Rika-Stig slutar

Björn Kjellman har slutat som Ica-Stig, men ser tillbaka på jobbet med glädje. Det förstår jag. De ursprungliga Ica-reklamsskådisarna Hans Mosesson, Paul Tilly, Robin Stegmar och Sanna Bråding fick en miljon per skalle för första omgången med Ica-reklam, och det var 25 år sedan.

Jag vet inte vad Björn Kjellman fått för att larva runt som Ica-Stig i fem år, men jag provfilmade själv för en reklamfilm där jag skulle tjäna 38000 kr för en dags arbete, och då riskerade jag inte att sabotera en skådespelarkarriär på kuppen och hade tveklöst tagit jobbet för en tiondel. För Kjellman snackar vi många miljoner för att under en femårsperiod i omgångar filma en dag varannan vecka.

”Pengarna från rollen som Ica-Stig har varit välkomna.

– Ja, det har varit bra för att fylla lite hål, det har det varit.”

Det måste ändå vara årets underdrift. Jag tror att han hade kunnat köpa en egen semesterö för det gaget, men kanske är det typiskt svenskt att inte förhäva sig. När skådespelarna i tv-serien Vänner fick frågan vad de köpt för pengarna svarade David Schwimmer som spelade Ross: ”I bought Ohio.”

För all del, de lär ha fått en miljon dollar för varje avsnitt i slutet av seriens tio år och 236 avsnitt, och skulle de pengarna ta slut får de än idag in rediga pengar på repriseringar världen över. Så kanske köpte han verkligen Ohio.

Det har inte Björn Kjellman råd med, men nog hade jag önskat att han inte sa att ”det har varit jättebra att ha en stadig inkomst eftersom jag är frilans” utan stått för att han faktiskt tjänat snuskigt mycket pengar på att vara Ica-Stig. Då hade också fler förstått varför han gjorde det.

Folk får vad folk vill ha

En festarrangör kör en turné med ”tjejfester” för kvinnor på 40+. Det är discomusik, allsång och Peter Siepen som discjockey. Jag fattar verkligen inte tjusningen, men det fina är att jag heller inte behöver göra det.

Men jämställdhetsstrategen (hur hade världen klarat sig utan henne?!) Marianne Nilsson stannar inte där utan har bestämt sig för att kritisera evenemanget när det kommer till hennes stad Karlstad. Glitter och formuleringar som ”tjejiga lekar” tycker hon ger en ”normativ bild av vad kvinnor är”. ”Det tycker jag är problematiskt för vi tycker om väldigt många olika saker.”

Men så bra! Då är det väl lämpligt att de kvinnor som tror sig uppskatta en fest med glitter och drinkar går dit och att Marianne (som för övrigt ger en väldigt normativ bild av jämställdhetsstrateger) låter bli, så blir alla nöjda och glada. Bevisligen finns det en marknad för festerna, men då är det tydligen problematiskt att kvinnor gillar olika saker. Marianne nöjer sig inte förrän hon bekräftat varenda fördom som finns om skattefinansierade kvinnosakskvinnor.

”Hur menar du nu?”

I reportaget undrar jämställdhetsstrategen vad som menas med tjejiga lekar och tävlingar. Trots att företagets namn stavats fel i artikeln tog det mig ungefär fem sekunder att hitta arrangörens mejladress och mobilnummer. Det hade fru strateg också kunnat göra om hon velat ha svar, men istället tar hon frågeställningen via SVT, vilket garanterat ger fler festdeltagare. Man kan kalla det Streisand-effekten, ofrivillig PR eller nyttig idioti, men så funkar det.

Fast kanske var det själva poängen. Jämställdhetsstrategen får visa att hon gör något. Festarrangören får fler gäster, tjänar mer pengar och kommer säkert köra fler tjejfestturnéer, och då måste ju strategen jobba vidare med sin mission om … Ja, vad det nu är hon vill åstadkomma. Ett festfritt Karlstad kanske.

Hand-till-mun-samhället levererar

25:e. Lönedag, kung i baren och allt det där. Idag tänkte jag därför utgå ifrån ett Twitterinlägg från igår som ledde till diskussioner som gav mig en del tankar:

Visst låter det bedrövligt, att mer än hälften av svenskarna inte skulle klara sig en månad utan inkomst efter ett helt liv av idogt arbete. I kommentarerna kunde man läsa om modernt slaveri, ”född fri – skattad till döds”, att ”det är sossarnas fel”, eller medias, eller invandringens.

Är det verkligen så illa ställt? Jag tror inte det, men det rimliga vore att 90+ procent skulle klara sig betydligt längre än några månader, och det tror nog ingen på. Men det beror knappast på sossar eller skatter utan på att alldeles för många lever över sina tillgångar eller exakt på gränsen.

Något som hänt bara under min livstid kan kallas bilinflation. När jag var barn hade nästan alla familjer en bil. Senare blev det ofta två, i takt med att hemmafruarna började lönearbeta. Men det var tydlig skillnad mellan bilarna. Den ena, lite dyrare, användes till de längre resorna och familjens bilsemestrar medan ”andrabilen” användes lokalt, till jobbresorna för den förälder som jobbade närmast, för att handla mat eller skjutsa barnen på aktiviteter.

Nutid.

Idag står det ofta en elbil och en fyrhjulsdriven Volvo-SUV på gårdsplanen, max tre år gamla och köpta på avbetalning eller med privatleasing. Att de inte står i garaget beror på att det är fyllt till brädden med ganska onödiga ägodelar, t ex en åkgräsklippare som inte längre används eftersom man skaffat en robotgräsklippare för 17995 kr.

