onsdag 14 april 2021

Att starta eget

Gårdagens inlägg handlade om alternativa anställningsformer. Nu till min favoritvariant – egenföretagandet. För att förenkla fokuserar jag på enskild firma. Jag har aldrig startat aktiebolag och vill egentligen inte ta den diskussionen. En del tycker att AB enbart har fördelar. Det ger t ex fler möjligheter till avdrag. I aktiebolaget kan du äga bilar och fast egendom till skillnad från den enskilda firman som inte är en juridisk person. Å andra sidan kompliceras redovisningen lite.

Jag säger inte att alla borde ha ett eget företag i någon bolagsform, men många. Som företagare väljer jag själv vad jag vill och inte vill göra. Jag styr mina arbetstider och kan närsomhelst lägga om verksamhetens inriktning utan att fråga någon om lov.

Och som jag var inne på igår är det många uppdragsgivare som inte vill bli arbetsgivare. Med arbetsgivarrollen kommer en massa ansvar, sjuklön, anställningstrygghet och sånt.


Ikväll? Lite pappersarbete...

Får man anlita någon som fakturerar blir tröskeln lägre. Och det är inte särskilt krångligt att starta eget heller. En enskild firma kräver inget startkapital. Det kostar ett par tusenlappar och tar någon dag att komma igång. Lite beroende på vad du behöver: registrerat företagsnamn, hemsida, bankkort?

Ska du leva på företaget från dag 1 behövs det såklart kapital, men det är inget som hindrar att du startar eget vid sidan av anställning eller studier. Alldeles oavsett föreslår jag att du skaffar FA-skatt, alltså F-skatt så att du kan fakturera, men A-skatt så att du ändå kan vara anställd. Jag har haft det i tjugo år och hittills inte sett någon nackdel.

Bokföringen tar emot för många. Det är såklart en nackdel att behöva upprätta en lagstadgad redovisning, men man ska inte överdriva problemet. Det finns bokföringsprogram som för en låg månadsavgift gör merparten av jobbet, men allt du egentligen måste ha är papper och penna. Det är inte rymdfysik och självaste Skatteverket håller kostnadsfria informationsträffar för att hjälpa igång dig.

Och det är med bokföringen som med Pippi Långstrumps skolgång som var förutsättningen för sommarlovet. Utan bokföring – ingen avdragsrätt. Det är en stor uppsida med eget företag, att kunna dra av kostnader i verksamheten. Exempelvis får du göra reseavdrag från första kronan, till skillnad från privata jobbresor där du själv får stå för de första 11000 kronorna.

Men först måste du starta. Jag har inte ångrat mitt företagande en enda dag. Jo, det har jag nog, men det har varit värt bekymren. Lite som föräldrar brukar säga om sina barn.

tisdag 13 april 2021

Alternativa arbetsformer

När jag berättar att jag inte haft en fast anställning sedan år 2000 blir folk nyfikna. Kanske till och med sugna att följa efter, vad vet jag.

Det enklaste och kanske vanligaste sättet (tillika det sätt jag använder) är att starta eget. För att för omväxlings skull vara lite systematisk tänkte jag ta egenföretagande i ett eget inlägg imorgon. För det finns ju fler sätt.

Ett är att välja timanställning. Någon kommer att reagera på ordvalet. Lyssnar man på statsmedia och LO är det lätt att tro att ingen väljer det frivilligt utan att det är en anställningsform man tvingas till av elaka arbetsgivare, men faktum är att en del aktivt väljer behovsanställningar, en eller flera parallella. För det där med behov går åt bägge håll. När man inte har tid eller lust att jobba låter man bli. Är man bra får man nya chanser.

Projektanställningar av olika slag går både att administrera själv eller dra genom ett bemanningsföretag eller vikariepool. För femton år sedan jobbade jag själv extra på somrarna, på företag som hade sin högsäsong då, men vars personal ändå ville ha sommarlov. Min egen verksamhet hade lågsäsong så det passade bra att dra in lite okomplicerade pengar på det viset.

Som frilans kommer du förr eller senare träffa på företag som inte vill anställa dig för tillfälliga uppdrag för att administrationen är för krånglig. Då kan du gå via en faktureringstjänst, företag som fakturerar uppdragsgivaren, betalar lön till dig och tar en slant för besväret. Min högst personliga bild är att detta är särskilt populärt hos skådespelare. Kulturarbetare lider ofta av svår administrationsångest.

