tisdag 16 juli 2019

”Vad skulle chefen tycka...?”

Det är upp till var och en att bestämma om man vill vara anonym på nätet eller inte. För mig har det aldrig varit ett alternativ, jag är alldeles för egenkär för att inte skriva under mina alster. Jag vill ändå vara tydlig med att jag inte ser ner på dem som tänker annorlunda i denna fråga. Men ett argument jag hört och sett till leda lyder ungefär så här:
Jag skriver ju om att mitt mål är att gå i tidig pension. Vad skulle min chef säga om han läste det?


Eftersom jag inte skrätt orden hos tidigare arbetsgivare vet jag en del om detta och svaret är att han ändå inte skulle tro dig. Folk i allmänhet utgår ifrån att andra tänker som dem själva i alla lägen, och det gäller i ännu högre grad för chefer. Konstigt att personer med personalansvar saknar människokännedom och förmåga att tänka sig in i hur andra tänker? Ja lite, men jag har ett nästan osunt intresse för den här problematiken och trots att jag letat har jag sett väldigt få undantag.

Jag har t ex sagt till mina chefer att jag inte kan tänka mig att jobba på samma ställe i mer än fem år och när jag sagt upp mig efter 4,8 år blir de helt ställda. ”Ska du säga upp dig nu?!” Ja, tydligen. Och det beror inte på att de missat vad jag sagt, de trodde bara inte på mig för att de aldrig själva hade resonerat på det sättet.


Det kan gälla nästan vad som helst. Om mina arbetsuppgifter ändras på det eller det sättet kommer jag inte vara kvar. Arbetsuppgifterna ändras, jag slutar och chefen ser ut som en fågelholk som fattar absolut ingenting. Det gäller inte heller bara mig. Ingen chef tror på vad någon säger om sin syn på arbetslivet, hur tydligt budskapet än är, så länge det strider mot chefens eget sätt att tänka.

Alltså. Du som bloggar om eller i andra sammanhang ventilerar att du har för avsikt att lämna ekorrhjulet kan lugnt göra det offentligt och skicka länkadressen till chefen. Han eller hon kommer att skratta och se det som ett absurt tankeexperiment ända tills din avskedsansökan är inlämnad och du än en gång berättar att du ska ta tjugo års semester.

30 kommentarer:

  1. Du verkar ha haft viss otur med chefer, eller? Vad du gör på din fritid är inget de ska ha några som helst synpunkter på, så länge det inte påverkar jobbet.
    Min egen anonymitet har främst att göra med att jag inte gillar att fläka ut min privatekonomi i offentligheten. Jag ser ingen som helst ide med den saken. Jag behöver inte den formen av bekräftelse.
    Mvh investera-pengar.blogspot.se

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller inte med om att jag haft otur med chefer. En del har varit bra, andra sämre, ingen har haft synpunkter på min fritid. Och som jag skriver har jag noterat att andra arbetstagare med andra chefer haft samma erfarenhet. Lever chefen för jobbet 24-7 kommer han/hon utgå ifrån att alla andra, ända ner till botten av lönelistan, också gör det.

      Jag har inte heller fläkt ut min privatekonomi, men har nog lättare att förstå dem som gör det än de som i alla lägen vill vara anonyma. Jag är väl som cheferna jag beskriver, förutsätter att alla tänker ungefär som jag ;-).

      Radera
  2. Det är som att säg att att man inte vill ha barn, till vissa som har barn. Det är otänkbart för dem att inte alla vill ha barn. Stor olycka att leva sitt liv barnlös. Miserabelt eländigt och sorgligt, ingen kommer på hemmet och hälsar på, eländes elände.
    Svårt med människor som inte kan förstå och tänka längre utan bara utgår från sig själva i alla situationer./M

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är trist att en del är så otroligt trångsynta. Sedan är vi väl lite sådär till mans (och till kvinns) att vi utgår ifrån oss själva, men om någon säger till mig att de ska köpa en segelbåt och korsa Medelhavet kommer jag inte bli förvånad om de sedan köper en segelbåt och korsar Medelhavet.

