Parkera gratis vid sjukhus

Det är skit att det ska kosta så mycket att parkera vid sjukhus! Helst hade jag sett att den som betalar en patientavgift får stå gratis med bilen utanför, men det lär inte hända. Det är inte bara kostnaden som stör utan att det är ett orosmoment i en stressad situation. Själv vägrar jag att använda parkeringsappar och särskilt när man parkerar vid sjukhus är det svårt att veta hur lång tid man ska stå där.

Men det finns lösningar, åtminstone om sjukhusbesöket inte sker i panik utan kan planeras. Jag har varit en hel del på Danderyds sjukhus och Karolinska sjukhuset i Solna, lite som patient, men mest som anhörig chaufför. Vid bägge sjukhusen kostar det 30 kr/timme att parkera, vardag som helg, dag som natt.

Danderyds sjukhus ligger några hundra meters gångväg från Mörby Centrum där man får stå gratis två timmar på vardagar, tre timmar på helgen. Inte tillräckligt för ett besök på akuten, men en bokad tid borde klaras. Har man en chaufför kan patienten köras till sjukhuset, därefter parkerar man och efter ett par timmar parkeras bilen om.

T-banan – alternativ parkeringsplats.

Karolinska är lite knepigare, men vid Solna Kyrka, c:a 500 meters gångväg från Karolinskas huvudentré, får man stå två timmar med P-skiva. Skivan ställs på nästkommande hel- eller halvtimme, så om du kan tajma ditt besök betyder det i praktiken att du får parkera i två timmar och 29 minuter.

Själv hade jag en kompis med boendeparkering fyra kilometer från KS och under kontorstid brukade både han och hans bil vara på jobb, så då kunde jag stå där. Och ja, jag inser att det inte lönar sig om jag räknar promenaden som ”arbetstid”, men för mig är promenader inte arbete utan en lågintensiv träningsform med meditativa inslag.

Och viss spänning.

Går det att parkera gratis vid besök på sjukhus i Stockholm kan man antagligen göra det i hela Sverige. Detta spartips gäller förresten inte bara sjukhusbesök. Vart jag än ska där det finns risk för P-avgifter tar jag reda på var närmaste köpcentrum finns. Där finns nämligen också gratis parkering. Detsamma gäller ofta för infartsparkeringar och en del kommunala byggnader. Det går också att hitta gratisparkeringar längs gatan i bostadsområden. Med Google Maps street view kan man ”gå” runt i området virtuellt i förväg och läsa på skyltar vad som gäller.

Det står dig fritt att tycka att det är konstigt att jag planerar och engagerar mig för att slippa betala några tior i P-avgift. Själv tycker jag att det är konstigt att titta på Skavlan eller Let's Dance, men det finns massor av människor som gör det ändå.

The show must go on

Under 00-talet kunde jag inte vara sjuk på jobbet. Eller det är klart att världen överlevt det också, men jag bokades långt i förväg in för att underhålla som komiker på firmafester och comedyklubbar. Företagen hade ingen backup-plan och klubbarna skickade ut reklamannonser till tidningarna långt i förväg. Om jag insjuknat hade jag gått miste om arvodet, men ändå tvingats betala för hotell, tåg eller flyg. Men det hände aldrig. En gång stod jag på scen i 45 minuter med 39 graders feber.

Det var mycket som var skönt med att avsluta den karriären, men detta kan ha varit den största fördelen. Före och efter den perioden har jag inte haft det problemet. När jag jobbade på kontor kunde jag bara ringa och sjukanmäla mig samma dag och sedan fick andra ta problemen. Allt det kostade mig var en karensdag.

Men nu är jag där igen. I november och december är jag inbokad på marknader för att sälja honung 2-4 dagar i veckan. Blir jag sjuk säljer jag ingen honung och förutom att jag redan betalat för att stå där går jag miste om många tusen kronors försäljning för varje sjukdag. Då behåller jag visserligen honungen och kan sälja den senare, men det finns inga julmarknader i januari, och vid nästa års julmarknader har jag ny honung att sälja.

Jag har inte tänkt så mycket på detta eftersom jag lyckligtvis har ett väldigt bra immunförsvar. Om jag någon gång blir förkyld brukar den vara över på några timmar. Men den här veckan för jag en kamp mot bacillerna. I söndags hade jag en svag huvudvärk jag tänkte berodde på konstiga sovtider (som kvällsmänniska är det tungt när väckarklockan piper kl 6 för att jag ska åka på marknad) och efter det har jag känt mig allmänt seg och haft en irriterande klåda i halsen.

Plötsligt tänker jag tillbaka på hur det var när jag åkte kors och tvärs mellan julborden och på hypokondrikers vis hostade och harklade medan jag funderade på om rösten skulle hålla över nästa föreställning.

I eftermiddag ska jag på marknad och lördag-söndag är det en ny marknad där jag för ovanlighetens skull ska stå inomhus, men det är ändå slitsamt att släpa på honungslådor och smila åt kunder, och jag kan tänka mig bättre säljpitchar än att stå och hosta samtidigt som jag säljer matvaror. Jag får väl glädja mig åt alla de dagar väckarklockan inte ringer eller gör det en vettig tid som jag bestämt själv. Om fyra veckor är jag där igen.

