Lyckliga självhushållare

Många i självhushållssvängen är sura kärringar och gubbar, lite grann som jag själv. Men så finns de där som verkar så tillfreds med sina liv att man nästan blir kränkt. Här är tre exempel på nästan onödigt glada självhushållande Youtubare jag inte kan låta bli att återkomma till.

Först ut: Doug & Stacy. Ett medelålders par som lämnade ekorrhjulet och flyttade ut till en gård med höns, ankor, kalkoner, får, bin och egna odlingar. Det låter som hårt jobb, men de verkar ha rätt kul. Så pass att även när de berättar om översvämningar, skador och elände verkar de mest roade över livets vedermödor:

När jag skrev om amishsekten trodde någon på allvar att jag var på väg att bli amish, så kanske bäst att säga att detta inte är ett steg åt det hållet. Doug är faktiskt inte heller amish. Han läste på om kemikalier i textilier och ville ha tag i naturliga alternativ. Eftersom han tror på lokal handel frågade han det närliggande amishsamhället om inte de kunde sy upp kläder åt honom och det gick fint. Vi avrundar kanalen med en riktig skitvideo:

Homesteading Family är lite yngre och har till skillnad från Doug och Stacy hemmavarande barn, ungefär ett halvt fotbollslag, vilket verkar ha varit en stor anledning till att de flyttade från staden och nu lever självhushållsliv på landet. Och återigen, det där retliga leendet hela tiden.

Men det ska bli värre. Mr Ed är biodlare på ett kloster och troligen den gladaste människa jag stött på. Fast hans videos handlar inte främst om hans egna bin utan om de utflykter han gör för att ta hand om andras svärmar. Då rycker han ut som ett bispecialiserat Anticimex, men han utrotar inte bina utan dammsuger upp dem i sin ”Bee-Vac” och ger dem en ny bostad.

Normalt stör jag mig på människor som slänger sig med uttryck som ”God bless” och ”by the grace of God”, men Mr Ed kommer undan med det eftersom han till skillnad från de flesta kristna verkar helt uppriktig. När han hittar bidrottningen i en vägg han kofotat upp och brister ut i ett ”Thank you, Jesus!” får man lust att skrika ”Hallelujah brother!”.

Jag valde en video i högen, men jag hade kunnat ta vilken som helst för karlfan verkar starta varje dag med ett leende och sedan skratta sig igenom resten av den.

Lyckliga människor går att hitta överallt, men alla de här människornas iögonfallande glädje tror jag bottnar i att de lever liv de själva valt. Det sägs att pengar inte är lycka, men de underlättar helt klart för att våga ta steget till ett liv utan arbetsgivare. Om det är det man vill ha.

Ha nu en fortsatt glad sommar. Fast inte nödvändigtvis så här glad, det blir ju nästan fånigt.

Okunskap som ursäkt

Jag är inte bra på allt. Långtifrån, om det mesta vet jag ingenting. Och det är ju bra, då kan man utvecklas. Medan man utvecklas har man rätt att ha åsikter och tycka, man behöver inte doktorera i alla ämnen man ska kommentera. Men det är inte heller vettigt att gå åt andra hållet och nästan stoltsera med sin okunskap. En kommentar på ett tidigare inlägg sammanfattar detta bra:

”Jag hör ofta folk som påstår sig vara okunniga/ointresserade av ekonomi som en giltig ursäkt för att vara oansvariga med pengar som att det skulle ursäkta slösande.”

Jag har samma erfarenhet. En del skyller sitt obefintliga sparande på att de är dåliga på matematik. Vad är det för dumheter? Jag är dålig på att städa. Det innebär inte att jag med gott samvete kan låta dammråttor och kackerlackor ta över bostaden. Några saker ingår i vuxenkonceptet, däribland att sköta sin personliga hygien, ekonomi och några saker till.

Men den här ”stolta” okunskapen är inte begränsad till ekonomi. Det dyker upp nu och då. ”Jag är inte så insatt” (eller nätvarianten ”Jag har inte läst hela tråden”) kan man höra, men tro inte att personen som sa det tänkte låta det vara skäl till att sänka sin svansföring. De kan ju alltid likt papegojor och nyttiga idioter rabbla dumheter som andra sagt åt dem.