Hemma hos Sparo.

Men det finns fler exempel. Jag nämnde bilsemestrar. På 80-talet var det nämligen inte givet att åka på årliga semesterresor till Asien. Vissa år åkte man till tant Alma i Norrtälje, andra åkte man kanske ingenstans. Jag minns tre utlandssemestrar under min barndom. Kanske har jag glömt någon, men det var sannerligen inte varje år eller ens vartannat, och all-inclusive var inte uppfunnet.

När vi ändå är inne på mat var det inte så länge sedan som hämtpizza var en exklusiv happening man kostade på sig vid enstaka tillfällen. Nu lever många på hemlevererad skräpmat för man orkar inte ens hämta den själv längre. Än mindre orkar man laga mat från grunden på den egna spisen trots att köken renoveras minst vart tionde år vare sig det behövs eller inte.

De allra flesta skulle kunna spara genom att göra en ytterst marginell sänkning av sin levnadsstandard, eller bara sluta att höja den så fort det finns en möjlighet. På 80-talet levde många familjer på en lön. Idag är det många som inte ens klarar sig på två löner utan att låna till allt från bil till mobil, hemmabio och glasögon. Den som vill skylla sin relativa fattigdom på politiker kan göra det om det känns bättre, men frågar ni mig är det inte där skon klämmer.

”Jag har bara skit”

Jag rekommenderar alla att sälja saker begagnat. Det är skönt att göra sig av med sånt man inte använder, det frigör plats och det ger pengar. Det är just detta jag pratar om.

”En gammal skräckfilm på videokassett såldes nyligen för 41 500 kronor på auktion. Lars Erixon i Åsarna som sålde den åt en kund blev minst sagt förvånad över slutsumman. Filmen var på väg att hamna i soporna under ett storstäd men räddades. Sedan lades den ut på Tradera för 20 kronor och när slutet på auktionen närmade sig stack priset iväg ordentligt.”

Nästan alla som inte vill försöka säger att de ändå inte har något av värde som de vill göra sig av med, men det tror jag att nästan alla har. Att lägga ut något för en tjuga och det slutar med 41500 kr är förstås extremt, men jag har sålt secondhand i över två decennier och har flera gånger fått tio gånger mer betalt än jag hade trott. Och ännu fler gånger satt ut saker jag tänkt att det här är det väl ändå ingen som vill ha, bara för att upptäcka att det var det, som t ex ett gäng halvfulla parfymflaskor som tillsammans gick för flera tusen.

Så går det såklart åt andra hållet ibland, att något man tror har ett hyfsat värde visar sig vara helt värdelöst, men då har jag åtminstone provat och slipper riskera att slänga ett VHS-band värt fyrtiotusen (som absolut skulle kunna hända mig med).

Ett tips till dig som inte vill eller orkar lägga ner tiden (fast testa gärna, så kanske du som jag upptäcker att det går rätt fort): hyr in dina barn, eller andras barn. Att funktionstesta objekten, skriva annonser, ta mobilbilder, packa och skicka iväg paket är enkelt, och längs vägen får de träna på matematik, svenska, kommunikation, logistik och ordning.

Jag har dessutom upptäckt att jag lärt mig massor om saker jag inte kunde något om, när jag läst på för att skriva en så bra annons som möjligt. Genom att göra det har jag t ex kunnat räkna ut silvervärdet i gamla mynt, skrivit något om motivet i ett konstverk eller genom att tyda en krumelur på botten av en skål kunnat skriva ”Karott i Hertha Bengtsons serie Koka Blå, designad 1954” istället för den sämre säljande beskrivningen ”Skål säljes”.

Om du inte prövat secondhandförsäljning, berätta gärna varför i kommentarsfältet. Men låt oss slippa höra att det är helt omöjligt att klämma in i ditt fullspäckade schema eller att det inte lönar sig för det är helt enkelt inte sant.

Ute och cyklar om cyklar

Jag har fällt en del hårda ord om cyklister, men idag blir det försvar istället. Jag ramlade nämligen över en Flashbacktråd med rubriken ”Ni som cyklar till jobbet i snöstorm – Varför?”.

Tacka vet jag bil! Det gäller bara att hitta den.

Jag cyklar nästan inte ens på sommaren och har ingen arbetsplats att cykla till, men jag kan komma på en rad skäl att cykla. Det är till att börja med ett billigt sätt att förflytta sig. Hur som helst blev jag nyfiken. Det borde jag inte ha blivit för nu har jag läst trådens samtliga inlägg, knappt fyrahundra stycken, och det har nästan fått mig att tappa tron på mänskligheten. Vi börjar från början:

”Som trådrubriken lyder. Varför cyklar ni i snöstorm till jobbet? Är det för att ni vill kunna inbilla er att ni räddar jorden även i ur och skur?”

För inte kan det väl bero på att det sparar pengar eller att man vill ha motionen? Trådskaparen igen, efter ett par mothugg:

”Nu cyklar jag inte utan jag har pengar så jag kan köra en fet bil istället. Cykla gör enbart sossar som inte har råd med lyx i livet.”

Så varför frågade han då, när han redan bestämt sig för att enda anledningen att cykla till jobbet är för att man inte har råd med bil? Av samma skäl är man såklart socialdemokrat. För det finns ju inga rika sossar.

Jag kände mig åtminstone inte personligt utpekad. Förrän i trådens andra inlägg där även jag fick en släng av sleven:

”Har jag med undrat över. Självplågeri.