Ett steg i taget

Skatteverkets jurister har gjort en ny tolkning av EU:s momsdirektiv och kommit på att den som hyr en parkeringsplats av sin bostadsrättsförening ska betala moms för den. Såvida parkeringsplatsen inte finns ”i samma hus eller i nära anslutning till det”. Hur långt ”nära anslutning” är framgår inte, men dessutom måste parkeringen ingå i månadsavgiften och inte gå att välja bort, så i princip lär väl alla BRF-innehavare med bil åka på den nya skatten. Bara att gilla läget.

Tilltaget betyder att bostadsrättsföreningar kommer att behöva momsregistreras, så de jublar nog inte heller. Expressens ledare spekulerar i vad nästa steg blir. Kanske måste föreningarna ta ut moms på övernattningslägenheter, festlokaler, gym eller bastu som tidigare kunnat hyras till självkostnadspriser.

Jag tänker ytterligare ett steg. Om några år blir det kanske moms på månadsavgiften till föreningen med hänvisning till att det är logiskt eftersom man redan betalar moms på p-platsen, så varför inte också på själva lägenheten? Det är ju perfekt för staten med sådana skatter som är mer eller mindre omöjliga att slippa undan. Precis som att man inte kan stoppa bilen i fickan behöver man någonstans att bo.

I slutändan handlar det väl om att Skatteverket måste dra in mer pengar. Annars har jag ett spartips till myndigheten. Jag anser nämligen att de har för mycket personal när de har tid att skapa floskeldrypande visioner av typen ”Tillsammans gör vi samhället möjligt” som förutom att det inte ger några pengar till staten faktiskt inte betyder någonting överhuvudtaget. Men det är klart, det är kanske bättre att de skapar visioner än att de lägger tid på att omtolka lagar.

Nätverk kommer inte gratis

Något av det första jag upptäckte i Norge var begreppet dugnad, att folk gör saker gemensamt och utan egen vinning istället för att ropa på politiker, kommuntjänstemän eller ”samhället” i största allmänhet. Jag fick snabbt hjälp av grannar och andra i min by och det enda jobbiga med det är att jag stundtals känner att jag ligger på minus hos alldeles för många.

Så när en ex-granne frågade om jag kunde hjälpa hennes väninna med hjärtproblem att ta in och stapla hennes ved blev jag glad. För att jag kunde göra en tjänst för ex-grannen som jag fått jättemycket hjälp av, men också denna nya bekantskap där jag inte redan stod på minus. Så häromveckan la jag några timmar på att bära och stapla ved.

Till min hjälp hade jag hennes skottkärra och när jag var klar tog jag med mig den hem för lite reparation den antagligen hade behövt långt tidigare, men bättre sent än aldrig. Jag säger inte detta för att framhäva vilken fantastisk människa jag är, eller som svar på tal till den solstråle som nyligen skrev om mig i kommentarsfältet att ”det är givetvis hans val att fortsätta vara snål mot sig själv och andra”.

Det handlar verkligen inte om det. Jag gjorde bara vad varje människa borde och som jag tror att de flesta också hade gjort utan att tveka. Men det jag vill framhäva är att jag inte ser detta som obetalt välgörenhetsarbete utan som en investering i min egen framtid. För nästa gång (och förra gången) är det jag som behöver en hjälpande hand.

Och för den delen fick jag hjälp även denna dag. Jag fick en god kopp kaffe med tillhörande dopp, en inblick i hur det var att växa upp i efterkrigstidens Nordnorge och en språk- och dialektlektion. Hur framtiden ser ut vet ingen, men får jag gissa blir nätverk i lokalsamhället allt viktigare, och för att ta del av det krävs att man också bidrar.

Hatts fallskärm

Ännu en helg av honungsförsäljning till ändå. Den var kall och slitig, men rekordlönsam. Pengar har en förmåga att få mig att tina upp, så det är inte ett dugg synd om mig. Nu tänkte jag prata om en annan det inte heller är synd om.

Väldigt många har tyckt till om den avgående centerledaren Anna-Karin Hatts fallskärm och jag har ingen annan åsikt än majoriteten och knappast någon unik tagning på det inträffade, vilket brukar resultera i att jag inte bloggar om saken. Samtidigt kan jag bara inte tiga.

Detta har hänt: Hatt valdes till partiledare 3 maj i år. Drygt fem månader senare avgick hon med hänvisning till att ha mottagit ”hat och hot”. Hon har inte anmält ett enda hot trots att polisen har ett eget journummer dit politiker kan ringa när de utsatts för hot. Jag tror inte ett ögonblick på att hon blivit hotad. Hat har hon kanske fått, men antagligen mindre än genomsnittspolitikern eftersom få väljare ens tänker på att centern finns mellan valen och Hatt lyckades vara ännu mer osynlig än företrädaren Muharrem Demirok.

”Murre, gör något med pinnar!”

Trots sin osynlighet tjänade Hatt mer än alla andra partiledare under sin rekordkorta tid på posten, 228167 kr/månad, över tio procent mer än tvåan Ulf Kristersson. Trots att hon varken suttit i riksdagen eller varit minister har hon tjänat nästan lika mycket som en minister och en riksdagsledamot tillsammans!

När hon nu avgår har hon ansökt om att få behålla sin lön i upp till sju månader (återstoden av sitt första partiledarår som hon alltså avslutar efter mindre än halva tiden). Det är 1,6 miljoner kronor som hon säger sig behöva för att ”landa i en ny verklighet”. I och för sig säger hon ”Jag har inte för avsikt att ta ut en krona mer än vad jag behöver”, så om hon får ett nytt jobb kan pengarna sluta att ticka in.

