Äntligen bilförsäljning!

En av fördelarna med att köpa en veteranbil är att man inte nödvändigtvis behöver gå back på den, som ju nästan är en regel för nyare bilar. Men det går inte alltid som man tänkt sig. Årsskiftet 21/22 köpte jag en Volvo 245. Jag var jättenöjd med den. Skatt och försäkring kostade sammanlagt 1400 kr/år och bensinförbrukningen var helt okej på 0,83 liter/mil. Men det bästa var nog prestandan. Den kändes som en ny bil, den gick tyst utan missljud, bra köregenskaper osv. Nej, den gjorde inte 0-100 på fem sekunder, men det är heller inget jag efterfrågar.

Men inget varar för evigt. Efter ett drygt år började bilen krångla. ”Volvo 240 är outslitlig”, sa folk, men jag hittade inte felet. Däremot upptäckte jag att den hade en massa elektriska databoxar, givare och sensorer som både var dyra och dessutom verkade onödiga eftersom Volvo 140 tycktes ha klarat sig utmärkt utan dem. Så till slut köpte jag en sådan istället.

Jag gav ändå inte upp helt. Kompisar kom med nya förslag på möjliga fel, så jag bytte grej efter grej. Mycket kunde jag låna från andra 240-ägare eller köpa begagnat, men det tog ju ändå tid att skruva. Jag fick också tips om en fordonsutbildning som eventuellt kunde ta in bilen som studiematerial. Då hade jag fått betala för nya delar, men sluppit arbetskostnaden eftersom elever jobbar gratis. Det lät hur bra som helst, men vi fick inte till det.

Till slut var jag vid vägs ände. Något värde betingade den såklart, så i värsta fall kunde jag sälja den som reservdelsbil. Jag hade i alla fall inte tänkt lägga fem minuter till på att meka med eländet och ingen annan verkade kunna hjälpa mig heller. Det kostade inget att ha den stående avställd i ladan, men det gav inget heller. Möjligen en svag prisstegring, men den skulle inte väga upp irritationen jag kände varje gång jag såg skiten.

Så nu har jag rivit av plåstret och gjort min sämsta bilaffär på väldigt, väldigt länge. Bilen köptes in för 33000 kr. Med delar var jag antagligen uppe i 40000 kr. Efter 1,5 års användning och lika lång felsökning, om än inte särskilt effektiv (vare sig i tid eller resultat) har jag nu sålt den för 16000 kr.

Många lägger mycket mer än så på sin bil. En ny bil tappar ofta uppemot tio gånger så mycket bara i värdeminskning, och så tillkommer service och annat. Men jag jämför mig inte med dem, det var inte för att få nybilskostnader jag köpte en nästan 40 år gammal veteranbil. För mig blev detta ett fiasko och det enda jag fick ut av affären var vetskapen om att denna bil var alldeles för ny för mig. Vackert så, nu vänder jag blad och funderar över om jag ska fylla dess plats i ladan med något skojigt. Men det hastar inte.

Odla med P1

Sveriges Radios odlingsprogram Trädgården hade ett avsnitt om hemodling och krisberedskap. Intressant att Sveriges Radio blivit preppers. Nu är det plötsligt viktigt att medborgarna ska odla sin egen mat om kriget kommer.

Lyssna gärna på programmet. Lite småtramsigt, men också konkreta förslag på hur vi kan ta mer ansvar för maten vi äter. Något som betonas är att man inte bör börja odla mat när man blir tvungen att göra det utan långt tidigare. Flaskhalsen i de flesta självhushåll är inte odlingsyta eller sol och värme utan kunskap. För att kunna odla eller konservera måste man först lära sig det, och även om man kan läsa om andras erfarenheter måste man också göra egna.

Något jag lärde mig av programmet är annars att jag ligger helt rätt i tiden, kanske för första gången sedan mitt otrendiga skägg och hår blev helrätt när Nirvana kom med grungen i slutet av 80-talet. Jag odlar min egen mat, samlar regnvatten i tunnor, gödslar med nässelvatten. Plus att jag tar vara på svamp, bär och annat som växer gratis i naturen helt odlingsfritt, vilket också nämns i programmet.

Jag måste erkänna att jag inte tror så mycket på att vi en dag kommer att vakna upp till en värld utan världshandel och jag har nog alltid fnyst lite föraktfullt åt människor som titulerat sig preppers. Det fina är att det inte finns någon motsättning. Jag odlar främst för glädjen att kunna gå ut i trädgården och hämta in obesprutade grönsaker som inte har skördats omogna och därefter fraktats genom en hel världsdel eller längre. Andra har andra skäl.

