Intressesmurfarna hoppar av glädje

Jag vet väldigt lite om Bianca Ingrosso. Jag hade inte trott att vi skulle ha mycket gemensamt och den känslan styrktes när jag läste om henne i Expressen. Det hela är egentligen ett referat från ett Youtube-inslag. Den som har lust att lägga en timme och en kvart på att se det är välkommen. Jag gör det inte.

Och jag vet såklart inte vad som är på riktigt och vad som handlar om att bygga image, men att hon är medveten om vad hon säger och vilka signaler det sänder ut är jag övertygad om. Så låt oss analysera några av citaten.

”Jag har sagt till dem: Jag vill inte veta vad jag tar ut i lön eller vad jag tjänar. Jag vill inte veta vad jag spenderar, utan ni säger till när jag måste chilla ner och de har aldrig sagt till mig. Så jag kör på.”

”Om någon skulle säga till mig: 'Nu räcker det, du får inte shoppa mer på tio dagar'. Då hade jag bytt ekonom.”

Så det hon egentligen säger är att de som sköter hennes ekonomi ska säga till om hon behöver dra ner på utgifterna, men gör de det får de sparken. Fast hon vill inte veta hur mycket pengar hon tjänar, hur mycket hon gör av med eller hur mycket hon kan göra av med. Så vad vill hon veta, hur många hundar man kan få ner i en överprisad väska från Ralph Lauren?

”Då avslöjar också Ingrosso den dyraste detaljen i hemmet: Bordet i matsalen.

    – Jag har ätit här en gång, det är lite för stort, säger hon i youtube-serien.

Hon vågar inte ens säga vad bordet kostar för att det är för dyrt. 

    – Tänk dig allting du tänker men gångra det med tio typ, säger Ingrosso.”

Alltså har hon köpt ett bord som är så dyrt att hon inte vågar tänka på kostnaden, men berättar att det var ett felköp. I min värld är det lite som att stämpla ”Dum i huvet” i sin egen panna. Begriper hon inte det? Eller ska det signalera en folklighet som går att kapitalisera på? Jag vet verkligen inte.

”Mina lägenheter kostar extremt mycket, om man tänker bort renoveringar och sånt så är det resor. Men jag shoppar ju för... nej men jag vet inte vad jag shoppar för.”

Då var vi där igen, i förnekelsen. Hon vill inte veta vad hon lägger pengar på, eller också vill hon bara inte säga det. Alternativ 2 kan jag förstå, läsarna/tittarna/fansen har ju inte med det att göra. Men om hon verkligen inte vet eller vill veta övergår det mitt förstånd.

Det som övergår mitt förstånd i alla lägen är hennes behov att framställa sig själv som godtrogen och enfaldig. Jag tillhör såklart inte målgruppen, så det är inte meningen att jag ska begripa, men jag trodde att målet var ”slipad affärskvinna”. Kanske säljer ”konsumtionshysterisk bimbo” bättre.