Men det vet vi ju hur det brukar funka. När tidigare politiker som Göran Persson och Fredrik Reinfeldt har fått fallskärmar med liknande upplägg har de sett till att den nya lönen fördröjs eller kallas något annat än lön. Eller så startar de eget aktiebolag, tar in alla inkomster där, men låter bli att ta ut lön från företaget så länge fallskärmen är igång.

Anna-Karin Hatt säger att hon lidit av hat och hot. Hot tror jag alltså inte på, och vore hon rädd för hat hade hon väl knappast tagit emot 1,6 miljoner för att ”landa i en ny verklighet” för vad tror hon att det leder till? Jag kommer att tänka på Yngwie Malmsteen-citatet ”You realeased the fucking fury”. Hot är förbjudet och dessutom ociviliserat. Hat är däremot en helt laglig och i mitt tycke ofta mycket rimlig känsla.

Mera skit av grannen

Grannen frågade om jag ville ha ett par skopor koskit inför vintern och det är klart att jag ville! Jag har ju ont om jord i odlingslådorna och har inte hittat någon som säljer billig jord i större mängder. En soptipp ville ha tusen spänn för en kubikmeter. Det är inte jättemycket pengar, men idén med att odla är ju att spara in pengar på matinköp och man får ganska mycket grönsaker för 1000 kr. Denna dynga blandad med halm fick jag dock gratis.

Planen var att fördela den i de tomma odlingslådorna och blanda den med befintlig jord så att jag ska ha ännu mer jord i höst.

Eftersom koskiten endast kan förflyttas med grep och jorden endast med spade borde jag ha grävt i lådan först, men så fiffig var jag inte. Nu fick jag istället ösa koskiten åt ena hållet.

Sedan grävde jag bort jord, föste över gödslet till den sidan och grävde i den andra. Det blev väl inte helt fantastiskt blandat, men det får duga.

Jag tror att idén är att maskar, andra djur och organismer (det finns en hel del äckliga kryp i dessa lådor) ska bryta ner alltsammans till näringsrik och bra jord i vår. Om det funkar återstår att se, men det är åtminstone mycket mask på plats för att göra jobbet.

Jag kommer ändå försöka få tag i mer jord, men lyckas jag inte med det är lådorna åtminstone mer fyllda nu än i våras och då funkade det ju att odla i dem, så jag har ett hopp även om 2026.

Skillnad på bidrag och avdrag

Egentligen tror jag att alla vet det här, men nu börjar jag bli less på människor (främst vänsterpolitiker) som medvetet felanvänder ordet bidrag och kallar allt från jobbskatteavdrag till ROT- och RUT-avdrag för just bidrag.

Avdrag betyder i skattepolitikens värld oftast pengar man inte behöver betala skatt för. Man kan ha rätt att tjäna upp till ett visst belopp innan skattmasen ska han sin del av kakan, eller som i ROT/RUT en kostnad man får betala för oskattade pengar. Det står alla fritt att tycka att det är orättfärdigt eller samhällsekonomiskt dumt, men det förvandlar inte avdrag till bidrag.

Resonemanget är djupt oärligt, om det inte är så att personerna som kallar avdrag för bidrag egentligen tycker att alla pengar tillhör staten och att alla privata förmögenheter och inkomster som inte konfiskerats av statsapparaten är att betrakta som en allmosa från politikerna till medborgarna. Är det så de menar?

Senast var det socialdemokraternas finanspolitiska talesperson Mikael Damberg som i SVT:s 30 minuter sa: ”De som tjänar över 66000 kronor i månaden har redan fått tillräckligt.” Fått?! Av vem då? Vi pratar väl om lön – inte bidrag – och den är det ingen som får, lön jobbar man för och har förhoppningsvis förtjänat.

Någon kanske tycker att jag ägnar mig åt hårklyverier nu, men jag anser att ord har betydelse, och jag är övertygad om att det är just därför man med dessa förskjutningar försöker ändra verklighetsbeskrivningen och låtsas att alla som tjänar pengar är parasiter och alla som har det gott ställt på ohederligt vis har roffat åt sig pengar från andra. Det är fel, så sluta med det.

Dö med noll

Dagens ämne kommer från Eme, som brukar kommentera här. Hon skriver:

”Jag har något jag undrar över som kanske är ett ämne för dig. Hur mycket pengar ska jag ha kvar när jag dör? Googlar man så får man ganska ofta upp 0 kr. Jag som inte har barn eller annan släkt som kommer att hjälpa mig tänker att ju mindre jag orkar så vill jag kunna ha råd att betala för tjänster såsom fönstertvätt, flytta grejer, städning eller vad det nu kan vara i framtiden. Samtidigt vill jag ju inte gneta alltför mycket. Skulle vara intressant att läsa om vad du och andra tänker om det? Att sluta på noll kronor verkar svårt om man ska leva tills man dör.”

Som barnlös singel har jag snuddat vid temat själv. Den som frågat rakt ut vet att jag inte haft lust att berätta vad som händer med mina pengar efter min död, och även om inte det har ändrat sig kan jag avslöja att jag inte snålar för att lämna pengar efter mig. Jag är också fullt nöjd med att ha pengar så länge jag lever.

