor som själva inte kan eller vill gå i tidig pension och det skrämmer dem att de kan ha gått miste om något. Tänk om FIRE är meningen med livet och här sitter de på sidlinjen. De löser samvetsknuten genom att oavsett belopp alltid hävda att det inte är tillräckligt. Därigenom blir målet aldrig nåbart, så då slipper de fundera.

För tillbaka på räkneexempel kan väl alla enas om att en miljonlön livet ut räcker för att leva på. Inte om man vill månadsshoppa jetplan eller ögrupper, men få av oss har det intresset. Jag skulle vilja påstå att de flesta lever väldigt gott på en halv miljon om året (själv klarar jag mig på betydligt mindre). Med fyraprocentsregeln betyder det en förmögenhet på 12,5 Mkr. Man behöver absolut inte sluta jobba för att man har en åttasiffrig förmögenhet på banken, men att påstå att möjligheten inte finns tycker jag blir tramsigt.

”Helt jävla otroligt”

Aftonbladet berättar om Ola som vunnit en dryg miljon på trav. Han är travintresserad, men denna vecka hann han inte tippa utan lät datorn slumpa fram ett system för 114 kr och det gick bättre än när han anstränger sig. Närmare bestämt blev det 1066128 kr. Så vad händer nu?

”Vi har en del smålån som kostar mycket per månad. Där kan vi sänka utgifterna, det är inga småpengar. Sen om vi hostar in en del på banken så blir det en utlandsresa varje år för räntan.”

Det lät ju förnuftigt, även om jag inte helt fattar hur han både kan ta bort lånen och få en ansenlig ränta på återstoden. När ”en del” ska ”hostas in” på banken låter det i mina öron inte som att det blir mer än max ett par hundratusen. Ska den årliga räntan på det ta familjen utomlands får det nog bli en weekend till Köpenhamn. Särskilt som det inte låter som att han tänker ta börsen till hjälp utan kontaktat banker för att välja ”ett bra konto med bra avkastning”. Men jag tror inte att han behöver oroa sig för:

”Jag har gjort av med 100 000 kronor redan. 50 000 kronor till min son och så 50 000 kronor till min fru som hade lite smålån som hon har fimpat. Det blev lite över och nu ska frugan till Ullared.”

Ännu fler smålån alltså? Jag läser gärna ett reportage med Ola om ett år och skulle inte ramla av stolen av förvåning om det då investerats i en ny bil och ytterligare ett par shoppingresor. Lätt fånget, lätt förgånget... Och det behöver inte vara något fel med det. Hade Ola sagt att ”en miljon är ju inte så himla mycket och man lever bara en gång, så nu ska vi unna oss tills pengarna är slut” hade jag önskat lycka till och inte skrivit det här inlägget.

Nu låter det istället som att han varit med om något fantastiskt som helt kommer att förändra livet. ”Helt jävla otroligt”, säger han själv, och ”frugan gapade som fan”. Men så lös idiotlånen och sätt resten i en indexfond om du menar allvar, istället för att sätta pengarna på ett bankkonto där inflationen käkar upp smulorna i väntan på att ni ska hinna shoppa upp allt i Ullared. Där är det förresten stängt:

På allas önskelista?

När arbetslediga FIRE-personer eller de som drömmer om att komma dit (eller för den delen riktiga ålderspensionärer) får frågor om hur de spenderar eller önskar spendera sina dagar, så är det en sak som återkommer – lång frukost utan stress.

Jag är likadan. I min idealtillvaro delas frukosten in i tre delar. Först gröt framför datorn. Havregrynsgröt med en mix av vanliga havregryn och fiberhavregryn. Till detta opastöriserad mjölk och hemlagad sylt.

Steg två består av en kopp chaga-te och en hembakt smörgås. Jag slutade köpa matbröd för många år sedan, så kvällen innan tar jag ut mitt eget bröd från frysen.

Avslutningsvis en kopp kaffe. Finns det kaffebröd kan det också slinka ned, men det gör det sällan. Vid det här laget har jag betat av akuta mejl liksom nattens bloggkommentarer och kan skumma av nyhetsläget och fundera över hur jag ska få resten av dagen att gå.

Min teori om varför frukosten tycks vara mångas heliga stund är för att vi inte är vana. Hundratals, eventuellt tusentals, frukostar har jag haft andan i halsgropen och exakt åtta minuter på mig innan jag måste stå i duschen för att inte spräcka tidsschemat. Jag kan bara tänka mig hur jobbigt det vore att samtidigt lägga till arbetsuppgiften att göra några bångstyriga barn klara för skolan.

Tyvärr kommer jag nu in i den tid på året där jag oftast tvingas tidsbegränsa min frukost. Fram till jul har jag rätt många lördagar och söndagar då jag ska sälja honung på marknad, göra matsäck, köra några mil, resa upp ett tält och rigga mitt marknadsstånd innan kunderna kommer, vilket gör att väckarklockan plingar till någon gång mellan 5 och 7 på morgonen.

Vis av erfarenhet (ett annat ord för ålderdom) går jag upp en kvart innan jag måste, så att jag ändå hinner med min trerätters frukost i förkortad version. Det enda positiva med dessa morgnar är att jag likt Pippi Långstrump gläds mer åt mina långfrukostar när jag så småningom får dem.

Vad ser du fram emot med lediga dagar? Är det timslånga frukostar, att slippa möten eller att inte längre tvingas samarbeta med idioter som hägrar allra mest?

Överens med Miljöpartiet

Nej då, inget clickbait. Även om jag tycker att miljöpartisterna ofta är helt galna, har dåliga förslag och är särskilt skadliga för just miljön har jag inga problem att hylla dem när de för en gångs skull har rätt.