Offtop. Även dom som är ute och joggar i ur och skur och nästan -20 ute.”

Så enligt den här skribenten, som själv är för lat för att ens skriva ut ”off topic” får man nu inte springa heller. Typiskt! Och som om jag inte blivit tillräckligt kränkt kom detta:

”Riktigt äckligt att se vuxna män i tights. Men det är väl en 'boost' för dessa snåla människor att 'titta på mig' ungefär när de framför sin snåljåps-transport till sitt misära jobb.”

Kostym och kubb – mer diskret?

Jag springer i löpartights för att plagget reglerar värme och för att tights varken skaver, fastnar eller låter. Jag kan garantera att det inte ger en ”titta på mig”-boost. Många av cykelhatarna spann istället vidare på trådstartarens tanke om att rädda jorden:

”Publik självspäkelse i den sekulära världsreligionen klimatets namn.”

Lustigt nog var det ingen av cyklisterna i tråden som tog upp den stafettpinnen. Tvärtom var flera tydliga med att det inte hade med miljö att göra. Istället sa de att de ville motionera, slippa trängas på bussen, spara pengar eller till och med tid. Det där med pengar och kollektivtrafik missförstods givetvis direkt:

”Hänger er hälsa på så skör tråd att ni EN utav alla era i övrigt hälsosamma dagar inte kan färdas mer bekvämt? Har ni SÅ dålig ekonomi att ni ej har råd med EN biljett kommunaltrafik 36 kronor?”

Bekväm kollektivtrafik

Och sparar man ens pengar?

”Känns ju som att det nästan uteslutande är medelklass med snabb cykel, vinterdäck, Haglöfsrygga och fancy skidglasögon som cyklar i dåligt vinterväder.”

För om man prioriterar att köpa en ryggsäck av ett dyrt märke slösar man hejdlöst i alla lägen.

”Folk som cyklar är snåla tattare som inte har råd, tid eller disciplin att åka bil och träna innan/efter jobbet. Nä det ska tränas på väg och från jobbet så de luktar apa bland sina medarbetare. Allt för miljön, egot och plånboken.”

Cykel på köpet!

Är det ofräschare att duscha på jobbet fem minuter innan arbetsdagen än att göra det hemma? Och lustigt ändå, å ena sidan fastslås att cykelpendlarna är präktiga as som cyklar på vintern trots att det går mycket snabbare med bil, men här hävdas att det är bristande disciplin som gör att man väljer att träna på väg till och från jobbet istället för att ta bilen och sedan åka till gymmet. Ja, på gymmet finns ju spinningcyklar. Apropå det var det en lång diskussion om huruvida det är ”naturligt” att cykla på vintern.

”Åka bil, buss, tåg är väl mer naturligt när det är snöstorm eller vad tycker du? Varför åker du inte häst och släde till jobbet om det nu är så??”

Snackar vi naturlighet tycker jag nog ändå att cykeln vinner över bilen. Häst och släde år 2026 känns däremot inte väldigt naturligt för mig, men jag är kanske fördomsfull. Låt oss strössla med lite skadeglädje också:

”Såg en idiot i morse som kom slirandes på cykel på trottoaren i 20 cm snö. Till slut ramlade han och såg ut att slå sig ganska ordentligt. Jag skrattade högt inifrån värmen i bilen där jag satt. Det gjorde min morgon.”

Låter ju som en skön kille man vill hänga med... Eller inte. Men han (eller hon, jag måste jobba med mina fördomar) var absolut inte värst. En skribent lekte med tanke på att köra över cyklister i rusningstrafiken. Inte för att de var i vägen utan bara för att de var cyklister.

Jag måste erkänna att jag blir mörkrädd över hur folk resonerar. Cyklar man så gör man det för att man hatar biltrafik, åtminstone om man cyklar på vintern, eller för att man är fattig eller för att spara pengar? Ska vi börja skjuta av fattiga så att de inte blir för många? Och spara pengar är fel för att...? Åtminstone kan väl inte både fattigdom och sparande vara fel? För då måste man födas rik för att inte förskjutas av Flashback-pöbeln.

Jag cyklar själv ungefär fem dagar om året, uteslutande i samband med blåbärsplockning faktiskt, men i flera år promenerade jag till jobbet och när jag får möjlighet använder jag mig gärna av transportlöpning. Bägge har precis som cykling fördelen av att de minimerar osäkerhetsfaktorn. Bilköer och förseningar i kollektivtrafiken kan ändra restiden dramatiskt. Till och med att sopa av bilen och skrapa rutorna innebär ett osäkerhetsmoment. Att gå eller springa går däremot nästan exakt lika fort varje gång.

Jag har aldrig cykelpendlat, men som de flesta har jag haft kollegor som gjort det. En del året runt, med dubbdäck när så krävts. Att regelbundet gå/cykla/springa är nyttigt, det ger kondition, det är avstressande och det ger inte minst ekonomiska jobbresor. Och som bonus kan man tydligen reta upp självgoda idioter på Flashback. Bara en sån sak!

En ära att jobba gratis?

Nu är OS snart över och det har väl gått ungefär som väntat – Norge bäst och Sverige... inte. Jag hackade på Calle Halfvarsson redan när OS började, så nu tänkte jag avsluta olympiaden med att försvara en svensk OS-deltagare för balansens skull. Nej, inte därför, men vi tar det från början. Jag läste en intervju med skidskytten Elvira Öberg:

”Jag åker mer eller mindre till OS som ett affischnamn ändå finns det risk att jag går back på det. Jag kommer inte att tjäna en enda krona om jag inte har väldigt bra avtal med mina sponsorer. Och där är det bara medaljer som räknas.”