Jag tycker att Eme formulerar tankarna bra. Vi som inte fått dödsdom från läkarna vet inte hur länge pengarna måste räcka. Det kanske man gör en dag, men då kan det vara för sent att konsumera. Ett parallellt exempel:

Min mamma jobbade med sin vikt hela livet. Under merparten av sitt liv var hon inte tjock, men lite överviktig och som de flesta av oss hade hon lättare att gå upp än ner. Så hon prövade dieter, jojobantning och fasta. Men så fick hon cancer och gick ner många kilo. Till slut visste hon dessutom att cancern var på väg att ta hennes liv. Så då sa jag att nu har du chansen att svulla in på glass, bakverk, feta såser och allt annat som försakats i decennier. Visst, sa mamma, men nu smakar det inte.
 

Detsamma kan ju gälla annan konsumtion. Jag känner folk som tänkt resa jorden runt, flytta utomlands, bygga hemma-spa osv – när de går i pension. Men om de ens lever så länge är det inte givet att de då orkar eller har lust med alla de där planerna.

Leva tills vi dör gör vi vare sig vi vill eller inte, men det är ju skillnad på hur man lever. Det vore surt att tappa marginalerna och på ålderns höst vara tvungen att förlita sig på samhällets säkerhetsnät för då blir det kanske ingenting av allt det Eme rabblar upp att hon vill ha råd till. Utöver den listan tänker jag att man vill ha råd med sjukvård, och vad den kommer att kosta vet ingen av oss. Räknar du med statens hjälp där – good for you! Jag gör det inte.

De här frågorna hänger delvis ihop med FIRE-liv, tidigarelagd pension, men då finns en möjlig reträttväg, att kavla upp ärmarna och börja jobba igen. Få 75-åringar har den möjligheten. Precis som för FIRE finns det dock böcker och en slags rörelse, ”Die with zero”.

Men där finns en deppighet jag inte upplevt bland FIRE-entusiaster. Det ses ofta som ett misslyckande att dö med pengar på kontot, att att det måste betyda att man försakat prylar och upplevelser helt i onödan. Jag kan tänka mig sorgligare slut än att dö rik. Har jag levt med marginaler kan jag dö med dem. Dessutom anser jag att oförbrukat kapital har ett egenvärde. Jag gläds åt att ha den frihet pengar ger mig. Visst, den dag jag dör försvinner den friheten, men det gör allt annat med.

Som ni märker, inte många svar från mig idag. Så nu hoppas jag att vi kan hjälpas åt i kommentarsfältet. Är det någon som har en smart metod för att dö på botten av kassakistan? Kanske kan man göra om fyraprocentsregeln och se till att under de sista två decennierna få kapitalet att minska med minst fyra procent per år. Troligen inte.

Frityroljesvindel

Erkänn att du blev lite nyfiken på dagens rubrik! Här kommer en helt osannolik soppa med frityrolja som bas.

För miljöns skull blandas biogas in i dieseln. Eller miljö kanske är mycket sagt, det görs för att få ner koldioxidutsläppen. Man gör det i Sverige och man gör det i Norge. Mycket handlas från Kina. Ni vet, landet man inte ska handla från av människorättsskäl, men klimatet trumfar allt.

En populär produkt i sammanhanget är begagnad frityrolja. När man friterar kokar man ju maten i olja och får därför en massa olja över. Silar man bort skräpet kan man blanda den med diesel att tanka bilarna med. Frityrolja innehåller vanligtvis miljövidrig palmolja, men när den redan är använd får den på det här sättet ett andra liv som inte sliter på miljön.

Så vad är haken? Det finns väldigt många kineser, men det finns också väldigt många diesellastbilar i världen, så frågan är om kineserna kan sätta i sig tillräckligt många vårrullar för att restoljan ska räcka till bränslet. Nej, det kan de inte. Det blev faktiskt så ont om begagnad frityrolja att priset på den plötsligt blev högre än för ny, ostekt olja!

Ni förstår säkert vad detta ledde till (det gjorde inte politikerna). Några driftiga kineser började sätta begagnat-etiketter på ny, oanvänd palmolja. Resultatet blev att palmoljeproducenterna fick en skjuts.

Och politikerna, som ville kunna godhetssignalera om sitt djupa miljöengagemang såg till att dieseln blandades ut med färsk palmolja (som har upp till tre gånger större klimatpåverkan än fossila bränslen), vilket i sin tur ledde till att Norge kom ännu längre ifrån att klara klimatmålen än om de inte hade gjort någonting.

Det här händer igen och igen. Politiker och makthavare gör tilltag för miljön, som i slutändan istället visar sig slå mot miljön. Varje miljon och miljard man leker bort på åtgärder som i bästa fall är meningslösa hade kunnat läggas på något vettigt – för miljön, barnfamiljer, cancerforskning eller äldrevård. Det saknas sällan vettiga hål att hälla pengar i, ändå väljer man nästan konsekvent att lägga dem på skit istället.

Stjäl om du vill, tummen upp från polisen

Jag har sällan blivit lurad av secondhandförsäljare, men så har jag knappt köpt, bara sålt. Folk i allmänhet är väldigt ärliga. En gång sålde jag en dalahäst på Tradera. Köparen var en invandrare som märkligt nog samlade på just dalahästar, och några dagar efter att han vunnit auktionen skulle han hämta och betala. Jag brukar ha koll, men när han kom angav jag ett för lågt pris. Det hade jag aldrig upptäckt, men han gjorde det när han kom hem, kontaktade mig och erbjöd sig att betala mellanskillnaden.