För allra bäst tycker jag att det är att starta eget, fakturera själv, behålla kontrollen och alla pengar (förutom drygt hälften som staten lägger beslag på). Mer om egenföretagande imorgon!

måndag 12 april 2021

Varför har inte fler mer?

Att tid är en viktig faktor för sparandets utveckling är allmänt känt och tydliggjordes ytterligare av Avanza häromveckan.

Staplarna begriper jag, ju äldre man blir desto mer pengar har man. Det är skalan jag inte förstår. Jag tror att jag snålat ihop min första miljon när jag var 28. Av Avanzas 28-åringar är det bara en dryg procent som gjort detsamma.

Nu kan man invända att en del spridit ut sitt sparande över flera banker, men då ska man komma ihåg att de 28-åringar som har depå hos Avanza knappast är genomsnittliga. Banken har en dryg miljon kunder. Nordnet aningen fler, men färre i Sverige. Många, t ex jag, är kund hos bägge. En förkrossande majoritet av svenska folket har ingen nätmäklare alls. Vi kan anta att andelen miljonärer i den gruppen är väsentligt lägre.


Investeringssparkonto, vad fan är det?!

Men okej, många av dagens 28-åringar har knappt doppat tårna på arbetsmarknaden och i den mån de haft något kapital att tala om har de tvingats skjuta in det i sitt boende, som de ändå har lån på. Men låt oss röra oss uppåt i diagrammet. Bara sju procent av Avanzas 40-åringar har en miljon i depån, 93 procent har det inte! Och återigen, det här är inte ett snitt för befolkningen utan kundbasen hos en nätmäklare som främst vänder sig till börsintresserade.

Det skrivs böcker om hur man blir rik. En av mina kompisar skrev ”Miljonär innan 30 och pensionär innan 40”. Hoppas att jag inte låter stöddig nu för det är absolut inte min avsikt, men själv skulle jag vilja läsa en bok om hur man med normal lön lyckas med bedriften att inte bli miljonär ens innan 40. Om man inte är narkoman eller spelmissbrukare alltså.

söndag 11 april 2021

Rimdahl, kapitel sju

Många yrkeskriminella är nog det för att de inte kan något annat och antagligen inte skulle kunna göra så mycket annat heller. Som Leif G W Persson svarade på frågan om Åmselemördaren Juha Valjakkalas framtid: ”Jag tror ju inte han blir blir generaldirektör någonstans.


Inte generaldirektör.

Det tydligaste exemplet på den oorganiserade brottsligheten måste vara när Lars-Inge Svartenbrandt iklädd damperuk och lösmustasch flydde på cykel och gömde sig under en gran där han somnade och greps. Inga generaldirektörserbjudanden där heller. Inte ens från MSB.

Men så finns det kåkfarare som inte passar in i mallen. En sådan är Maskeradligans ledare Mats Rimdahl. Jag har läst en del om honom och lyssnat på SR:s intressanta dokumentär om ligan. Alla som träffat honom verkar tycka att det är en skärpt kille. Innan Rimdahl blev rånare var han yrkesmilitär med ljus framtid, men hans organisatoriska kvaliteter borde ha gett honom även andra möjligheter. Han kunde ha startat eget i säkerhetsbranschen, jobbat med film eller vad som helst. Ett tag var han tydligen lärare på en folkhögskola, fast med fejkat cv.

Framförallt verkar Mats Rimdahl tillräckligt smart för att märka att den kriminella banan inte var optimal för honom. Första gången han åkte dit var 1986 och efter det har han knappt varit på fri fot mer än 2-3 år i taget. Vid 64 års ålder är det nu dags igen, efter att han för åtminstone tredje gången påträffats med ett falskt polisleg.

Teoretiskt kan han ha tjänat bra pengar på något ouppklarat brott, men när han summerar sitt ”yrkesliv” har jag ändå svårt att tro att han tycker att det varit värt det. Klent med pensionspoäng också. Lite sorgligt, kan jag tycka.

lördag 10 april 2021

Om samhällets stöttepelare viker ner sig

Jag såg en insändare i Göteborgsposten om skatt på kapital med en lite ovanlig vinkel.


Klicka på länken eller bilden om du inte har väldigt god syn.

När det gnälls över kapitalbeskattning brukar en del svar, även i mitt kommentarsfält, gå ut på att det faktiskt inte drabbar någon fattig. Ett välfärdssamhälle bygger på att de mest välbärgade delar med sig, och de mest välbärgade återfinns definitivt på världens börser, det tror jag ingen ifrågasätter.