Att utövarna tjänar mindre under OS än andra tävlingar hade jag nog på känn, men jag förvånades över att de eventuellt går back på OS om de inte tar medalj (vilket hon ju gjort och möjligen har hon också frikostiga sponsorer). Den verkliga förvåningen kom dock när jag läste andras reaktioner på artikeln:

”Tyst! Ingen tvingade dig. Tips till coachen. Ta inte ut henne till någonting framöver!”

”Sånt här gör mig skitförbannad, nu sjönk hon i mina ögon. Det är frivilligt att åka på OS.”

”Är det pengar som är motivationen har man inte i ett landslag att göra, skicka hem henne direkt.”

”Hur vore det sluta gnälla. Ni är ju miljonärer redan. Många skulle nog se detta som ert jobb.”

Visst, Elvira Öberg är 26 år och har blivit mångmiljonär på den sport som hon kunnat utöva mycket tack vare skattefinansierade anläggningar, tränare och skidskyttegymnasium. Det är inte synd om henne.

Samtidigt är skidskyttet hennes jobb, som den sista kommentatorn påpekar, och jobb brukar man få betalt för. Elvira brinner säkert för skidskyttet och hade tränat även om hon inte kunnat leva på sporten, men det är magstarkt att tv-tittare som själva inte skulle jobba gratis en enda dag förväntar sig att professionella idrottare först ska lägga ner kanske tusen träningstimmar per år och rata allt socialt liv för 2-3 träningsläger inför ett mästerskap som de sedan ska delta i utan att få betalt, och allt detta för att det är ”en ära” att tävla för sitt land.

Är det andra yrkesgrupper som också förväntas jobba gratis för den goda sakens skull? Militärer t ex? Är det en ära att försvara målgården måste det väl vara minst lika ärofullt att försvara Gotland? Kanske läkare också, man kan väl inte sätta en prislapp på människoliv? Och poliser.

”Vill du ha betalt också?!”

Jag har själv jobbat med några av mina hobbies. En del kunde inte förstå varför jag ville ha så mycket betalt för att stå på scen och skämta. Ståuppkomik var ju roligt, inte som att det var ett riktigt jobb. Jag gjorde en del gratisgig eller näst intill gratis för att artistbokare och krögare garanterade att det var ett ”fantastiskt skyltfönster” med viktig publik att synas för. Ibland var det kanske det, ibland kände jag mig nog lika utnyttjad som Elvira Öberg, som för övrigt säkert inte tjänade en krona under sitt första decennium som skidskytt.

Att hon nu som vuxen vill ha betalt för att utföra sitt jobb ser jag som helt naturligt. Då är jag mer missunnsam mot IOK-politruken Gunilla Lindberg som har 23 miljoner i sitt bolag och som för övrigt inte ser ut att varken ha tränat eller tävlat en dag i sitt liv. Varför är inte hennes OS-medverkan ”en ära” som borde utföras gratis?

Framtidens entreprenör

Jag har sett framtiden! På en marknad där jag sålde honung var det en kille som var där med sin dotter. Jag hade, till skillnad från dem, plats utomhus, men eftersom han var rökare stod vi och pratade med jämna mellanrum när han gick ut för att ”ta en nypa frisk luft”.

Egentligen var han med mest som chaufför. Det hela hade börjat med att dottern ville ha en mobiltelefon för 3500 kr. ”Den får du spara ihop av egna pengar”, sa han. ”Hur gjorde du när du behövde pengar som barn, pappa?”, frågade dottern och han berättade att han sålt saker i närområdet. Sagt och gjort, hon lånade en femtiolapp av pappa och köpte lefser, ett ganska smaklöst mjukt tunnbröd som man smörar och strör på socker och kanel och serverar som fikabröd. Det sålde och efter bara några veckor kunde hon köpa sin telefon.

Men nu hade hon hittat hobbyn att tjäna pengar, så hon samlade ihop pengar till en glassmaskin och började sälja glass. Sedan hade hon börjat tillverka doftljus och tvålar som hon sålde i en egen butik med sporadisk bemanning, men också på marknader. Förra året blev det 24 marknader med en omsättning på hundratusen. Och nu kommer det – tjejen är nio år!

”Jaha, en tant!”

Jag har sett andra barn sälja på marknader, hemgjorda grejer eller sina egna gamla leksaker och spel. Jag applåderar föräldrarnas pedagogiska upplägg, men efter någon timme brukar det vara föräldrarna som får sälja för då har barnen ledsnat, och flera timmar innan marknaden är slut har familjen packat ihop och åkt hem. Detta var något helt annat.

Nästa dag gick jag in innan marknaden började för att kolla på hennes marknadsbord, och som hon sålde! Hon berättade hur hon tillverkade sina produkter, bakgrunden till olika färger och dofter. Till slut var det nästan så att jag, dokumenterad snåljåp och helt ointresserad av grejerna, stod med ett doftljus i handen. Kort sagt, den tjejen kommer att nå långt. Om inte...

Ett smolk i bägaren var att Skatteetaten börjat intressera sig för hennes inkomster. Eller rättare sagt för pappans inkomster, eftersom det var hans konto pengarna kom in på. För 2024 ville skattmasen ha sjuttontusen av honom. ”Det är ju inte mina pengar” tyckte de var ett dåligt argument. Så nu funderar familjen på att starta ett aktiebolag för dottern. Hon är för ung för att vara en del av det, men tydligen inte för att betala skatt.