Men så finns bedragare som sätter fusk i system och vad gör polisen åt det? Ingenting, tydligen.

”De lägger ned alla ringa bedrägerier, det vill säga under 1 250 kronor, vilket vi är några som reagerat på för det innebär att de legaliserat ringa bedrägeri.”

Artikeln exemplifierar med en kvinna som polisanmälts 65 gånger. Med tanke på allmänhetens förtroende för polisen betyder det kanske tusen bedrägerier. Själv hade jag aldrig övervägt att polisanmäla, varför ska jag följa upp pengaförlusten med att förlora tid hos en organisation som garanterat inte kommer försöka hjälpa mig?

Vilket gör bedrägeri till en lönsam verksamhet. Har hon blåst tusen pers på tusen kronor har hon stulit en miljon och polisen har inte ens sökt upp kvinnan och berättat om misstankarna.

Polischefen i reportaget ”delar inte bilden” av nedlagda förundersökningar. Med tanke på den nya lagen om förolämpning av tjänstemän tänkte jag låta bli att spekulera i om han är lögnaktig eller dum som ett spån, men om en enda person kan begå åtminstone hundratals bedrägerier utan att polisen gör ett dugg spelar det ingen roll om de ”delar bilden” av hur verkligheten ser ut.

Det är skillnad på bild och verklighet.

”Det börjar med en knappnål och slutar med en silverskål” är ett uttryck som skapades långt innan svensk polis blev värdelös, men faktum är att polisens passivitet skapar yrkeskriminella om man kan stjäla nästan riskfritt. Nästan riskfritt, för det kan ju också leda till att folk tar lagen i egna händer, och så blir det ännu fler brott. Något annat det lär leda till är att polisen handlingsförlamning på sikt dödar försäljningen av begagnade prylar. Det här är dumt på så många sätt!

Jag gör en skylt

Jag fick en plåtskylt med en bikupa på som jag tänkte att jag kunde använda i honungsförsäljningen.

Den är ungefär en meter bred. Kupan är en så kallad halmkupa, som ingen använder idag, men det framgår ju ändå att det är bin som bor där. Till höger satt en dekal, men den gick att riva bort med ett rakblad och T-sprit. Eftersom jag är usel på att teckna/texta på fri hand var den ursprungliga planen att köpa självhäftande bokstäver, men eftersom de var slut i affären jag besökte bestämde jag mig för att ändå göra det själv. Med datorns hjälp, för att det skulle bli läsbart.

Att det ändå ser lite ritat ut beror på att jag målade vitt inuti bokstäverna innan jag skrev ut, det är ju jag som betalar tonern till skrivaren och själva bokstäverna skulle ändå skäras ut.

Nu hade jag en spraymall. Bara att klistra fast den med dubbelhäftande tejp på skylten så bra jag kunde  och spraya på.

Det gick skapligt. Med lite thinner där jag missat var skylten klar.

Under texten kan jag sedan fästa en pil, skriva ”100 meter” eller något annat som passar för stunden. Den hade blivit ännu snyggare om jag lämnat uppdraget åt proffs, men det var aldrig ett alternativ. Faktiskt inte ens önskvärt, det här passar bättre in i min image av ”glad amatör försöker”. Jag kan ha fel, men jag tror att det säljer bättre.

Lurad gamling ryter ifrån

Hundraåttaåriga Anna-Lisa blev besluten på 67000 kr. Av allt att döma stals plånboken av hemtjänsten. Mannen är åtalad och företaget har betalat tillbaka delar av pengarna.

Naturligtvis fruktansvärt att hemtjänsten stjäl av en vårdtagare i beroendeställning. Men... Anna-Lisa skulle enligt uppgift ha haft så mycket kontanter hemma för att myndigheterna uppmanat folk att ha pengar hemma som krisberedskap.

”Jag tänkte 'har jag pengar ska jag inte sitta och svälta', utan kunna köpa så länge det finns mat i affärerna.”

Det är bra att vara förberedd, men Riksbanken och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap rekommenderar att man ska ha pengar för att klara sig en vecka. Jag vet inte hur mycket Anna-Lisa som ”mestadels ligger i sängen” konsumerar per vecka, men nog känns det som att hon tagit i i överkant.

Anna-Lisas veckohandling?

Och visst är hon i sin fulla rätt att göra det utan att hemtjänsten ska ta hennes pengar. Som hon säger: ”Om de upptäcker en sak ska de inte behöva ta den.” Så sant som det är sagt. Ingen har rätt att ta gamlingars pengar, ingen ska behöva låsa dörren till sitt hem eller bil, unga tjejer ska kunna gå runt på stan på nätterna lättklädda och berusade utan att bli antastade osv. Men när rimligt beteende inte går ihop med verkligheten är det tyvärr verkligheten som gäller.

Anna-Lisa fick tillbaka en del av pengarna, låter inte överdrivet knäckt av det inträffade och kommer antagligen att klara sig livet ut på sin pension och sparade kapital. Bra, det kunde ha varit värre, men folk måste sluta att vara godtrogna lätta offer. Det gäller faktiskt alla åldrar.