      Radera
  3. Det kan väldigt lätt bli knivigt när man skriver om känsliga saker som händer på jobbet, må det vara om chefen eller chefens chef, eller medarbetare, eller kunder för den delen. Eller julfesten, vilka som uppfyllde den nya samtyckeslagstifningen och hur det kom sig att blomvasen blev vattnad på lite udda tider.
    Svårt att se att det finns speciellt många uppsidor vad gäller den biten.
    Och begreppet "känsliga saker" är väldigt vid, i det som sägs vara det icke-existerande åsiktskorridorens Sverige. Vill du på egen hand avlägsna de ovanförliggande pinnarna på karriärstegen, varsågod. Men tycker du att en god löneutveckling och framtida utvecklande och intressanta arbetsuppgifter är något för dig - ja, tänk på ytterligare en gång innan du kliver ut och av-anonymiserar dig själv. Även om du primärt inte är intresserad av hobbyversamhet som vanligtvis förekommer i sovrummen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst kan det vara känsligt att skriva ut detaljer från julfesten, men då är det inte personligt eller privat utan rent skvaller. Jag har skrivit om vänner och bekanta på min blogg utan att någon hittills känt sig uthängd (vad jag vet).

      Beträffande karriärstegen tror jag att du har fel. Om du har minsta taktkänsla kommer cheferna inte koppla ihop det du skriver på bloggen eller på Facebook med hur du egentligen tänker. Sedan menar jag såklart inte att det går att skriva "Nu ska ni få höra vad min idiotchef Björn gjorde idag". Men vänd på det, kan man inte säga något i offentligheten om vad man tycker och tänker, är jobbet verkligen värt det?

      Radera
    2. Sparo, här tror jag du har fel. Det finns otaliga karriärer som slagits i spillror för att man inte uttryckt "rätt värdegrund" eller något annat diffust som det hänvisas till. I offentligheten. Och det är garanterat toppen på ett isberg.
      Om vi vänder på det - vad är priset man är villig att betala för att ha en framgångsrik karriär, ett välbetalt yrke, mycket gott boende, framtida säkrad pension, barn på de bästa skolor i landet och familjens säkerhet? Hur väger det mellan att skriva anonymt eller icke-anonymt?
      Att det av journalister prisbelönta Flashback tillåter anonyma inlägg säger väl en hel del, samt att det är vanligt med anonyma presskällor (anonyma i offentligheten).
      Nej Sparo, här är du ute och cyklar, eller löpt vilse kanske man skulle säga i just ditt fall ;-)

      Radera
    3. Känns lite som att vi pratar om olika saker här. Visst går det väl att torska jobbet pga fel värdegrund, men den lär väl framgå även på jobbet om du inte ska slå knut på dig själv för att passa in, så då kvittar det om du är anonym i en blogg eller på sociala medier.

      Lite nyfiken på "det av journalister prisbelönta Flashback". Är det ett parallellt Flashback, för det ända Flashback jag känner till har knappt fått något pris av journalister.

      Radera
    4. Sparo, prova googla och använd orden flashback pris journalist
      På wiki återfinns även info, som i det här fallet verkar stämma.

      Radera
    5. Inte ska jag behöva sänka mig till den totalitära sökmotorn, men jag hittade det med hjälp av Duckduckgo. Dock åtta år sedan, tror inte det skulle hända idag.

      Radera
  4. Känner igen det så väl. Jobbade på ett av världens största livsmedelsföretag för några år sen. Skulle rulla ut ett gigantiskt SAP-projekt och jag sattes på en roll i projektet som i princip handlade om att sortera excel-ark och knappa in idiotmängder med data i systemet. Som utvecklare. Nej tack sa jag och bytte jobb.

    Något år senare teamade jag upp igen med en gammal kollega från gamla arbetet, nu hos en ny arbetsgivare. Efter något år blev hon team-ledare för vårt team och när vi återigen skulle göra en större förändring i SAP (som du kanske märker jobbar jag med SAP var jag än är) så tog IT-chefen in ett utländskt bolag för implementationen.

