Centralbank uppmanar till guldköp

Kirgizistan låter som ett påhittat land från Tintin-böckerna, men det finns på riktigt. Självständigt sedan 1991 då man bröt sig loss från Sovjetunionen. Man lever på jordbruk och naturtillgångar som kol och uran.

Och guld, och det är dit jag vill komma. Det här är ett rätt stökigt land med fler statskupper än val. Det gör att valutan, kirgizisk som (ja, den heter så), studsar upp och ner. Mest ner. Den vanligaste sparformen i landet är ändå inte pengar, utan boskap. Men kor och oxar är inte heller en särskilt stabil ”valuta” eftersom de tenderar att dö.

Därför uppmanar centralbankschefen Tolkunbek Abdygulov människor att spara i guld, helst 100 gram per person. Detta eftersom guld är ganska värdebeständigt (jag som själv investerat en del i guld hoppas att det till och med ska gå upp i värde).

Och Abdygulov är inte en svensk statstjänsteman som lägger pannan i djupa veck och väntar på att saker ska hända, han agerar. Sedan maj 2015 erbjuder den kirgiziska staten tackor från 1 till 100 gram till köpsugna kirgizer. Hittills har man sålt 140 kilo och även om det är en bit kvar till målet (sex miljoner kirgizer x 100 gram guld = 600 ton) håller man fast vid målet. Även Indien och Turkiet har uppmanat sina befolkningar att spara i guld.

Jag gillar tanken på centralbankschefer som är måna om sin befolknings privatekonomi. Det har vi ju inte i västvärlden, men jag kommer i alla fall att hålla kvar vid mitt guld.

Hur lite är ”för billigt”?

Nyligen var inrikesminister Anders Ygeman i Malmö. Han ville väl passa på medan det fortfarande går att åka dit, i alla fall ihop med livvakter och poliser. Bakgrunden är eskaleringen av den organiserade brottsligheten i staden och att Ygeman trots allt är ansvarig minister.

Inte oväntat berättade han sedan att regeringen ser allvarligt på situationen, att man redan infört en massa åtgärder (som uppenbarligen inte hjälpt) och att man ska ta krafttag. Men så bestämde han sig också för att skylla ifrån sig Malmös förfall genom att säga: ”Även alla medborgare har ett ansvar att inte göda den kriminella verksamheten. Att inte klippa sig för 50 kronor eller åka taxi för lika lite.”

Om vi börjar med taxiresorna undrar jag när Ygeman själv betalade ens 50 spänn för att åka taxi. Kanske var det under SSU-tiden på 80-talet? Fast sedan dess har ju SSU:s taxivanor utvecklats, vilket vi fick se prov på så sent som i januari när ordföranden Philip Botström tog en tripp för 7900 kr.

Men Ygemans utspel fick mig att undra vad det innebär att betala för lite, var gränsen går och hur jag ska veta det. Själv lägger jag inte en femtiolapp på en klippning, det tycker jag är alldeles för mycket. Baserat på hur lång tid det tar att klippa mig själv tycker jag en tia vore lagom. Någon annan betalar en femhundring utan att blinka, men vem av oss gör ”rätt”?

Jag fattar att Ygeman menar att när jag betalar frisören 50 kr får denne max behålla 20 kr och det ska räcka till lön, pension, lokalhyra och övriga kostnader. Är frisören anställd så att det ska täcka in sociala avgifter och försäkringar för den anställde blir det såklart ingenting kvar. Men det är väl inte mitt fel att Ygemans regering skinnar frisersalongens ägare och anställda?!

En klippning tar kanske en kvart. På mig skulle den ta två minuter, men genomsnittligt alltså. 50 kr/kvart gör 200 kr/timme, vilket skulle kännas som en helt rimlig lön i ett friskt samhälle. Slapp vi betala moms och punktskatter på allt vi köper skulle det även räcka till en skvätt åt staten så att Ygeman hade råd att anställa de där poliserna som skulle behövas för att hålla den ordning i Malmö som han redan nu tar betalt för utan att skapa.

Så vad vore en rimlig lön för Anders Ygeman? Utifrån arbetsinsats och resultat skulle jag tveklöst svara: ”Lön?! Glöm det!”

Februari i videosammandrag

I februari steg SIXPRX 2,95 % och Nasdaq Comp 3,75 %. Min egen portfölj plussade ynka 0,19 %.

Månaden i videoform på fyra och en halv minut:

Och för den som trots min imitation inte får upp en tydlig bild av Bengt Fahlström kommer en här. Och en på hans tvillingbror som jobbar som president i Ryssland.

I morgon blir det ett textat inlägg igen, och kanske ett och annat avgrundsvrål på mitt Twitterkonto, vem vet.

"Fonder kan dra åt helvete”

Ibland får jag för mig att kolla vilka googlingar som lett läsare till min blogg. De allra vanligaste är sparo+blogg och/eller mitt namn i någon kombination. Läsaren vet alltså vad den söker, men har av outgrundlig anledning inte bokmärkt min blogg eller lärt sig adressen utantill.

Sedan följer googlingar som verkar vara ute efter praktiska tips, som ”avanza eller nordnet”, ”gratis mobil” eller diverse matrecept. Men så var det en sökning som fick mig att haja till: ”fonder kan dra åt helvete”. Mycket riktigt, googlar man denna sökfras hamnar jag i topp.

