Den här artikeln är två månader gammal. Jag blev dock nyligen uppmärksammad på den, och eftersom liknande notiser kommer hela tiden tänker jag att åldern kvittar. Vi är trots allt inne i den årliga nyhetstorkan.
Och redan i januari berättade Aftonbladet om åttabarnsfamiljen som inte klarade av sitt bolån, vilket ledde
till att Kronofogden sålde deras hus. Till underpris, tyckte
familjen, och det förstår jag är frustrerande, men det var ju inte
längre deras val. Jag tror förresten att underpris är mer regel än undantag när
bostäder säljs på exekutiv auktion, som köpare vet man ju inte
vilka knarkare eller torpeder som ska dyka upp efter att man flyttat
in.
Pappa Peter blev av med sin
provanställning under pandemin och i samma veva kraschade mamma
Marias nagelsalong.
”Inte heller hon hade ordnat med något skydd som kunde täcka den förlorade inkomsten.
- Jag tänkte inte på det. Allt rullade bara på, säger hon.”
Det får mig att tänka på Peps
Perssons textrad ”Var du än släpper slantarna så rullar de åt
samma håll”. Om det nu gick så bra, hade det inte varit en bra idé att lägga undan lite pengar? Hon är 45 år gammal, maken
62. De köpte huset 2015 för 2,5 miljoner och hade redan då
betalningsanmärkningar så stora att bara Bluestep gav dem lån, mot
hög ränta. Rätt beslut av de andra bankerna, visade det sig med
facit i hand.
Jag undrar var pengarna är? Peter var 51 när huset köptes. Är man över 50 år och dessutom
familjefar ska man väl ha något sparat kapital mitt i livet, inte
bara betalningsanmärkningar?! Jag fattar att åtta barn inte är
gratis, men det visste de väl redan innan pandemin, då när allt
”rullade på”? För övrigt är det inte en mänsklig rättighet
att skaffa åtta barn. Åtminstone något av barnen verkar ha blivit
till efter 2021 och antagligen ytterligare ett par mellan husköpet
och pandemin. Hur tänkte Peter och Maria där?
”Barnen är vårt allt” säger föräldrarna, men det verkar finnas såväl hund som katt och kanin (åtminstone en inredd kaninbur) i hushållet, så riktigt allt verkar de inte vara. Men för ovanlighetens skull får ändå föräldrarna frågan om det egna ansvaret:
”Ja, det hade ju kunnat göras bättre såklart, från början, men banken som vi har haft har inte varit så medgörlig heller. De kunde lätt ha löst det här, om de hade velat bara.”
Så en halv mening om sin egen skuld,
utan att precisera vad de hade kunnat göra bättre. Sedan är det
offerkofta på och bankens fel. Senare får även Kronofogden en
släng av sleven för ”de borde såklart ha gjort rätt från
början” (till skillnad från Peter och Maria?).
Om vi börjar med banken hade det varit
kul att få höra deras version, men att den inte varit medgörlig
beror gissningsvis på att familjen inte betalat ränta och
amortering enligt det avtal man kommit överens om. Går jag till mig
själv uppfattas jag nog också ibland som omedgörlig när motparten
svikit en överenskommelse. Särskilt om personen som svikit/ljugit
inte själv tar första steget och kryper till korset utan lämnar
det åt mig.
Nu har en okänd välgörare hjälpt
familjen att få bo kvar, och därmed slipper barnen flyttas ut till
olika fosterhem. Det är säkert det bästa för barnen, som ju är
de verkliga förlorarna efter föräldrarnas omdömeslösa leverne.
Men jag kan inte låta bli att tänka att Peter och Maria fått mer
hjälp än de förtjänat och ändå låter de som om det är dem det
är synd om. ”Vi har känt oss attackerade på alla fronter under
en väldigt lång tid.” Brist på självömkan lider de åtminstone
inte av.
Jag hade så gärna sett en uppföljning
av detta, t ex en tv-serie om 30 år där man i åtta avsnitt följer
barnen i varsitt program och tittar på deras ekonomi. Jag undrar om
de sitter med blancolån och offerkofta, som föräldrarna, eller om
de har månadssparande och järnkoll för att aldrig hamna i deras
sits. Vad tror ni?




Inga kommentarer:
Skicka en kommentar