Jag fattar att myndigheterna vill ha skatt på vinster och inkomster och om barn skulle undantas kunde varenda förälder knäcka extra skattefritt genom att använda sina barn som privatekonomiska sköldar. Ingen som inte träffat den här tjejen skulle tro att en nioåring kan ha den drivkraften, men om man från tidig ålder ska behöva redovisa moms och starta aktiebolag för att följa alla regler kanske morgondagens Kamprad blir gangerrappare istället.

”Ey yo!”

Jag skulle önska att det fanns en medelväg, ett sätt att skatta och göra rätt för sig även som ung företagare utan att för den saks skull drunkna i administration, bokföring och byråkrati. Bara lös det, för behovet av nya företag och affärsidéer kommer knappast att minska i framtiden. Det brukar sägas att barn och unga är framtiden. Har vi råd att jävlas med dem?

När Liberalerna åker ut

Jag har ofta haft fel när jag försökt tippa svenska val. I höst är jag t ex säker på att regeringsmakten övertas av socialdemokraterna med stödpartier, men pga min historiskt dåliga träffsäkerhet rekommenderar jag ingen att satsa pengar på det. Ännu mer förvånad blir jag om Liberalerna klarar fyraprocentsspärren till riksdagen nu när de verkar ligga stabilt under två procent utan rimliga stödröster i sikte.

Varför de gått från att ha en fjärdedel av rösterna till under lättölsnivå är jag inte så intresserad av. Dåliga företrädare? Att de inte kommit ut med sin politik? Att de har kommit ut med sin politik, men ingen gillar den? Mig kvittar det, det viktiga är att de åker ur.

Men vad händer då? Den frågan ställde sig en reporter på S-anstrukna Dagens Arena. Särskilt intressant tycker jag att tankarna från Birger Schlaug är. Han gjorde nämligen den resan 1991 när hans miljöparti åkte ur. En väsentlig skillnad mellan MP- och L-utträdet är att när MP trillade ur var det fortfarande ett ungt parti som bara suttit i riksdagen i en mandatperiod.

”Efter valet när partiet åkt ut fick man skära ner kanslier och stämningen var enligt Birger Schlaug dyster, hård och nästan fientlig. Men han framhåller att det var många i partiet som var vana att jobba ideellt. De visste vad som gått snett och bara dagar efter valet fick partiet ihop en grupp som skissade på en återkomst man trodde på.”

Liberalerna har suttit i riksdagen i 90 år, längre tid än någon av deras företrädare har levt. De är i allra högsta grad en del av etablissemanget. MP kämpade på i tre år och kom tillbaka. Det tror jag inte L gör, helt enkelt för att folkpartister inte är vana vid motgångar av den här storleken. Dessutom tror jag att fler idag än på 90-talet ser politiken som en möjlig karriär. Riksdagsman är ett attraktivt jobb för den som skulle ha svårt att få ett lika välbetalt och samtidigt fritt jobb i näringslivet, men du kan också bli EU-parlamentariker, sakkunnig, utredare, kanslisekreterare, handläggare, kommunikatör ...

Förbundsstyrelseledamot, nämndordförande, lobbyist, partisekreterare och till sist partiledare.

Det finns också beröringspunkter med världen utanför politiken. Jag tror t ex att en entreprenör som kämpat sig upp från noll, blivit rik och framgångsrik för att sedan tappa allt genom en felsatsning har mycket större chans att komma tillbaka än en person som vuxit upp i rikedom för att sedan bli fattig för första gången. Det är en styrka att minnas sin egen forntid och att ta del av och förstå andras verklighet.

Jag vet inget om Liberalernas strategi. Kanske har de en plan för hur de ska komma tillbaka till makten även om det just nu verkar som att de inte ens planerar för en framtid utanför riksdagen. Det är nog klokt att aldrig helt räkna ut politiker, politik är ett strategispel och politiker är som ogräs.

Semlor för idioter

Fettisdagen. Jag kommer till den, men först en betraktelse över en samtid jag inte begriper.

Jag minns när internetbankerna kom i slutet av 90-talet. Plötsligt skulle man knacka in räkningarna själv, med långa OCR-nummer, istället för att lägga ihop avierna med en gireringsblankett man la på brevlådan. Inte nog med att man fick göra bankens jobb – man fick betala för det också! Jag minns inte månadsavgiften för internetbanken, men helt gratis var det inte. Jag stretade emot länge eftersom jag tyckte att upplägget var dumt.

Nu känner jag likadant inför matbutikernas självscanning, men likväl är affärerna fulla av kunder som gör kassörskans jobb utan att få en krona för det. Eller slår in matbeställningen på en pekskärm vid restaurangens entré. Jag börjar tro att det är det som menas med digitalisering, att kunderna får göra jobbet åt personalen.

Men det slutar inte där. Jag fick ett mejltips av Alexander som går ut på att istället för att köpa semlor kan vi konsumera ett semmelkit bestående av två semmelbullar, spraygrädde, en klick mandelmassa och en nypa florsocker. Detta till det facila priset av 164 kr, alltså 82 kr per semla!

När man tror att man sett allt har dårskapen alltid en växel till. Jag gör egna semlor för ett par kronor. Jag fattar den som inte vill kladda ner sig utan bara sätta sig ner på ett kafé och få semlorna serverade, men ska jag betala minst lika mycket som konditorisemlorna kostar och ändå göra jobbet själv ser jag verkligen inte uppsidan. Världen är galen!