    Fine sa team-ledaren, men se till att hela teamet får vettiga arbetsuppgifter under tiden om de inte ska utveckla i det nya projektet. Annars vet jag en som kommer hoppa av. Han har gjort det förr och kommer göra det igen. IT-chefen ställde en direkt fråga till mig och jag svarade jakande. Får jag ett skituppdrag så slutar jag. Jag är utvecklare, inte excel-administratör.

    Efter en månad, när projektet skulle dra igång, fick jag uppdrag som "medhjälpare" till av de utländska utvecklarna. Jag skulle hjälpa honom med processbeskrivningar och dokumentation av hans lösningar.

    Och ändå blev chefen närmast chockad när jag gick in till honom och lämnade över min uppsägning. Helt obegripligt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ur arbetsgivarens synvinkel är det lätt att förstå att FIRE är något som man absolut inte vill att ens anställda ska ägna sig åt. Tvärtom, det är bra när de har höga bostadslån, när de spenderar pengar på utlandsresor och konsumtionsvaror. Man vill ha människor som är bundna till sina jobb och som inte avslutar sina anställningar. Här går man naturligtvis hand i hand med facket, för vilket inflytande kommer facket att ha om människor röstar med fötterna och själva agerar i enlighet med vad de själva vill och som de själva uttrycker?

      Vi kommer att få se alltmer negativt om FIRE, rörelsen och tankegodset.
      "First they ignore you, then they laugh at you, then they fight you, then you win" som det heter. Vi är väl i princip på första steget, möjligen snuddar vid steg två. Det är lång väg kvar.

      Radera
    2. Pluringen: Håller med, helt obegripligt.

      Anonym: Absolut är det så, men haken är att arbetsgivare inte kommer tro att du ägnar dig åt FIRE-planering eftersom de inte tror att det är möjligt. Förrän möjligen när du säger upp dig, men troligen inte ens då.

      Radera
  5. Jag sökte ett jobb där de kollade sociala medier och där de var tydliga på intervjun att de skulle kolla. Nu har jag övergett Facebook och när det gäller Linkedin så brukar jag ha en relativt balanserad ton så uppenbarligen klarade jag mig. Jag brukar i slutändan vara ganska öppen med mina åsikter på jobbet efter att man listat ut vilka personer som kan hantera ärlighet och vilka inte kan. Däremot så föredrar jag att för det mesta verka anonymt på nätet för det ger större frihet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag skulle också kolla sociala medier om jag skulle anställa (vilket jag aldrig mer tänker göra). Det skadar ju inte att försöka hitta så mycket information som möjligt.

      Och väl där kan man säkert foula ut sig, men knappast genom att skriva att man tänker gå i pension innan 40 eller liknande, för det kommer arbetsgivaren se som ett skämt.

      Att bara skriva under eget namn på nätet tycker jag underlättar för att bara skriva sånt man verkligen tycker och står för. Och om budskapet retar någon må det vara hänt så länge det är ärliga åsikter. Sedan har jag precis som alla dåliga dagar både på och utanför nätet där jag säger något mindre genomtänkt, men är det så lågt i tak på arbetsplatsen vill jag ändå helst slippa den.

      Radera
    2. Jag tror de flesta klarar bättre att hantera muntliga mindre genomtänkta grejer än sådana som är i skrift för allas beskådan. För då kan det komma ifrågasättanden utifrån som man måste hantera och det är ju jobbigt.

      Radera
    3. Beror förmodligen på vilket jobb och arbetsplats det gäller, men så länge arbetstagaren uttalar sig i eget namn och inte kopplar ihop det med arbetsgivaren tror jag inte kunder eller andra intressenter bryr sig. Då är det värre när hela företag går ut och gör politiska utspel eller inleder mindre lyckade samarbeten med marknadsförande kändisar.