Opersonligt brev

En kort tid jobbade jag åt ett företag som hjälpte privatpersoner med jobbansökningar. Jag tycker att det var en vettig affärsidé. Väldigt många människor är inte duktiga på att skriva och då är det svårt att tränga igenom bruset och producera ett personligt brev som sticker ut, åtminstone om det ska sticka ut positivt och det är ju tanken.

Jag vet inte hur det gick för företaget sedan. De flyttade verksamheten och vi tappade kontakten. Behovet tycks dock kvarstå, men nu ”löser” arbetssökande det genom att låta AI skriva ett personligt brev.

Ja, ni hör ju själva. Hur skulle en dator kunna skriva ett personligt brev? Svaret är att den inte kan det, och att arbetsgivare märker skillnaden. Arbetsgivaren i reportaget, en ICA-handlare i Växjö, säger att över hälften av de cv:n han får in är skrivna av AI. På honom låter det som att problemet med att de personliga breven gjorts opersonliga är att han inte får en bild av personen bakom cv:t, men det håller jag inte med om. Om arbetssökanden visar att han inte ens orkar skriva sin egen ansökan är det nog allt arbetsgivaren behöver veta om honom.

Jag är mer AI-kritisk än de flesta, men för mig känns AI i första hand som de latas digitala redskap för att slippa tänka. Hur tusan ska man kunna få ett jobb med mer än tre sökande om man använder ett verktyg som garanterar en att inte bli bättre än genomsnittet? Tyvärr känns det inte som ett undantag utan rätt symptomatiskt för vår tid. Folk vill bli rika utan att spara, smala utan att göra avkall på mat, vältränade utan att träna och bildade utan att studera, så varför inte också få ett intressant jobb utan att ens skriva ihop sin egen ansökan?

Bilarna kör åt fel håll

De flesta av de bilar jag ägt tillverkades på 70-talet eller tidigare. Det finns för- och nackdelar med det, men en tydlig fördel är användarvänligheten. På den tiden var bilarna gjorda för att kunna repareras, och inte bara för märkesverkstäder som kan koppla en dator till bilen.

Ett tydligt exempel är glödlampor. De må ha blivit bättre, men de går ju sönder ibland. För att byta lampa i ett framlyse på en bil från 60- eller 70-talet drar man ut lampsockeln som antingen sitter fast med en liten metallbygel eller också skruvas den ut lika lätt som du öppnar en kaffetermos. Glödlampan vrider man motsols, drar ut, sätter i en ny och sätter tillbaka den. Total tidsåtgång mindre än en minut.

På en nyare bil är det inte ovanligt att man får plocka isär halva fronten för att komma åt glödlampan. I den mån vi vanliga icke-mekaniker ens kan göra jobbet tar det flera timmar, men inte ens proffsen gör det i en handvändning. Varför? Finns det några fördelar med att ett enkelt jobb man kunde göra kostymklädd kräver ett omfattande verkstadsbesök? Annat än för vinsten hos märkesverkstäderna då.

Detsamma gäller för det mesta. Jag fattar att en databox som normalt håller i tjugotusen mil kan placeras eländigt, men att byta tändstift och tändkablar eller fylla på olja behövde väl inte försvåras? Så varför flyttade man dessa motordetaljer från högst upp på motorn?

Åtkomligt och begripligt.

Mitt senaste exempel gäller bromssystemet. Jag hade en bromsslang som behövde bytas för annars gick inte bromsbeläggen tillbaka utan låg på lite hela tiden. Då fick jag lära mig något nytt. Det sitter en liten dosa bredvid bromsoljebehållaren i motorrummet som löser ut när man tappar trycket och så börjar det lysa en obehaglig röd lampa på instrumentpanelen med texten ”BREAK FAILURE”.

Det är inte värre än att man skruvar isär den, petar lite på den fjäderbelastade pinnen på bilden ovan och sätter ihop det hela igen – på min Volvo från 1974. Hade den varit några år äldre hade jag sluppit jobbet helt, men hade den varit några år nyare hade jag blivit tvungen att byta hela boxen, och vore bilen ännu nyare hade jag tvingats byta hela huvudbromscylindern.

Varför går utvecklingen bakåt? Svaret är lika enkelt som tragiskt – för att konsumenterna tillåtit den att göra det. När biltillverkarna gick från användarvänlighet till konstruktioner byggda för att endast märkesverkstäder skulle kunna meka med bilarna borde ”vi” (skyll inte på mig, jag var knappt född) naturligtvis ha köpt de bilmodeller som höll fast vid att göra bilar som gick att laga utan ett laboratorium och en åttaårig universitetsutbildning i rymdfysik.

Mekonomen 2025.

Men det gjorde vi inte och nu sitter vi här. De flesta med bilar (med tillhörande billån) de knappt kan kolla lufttrycket på, och jag med en bil lika gammal som jag själv, men på jakt efter en ännu äldre och mer lättmekad.

Värdelösa föräldrars ekonomikurs

Privatekonomisk barnuppfostran kan läggas upp på många sätt, men två saker som nästan alltid nämns är:

1. Det är viktigt att barnen får en vecko- eller månadspeng så att de lär sig att hushålla.
2. Om pengarna tar slut ska man inte kunna tjata till sig mer.