Lönar det sig? Denna fråga brukar dyka upp när man försöker påverka sin situation genom egna val. Det beror nästan alltid på vad man jämför med. Knappast om alternativet är effektivt lönearbete, men hur många väljer bort att odla, plocka bär eller baka till förmån för extrapass på jobbet? Det mesta kokar ned till vad vi själva tycker är meningsfullt och så letar vi medhåll för vår världsbild. Jag fick det, lite oväntat, hos Sveriges Radio.

Kändisgrejer till fantasipriser

Jane Birkins Hermès-väska såld för78 miljoner, Broder Daniel-sångaren Henrik Berggrens gitarr som han skrev Shoreline på slutade på drygt trehundratusen. Hur kommer det sig att prylars historik gör människor villiga att betala larvigt stora pengar för något som borde vara betydligt billigare?

”Det var om denna banan Lasse Åberg skrev Banankontakt!”

Gamla Gibson-guror har förvisso sprungit upp i pris, men inte ens ett tiondel av priset hade varit ett fynd. Väskan kan jag inte säga så mycket om, men hallå – det är en handväska liksom! Jämför med vilket hus man kunnat köpa för 78 millar och ingen människa med hjärnceller hade valt väskan. Men nu är väskan tydligen inte bara en väska och då valde en japansk samlare att lägga dessa pengar.

Det här påminner mig om ett Playa del Sol-avsnitt där de skulle sälja general Francos badbyxor till en samlare av krigshistoriska artefakter. Men det var en skruvad komediserie, Birkins väska är på riktigt! Dessutom sliten och inte särskilt snygg.

Jag äger också saker med affektionsvärde, men då för att de ägts av mina förfäder eller gamla vänner. Möjligen hade det varit kul att kunna riva fram Henrik Berggrens gitarr på en fest där något fyllo skanderar ”Spela Shoreline!”, men ärligt talat, hur kul? Jag kan inte komma på någonting jag skulle värdesätta ens tusenlappar över rimligt pris bara för att en tidigare ägare varit kändis, vare sig det är Tage Erlanders läsglasögon eller Lasse Berghagens teddybjörn. Kalla mig tråkmåns om ni vill, det bjuder jag på.

Gör-det-själv-stativ

Jag köpte en hundraliters honungstunna i fjol, men inget stativ till den. Eftersom det är en tappkran i botten måste man komma upp från golvet, så nu tänkte jag ta tag i det. Första idén var att köpa ett metallstativ av samma typ jag har till en annan tunna.

Det gick nu lös på inte mindre än 790 kr och det var över min smärtgräns. Dessutom stör jag mig lite på att det lämpar sig dåligt för att luta när man närmar sig botten på tunnan och honungen rinner långsamt. Eller stativet går fint att luta, men då måste man hålla emot själva tunnan så inte den välter. I det läget är det ingen större vikt i tunnan, men när jag tappar upp honung ska jag dessutom hålla koll på vågen så att det inte blir för mycket i burken.

Detta sammantaget gjorde att jag bestämde mig för att bygga en egen ställning i trä. I vanlig ordning kollade jag runt på nätet för att hitta fiffiga lösningar att stjäla. Den här såg stabil ut, även om jag tyckte att 4tum4 var att ta i för att hålla en tunna på 140 kg.

Det borde räcka med 2tum4 (som jag dessutom hade hemma) om man stärker upp på kritiska punkter. Och så var det ju det där med att kunna luta ställningen utan att få tunnan i huvudet. På stativet till en regntunna hade man förlängt benen för att också hålla fast tunnan. Det verkade smart.

Naturligtvis blir ju vikten på konstruktionen högre ju mer trä jag använder, men det här stativet bärs fram och används på en plats i samband med honungsproduktion, max tre gånger om året, och då spelar vikten ingen större roll. Så planen blev att kombinera dessa bägge. Den översta, men med hälften så grova reglar, och så förlängningarna från andra bilden, gav mig denna.

Jag drar mig till minnes en intervju med artisten Eddie Meduza som sa:

”Jag hade kunnat göra de här låtarna tiotusen gånger bättre. Det är bara det att … nu gjorde jag inte det.”

Det är väl ungefär vad jag kan säga om mitt stativ, men även om det inte blev vackert fyller det sitt syfte.

Och inte kostade det några 790 kr heller. Jag försökte mest använda korta spillbitar, men en lång planka gick det åt. Tillsammans med en näve tretumsskruv tror jag bygget landade på en hundralapp. Nästan viktigare ändå är att jag föredrar detta stativ framför den översta köpevarianten. Vore jag ung och hipp (använder man ord som ”hipp” är man nog inte det) kunde jag kasta ur mig någon käck internetförkortning nu, som DIY FTW!