      Radera
  6. Tyvärr ska man inte underskatta jantelagen. Som du är inne på kommer sannolikt chefen inte förstå. Problemet är att de antagligen inte kommer satsa på din karriär om de ändå förväntar sig att du slutar om några år. Lite lame duck-varning.

    En annan aspekt är att det är oklokt inför löneförhandlingen att outa att man trots allt är mångmiljonär. Ingen skulle tro det om mig annars i alla fall som bara klär mig propert när det förväntas av mig. Men eftersom lönebudgeten är begränsad på de flesta arbetsplatser kommer de med säkerhet premiera den yngre, överambitiösa kollegan med de där sista hundralapparna om de vet att du ändå klarar dig.

    Håller dock med dig om vad du säger om att chefer inte tror eller lyssnar på medarbetarnas syn på arbetslivet. Har själv sagt upp mig och blev ändå lite förvånad över att cheferna hade missat de ganska tydliga men implicita signalerna om att jag hade alternativ. Fick väsentligt högre lön på nya jobbet.

    Att vara anonym tycker jag är en förutsättning för att kunna skriva fritt. Det är trist att det är så men min uppfattning är att de enda som kan skriva öppet är: 1. politiker/PR-personer/kommunikatörer och twittereliten i stort (som dock oftast för envägskommunikation). 2. pensionärer och andra personer som permanent står utanför arbetsmarknaden och inte behöver bry sig (underskatta inte effekten av de som är sista månaderna från pension, sett flera exempel på kollegor som skrivit det alla velat säga i åratal) 3. personer som har vanliga knegarjobb där de inte kan påverka sin lön och kan skita högaktningsfullt i vad andra tycker om vad de skriver på nätet. Vi andra får snällt följa värdegrunder och styrdokument. Sedan tycker jag också att det blir lite av ett antiklimax när tidigare anonyma bloggare och twitterprofiler blir offentliga. Det var trots allt deras texter som man intresserade sig för och det förtar lite av magin när de blir offentliga, delvis för att det av någon anledning då också tenderar slå över i en livsstilsstory a la influencer.

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Problemet är att de antagligen inte kommer satsa på din karriär om de ändå förväntar sig att du slutar om några år."

      Min poäng (som jag undrar om jag lyckats förmedla till en enda person) är att de inte kommer förvänta sig det förrän det redan har hänt, även om du upprepade gånger skulle säga det rakt ut.

      "En annan aspekt är att det är oklokt inför löneförhandlingen att outa att man trots allt är mångmiljonär."

      Det tror jag inte, tvärtom! Förhandling är en av mina favoritsysselsättningar och jag skulle säga att din viktigaste styrka är om du kan visa att de behöver dig mer än du behöver dem. Ju mindre beroende du är av det där jobbet desto mer måste de betala för att få ha dig kvar. Och DEN poängen har jag med stor framgång lyckats få fram ett antal gånger och kunnat casha in varje gång.

      Du listar tre grupper som skulle vara "de enda som kan skriva öppet". Jag tillhör ingen av dem och har alltid skrivit under eget namn. Jag vet inte om någon på de företag som anlitar mig läser min blogg eller följer mig på Twitter, men jag känner mig inte orolig.

      Radera
    2. Om man är beredd att lämna jobbet man har när de synar en i en löneförhandling, då kan man lätt förhandla mycket bra. Kommer ihåg en chef som sa:”men vad är problemet du är femte bäst betald på bygget?”, varpå min reaktion var blixtsnabb, händerna i bordet och högljudd:”va bara femte bäst!”. Shit alltså chefen kom helt av sig och jag är rätt säker att jag grodde en idé att om jag tror att jag är mer värdefull än topp5 då kanske jag är det. Resultatet blev en dubbling på budet så helt ok.

      Dock måste man ju vara beredd på att lämna om de synar en. Man kan sitta rätt dåligt till vid nästa förhandling annars.

