Mina sjukaste sparknep

Mitt matkonto ligger på en tredjedel av existensminimum och det kan gå flera veckor utan att jag ens öppnar min plånbok. Det ser jag som fullkomligt friskt och sunt, men det finns tillfällen då även jag undrar vad jag håller på med. Här är mina sex minst friska exempel på när min spariver tenderar att slå över från friskt till... något annat. (Utan inbördes ordning, de är knäppa allihop.)

1. Utnyttja tomma pappersytor

Kontorsmateriel är ingen stor utgift i min ekonomi. Jag är ganska datorbunden och det mesta jag skriver är elektroniskt, så här finns inte mycket pengar att spara. Trots det använder jag begagnade kuvert och baksidan av reklamblad för att skriva upp textidéer, att-göra-listor och kom-i-håg-lappar åt mig själv. Jag kan medvetet spara flygblad jag inte är intresserad av (och som aldrig borde ha kommit till mig eftersom min brevlåda klart och tydligt anger att jag inte vill ha reklam) när jag upptäckt att baksidan är tom, för att använda det som skrivpapper.

2. Tina frysmat i kylen

Istället för att ta ut något från frysen och tina upp det i rumstemperatur (eller ännu värre: i mikrougnen) tar jag ut matvaror från frysen ett dygn i förväg och ställer dem i kylen. På så vis utnyttjar jag kylan till att sänka temperaturen i kylskåpet utan att behöva betala för strömmen. Det här systemet använder jag t ex när jag tinar upp mjölk som jag fryst in. Jag använder rätt mycket mjölk i min matlagning och när mjölk med kort datum säljs för halva priset köper jag ett gäng mjölkkartonger och sparar på så vis drygt 3 kr/liter.

3. Ta det sista

Kvar i köket försöker jag alltid utnyttja sista droppen/smulan i alla förpackningar. Flaskor med exempelvis matolja vänds uppochned för att få ut det sista. Ketchup, mjölk och fil slår jag några droppar vatten i för att nyttja innehållet till fullo. I trögflytande livsmedel som senap kan processen upprepas flera gånger innan jag till slut ger upp och börjar på nästa förpackning.

4. Spara trasiga kläder

Jag har alltid anammat principen ”hel och ren” och har inte förstått trender som går ut på att bära t-shirts som ser ut som att någon slitit i, eller ens trasiga jeans. Men just av den anledningen är det bra med ett lager av plagg för aktiviteter som görs bäst i oömma kläder. En missfärgad tröja duger gott att måla i, jeans med hål för knäna funkar fint när man byter däck på bilen osv.

5. Återvinn lakan

När lakan gjort sitt som sängkläder blir de disktrasor hos mig. Om jag köper fyra wettexdukar för tio spänn kommer jag (trots att de bara kostar 2,50 kr/st) gå och segdra på de där trasorna tills de luktar gam. Förbrukade lakan (och skjortor, tröjor eller vadsomhelst) har bara kostat mig en extra tvätt och ett par sekunders saxarbete, så dem byter jag ut så fort det är dags eller ännu tidigare.

6. Diska engångspåsar

Engångspåsar, som man exempelvis köper frukt i, heter just engångspåsar eftersom kunden förväntas kasta dem när de är tomma. Jag diskar och återanvänder mina. Förutsatt att de är någorlunda rena, har jag haft en ost i den i tre veckor får det vara. Och hela, jag slänger de påsar som inte håller tätt, vilket är ganska många eftersom kvaliteten är skit. Ja, det går att köpa sådana här påsar i rullar om hundra för nästan ingenting alls, men det här är faktiskt ännu billigare.

Jag är inte dummare än att jag rent logiskt begriper att alla de här egenheterna tillsammans inte sparar mig många kronor i månaden och skulle inte drömma om att föreslå någon av dem som seriösa spartips. Men innan ni dömer ut mig som helt sjuk i huvudet, betänk att bara ett par generationer bakåt i tiden skulle ingen tycka att något av det här var det minsta märkligt. När jag var liten hade tidningen Året Runt en läsarspalt som hette ”Så här gör jag” dit läsare kunde skicka in sina bästa tips. En del var förvisso rätt vrickade, men samtliga punkter i den här texten hade platsat.

