Bilpooler är ett gammalt beprövat
koncept, liksom samåkning, men det går ju i princip att dra det hur
långt som helst. I förra veckan pratade Plånboken i P1 om
båtpooler. Egentligen är det ett väldigt resursslöseri att varje
hushåll äger så mycket prylar vi sällan använder, men som ändå
finns överallt. Hur många villaägare använder en spade mer än
ett par gånger per år? Eller en elektrisk häcksax som i bästa
fall kommer fram en gång per sommar.
Och fy för den barnfamilj som inte
köper en sån där skitful studsmatta för 3000 kr eller mer. Jag tror
inte att det finns ett enda villakvarter i Sverige mer färre än tre
stycken. Hur ofta händer det att samtliga är under användning?
Antagligen aldrig.
Nu menar inte jag att vi ska springa
iväg och starta pooler för varenda trädgårdstomte, men kanske
kunde man låna lite mer av varandra. Många bostadsrättsföreningar,
särskilt de lite större, har en gemensam slagborr till utlåning.
De flesta har också en egen hemsida eller Facebooksida, men jag tror
att få har satt låneverksamhet och annan gemenskap i system trots
att nätet ger alla möjligheter. Kanske kan man på en livaktig
hemsida för bostadsområdet höra efter om möjligheten att få
skjuts av en granne till närmaste stad, eller hitta en fiffig
människa som har möjlighet att kolla på en krånglande
tvättmaskin.
I många bostadsområden finns skyltar
om grannsamverkan, men det gäller uteslutande brottsförebyggande
verksamhet. Det är jättebra, men samtidigt lite trist att enda
gången vi kan tänka oss att gå ihop med grannar är för att
förhindra något negativt, aldrig för att göra något positivt.
Fast så nattsvart är det inte. I min
förening har tvättstugan helt spontant utrustats med ett bibliotek
där man kan lämna böcker man inte har någon användning av och
plocka med sig olästa hem. En kompis berättade att de i hennes hus
lämnar överblivna möbler i en skrubb i anslutning till soprummet,
så att någon granne kan överta dem. Gårdsfester
finns lite varstans osv.
Jag tycker ändå att svenska folket
borde göra mer, för grannsämjan, för miljön och för
privatekonomin. Ett av problemen är staten. När grannar, vänner
eller medborgare i stort hjälper varandra vill staten ha
arbetsgivaravgift och moms. På senare tid har det pratats mycket om
delningsekonomi, främst i samband med taxitjänsten Uber, och se hur
det har gått. De har nu tvingats lägga ner sin app Uberpop i
Sverige, medan man i andra länder anpassar lagstiftningen efter
verkligheten och inte tvärtom. Övernattningstjänsten Airbnb har
hittills klarat sig, men det är säkert bara en tidsfråga. Staten
har aldrig varit särskilt förtjust i privata initiativ utan mer
sett det som en konkurrent. Ofta påhejade av facket, som ogillar
nya, fungerande modeller i största allmänhet.
”Sista fäbodkullan slåss mot
Skatteverket” kunde vi läsa i tidningarna för ett par veckor
sedan. Det är en tjej som tillverkar smör och ost i en fäbod i
Rättvik. På traditionellt vis, det är det som är hela grejen och vad som får besökarna att leta upp hennes gård därute i obygden.
Skatteverket kräver att hon skaffar en kassaapparat, men den behöver
ström eller internettäckning, vilket inte finns. Men löser hon det
hittar de garanterat på något annat, staten vill ha passiva
medborgare som betalar sin skatt, underkastar sig statlig överhet
och banker och därigenom låter sig fostras till lydnad.
Så ge grannen ett handtag eller låna
ut din båt i helgen. Om inte annat, så bara för att reta makten.