Grannsamverkan & delningsekonomi

Bilpooler är ett gammalt beprövat koncept, liksom samåkning, men det går ju i princip att dra det hur långt som helst. I förra veckan pratade Plånboken i P1 om båtpooler. Egentligen är det ett väldigt resursslöseri att varje hushåll äger så mycket prylar vi sällan använder, men som ändå finns överallt. Hur många villaägare använder en spade mer än ett par gånger per år? Eller en elektrisk häcksax som i bästa fall kommer fram en gång per sommar.

Och fy för den barnfamilj som inte köper en sån där skitful studsmatta för 3000 kr eller mer. Jag tror inte att det finns ett enda villakvarter i Sverige mer färre än tre stycken. Hur ofta händer det att samtliga är under användning? Antagligen aldrig.

Nu menar inte jag att vi ska springa iväg och starta pooler för varenda trädgårdstomte, men kanske kunde man låna lite mer av varandra. Många bostadsrättsföreningar, särskilt de lite större, har en gemensam slagborr till utlåning. De flesta har också en egen hemsida eller Facebooksida, men jag tror att få har satt låneverksamhet och annan gemenskap i system trots att nätet ger alla möjligheter. Kanske kan man på en livaktig hemsida för bostadsområdet höra efter om möjligheten att få skjuts av en granne till närmaste stad, eller hitta en fiffig människa som har möjlighet att kolla på en krånglande tvättmaskin.

I många bostadsområden finns skyltar om grannsamverkan, men det gäller uteslutande brottsförebyggande verksamhet. Det är jättebra, men samtidigt lite trist att enda gången vi kan tänka oss att gå ihop med grannar är för att förhindra något negativt, aldrig för att göra något positivt.

Fast så nattsvart är det inte. I min förening har tvättstugan helt spontant utrustats med ett bibliotek där man kan lämna böcker man inte har någon användning av och plocka med sig olästa hem. En kompis berättade att de i hennes hus lämnar överblivna möbler i en skrubb i anslutning till soprummet, så att någon granne kan överta dem. Gårdsfester finns lite varstans osv.

Jag tycker ändå att svenska folket borde göra mer, för grannsämjan, för miljön och för privatekonomin. Ett av problemen är staten. När grannar, vänner eller medborgare i stort hjälper varandra vill staten ha arbetsgivaravgift och moms. På senare tid har det pratats mycket om delningsekonomi, främst i samband med taxitjänsten Uber, och se hur det har gått. De har nu tvingats lägga ner sin app Uberpop i Sverige, medan man i andra länder anpassar lagstiftningen efter verkligheten och inte tvärtom. Övernattningstjänsten Airbnb har hittills klarat sig, men det är säkert bara en tidsfråga. Staten har aldrig varit särskilt förtjust i privata initiativ utan mer sett det som en konkurrent. Ofta påhejade av facket, som ogillar nya, fungerande modeller i största allmänhet.

”Sista fäbodkullan slåss mot Skatteverket” kunde vi läsa i tidningarna för ett par veckor sedan. Det är en tjej som tillverkar smör och ost i en fäbod i Rättvik. På traditionellt vis, det är det som är hela grejen och vad som får besökarna att leta upp hennes gård därute i obygden. Skatteverket kräver att hon skaffar en kassaapparat, men den behöver ström eller internettäckning, vilket inte finns. Men löser hon det hittar de garanterat på något annat, staten vill ha passiva medborgare som betalar sin skatt, underkastar sig statlig överhet och banker och därigenom låter sig fostras till lydnad.

Så ge grannen ett handtag eller låna ut din båt i helgen. Om inte annat, så bara för att reta makten.