Så hur konstig är jag egentligen på en skala? Äh, svara inte på det, jag vill nog inte veta. ”Det funkar för mig”, som Niclas Wahlgren sa i en vansinnigt dålig tv-reklam som dock fått en skön parodi:

Clas Ohlson – som en sten i skon

Clas Ohlson må ”hjälpa sina kunder att lösa vardagens praktiska problem”, men företagets aktie har man inte blivit fet på i år. Aktien har backat 15 procent sedan årsskiftet och inte heller i ett längre perspektiv har en investering varit någon kassako.

Det finns alltid något som håller tillbaka företaget och aktien. Sviktande resultat, inte minst. Den senaste rapporten kom förra veckan. Som vanligt sämre än väntat, 127 Mkr i rörelseresultat mot förväntade 134 Mkr. Felsatsningarna i Storbritannien, som senare lett till att man fått stänga olönsamma butiker, verkar aldrig ta slut. Och så har vi valutaeffekter som på något konstigt vis alltid lyckas slå värre mot Clas Ohlson än mot alla konkurrenter tillsammans.

Samtidigt gillar jag Clas Ohlson. Jag gillar affärsidén, produkterna och hemsidan. Jag gillar att man har visioner och framtidstro samtidigt som man behåller kopplingen till Insjön, Dalarna och grundaren, som dog 1979, vid 83 års ålder.

Jag är ingen storkonsument av vare sig verktyg, hemelektronik eller köksmaskiner, men återkommer alltid eftersom jag är nöjd med bemötandet. Det är lätt att hitta på hemsidan, se om varan jag söker finns i min butik och i så fall på vilken hylla. I jämförelse med konkurrenter som Jula, Elgiganten, Biltema och Teknikmagasinet känns de prisvärda, kvaliteten är ofta högre och det är lätt att reklamera de gånger olyckan är framme.

Och bortsett från den brittiska felsatsningen känns det som att Clas Ohlson gör mycket rätt. I Sverige och Norge nöter man på och i Tyskland och Finland öppnar man nya butiker i den takt man lovat, eller till och med lite snabbare.

Så vad är problemet? Efter Q2:an (brutet räkenskapsår) förra veckan hoppade aktien uppåt trots svaga siffror, Placera flaggade för köpläge och jag började undra om aktien trots allt nått botten. Men nej då, Clas Ohlson tycks alltid ha en växel till och nu är aktien tillbaka på en ännu lägre nivå trots att börsen i övrigt gått bra.

Jag gillar som sagt företaget, men även mitt tålamod har en gräns. Jag vet bara inte riktigt var.

Morotsbiffar

Fyndade ett kilo morötter för 3,90 kr. I vanlig ordning blev de sedan liggande i kylen, så nu var det hög tid att göra något med dem. Det fick bli morotsbiffar.

Jag börjar med att riva/mixa morötter. Och selleri, för det var det jag hade hemma, men här kan man hacka ner lite vad man vill. Rödbetor, palsternackor, kålrot... Sedan blandar jag ner en burk krossade tomater och ett par matskedar olja för saftighetens skull. Chilipeppar för smak och spenat för dess nyttighet.

Krydda efter eget huvud, tillsätt vetemjöl och rör ihop till en lagom tjock smet med en matsked.

Använd sedan samma sked för att forma till biffar i stekpannan. Stek några minuter på vardera sidan.

Servera med stekt lök och pasta, potatis, stekt vitkål eller vad som helst. Här har jag valt bulgur.

Detta användes:

Morötter, 1 kilo

Stjälkselleri, 300 gram

Krossade tomater, 1 burk

Spenat, 100 gram

Vetemjöl, 5 dl

Matolja, 1 skvätt (exakt!)

Senap

Chilipeppar

Salt & peppar

Resultatet blir 30 biffar och den sammanlagda kostnaden ungefär 15 spänn, alltså 50 öre per biff. Och femtioöringar finns ju inte, så det får nästan räknas som gratis.

Leka affär med statliga pengar

Det är tufft att driva företag. I mitt fall behövs det ändå bara en dator, en skrivare och en massa tid. Ledsnar jag lägger jag ner. Om verksamheten kräver en fabrik, en maskinpark, lastbilar och tjugo anställda kan man inte bara testa lite och gå vidare om det inte funkar. Förutom att man då har ansvar för andra människors försörjning måste man skicka in en massa pengar i verksamheten redan innan den kan börja.

För detta krävs pengar, har man dem inte själv måste man få andra att satsa. Det vanligaste är att gå till banken för ett lån. Banker beskylls ofta för att vara snåla som inte vågar satsa på nya företag. Men banker har inget emot nya företag, de gillar bara inte att förlora pengar.