Hotell utan frukost

Här är något jag har efterfrågat länge, hotellnätter utan frukostbuffé. Jag tycker att hotellfrukost är den stora uppsidan med att bo på hotell, men på den tiden jag bodde mycket på hotell jobbade jag på kvällen och betalade nästan alltid hemresan själv och den var som regel billigare ju tidigare man åkte. Så då lämnade jag ofta hotellet innan frukosten börjat serveras, men jag fick lik förbannat betala för den.

För så är det ju. På flera av dem som intervjuas låter det som att de önskar att frukosten ska ingå eftersom de då ser den som kostnadsfri. Ingenting kunde vara längre från verkligheten. På det hotell jag testbokade för den här texten fick man betala 195 kr extra för att få äta frukost på hotellet och så glad i hotellfrukost är jag inte. Hade den ingått skulle rumspriset gissningsvis bli minst 150 kr dyrare. Kanske 200.

Även om det nog slutar med att jag får ett torftigare liv gillar jag idén med att betala för det man använder, inte ett paketpris för ”lyxen” att slippa planera eller tänka. Men som så många gånger förr tycks jag vara i minoritet. Hela Twitter är fullt av ”Dra åt helvete, Scandic!”-inlägg, märkligt nog både från dem som gillar deras frukostar och de som inte gör det.

”Inget glutenfritt i menyn?!”

Sedan får man väl förmoda att det blir en smyghöjning av hotellpriset i omläggningen. Om frukosten nu kostar 195 kr kan jag inte tänka mig att rumspriset sänks motsvarande, men så är det ju alltid. Jag tror ändå att det är olönsamt för kunden med inkluderad frukost, fri bar i biljettpriset eller cykel på köpet, men vad säger läsardomstolen? Är ni all inclusive-fanatiker eller kostnadsminimalister?

Att se honung torka

Att titta på när väggfärg torkar påstås vara bland det tråkigaste man kan företa sig. Återstår att se om du efter denna text tycker att honungstorkning verkar vara lika trist. Det är nämligen något som upptar mitt liv en del nu.

Grovt förenklat drar bin in nektar som innehåller fyra femtedelar vatten, men när honungen är klar att slunga är förhållandet det omvända. Bina sköter torkningen ganska bra själva. Står man bredvid en bikupa kvällstid kan man höra surret av tusentals vingar som skapar den ventilation som krävs och när cellen är tillräckligt torr förseglas den med vax. Fast när de har som flest blommor att vittja hinner de inte riktigt med, eller ifall det är hög luftfuktighet.

Det här är en ganska typisk honungsram. De börjar med att lägga honung i överkant och på sidorna, lite som en solfjäder. Därför blir den också torr tidigare än honungen längst ner i mitten. Fast man kan heller inte vara bergsäker på den täckta är tillräckligt torr. Det är där jag kommer in. När honungen är skördad ur kupan kontrollerar jag fuktkvoten med en refraktometer, ett litet verktyg där jag med hjälp av en tändsticka placerar en droppe honung och kan läsa av fukten.

Sommarhonung, som är det jag torkar nu, får inte ha högre fukthalt än 19 procent, då riskerar den att jäsa. Men det är snittet. Om några ramar är nere på 16 procent kan jag med gott samvete släppa igenom en 21:a. Men det gäller att ha marginal! Jäst honung går bara att använda till bakning eller mjödframställning, och betingar ett betydligt lägre värde.

Första året ställde jag lådor med för blöta honungsramar på en torkställning och blåste med en bordsfläkt under. Nästa år tillverkade jag i bästa Macgyver-anda en fläktplatta där ett par datorfläktar drog luft genom honungstornet.

Nu har jag skaffat mig en ordentlig luftavfuktare, som förvisso går att kombinera med både fläktar och element, men i det här lilla rummet alstrar avfuktaren så mycket värme denna årstid att element blir överflödiga.

En behållare i avfuktaren samlar upp vatten och efter ett par dygns avfuktning är det äntligen dags för slungning. Det kommer att bli några hundra kilo i år när allt är klart, men innan dess ska hela processen upprepas två gånger till. Ett steg i taget mot världsherravälde.

Börstips till mig själv, 19

Jag fick ett mejl från en läsare. Han skrev:

”Är en kille på 19 års ålder som började med aktier för några år sedan. Har läst din blogg ett tag och tycker den är helt fantastisk, men tänkte fråga om en annan sak. Hur ser din aktieportfölj ut? Vilka aktier och fonder kör du och anser vara bäst?”

Mitt tips är enkelt. Satsa allt (ALLT!! Följ gärna upp med belåning också) i det tyska företaget Firimonte som säljer solenergibaserade molntjänster.