Punkt 2 är ju egentligen ganska given. Kan man handla tills det blir slut på kontot och därefter begära och få mer pengar växer man upp till en ansvarslös vuxen i stil med Malmö kommun. Så hur lyckas då svenska föräldrar? Tittar man på Länsförsäkringars undersökning är svaret: Dåligt!

”Undersökningen visar att den genomsnittliga månadspengen för barn och unga mellan 9 till 18 år ligger på 495 kronor. Men utöver detta swishas det i genomsnitt ytterligare 183 kronor per barn och månad.”

Det ger en genomsnittlig ”tjatbonus” på 37 procent. Enligt reportaget får sju av tio barn precis motsatt budskap av det önskvärda. När pengarna är slut är det bara att höra av sig till mamma och/eller pappa och säga att man misslyckats totalt med hushållandet och av den anledningen vill ha en bonusutbetalning.

”Swisha, gubbjävel!”

Att sedan majoriteten av föräldrarna inte har satt upp några regler kring detta utan improviserar alltihop gör mig inte direkt förvånad efter att ha sett siffrorna och hört mamman i reportaget:

”Jag vill ju att barnen ska lära sig att pengar har ett värde, och att det inte bara är något som kommer. Även om man har möjlighet att ge barnen pengar så tycker jag att de ska lära sig att man får kämpa lite för sina pengar.”

Det hade ju låtit fint ifall inte samma kvinna fem sekunder tidigare sagt:

”De ber inte jätteofta om pengar, men det kan väl vara att de vill gå och fika eller så med någon kompis och då får de ju det.”

Så exakt hur hade du tänkt att de ska lära sig att pengar ”inte bara är något som kommer” när du varje gång de frågar visar dem i praktisk handling att det är precis så pengar funkar?! Be om pengar till den livsviktiga aktiviteten ”fika med en kompis” och pengar kommer in på kontot helt magiskt. Hade ”Årets Björntjänstmamma 2025” tänkt att en flåsande gubbe barnen träffar på bussen ska lära dem pengars värde? För själv visar hon ju väldigt tydligt att hon inte har tänkt lära dem det, bara låtsas göra det.

”Stopp nu, blanda inte in björnar i detta!”

För övrigt tycker jag att SVT:s lista på tips till föräldrar är riktigt bra:

• Prata om ekonomi. Hur ska barnen lära sig hur pengar funkar om ingen pratar pengar med dem?
• Bestäm månadspeng, belopp och vad den ska räcka till.
• När pengarna är slut – låt dem vänta till nästa månad. Det borde vara så självklart att det inte ens kommer upp till diskussion.
• Sätt upp regler för eventuella undantag. Klart ungen ska få pengar om han/hon blir rånad och inte har pengar att ta sig hem, men fika med kompisar är inte en rimlig anledning.
• Låt barnen arbeta till sig extrapengar. Jag är djupt tacksam att mina föräldrar lät mig klippa gräsmattan, putsa fönster osv för att dryga ut inkomsten. Kort sagt, att de lärde mig hur pengar funkar, inte bara sa att det är viktigt att göra det.

Att det var illa ställt med den ekonomiska barnuppfostran kom inte som en chock för mig som följer med och är intresserad av ämnet, men att det var så illa trodde jag faktiskt inte. Jag känner mig som programledarna i Lyxfällan som varje vecka efter den inledande genomgången konstaterade att just det här hushållet var det värsta de någonsin hade sett. Att det finns skräckexempel begriper jag, men att majoriteten av föräldrarna verkar ha sämre koll än vad man borde kunna kräva av deras barn är tamejtusan skrämmande!

Jag kopplar ner

För ett par år sedan skaffade jag bredband i form av fiberkabel, men först efter mycket funderande. Här kommer sammanfattningen för den som inte orkar läsa hur jag tänkte: Jag var jättenöjd med mobilt bredband, men när anslutningskostnaden visade sig bli bara femtusen föll jag till föga.

Den totala kostnadsökningen (utöver startavgiften) blev 195 kr/månad eftersom bredbandet skulle kosta 599 kr och min mobilkostnad samtidigt gick ner från 499 till 95 kr. Ingen stor kostnad, men heller inget stort behov. Hur som helst kom jag fram till att det fick vara värt det.

En av tveksamheterna låg i att jag lämnade det mobila bredbandsnätet med massor av konkurrens till en enda fiberleverantör, troligen under överskådlig tid. På informationsmötet tog folk såklart upp detta. ”Vad är det som säger att ni inte snart höjer priset?” Svaret var att de inte hade höjt på flera år och inte hade några planer om det heller, och förresten garanterade de oförändrat pris första året.

”Du kan lita på mig, jag är bredbandsleverantör.”

Innan bläcket hunnit torka på avtalet hade bolaget köpts upp av ett större. Hur deras prishöjningshistorik sett ut vet jag inte, men exakt på årsdagen höjdes priset till 669 kr/månad. De aviserade inte ens, plötsligt var bara månadsräkningen 70 kr högre. Inga jättepengar, men ändå närmare 12 procent, vilket jag tycker att man kan kalla chockhöjning.

Tre månader senare kom nästa smäll, ett brev med överskriften ”Viktig informasjon om endring av ditt internettabonnement” och underrubrikerna ”Endring av abonnement” och ”Nye vilkår”. Ni anar säkert vad ”ändringen” bestod av – en rejäl prishöjning. ”Du trenger ikke å foreta deg noe i forbindelse med dette”, men gör du ingenting kommer till abonnemang nästa år kosta 969 kr/månad, alltså en dryg sextioprocentig höjning ifrån det ursprungliga priset på 599 kr/månad, och som redan det sved för en gniden svensk.