Samma gäller för riskkapitalister. Dessa beskrivs ofta som Djävulen själv eftersom deras investeringar är strikt ekonomiska, men deras engagemang ligger ändå ofta till grund för fina verksamheter. Crowdfunding, att få privatpersoner att satsa pengar, är en nyare möjlighet.

Och så finns ett annat sätt. Statliga Almi ”erbjuder rådgivning, lån och riskkapital i företagandets alla faser”. Staten ska inte driva företag, menar en del. Jag håller inte med utan tycker att exempelvis Systembolaget gott kan stanna i statlig ägo. Ett företag som Samhall, vars idé absolut inte är att gå med vinst, har andra värden jag sympatiserar med.

Men det här med staten som ideell riskkapitalist är jag mer tveksam till. Almi säger själva att de satsar pengar i företag med ”stor utvecklingspotential”, men om potentialen är stor, varför behövs då samhällets hjälp?

Ett exempel. Köttcentralen i Skåne AB har jobbat med att förädla griskött, t ex genom att röka och marinera. Hösten 2014 gick företaget i konkurs eftersom varken marginaler eller volymer var i närheten av vad som krävdes. 2015 drogs verksamheten igång på nytt, med en delvis gammal ledning som sa sig vilja driva verksamheten på ungefär samma sätt som tidigare. Tycker du det låter konstigt att köra vidare med en bevisat ohållbart koncept är du inte ensam. Almi såg dock något annat och pumpade in skattepengar. Gissa vad som hände! Köttcentralen gick såklart i konkurs igen.

Det finns väldigt många liknande historier. Allt som glimmar är inte krossat glas, men Almi har en kuslig förmåga att spåra upp de mest sanslösa idéerna både på pappret och i verkligheten och skicka in statliga pengar.

Och Statens ambitioner stannar inte med Almi. Sveriges ”innovationsmyndighet” Vinnova pumpar årligen in 2,7 miljarder i olika projekt. Och så har vi Tillväxtverket. I princip verkar varenda svensk myndighet agera affärsängel. Det är lätt att satsa andras pengar. Men förutom att staten slösar bort våra pengar riskerar de att samtidigt förstöra möjligheterna för företag som hade varit bärkraftiga om de hade sluppit konkurrera med Sveriges största plånbok.

Rekordstor julhandel?

Oavsett låg- och högkonjunkturer, arbetslöshet och kriser kan man nästan vara säker på att julhandeln ökar i år. Det gör den nämligen varje år. HUI Reasearch räknar med att årets ökning blir 3,5 procent.

Blir vi 3,5 procent lyckligare då? Om jag går till mig själv skulle jag inte kunna räkna upp tio julklappar jag fick som barn. Fem? Tre? Minnena från barndomens jular handlar snarare om dofter, mat och förväntningar.

En av orsakerna till årets stora julhandel är bristen på röda dagar. Detta leder till att färre firar utomlands, och på något sätt måste man tydligen se till att bränna alla pengar – den traditionen ruckar man inte gärna på. Så då kan man ju handla prylar istället.

Jag föreslår inte att alla behöver sluta handla julklappar, men vad hände med det där ”lagom” som vi svenskar sägs vara så duktiga på? December månads detaljhandel väntas i år landa på knappt 78 miljarder. Jag är inte nationalekonom, men inte fan låter det så lagom.

Jag ser att man kan beställa en julgran med hemleverans för 1575 kr. Då är den ekologisk. Trots att jag jobbat på ett av Sveriges största gransågverk kan jag varken säga hur mycket besprutning "oekologiska" granar utsätts för eller hur stort miljöproblem det eventuellt skulle kunna vara. Troligen inte större än att man med fördel kan välja en ekonomisk gran, för det var banne mig inte denna. Jag har köpt bilar billigare än 1575 kr! Okej, de har inte heller hållit så länge, men mer än tre veckor i alla fall.

Medarbetare och motarbetare

Det finns julklappar, och så finns det julklappar. Ikea-anställda som jobbat för företaget i mer än fem år får i jul ett pensionstillskott på runt 14000 kr. Totalt lägger företaget 1,1 miljarder på detta bonussystem som man hållit på med sedan 2013.

Men tomten Kamprad i all ära, det finns ännu generösare upplägg. För några år sedan gav syskonparet Inger och Sixten Norhed i familjeföretaget Nominit bort 114 miljoner till 45 anställda och tio ex-anställda pensionärer. De fick 1-2 miljoner per person, beroende på hur länge de arbetat i företaget. Och i våras skänkte Mattias X Lundberg bort 45 procent av sitt företag MXL som därmed förvandlades till ett personalkollektiv med runt 400 delägare.