Spara miljoner av miljarder

Sveriges Television har fått i uppdrag att spara 355 miljoner. Det kan låta mycket, men här pratar vi om ett företag med ett svindlande anslag på över 5,5 miljarder om året. Det är stora siffror även i en internationell jämförelse trots att Sverige är ett litet land med en tv-publik långt under CNN, BBC, CNBC, Fox News osv. Jag följer flera Youtubekanaler med betydligt fler tittare än SVT trots att de produceras av en eller två personer utrustade med en kamera eller kanske bara en mobiltelefon.

När Joakim Lamotte jobbade för public service fick han i uppgift att göra ett tre minuter långt radioreportage och frågade hur lång tid han hade på sig för att färdigställa inslaget. Han tänkte någon gång samma dag, men häpnade när svaret löd ”Tre veckor”. Nu var det radio, men jag undrar om det är annorlunda på SVT. Det känns som en skyddad verkstad för svagpresterande.

För att återigen jämföra med Youtube finns det ”mediehus” mindre än en enda av SVT:s redaktioner som producerar hundra gånger mer innehåll per person än Sveriges statliga television. Jag kollade tv-tablån en OS-fri dag på måfå, måndag 2 februari. Då sände de bägge kanalerna cirka 16 timmar tillsammans utöver repriser. Företaget har 2100 tillsvidareanställda och utöver det troligen ett tusental projektanställda, frilansare, konsulter osv. 16 timmar!

Jag vet inte om SVT borde läggas ner eller om det räcker med att bara göra om det från grunden, men alla argument för en eller flera statliga tv-kanaler tycker jag har fallit för länge sedan. SVT behövs inte av rättviseskäl eller säkerhetsskäl och definitivt inte av informations- eller demokratiskäl. Problemet är inte att de blir av med 355 miljoner utan att de har femtusen tvåhundra miljoner kvar.

Nattjästa frallor

Dags för ett matbröd igen! Detta har jag valt av två skäl:

1. Det kräver ingen knådning eller maskinell bearbetning.
2. Jäsningen sker i en enda omgång på tio timmar, så att degen kan göras klar på kvällen för att få nygräddat bröd på morgonen.

Detta behövs:

vatten, 7 dl
jäst, 10 gram
socker, 2 msk
salt, 1,5 tsk
havregryn, 3 dl
vetemjöl, 12 dl

Värm vattnet till max 37 grader och rör ut jäst, socker och salt i det. Tillsätt havregrynen och mixa med en sked eller slickepott.

Tillsätt vetemjölet, några deciliter i taget, och blanda med samma sked/slickepott så att inte degen klumpar sig. När du är klar har du en kletig smörja som är ett mellanting mellan deg och smet.

Täck bunken med plastfolie och ställ den rumstempererat i 30-60 minuter.

Dag 1 klar. Nu ställer du bunken i kylen över natten. Eller i mitt fall i köket, eftersom det oftast håller kylskåpstemperatur nu på vintern.

På morgonen sätter du ugnen på 230 grader. Därefter mjölar du ett bakbord och gräver fram och formar tolv bullar, en i taget, med hjälp av två skedar. Notera att jag varken knådat eller rört brödet med händerna, positivt för oss som inte nödvändigt gillar att kladda ner oss.

Fördela bullarna på två ugnsplåtar som du ställer in i ugnen när den är uppe i värme. Jag har varmluftsugn, men upplever ändå att gräddningen blir jämnare om jag byter plats på plåtarna ungefär halvvägs. Totalt tar gräddningen c:a tjugo minuter, så jag kör sidbyte efter tio.

Den som önskar kan pensla bröden innan gräddning och strö över sesamfrön eller något annat pynt. Det händer att jag gör det, men egentligen tycker jag att det skräpar ner mer än det smakar.

”Ingen kan lyckas!”

Ett inlägg på Twitter (eller X om ni envisas) fångade mitt intresse:

Normalt brukar jag länka till inlägg, men med tanke på hur stöddigt han besvarade frågor och kommentarer jag upplevde som artiga och relevanta vill jag inte ge honom reklam i onödan. Människor som uppenbart inte vill diskutera på ett civiliserat sätt har jag inga problem med att tala om istället för med.

Det anade jag redan på formuleringarna, så själv försökte jag inte ens. ”Ingen” har lyckats, verkligen ingen? Eller kanske någon för två meningar senare är det ”sällan”. Som ni kanske anar fick skribenten svar från människor som själva gjort det han sa inte går, blivit miljonärer på arbetarlöner.

Andra visade pedagogiskt hur litet månadssparande som faktiskt krävs för att spara ihop en miljon, men då var det också fel eftersom de räknade med en viss ränta på sparandet. Det var tydligen fusk, men jag ser det inte som givet att alla undersköterskor, fabriksarbetare etc ska ha sitt sparande i madrassen.

Och det var ingen galen avkastning i räkneexemplen, några procent bara. Men även utan dem – börja jobba som ”arbetare” vid 20, spara 3000 kr/månad i en räntefri skrivbordslåda och du är miljonär vid 48. Om man nu ser ett egenvärde i att undvika passiva inkomster, men jag har hittills inte träffat någon som gör det, åtminstone inte för egen del.

