”Ingen kan lyckas!”

Ett inlägg på Twitter (eller X om ni envisas) fångade mitt intresse:

Normalt brukar jag länka till inlägg, men med tanke på hur stöddigt han besvarade frågor och kommentarer jag upplevde som artiga och relevanta vill jag inte ge honom reklam i onödan. Människor som uppenbart inte vill diskutera på ett civiliserat sätt har jag inga problem med att tala om istället för med.

Det anade jag redan på formuleringarna, så själv försökte jag inte ens. ”Ingen” har lyckats, verkligen ingen? Eller kanske någon för två meningar senare är det ”sällan”. Som ni kanske anar fick skribenten svar från människor som själva gjort det han sa inte går, blivit miljonärer på arbetarlöner.

Andra visade pedagogiskt hur litet månadssparande som faktiskt krävs för att spara ihop en miljon, men då var det också fel eftersom de räknade med en viss ränta på sparandet. Det var tydligen fusk, men jag ser det inte som givet att alla undersköterskor, fabriksarbetare etc ska ha sitt sparande i madrassen.

Och det var ingen galen avkastning i räkneexemplen, några procent bara. Men även utan dem – börja jobba som ”arbetare” vid 20, spara 3000 kr/månad i en räntefri skrivbordslåda och du är miljonär vid 48. Om man nu ser ett egenvärde i att undvika passiva inkomster, men jag har hittills inte träffat någon som gör det, åtminstone inte för egen del.

Sedan betyder ju inte miljonär vad det en gång gjorde. Inte ens med mina utgifter blir man ekonomiskt fri med ett sparande på en miljon kronor, så kanske menade trådskaparen inte miljonär så bokstavligt. Fast det är lätt att tro när någon uttrycker sig så kategoriskt. Det gjorde förresten fler i samma diskussion:

Man behöver alltså minst fem miljoner för att köpa en ”minimalt skaplig kåk”, oavsett storlek och standard och var i världen den ligger. Sedan behövs tydligen trehundratusen om året för det tristaste och fattigaste liv som tänkas kan (jag antecknar, det här var siffror jag inte hade en aning om). Boende plus tio miljoner behövs, och hör sen! Fast tydligen räcker inte heller det för att bli rik, bara semi-oberoende.

Jag tänker att bägge dessa herrar antagligen lever ofantligt fattiga liv. Inte på pengar, det har jag ingen aning om, även om jag antar att de inte sparat några större summor och istället för att lägga energin på det engagerar sig i att förklara för sig själva och andra varför de inte har gjort det. Nej, jag talar om intellektuell fattigdom. Den första har bestämt sig för att ”vanligt folk” omöjligen kan bli rika och den andra för att ingen kan leva drägligt (om än trist) utan månadslön om de inte först dragit ihop femton miljoner. Jaja, de är rika på fördomar i alla fall.