I måndags tog jag upp problemet med att livslångt skuldsatta personer inte går att straffa genom att bötfälla (för de kan/kommer ju ändå inte betala), men likadant är det ju åt andra hållet. Om en miljardär får en p-bot drabbas han/hon mycket mindre än en fattig person. En möjlighet är att göra om alla engångsbelopp till dagsböter, men då drabbas istället de med hög inkomst, inte de med hög rikedom. En variant som jag lanserade för många år sedan har nu anammats av Miljöpartiet. Jag valde att kalla det progressiva böter. Miljöpartiet kallar det Jan Emanuel-skatt.

Nu i dataåldern är det inga problem att ge upprepade felparkeringar högre och högre straff. Alla kan göra fel, missa en skylt och parkera där man egentligen inte får. Men gör man det igen och igen visar det att man istället bara skiter i reglerna, särskilt om man gör det på samma plats. En sådan person är miljardären Jan Emanuel. Jag visste inte att han är seriefelparkerare, däremot att han valt att inte ha registreringsskylt fram på sin bil eftersom han ”tycker det är fult”.

Och i mitt förslag ska detta inte bara gälla parkeringsböter. Om rika människor väljer att ignorera lagen och istället betala ska det kosta – mer och mer och MER! Känner ni till matteexperimentet ”riskornen på schackbrädet”? Lägger man ett riskorn i första rutan, två på andra, fyra på tredje, åtta på fjärde osv, blir det arton triljoner på den sextiofjärde och sista rutan.

Jag menar inte att man ska bötfälla någon med triljoner (bl a för att jag är lite osäker på hur många nollor det är i en triljon), men räkneexemplet visar att genom att höja bötesbeloppet efter hand hindras även Jan Emanuel och andra som anser sig stå över lagen från att välja böter istället för lag eller avgift.

Fakturera utan företag

Jag letar verkligen inte efter jobb. Som jag varit inne på tidigare har jag fullt upp även utan, men så hörde en gammal kund av sig och frågade om jag eventuellt kunde göra en korrekturläsning/översättning.

Jobbet (om det nu blir något) är i höst efter att mina bin är invintrade och är antagligen klart på några dagar. Men så var det den lilla detaljen att jag lagt ner mitt företag. Även om kunden tog kontakt för att de varit nöjda med mitt tidigare arbete kommer de garanterat inte vilja anställa mig för ett kort uppdrag. Det blir för mycket pappersarbete.

Men jag tyckte att detta kunde vara en bra läge för att testa att anlita ett faktureringsbolag, ett ”egenanställningsföretag” som anställer dig på pappret för att du ska kunna fakturera uppdragsgivare. Dealen är att företaget tar några procent av totalsumman mot att de skickar fakturan och betalar in skatt och egenavgifter. Så jag startade konto hos ett och tycker att det verkar rätt smidigt.

När jag blev företagare för drygt 25 år sedan var jag så inställd på att jag skulle ha ett eget företag att jag startade upp det innan jag hade en enda betalande kund. Det är inget jag ångrar, men det är nog många som ser företagandet som ett nödvändigt ont i sammanhanget.

Vill man prova på att göra business av sin hobby och kanske driva verksamheten parallellt med en anställning kan detta vara lösningen. I Sverige kan man ha FA-skatt och därigenom både vara företagare och anställd på samma gång, men ska man frilansa och saknar stora uppstartskostnader och avdragsmöjligheter kan man lika gärna lägga ut företagandet på en extern firma.

Säsongsbetonat jobb.

Själv har jag inga utgifter för detta uppdrag som utförs vid min egen sedan länge betalda och avskrivna dator, men hade jag haft det skulle jag kunna meddela faktureringsfirman så att min skatt minskar motsvarande. Är man bergis på att man vill vara företagare i flera år tycker jag nog ändå att man ska starta ett eget, även om verksamheten inte kräver anställda, lager eller dyra maskiner. Sedan tycker jag i och för sig att alla skattebetalare borde få rätten att fakturera, men jag tror inte att någon politiker är överens med mig där. För att inte tala om facket...

Besatt klasstänk

Den politiska vänstern har snackat klass sedan innan Ådalen, men den senaste tiden låter inte bara högern likadant utan var och varannan människa i sociala medier. Det är ett fasligt tjafs om hur överklassen är och hur arbetarklassen borde vara. Vad har hänt?

Jag kanske lever i en klasslös bubbla, men jag har aldrig reflekterat över om mina vänner är arbetarklass, medelklass, överklass eller något annat, eller om de gjort klassresor upp, ner, fram eller tillbaka. För mig känns klass som ett förenklat sätt att dela in människor, och något man gjorde för mycket länge sedan. Eller i bakåtsträvande länder, som England och Indien.

Jag ser inte vitsen. Särskilt inte när det finns traditionella arbetare som badar i pengar och betydligt fattigare överklass. Det vore lika meningsfullt att dela in folk efter stjärntecken. ”Så här är stenbocken” och ”det vet man ju hur vattumän funkar”.

Så varför finns de som fortfarande ser klassbegreppen som relevanta? Är det den nya tidens astrologi (för när jag tänker efter var det rätt många år sedan jag såg ett horoskop)? Är det för att göra världen mer begriplig eller för att fördumma debatten? Jag begriper åtminstone inte, så kanske är jag redan fördummad.

Men det kanske bara är jag som är ute och cyklar. Tänker du samhällsklass när du möter nya människor? Definierar du dig själv i en klass? Och om så är fallet – varför då?