      Radera
    3. Jag tror man som egenföretagare utan en chef också har mer frihet att uttrycka sina åsikter. För om någon har synpunkter på dina åsikter så kommer de till dig och du kan hantera dem medan om man jobbar på företag X är sannolikheten att de går till din chef som inte vill stöta sig med någon kund. Efter att ha jobbat i konsultbranschen så känns det som egenföretagare kräver betydligt mindre corporate bs och man kan vara betydligt rakare än med storföretagskunder med deras egen bs att beakta.

      Radera
    4. triDave: Jag har samma erfarenhet och blev aldrig synad, inte ens när jag tyckte att det var helt uppenbart att jag inte hade tillräckligt på fötterna.

      Plina: Om chefen på X inte har stake att komma till mig och spela med öppna kort vill jag ändå inte jobba där. Det borde ingen vilja.

      Radera
    5. Det finns många chefer utan ryggrad. Och håller med om att där vill man inte jobba.

      Radera
    6. En av mina första chefer var sådan - helt ryggradslös. Jag hoppas verkligen att hon förstod att chef var helt fel position för henne. Instämde med föregående talare, sa en sak sak och gjorde en annan, allt för att inte stöta sig med någon. Då föredrar jag dem som har inihelvete fel, men som i alla fall sätter ner foten så att man vet var man har dem.

      Radera
    7. Jag brukar säga att jag skiter i vad x beslutar bara x fattar ett beslut. Det brukar göra folk ganska perplexa. Har jag sagt mitt så vet de vad jag tycker och jag kan sedan besluta om jag vill leva med beslutet eller hitta ett annat jobb. Jag hatar evigt konsensussökande. Felaktiga beslut kan alltid ändras men velande skapar bara en massa osäkerhet och frustration.

      Radera
    8. Precis så, även om jag föredrar bra beslut framför dåliga. Men värst är helt klart uteblivna beslut i situationer som kräver handling.

      Radera
  7. Sorry om min kommentar blir "off-topic"...
    Utifrån det du beskriver gör jag reflektionen att många (såväl chefer som andra) dels saknar insikt i hur andra tänker/fungerar dels insikt i hur de själva uppfattas...
    För läääänge sedan höll jag i ledarskapsutbildningar. Jag lät då cheferna som gick kurserna genomgå klassiska självskattningstest om sin personlighet (licens att genomföra MBTI). Sedan fick de i uppgift att låta andra skatta dem för att jämföra självbilden med andras bild. Och ibland skiljde det ljusår mellan egna bilden och andras bild av dem. Dessa ifrågasatte då ofta de andras bild och hävdade då att "de andra" hade FEL...
    Reaktionerna bevisade ju ofta att diskrepansen var helt berättigad.

    Och för att hamna på banan och ditt ämne igen... Så tror jag att många chefer har liten insikt i hur andra tänker och fungerar :-).

    Ha en fortsatt härlig dag!

    Hälsar
    Lars D

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag är till skillnad från de ledare du utbildade inte förvånad. Varken av att de inte har samma bild av sig själva som andra eller av det faktum att de trodde sig sitta på facit. Om exempelvis en stor grupp människor uppfattar mig som en arrogant skithög så är jag ju det oavsett om jag innerst inne uppfattar mig som ett missförstått geni som inte lyckas få fram hur ödmjuk jag egentligen är.

      Radera
    2. Yes!
      Och din slutsats är ju lite av poängen - att om jag är en skithög så kommer jag oavsett vad andra tycker inte ändra mig om jag själv upplever att jag är förträfflig oavsett vad andra anser.
      Ska ändå tillägga att 95% av alla som genomgick testet/skattningen förlikade sig med bilden "andra" hade av dem & lärde sig ngt av den och om sig själva av deras bild. Det var ju själva poängen... De 5%:en som inte förlikar sig med att sanningen ligger i andras objektiva beskrivning av dem kan upptäckas med ett annat kul :-) testverktyg som kunde/kan selektera fram potentiella psykopater :-). Hälsar Lars D

      Radera
    3. De fem procenten borde nog överhuvudtaget inte slösa bort sin tid på en utbildning för är de helt faktaresistenta kommer de ändå inte lära sig något.

      Radera