Det kvittar för mig att det ger mig ett ännu snabbare bredband och möjlighet att skaffa ännu fler internet-tv-tjänster som jag inte är intresserad av. Jag betalar inte nästan tusen kronor i månaden för internet till min bostad! Jag kollade på företagets hemsida och upptäckte att det visserligen fanns en tjänst för en hundralapp mindre, men det gjorde mig snarare ännu mer irriterad. Om de nu ändå nästan ska dubbla priset, hade inte de snikna jävlarna kunnat föreslå mig det billigaste alternativet, eller åtminstone upplysa mig om det istället för att försöka tvångsansluta mig till ett ännu dyrare?!

Hur som helst gör både pris och bemötande att jag inte ens överväger att behålla bredbandet. Med god marginal innan priset går upp stänger jag abonnemanget och återgår till mobilt bredband. Det enda positiva i hela soppan är att jag inte tror att de gräver upp kabeln, så om jag en gång säljer kan jag locka köparna med att det finns fiber nedgrävt ända fram till huset (vad det kostar att ansluta är inte mitt problem och knappast något potentiella köpare funderar över förrän de redan köpt).

Jo förresten, en positiv sak till! Att jag ”gör slut” med sträckt rygg och högburet huvud. Man kan inte behandla mig som skit och förvänta att jag inte ska reagera. De flesta i området fortsätter säkert att köpa bredbandstjänster. Många kommer inte ens orka kolla upp att de hade kunnat få ner priset med en hundring. De accepterar och betalar, möjligen med knuten näve i fickan. Men mig fick de inte med på tåget och det ger mig högre självkänsla. Och mer pengar.

”Mat eller medicin”

Det finns fattiga människor. Kanske är Susann, 61, som Aftonbladet skriver om, en av dem. Det är svårt att veta med den väldigt knapphändiga informationen. Som vanligt i sådana artiklar.

Vad som också nästan alltid ingår i historien är att personer som omnämns som fattiga inte har råd med mat. Oftast – om än inte helt undantagslöst – är de också överviktiga. Jag fattar att man kan vara både hungrig och överviktig samtidigt, men det ger åtminstone inte den svaga eller obefintliga bevisningen ytterligare styrka utan gör att jag tvärtom tänker att här är det något de inte berättar.

I Sveriges stadsmissioners fattigdomsrapport omnämns Susann (på sida 19). Där står att hon jobbat hela livet, men att ekonomin alltid varit pressad. Varför den varit det får vi inte veta. Jag förstår om den är pressad nu, när hon går på a-kassa och hennes man är sjukskriven, men det faktum att inkomsten sjunkit gör henne inte till sanningsvittne. En enkel sökning visar att hon har bil och husvagn och att hon och maken så sent som i juli flyttade in i en bostadsrätt.

Så när Stadsmissionen och Aftonbladet skriver att hon inte har råd med både mat och medicin utan att nämna en enda siffra är jag ledsen, men jag behöver något slags underlag för att köpa det. Tills motsatsen är bevisad vägrar jag tro att någon enda svensk måste välja mellan att äta sig mätt eller hämta ut receptbelagd medicin.

Men på en punkt vill jag ge Susann upprättelse. Det finns naturligtvis ingen anledning att en drygt sextioårig, delvis handikappad tant ska tvingas söka tjugo jobb i månaden (för övrigt den enda siffra som nämns i historien om Susann). Hon kommer inte närmare en anställning för det. Låt henne slippa söka jobb hon inte kan få, och låt oss slippa rövarhistorier om fattiga personers val mellan mat och medicin. Det enda de riskerar att leda till är att devalvera värdet av berättelser om riktig fattigdom. Ni vet, sådan fattigdom som kan styrkas med tal och fakta.

Halloween-hysteri

Jag är så gammal att i min ungdom firades Alla helgons dag den här tiden på året. Då begav man sig till kyrkogården för att tända gravljus på sina släktingars gravar, alternativt på minneslunden där de grävts ner.

Detta tjänade detaljhandeln alltför lite pengar på, så nu firas istället Halloween. Eller Temu. För allvarligt talat är det väl kinesiska producenter av skit som jublar mest. I de amerikanska halloweenbutikerna (att det ens finns sådana!) lider man av tullarna Trump satt upp mot Kina. Logiskt, eftersom det är i Kina det mesta av världens plastsmäck tillverkas.

Man kan tycka vad man vill om handelstullar. Jag är kluven. Å ena sidan tror jag på frihandel, å andra sidan tror jag inte på människan som grupp. Att köpa kinesiskt plastpynt är dumt pga miljöförstöring, pga bristen på mänskliga rättigheter i Kina, men också pga att det dränerar våra egna ekonomier att köpa självlysande pumpor och plastskelett.

OBS! Riktig pumpa och människa.

Men det fattar tydligen inte mänskligheten. Jo, jag och de flesta som läser detta, men uppenbarligen är det väldigt många som är beredda att fortsätta Temufesten som om det inte fanns en morgondag. För dem är tullar kanske inte så dumt, tänker jag, med risk för att låta som Göran Greider när han diskuterar sockerskatt.