”Om du kunde sluta jobba...”

Jag såg en Facebookdiskussion (alltså nästan som en riktig diskussion) om möjligheterna att sluta jobba och istället leva på aktieutdelningar. I dylika samtal är det då alltid någon som invänder ungefär: ”Hur ska ni då få tiden att gå, det låter väldigt tråkigt.”

Själv tycker jag det låter väldigt tråkigt att vara så djupt rotad i sin yrkesroll att man ser ett liv utan den som meningslöst. Särskilt om man är anställd och alltså per definition jobbar åt någon annan. Jag ser absolut inget fel med att vara anställd, det jag menar är att en anställningen inte bör vara hela ens liv. Människor som även i privata sammanhang presenterar sig med titel har jag alltid tyckt lite synd om. Jag är inte arbetsskygg, men jag vill göra mer, ha ut mer än så av livet.

Och jag gör det. Jag har väldigt svårt att ”göra ingenting”. Att ligga på stranden tråkar ut mig på några minuter. Att sitta framför tv:n utan att ha något i händerna går inte heller. Jag har inte ens en tv att göra ingenting framför. Gränsen för ingenting-tillvaro går ungefär vid att dricka en kopp kaffe på balkongen, sen blir jag rastlös.

Men bara för att jag väljer att aktivera mig behöver det inte innebära jobb och försörjning. Jag är en tvångsmässig listmänniska. Jag skriver upp allt jag ska göra, från att fakturera en kund till att ringa ett privatsamtal. Alltså har jag hela tiden minst en aktuell lista med saker att sätta tänderna i. Ytterst sällan funderar jag över vad på listan som är att betrakta som yrkesliv respektive privatliv. Naturligtvis prioriterar jag betalt arbete för en uppdragsgivare högre än att dammsuga eller spika upp en tavelkrok, men allt på listan ska göras.

Alla med vardagsrutiner drömmer väl någon gång om att få slippa dem? Under min senaste fasta anställning väcktes jag i drygt fyra år fem dagar i veckan av ett pipande alarm kl 05.30. Totalt måste det ha blivit över 1000 morgnar och inte en enda av dem kände jag mig utsövd. Det var ett helt okej jobb, men halv sex på morgonen är inte min storhetstid.

Och dessutom varenda dag. Jag tycker att det är skönt rent mentalt att ibland boka upp hela sin dag på det där sättet: jobba hela förmiddagen, lunch, mer jobb, middag, ännu mera jobb. Men bara ibland, och då delvis för att det påminner mig om hur lyckligt lottad jag är som inte behöver lämna lägenheten klockan sju på morgonen i ur och skur.

Så som svar på Facebookinvändningen jag inledde med tycker jag att det låter tråkigare än det mesta att varje dag följa samma jobbrutin. Inte bara låter förresten, jag provade i tio år. Been there, done that, got the t-shirt – känns väldigt 90-tal.