Sedan betyder ju inte miljonär vad det en gång gjorde. Inte ens med mina utgifter blir man ekonomiskt fri med ett sparande på en miljon kronor, så kanske menade trådskaparen inte miljonär så bokstavligt. Fast det är lätt att tro när någon uttrycker sig så kategoriskt. Det gjorde förresten fler i samma diskussion:

Man behöver alltså minst fem miljoner för att köpa en ”minimalt skaplig kåk”, oavsett storlek och standard och var i världen den ligger. Sedan behövs tydligen trehundratusen om året för det tristaste och fattigaste liv som tänkas kan (jag antecknar, det här var siffror jag inte hade en aning om). Boende plus tio miljoner behövs, och hör sen! Fast tydligen räcker inte heller det för att bli rik, bara semi-oberoende.

Jag tänker att bägge dessa herrar antagligen lever ofantligt fattiga liv. Inte på pengar, det har jag ingen aning om, även om jag antar att de inte sparat några större summor och istället för att lägga energin på det engagerar sig i att förklara för sig själva och andra varför de inte har gjort det. Nej, jag talar om intellektuell fattigdom. Den första har bestämt sig för att ”vanligt folk” omöjligen kan bli rika och den andra för att ingen kan leva drägligt (om än trist) utan månadslön om de inte först dragit ihop femton miljoner. Jaja, de är rika på fördomar i alla fall.

Dra åt helvete!

När man pratar om dra-åt-helvete-pengar brukar man mena att med pengar på kontot har man råd att be folk dra åt helvete, men det slog mig att man även kan tänka åt andra hållet. Genom att be dyra och dåliga företag dra åt helvete får man möjlighet att fylla kontot. Det har jag hållit på med den senaste tiden.

SEB införde ju en dyr straffavgift för utlandskunder så att jag var tvungen att hitta en ny bank i Sverige. Det har jag gjort nu, men på begäran återkommer jag med ett helt inlägg om det när allt är igång, om en månad eller två gissningsvis.

I höstas berättade jag att jag bestämt mig för att stänga av fiberbredbandet till huset och gå tillbaka till mobilt bredband. Prishöjningen som knuffade mig till beslutet sker i april och nu har jag sagt upp det, för att ha tidsmarginal så att det inte finns någon risk att jag får betala det högre priset.

Då behöver jag ett mobilabonnemang med fritt internet och det hade blivit för dyrt med den operatör jag har nu, så jag bytte till ett lågprisbolag. Jag hade ett lågprisbolag för bara några månader sedan, men det la ner varpå jag flyttades över till moderbolaget, men med samma pris. Det funkade bra så länge jag inte behövde ändra det, men nu sprack det alltså så från mars är det nya kvastar som sopar.

Försäkringsbolag är ett ständigt irritationsmoment för de allra flesta. Först vill de ha betalt, sedan vill de ha mer betalt, men när du behöver dem gäller ingenting eftersom de hade 539 undantag i en finstilt bilaga.

När jag köpte hus 2021 tog jag en inflyttningsförsäkring genom mäklaren på 10000 kr för första året. Nästa år kollade jag vad det skulle kosta att behålla bolaget efter introduktionserbjudandet, men det var så dyrt att jag inte ens förhandlade. Istället bytte jag till ett bolag som tog 11000 kr. År två höjde de till 13000 kr och året därpå till 16000 kr. Stopp nu, sa jag och frågade vad de kunde göra på priset. Ingenting sa de, varpå jag istället tog bort lösöret från försäkringen (jag äger ju ändå bara billig gammal skit) och kom tillbaka till 13000 kr.

Men nästa år blir det väl 16000 kr utan lösöre och vad ska jag ta bort då? Dags att shoppa försäkring. Till slut hittade jag ett bolag som kunde gå ner till knappt 5000 kr när jag höjde självrisken och drog ner försäkringsbeloppet rejält för bostadshuset. Brinner det ner till grunden vill jag ändå inte bygga upp det lika stort, det som är viktigt för mig att försäkra är ladan.

Så jag tog ett möte med det gamla försäkringsbolaget för att höra vad de kunde kontra med nu när jag hade ett konkret erbjudande från konkurrenten. Inte mycket. De kunde visserligen också höja självrisken och sänka försäkringsbeloppet. En jättetrevlig försäkringsagent vred på siffrorna, men hur hon än ändrade blev det nästan samma pris. I deras ursprungliga beräkning skulle bostadshuset kosta 6,8 Mkr att bygga upp, och eftersom jag köpt tomten, huset, ladan och ytterligare tre byggnader för 3,5 Mkr hade jag hellre tagit pengarna, köpt en ny bostad och fått pengar över.

Så det blev tack och hej där med. Ny bank, ny telefonoperatör, nytt försäkringsbolag och inget bredband blev resultatet av denna veckas ändringar. Får se vad jag hittar på nästa vecka. Ny fru kanske? Nej, jag har ju ingen gammal att byta in.

Undvik barn

Jag hade en diskussion med min kusin för minst tio år sedan. Ämnet var uthyrning av lokaler och jag minns särskilt hur han varnade för hyresgäster med barn. ”Dem blir du aldrig av med!” Redan då hade Sverige en nollvision för barnvräkningar.

Det låter naturligtvis bra att barn inte ska vräkas. Det är ju inte deras fel att föräldrarna handlat för pengar de inte har (som alltid är fallet när människor går i personlig konkurs eller drabbas av en ekonomisk kris de inte kan ta sig ur). Men kan man inte vinna en ekonomisk dispyt med en barnfamilj betyder det i förlängningen att ingen vågar göra affärer med föräldrar.

Samma sak när det höjs röster för att gamlingar inte ska behöva stå för sina handlingar. T ex när Ebba Busch köpte ett hus av Esbjörn, 81, som sedan ångrade sig när hans yngre familjemedlem ansåg att han sålt för billigt. Kontraktet var skrivet och gubben inte dement. Hade han sluppit genomföra försäljningen hade det försvårat för alla äldre att göra affärer.