Det finns såklart olika skäl till dessa manövrar, men en del är säkerligen att man på detta sätt skapar lojal personal. Värdet av den parametern är svår att räkna på, men som jag tidigare varit inne på vill jag gärna ta hänsyn till den när jag investerar i företag. För bara genom att utgå ifrån egna anställningar har jag märkt vilken otrolig skillnad det är på arbetsplatser där ingen lägger två strån i kors för att ställa upp för företaget och ställen där chefen bara behöver be om det så jobbar alla över, hårt och mangrant, när så krävs.

Jag har arbetat för företag där jag velat hjälpa till, och på andra där jag sett det som en bonus att sätta chefen i klistret eftersom jag vetat att han inte skulle tveka att hugga kniven i ryggen på mig. På en arbetsplats fick en anställd under arbetstid reda på att hans pappa hade dött utan förvarning. Killen blev helt knäckt varpå chefen lånade en bil av en annan anställd och skjutsade hem arbetskamraten – 40 mil enkel resa! I ett sådant arbetslag kan jag ta i tills det smakar blod i munnen. Undrar hur många arbetsgivare som reflekterar över den kraft de kan skapa – eller sumpa.

Sådd & skörd

Att svenska skolan trots ett glädjande hack i kurvan nyligen blivit sämre i internationella jämförelser har säkert flera orsaker, men en av dem tror jag är att eleverna vaggas in i tron att deras liv är självspelande pianon.

Min känsla är att många barn matas med den felaktiga informationen att de är jätteduktiga bara genom att finnas till och att alla som säger annorlunda bara är elakingar som försöker förminska och ifrågasätta religionen/naturlagen ”allas lika värde”.

Människan, och särskilt barn, kan åstadkomma fantastiska resultat, men potential är värdelös om den inte tas tillvara. Jag menar alltså inte att man ska bryta ner barns självkänsla och betona hur svåruppnådda barnens drömmar är. Tvärtom! Uppmuntra dem istället att satsa på att nå sina drömmars mål, men förklara att ju svårare uppgiften är, desto mer krävs att komma dit.

Musik är ett bra exempel. ”Alla kan sjunga!” sägs det. Vad är det för trams? Alla som hört ett luciatåg med sexåringar vet att sanningen snarare är att ingen kan sjunga. Många kan däremot lära sig att göra det, men det kräver träning och kommer att ta tid. Ändå ses varje år en ny årskull Idoldeltagare som blir jätteförvånade när juryn berättar att de inte kan sjunga. De är 16-25 år gamla och ingen verkar ha berättat för dem att de inte kan sjunga. Eller också har de som berättat det inte nått fram med budskapet. Kanske viftades det bort som avundsjuka.

De flesta utan exceptionell talang och envishet släpper sina rockstjärnedrömmar ganska snabbt, men det här gäller allt. Ingen blir mattegeni, ingenjör, socionom, elektriker eller barnmorska på ren viljekraft. Det kräver studier och hårt arbete. Att lura i barn att deras framgång inte främst ligger i egna händer utan hos samhället, politiker eller hos andra samhällsgrupper är inte omtanke om barn, det är snudd på barnmisshandel!

Ibland försöker elever eller deras föräldrar tjata sig till högre betyg genom att hota att anmäla läraren till Skolinspektionen. Inte för att eleven missat missat kunskapskraven, skulden läggs på läraren. Hur ofta det fungerar vågar jag inte ens tänka på.

För det är det riktigt sorgliga i sammanhanget. Det är naturligt att föräldrar tycker att just deras barn är bäst i hela världen, men när media, samhället och skolan säger samma sak riskerar barnen att få en märklig världsbild långt upp i åren. Eller ännu värre, att världen försämras.

I Sverige har man sänkt de fysiska kraven för att bli brandman, bl a för att JämO ifrågasatt om de fysiska kraven är ”yrkesrelevanta”. Polisutbildningen har sänkt begåvningskravet från en ganska modest nivå, från 4 till 3 på en niogradig skala, så att människor klart under genomsnittet intelligenta tas in.

Och så var det lärare då, gruppen som ska ställa allt tillrätta. Det finns lärarutbildningar man kommer in på med under 0,1 på högskoleprovet. I princip behöver man alltså bara hitta dit och kunna stava sitt namn. Är det verkligen rätt signaler, att sluta kräva och istället sänka trösklarna?