I många fall bör man kanske läsa på och lyssna ödmjukt innan man ger sig hän, men när det kommer till sin egen privatekonomi håller det inte. Hur dålig på matte kan man vara? För att förstå att utgifterna måste vara lägre än inkomsterna klarar man sig fint med lågstadiematte. Lägg undan en slant varje månad och köp en billig indexfond, det kräver varken hjärna eller studier.

Ska vi ner nu?

Igår drog rapportsäsongen igång på allvar med ett par riktiga skitbomber i form av Ericsson och Alfa Laval med tvåsiffriga nedgångar. Handelsbanken och Swedbank låg på -7 procent, Dometic och Getinge på -6 procent och Sandvik på knappt -4. Då hjälpte det inte att SKF och Assa gick upp på sina rapporter, index gick åt skogen.

Så vad händer nu? Trump hotar med tullar, Iran hotar med krig, Kina hotar att krascha och vad ska nu FED hitta på? Det ser mörkt ut på Kameruns avbytarbänk.

Någon kommer att hävda att jag läser in elände i allting för att jag vill se ett köpläge på börsen. Det stämmer, men börsen är högt värderad hur man än ser på det. SIXPRX har gått upp över 20 procent i år och som synes straffas bolag som inte lever upp till förväntningarna hårt och skoningslöst.

Det kommer alltid finnas attraktiva värderingar, men om vi tar börsen i sin helhet, är det någon som tror att Stockholmsbörsen index ska få mer än en tjugoprocentig uppgång för helåret 2019? Om inte, så innebär det att vi ska ner i höst. Ner i skiten.

”Vad skulle chefen tycka...?”

Det är upp till var och en att bestämma om man vill vara anonym på nätet eller inte. För mig har det aldrig varit ett alternativ, jag är alldeles för egenkär för att inte skriva under mina alster. Jag vill ändå vara tydlig med att jag inte ser ner på dem som tänker annorlunda i denna fråga. Men ett argument jag hört och sett till leda lyder ungefär så här:

”Jag skriver ju om att mitt mål är att gå i tidig pension. Vad skulle min chef säga om han läste det?”

Eftersom jag inte skrätt orden hos tidigare arbetsgivare vet jag en del om detta och svaret är att han ändå inte skulle tro dig. Folk i allmänhet utgår ifrån att andra tänker som dem själva i alla lägen, och det gäller i ännu högre grad för chefer. Konstigt att personer med personalansvar saknar människokännedom och förmåga att tänka sig in i hur andra tänker? Ja lite, men jag har ett nästan osunt intresse för den här problematiken och trots att jag letat har jag sett väldigt få undantag.

Jag har t ex sagt till mina chefer att jag inte kan tänka mig att jobba på samma ställe i mer än fem år och när jag sagt upp mig efter 4,8 år blir de helt ställda. ”Ska du säga upp dig nu?!” Ja, tydligen. Och det beror inte på att de missat vad jag sagt, de trodde bara inte på mig för att de aldrig själva hade resonerat på det sättet.

Det kan gälla nästan vad som helst. Om mina arbetsuppgifter ändras på det eller det sättet kommer jag inte vara kvar. Arbetsuppgifterna ändras, jag slutar och chefen ser ut som en fågelholk som fattar absolut ingenting. Det gäller inte heller bara mig. Ingen chef tror på vad någon säger om sin syn på arbetslivet, hur tydligt budskapet än är, så länge det strider mot chefens eget sätt att tänka.

Alltså. Du som bloggar om eller i andra sammanhang ventilerar att du har för avsikt att lämna ekorrhjulet kan lugnt göra det offentligt och skicka länkadressen till chefen. Han eller hon kommer att skratta och se det som ett absurt tankeexperiment ända tills din avskedsansökan är inlämnad och du än en gång berättar att du ska ta tjugo års semester.

Mjölmask någon?

Är det inte ett väldigt tjat om att äta insekter? Jag är ganska ointresserad, men trots att jag inte letar efter det ser/hör jag nyheter, reportage och dokumentärer. Nu senast hörde jag talas om en radiodokumentär om ”maskbonden” Nils Österström.

Inget nytt under solen. ”Insekter är framtiden”, för att klara morgondagens matförsörjning ”måste” vi äta skalbaggar, sniglar eller andra småkryp. Varför är det aldrig någon som förklarar, det bara är så. Jag har inget emot att folk producerar insektsmat, men jag undrar över en sak. Om detta är framtiden, hur kommer det sig att det alltid är vi som ska betala? Med ”vi” menar jag inte vi kunder utan vi skattebetalare.