Det finns alltid en baksida av ”positiv diskriminering”. Jag drabbas inte förrän möjligen ifall jag vill sälja mitt hus om tre decennier. Jag har inga vräkningsbara barn på bostadsmarknaden och på arbetsmarknaden kommer jag inte vara hemma med vård av barn eller längre föräldraledighet.

Kan finnas anledningar till det.

Jag ser såklart inget självändamål i att någon vräks, barnfamilj eller ej, men på sikt tror jag att vi gör alla en otjänst genom att särbehandla och se genom fingrarna, och värst drabbas – som vanligt – alla de som kämpar och gör rätt för sig.

”Helt plötsligt är det slut på pengar”

Jag fick ett tips i kommentarsfältet att skriva om längdåkaren Calle Halfvarsson. Det var en artikel i samband med en dokumentär jag inte sett och inte har för avsikt att se, men det omskrivna citatet från dokumentären är detta:

”Det blir en stress när man försöker göra något man inte är kapabel till att göra. När man går och lägger sig så ligger det där och nöter. Jag kan helt plötsligt få panik och tänka: 'Kommer jag inte till OS, då kanske jag inte får en sponsor.'

Helt plötsligt är det slut på pengar. Då kommer det bli panik, då måste jag skaffa ett jobb. Den sitsen har jag inte varit i tidigare.”

Den vanligaste åsikten jag sett om detta lyder ungefär: ”Nästan alla andra har det redan så. Att du inte varit i den sitsen innan du blev 36 år gör det inte ett dugg synd om dig.”

Den som hört mig lägga ut texten om Halfvarsson vet att jag tycker att det är en gnällig typ som alltid har något att skylla sina tillkortakommanden på, och det är aldrig han själv. Han har förlorarskalle, motsatsen till vinnarskalle. Jag fattar att norska längdåkare firade när han blev uttagen till OS, Halfvarsson har alltid varit sämst när det gäller, men 2026 måste han vara en drömmotståndare.

Men jag blir faktiskt inte provocerad av bortskämdheten. Vi lever alla i vår egen verklighet och i Halfvarssons har annat jobb än att åka skidor aldrig varit aktuellt, inte ens efter att han blev dålig på det. Att han tycker att det är normalt att finansiera sitt liv med sponsorer är inte konstigare än att Marie Antoinette tyckte att folket väl kunde äta tårta om brödet var slut.

Eller varför inte baka?

Jag har en kompis som startade eget ungefär samtidigt som jag, runt sekelskiftet, och jag minns när han sa att om det inte skulle funka ”då får jag väl ta ett vanligt chefsjobb”. Det hade kompiskretsen lite roligt åt för det gick inte ihop med vår verklighet (inte hans heller skulle det visa sig, ett par år senare la han ner företagandet och har inte haft några chefsjobb sedan dess). En av mina gamla komikerkollegor var skitsur över en filminspelning där han bara fick tiotusen per dag och själv glömmer jag ständigt bort att inte alla har en aktieportfölj att nalla av vid behov.

Människor är nog inte mer komplexa än att vi utgår från oss själva och tänker att de flesta nog har det ungefär som vi. Lyckligtvis slipper de flesta av oss lägga ut texten i en dokumentär och därmed blotta vår okunnighet.

Jag tänker ändå sticka ut hakan och gissa att Calle Halfvarsson inte kommer att vara i närheten av medaljer i olympiaden. Jag tror att han åker hem i förväg om han ens blir uttagen till något lopp och jag tror att han kommer att uppleva det som djupt orättvist. Och börjar han inte fundera över framtida karriär efter det kanske han borde sikta in sig på ”tokpension".

Honungskaka

Några har frågat varför jag inte använder mer honung när jag bakar. Eftersom jag funderar på alternativa produkter när jag säljer honung på marknader tänkte jag slå ihop en honungskaka och se om inte det kan vara något. Jag har sett sådana säljas till groteska priser, så varför inte?

Till denna behövs:

ägg, 3 st
strösocker, 2 dl
vetemjöl, 4 dl
bakpulver, 1 tsk
ingefära, 0,25 tsk
nejlika, 0,25 tsk
honung, 2 dl

Jag börjar med att vispa ihop sockret och äggen, tills det blir en ganska tjock smet. Därefter häller jag i alla torra ingredienser, mjölet, bakpulvret och kryddorna.

Ungefär i samma veva slår jag igång ugnen på 180 grader och smörjer en brödform. Därefter värmer jag upp två deciliter honung som jag häller ner i smeten när det svalnat lite. Honungen behöver inte vara helt rinnande, men den måste vara tillräckligt lös för att blanda sig med resten.

När allt är färdigblandat häller jag ner smeten i brödformen.

Den ställer jag längst ner i ugnen där den får stå i ungefär 45 minuter, men här gäller det att hålla koll så att kakan inte blir bränd. Efter en halvtimme kan det vara läge att lägga lite aluminiumfolie på toppen. Kör ner en provsticka för att se när kakan är genomstekt.

Klar! 700 gram honungskaka som räcker till c:a tjugo bitar.

Om det går att göra en kommersiell produkt av detta får jag förhoppningsvis svar på i helgen för nu ska jag ställa mig i köket och slå ihop ett gäng sådana här för att sälja på helgens marknad där min huvudprodukt ändå, precis som vanligt, är honung.