Snåla chefer bättre?

Dagens Nyheter körde nyss en personlig intervju med affärsmannen Bengt Sjöberg som drabbats av obotlig cancer. Själva sjukdomen ska jag lämna därhän, jag har lyckligtvis mycket liten erfarenhet av cancer. Jag fastnade för något annat i artikeln:

”Jag har varit småsnål, som alla entreprenörer. Lyxliv ligger inte för mig, jag flyger inte business utom nu när jag är sjuk och ska hem till Hongkong. Och statusprylar har jag inget behov av.”

Är det så, är detta en vedertagen sanning? Det verkar stämma på rätt många. Ingvar Kamprad såklart, som skryter om att han klär sig i loppisfynd. Erik Penser flyger ekonomiklass för att maten är bättre än i affärsklass. Sven Hagströmers gamla Volvo var en av få icke-Jaguarer i HQ-garaget på 90-talet.

De här gubbarna kan förstås köpa ny lyxbil varje gång det är dags att byta däck utan att det skulle påverka deras privatekonomi. Så varför gör de inte det? När det gäller Kamprad skulle det rasera hans image som sparsam smålänning. Åtminstone i Sverige tror jag på allvar att det skulle minska Ikeas försäljning.

Försöker de leva jordnära för att inte tappa kontakten med sina kunders verklighet? Jag har ingen aning. Är de kanske bara ointresserade av lyx? Flygplanets ekonomiklass landar exakt samtidigt som planets allra dyraste stolar.

Men faktum är att det finns forskning som backar upp att det fungerar. Forskaren och författaren Jason Jennings har studerat världens 22000 största börsbolag och kommit fram till att de företagsledare som är trogna sin affärsidé och har en platt organisationsstruktur också är de som blir mest framgångsrika. I boken ”Think big, act small” konstateras:

”These companies think big ideas about solving customers' problems, making better products, and creating value. And yet they never stop acting like start-ups – staying humble, treating every employee like the owner, and teaching managers to get their hands dirty.”

När det gäller föräldraskap brukar man ju säga att barn inte gör vad man säger utan som man gör, men jag tror inte att det är så stor skillnad på barn och vuxna i det hänseendet. Företagsledare som inte sätter sig på höga hästar utan försöker att bete sig som folk har förmodligen lättare att få till en sund organisation där medarbetarna drar åt samma håll och inte har fullt upp med att pinka revir nedåt och sidledes.

I stora börsbolag sitter ibland varken vd eller styrelse ett år på sina stolar, men om man planerar att investera i företag vars högsta höns suttit lite längre kanske man om möjligt borde försöka skapa sig en bild av dem på ett mer personligt plan. Vd:n som kör runt i en tio år gammal Volvo och flyger lågbudget är inte nödvändigtvis en bättre chef än Ericssons vd som enligt SvD åker privatjet till Peking för 4,5 miljoner per resa, men det är inte osannolikt.