Nej då, det var ett skämt. Jag anser mig inte kompetent att ge aktieråd, men tänkte förklara hur jag tänker. Mina egna investeringar har under åren (från 16 till 53) genomgått olika faser.

Fas 1

Ett fåtal aktieinnehav i stora och medelstora företag, som jag behöll i många månader eller t o m år.

Fas 2

Började blanda upp de stabila satsningarna med mer chansartade (”Tänk om Fermenta vänder upp igen ...”). Det ska sägas att den totala aktieportföljen i kronor var ganska blygsam.

”Nu vänder det!”

Fas 3

Så kom daytradingen in i mitt liv. Innehaven behölls i extremfallen i bara några sekunder, sällan i flera månader. Först bara aktier, så småningom en del warranter och en och annan ETF. Ibland hade jag över tusen avslut per år.

Fas 4

Efter lite för många träffar direkt mot plånboken började jag handla aktiefonder. Först som ett komplement till aktier, men så småningom bestod hela portföljen av fonder. Några branschfonder, andra var indexfonder för specifika länder eller regioner.

Aldrig fel att spara i fond.

Fas 5

Indexfonder. I samband med utlandsflytten till nya sparformer och regler slängde jag in allt i ett par globala indexfonder. Det kräver minst av mig och ger högst troligt bäst avkastning.

Jag tror att det är ofrånkomligt att man byter sina strategier med tiden, inte bara på börsen. Mina faser beror på intresse, talang (eller brist på), hur börsen gått och vad som parallellt hänt i mitt liv. Hade daytradingen gått så det visslat hade jag kanske fastnat i fas 3 eller övergått till en annan fas 4. Alla påverkas vi av egna och yttre omständigheter.

Allt jag vet om ynglingen som ställde frågan är hans namn, ålder och att han åtminstone delvis har god smak när det kommer till bloggar, så det vore lite förmätet av mig att ge honom börstips. Om jag däremot går till mig själv som nittonåring (fas 2 här uppe) var det en förvirrad kille som behövde all hjälp han kunde få.

Så med det i minnet skrev jag så här till frågeställaren:

”När jag flyttade från Sverige 2021 sålde jag allt eftersom värdepapper i ISK och KF var svårflyttade rent skattetekniskt. Med ett rörigt liv i nytt land köpte jag globala indexfonder för att slippa bry mig och jag har nog aldrig presterat bättre jämfört med börsen. I fjol gick Norgeindexet OBX upp 12 %, Nasdaq Comp +30 % och min portfölj +34 % utan ett enda enskilt aktieinnehav. Hade jag då försökt hitta bra aktier är jag övertygad om att jag inte plussat mer än hälften, kanske inte alls.

Så anledningen till att jag inte pratar så mycket om innehav i bloggen är att det inte längre finns så mycket att prata om - jag köper tråkigt och behåller. Att jag slutade försöka pricka egna vinnare berodde mer på att det inte var roligt att sitta klistrad vid skärmen än att det inte gick bra (men givetvis finns det ett samband), men är det något jag hade önskat vore det att någon tipsat mig i min ungdom om att 'tråkinvesteringar' ofta är bäst. Jag tror knappast att jag kommer att övertyga dig om det, och det kan ju också tänkas att du har mer talang för aktiehandel än vad jag har haft.

Men får jag ge ett förslag, så är det att avsätta en del av dina pengar åt 'säkra' papper: stora fonder, gärna indexfonder, några olika investmentbolagsaktier eller en investmentbolagsfond. Sälj och köp nytt om du vill, men behåll denna andel tråkig och stabil. Så har du något att jämföra mot resten av dina investeringar. Hade jag gjort så när jag var 19 hade jag upptäckt tidigare att det var mer lönsamt och förmodligen blivit fullfjädrad 'tråkinvesterare' vid 22. Då hade jag varit mycket rikare idag.”

Vad säger ni andra? Recensera gärna mitt svar eller kom med egna tips till den frågande nittonåringen. Jag tänker inte i första hand att han behöver tips om specifika aktier utan lite större, hur man bör tänka eller möjligen vilka branscher som kan gå bra det närmaste decenniet. Jag passar på att göra en friskrivning för både mig och hela kommentarsfältet:

Vi är inte finansiella rådgivare och tillhandahåller ingen rådgivning. Alla finansiella tips ska tas med en hel tunna salt och jag tar inget ansvar för investeringsbeslut baserade på tankar om börs och finans från detta blogginlägg med tillhörande kommentarsfält. Beträffande Firimonte hade det kanske varit värt en investering om bolaget funnits utanför mitt huvud.