Men det finns ett annat sätt att se på saken, som jag tycker att insändarskribenten belyser fint. De som tjänar mest gör sällan det för att de haft tur. De har kämpat för det, pluggat hårt, jobbat ännu hårdare, försakat fest och lättja till förmån för timme efter timme på kontoret. De har belånat sig för att bygga sina imperier, väl medvetna om att ingen kommer att hjälpa dem om det går åt skogen. Det gäller inte alla, men många.


Ey Yo, jag stretar på
från undergroundnivå.

Vad skulle hända om dessa människor slutar att vilja bidra och tröttnar på att ständigt framställas som samhällsparasiter och slavdrivare? Att betala skatt är inte frivilligt, men det går trots allt att göra mycket för att komma undan, särskilt för bättre bemedlade företagsledare. De behöver inte ens flytta utomlands, det räcker med att de startar nästa fabrik i Asien istället för Askim. Företaget kan flaggas ut och den egna förmögenheten flyttas till en brevlåda långt från svenska skattemyndigheter.

Jag talar inte i egen sak här. Mitt företag har aldrig anställt någon och de småslantar jag betalat i skatt kan finansministern ha och mista. Men när dagens företag drar åt sina kranar och morgondagens företag aldrig startar eftersom deras potentiella ägare ser ett betydligt bekvämare liv framför sig som anställda förskollärare eller sopåkare, vem ska Maggan då beskatta för att bekämpa ”orättvisor”?

fredag 9 april 2021

Fel plats vid fel tid

Jag såg en tänkvärd tweet som jag tror att många skulle må bra av att reflektera över.

Själv framstår jag säkert fortfarande som bitter och vresig, men jag och många andra kan ändå känna igen sig. Inte nödvändigtvis i att egenföretagande är lösningen på allt. För någon är det precis tvärtom, men jag tror att många från tid till annan varit personer de inte velat vara. Jag har det definitivt.

Och här kommer ekonomin in. Det går inte att köpa sig lycka, men olycka bottnar ofta i frustration över att man sitter fast. Fast det räcker sällan med pengar för att komma loss, det krävs ofta mod och tur. Kanske behöver man också omge sig med personer som sporrar och uppmuntrar. Det kan också vara tur att man har det.

I mitt fall var det min mamma som sporrade mig att säga upp min fasta anställning och satsa fullt ut på företagandet. Det var definitivt på gång, men just då behövde jag knuffen. I efterhand har jag aldrig ångrat en uppsägning, och att starta eget var något av det bästa jag gjort. För mig passar det perfekt att styra min egen tid och att fullt ut kunna påverka vad och vilka jag ska jobba med. Andra skulle hata att behöva ta allt ansvar själva eller sakna daglig kontakt med arbetskamrater.

Det är också helt okej, men om du som Katarina en dag upptäcker att du blivit en person du inte vill vara, våga ifrågasätta ditt liv och arbetsliv. Det kan ge ekonomisk vinst, men framförallt en vinst som inte går att mäta i pengar.

torsdag 8 april 2021

”Fan, fortfarande pengar i plånboken!”

Av alla värdelösa biverkningar av denna pandemi kan den sämsta vara att folk i större utsträckning än tidigare plastikopererar sig.

SR intervjuar en 27-årig kvinna som opererat sina bröst för 75000 kr. Nu gör man ju inte av med så mycket pengar, så då kan man bränna pengar på detta istället, resonerar hon. Då kan man tro att hon har pengarna, men hon har lånat ihop till operationen. Och är ändå inte nöjd. De bröst hon nyss förstorat och som hon ”grät av lycka” över vill hon redan förstora ytterligare, och den näsa hon tidigare byggt om vill hon göra om igen.

Jag kommer nog aldrig bli nöjd, men jag tror att det är för att jag jobbar aldrig på den delen av mig, alltså att älska mig själv, utan jag jobbar ju bara på att spara ihop pengar och kunna operera mig, typ.


Nej, det är ändå något som fattas.

Och återigen, hon fick alltså låna till detta ingrepp, så hon verkar inte jätteduktig på den biten heller! Men hon är alltså inte ensam. Plastikkirurgen i reportaget bekräftar att de får fler förfrågningar än tidigare. Varför? För att rastlösa shopaholics känner att de måste konsumera och nu när de inte kan åka till Mallorca och gå på krogen behövs nya hål att stoppa pengarna i? Eller för att mer fritid gjort att de tittar sig i spegeln inför videomöten? Jag vet inte, men dumt är det. Riktigt jävla dumt!