Vinnova, Sveriges innovationsmyndighet, verkar helt besatta av äckelmat. Den som skriver ihop ett tiggarbrev om sin vilja att servera friterade tusenfotingar i mjöl av syrsor kan räkna med att snart bada i statliga bidrag. Särskilt den bidragsföretagare som lägger till något om ekologiskt fotavtryck och märker konstverket med ordet klimatsmart.

”Är du klimatsmart, lille vän?”

Till saken hör att nästan inget av detta ens får säljas som mat i Sverige än, det är inte tillåtet. Men om det blir det kommer mängder av små, nystartade företag vara beredda att massproducera kackerlackor och larver. Eller kommer de? Är inte kravlösa bidrag det bästa sättet att skapa passivitet och handlingsförlamning? Om Vinnova lades ner i morgon kanske det äntligen skulle bli något mer av detta än tröttsamma SR- och SVT-reportage.

Fler vägar bär till rikedom

En del saker har ett rätt sätt, alla andra är fel. Man kan inte välja hur man skruvar åt en skruv eller laddar en mobiltelefon beroende på tycke och smak. På börsen finns däremot massor av helt olika strategier som funkar.

Vilka man väljer beror på en rad faktorer. Ålder, hur fasta ens utgifter är, om man har barn och familj, eventuell månadslön och hur stabil den är, vilken tid man har lust att lägga på börsbevakning... Bara för att nämna några.

Men inte bara strikt vetenskapliga. Investerare är olika, och det går an att vara det. En handlar bara svenska aktier, en annan uteslutande nordamerikanska småbolag och bägge kan tjäna pengar. Därför tycker jag att det är tråkigt när finanstwittrare, bloggare eller andra fastslår ”facit” på ett nästan religiöst sätt, t ex att en utpräglad utdelningsstrategi är ”Den enda sanna vägen”. För det är det inte.

Jag har idéer och käpphästar precis som alla andra. Jag köper nästan aldrig utpräglade förhoppningsbolag och i stort sett aldrig biotech eftersom jag inte fattar branschen och har gått på för många smällar. Jag föredrar att gå in i bolag som redan gör vinst och jag har inget emot hög utdelning även om det inte är en förutsättning. Jag gillar råvaror, köper inte för att behålla i decennier och testar gärna att försöka tajma marknaden, men utan att gå all-in (eller all-out).

Andra gör annorlunda och jag har inga problem med det. Det går att tjäna pengar på att bottenfiska konkursbon, swingtrada skogsbolag eller blanka bankaktier. De enda sparivrare jag har problem med är de som menar att just deras strategi är den enda som seriöst funkar på lång sikt. För där har de fel.

Bär i år?

Min bärplockning har varit bedrövlig de senaste åren. Blåbär har jag i princip inte kunnat få tag i sedan 2016. Segdrog länge på lagret, men nu har jag nästan glömt bort smaken. Förra året var det inte bara blåbären som torkade bort. Det var ju en bedrövlig sommar när det enda som växte var miljöpartiet.

Men nu tar vi nya tag! Ett redigt knippe rabarber (ja, jag vet att det inte är ett bär) fick jag tag i redan i början av juni och första juli bärgades årets skörd av röda vinbär som jag använder som ett naturligt (och gratis!) förtjockningsmedel i sylt.

De svarta vinbären behöver ytterligare någon vecka, men det ser hoppfullt ut. Jag tror banne mig att jag ska plocka lite krusbär i år också. Inte för att jag har något större behov, men jag har bärabstinens. Jag kan alltid äta dem råa om ingen har något bättre förslag i kommentarsfältet (bara inte kräm).

Och så är det blåbär då. Något rekordår verkar det inte bli, men i år finns de i alla fall. Jag har provsmakat och plockat några liter. De funkar, men de får gärna bli lite större. Får man be om en vecka med omväxlande sol och regn så att jag äntligen får fylla frysen?

Sedan återstår bara äpplen och nypon så har jag sylt till gröt, pannkakor och raggmunk, sportdryck till löppassen och huvudingredienserna till pajer och andra maträtter. Jag vet inte hur mycket jag pressar ner matkontot genom att plocka gratis frukt och bär, men mycket blir det. Och så är det gott också!