Det är inte utan att jag blir nyfiken på vad som föranledde denna sökning. Både vad sökaren trodde sig kunna hitta, men också (med risk för att låta som vår högt ärade rikspolischef) vilka trauman denna person bär med sig.

Det värsta är att träffen nog sågs som ett bottennapp eftersom texten den länkar till handlar om så kallade dra-åt-helvete-pengar och inte alls varför fonder kan dra åt helvete. Rent praktiskt tror jag inte att fonder kan dra just dit.

Dessutom gillar jag aktiefonder, både indexvarianter och aktivt förvaltade fonder. Jag gillar alltså grundidén, inte varje enskild fond. Dels finns det fonder med alldeles för höga avgifter, dels hopplösa upplägg.

Men googlingen gillade jag, den var uppfriskande på något vis. Hoppas att sökaren återvänt och blivit en regelbunden Sparo-läsare som slipper googla sig hit.

Dumsnål

Huruvida ordet snål har en negativ klang kan diskuteras, men uppgraderar man till dumsnål är nog alla överens. Förutsatt att man förstår vad det byter alltså. Ordböckerna anser att dumsnål är ”snål på ett oändamålsenligt sätt”, alltså att snåla på ett sätt som resulterar i att det i slutändan blir dyrare. Men en googling visar att många förväxlar det med att vara egoistiskt ogenerös och snål bara med andras pengar.

Fast många som använder ordet dumsnål tycks egentligen mena ”att snåla på sånt jag inte skulle göra”. Till exempel hittar jag en som säger att det är dumsnålt att spara 80 procent av lönen och aldrig unna sig nöjen. Det kan tyckas lite torftigt, men huruvida det är dumt beror såklart på varför man gör det. Fast den reaktionen är knappast unik, det är alltid poppis att klistra negativa epitet på andras beteende, så har man liksom vunnit diskussionen. Åtminstone i sina egna ögon och det verkar vara det viktiga.

En människa på Flashback sparkar in alla fördomsdörrar jag har när det gäller Flashback, genom att fråga om det är dumsnålt att köpa dopingpreparat från USA. Tydligen är kvaliteten där bättre, men då löper han risken att få sina piller stoppade i tullen. På det skulle jag svara att det varken är snålt eller dumsnålt, det är bara dumt. Och kriminellt.

I politiken är dumsnål ett användbart skällsord. Åtminstone de två senaste finansministrarna har kallats dumsnåla både nu och då, av motståndare som tycker att de sparar på fel saker. Och i reklamsammanhang verkar dumsnål användas för att säga: ”Det här kanske inte verkar billigt, men det är det, så tänk inte efter utan köp bara – KÖP!!”

Så det är inte bara privatpersoner som verkar osäkra på ordets mening, och en hyfsat stor dagstidning har rubriken: "Att vara dumsnål kan kosta mer än det smakar!" Det inte bara kan, det är själva definitionen, puckon!

Man kanske skulle börja presentera sig som dumsnål och se hur folk reagerar. Jag har aldrig träffat någon som säger sig vara det. Å andra sidan har jag knappt träffat någon som säger sig vara dum, och den gruppen är ändå betydande. Äh, jag tror att jag kör vidare med ”snål”. Visst kunde jag säga sparsam eller ekonomisk istället, men det känns så mesigt. Nästan lite... snålt.

På botten av sejdeln?

Jag var sugen på att köpa in Kopparbergs redan vid 250 kr. Nu står aktien i 218 kr och har tappat en tredjedel av sitt värde från i somras medan alla tänkbara index stigit. Jag sitter fortfarande med fingret på knappen, men undrar när botten är nådd. Aktien fyrdubblade sitt värde från januari 2015 till juli 2016 och alla tycktes älska bolaget som hade lyckats med konststycket att få inskränkta britter att dricka sötsliskig cider och blev rikligt belönade.

Sedan bestämde sig Storbritannien för att lämna EU, pundet föll och Kopparbergsaktien hängde med ner. Många har klivit på tåget sedan i somras, men med undantag för ett par uppstudsar har det fortsatt nedåt. På bara ett par dagar har nu företaget rapporterat halverad vinst, tidningen Aktiespararen har slängt ut aktien från portföljen, SvD Börsplus tror på ”fler jobbiga överraskningar” och spår att valutaeffekterna kommer att fortsätta att tynga ner åtminstone ett kvartal till.

Men nu ska vi inte deppa ihop. För helåret 2016 steg vinsten, om än marginellt, och utdelningen höjs från 4,40 till 5,90 kr. Den senaste månaden har pundet stärkts gentemot kronan och förr eller senare ska väl brittiska politiker lyda folket och gå ur EU på riktigt. Jag är rätt säker på att detta på sikt kommer att stärka deras köpkraft, att EU även fortsättningsvis kommer att vilja göra affärer med Storbritannien och förhandla fram vettiga avtal, samt att britterna kommer sitta och såsa på puben i framtiden med.

Man ska köpa när det gör som ondast, sägs det. Kanske är det dags nu när man får 3 för 2. Eller borde man vänta på en ännu bättre deal?

Mona Sahlin, kapitel 57

”Det är inte de höga inkomsterna som gör dig rik, utan de små utgifterna.” Ingen har exemplifierat detta tydligare än Mona Sahlin.

Hon har ju begått många brott och ännu fler dumheter genom åren. Det finns ingen poäng med att dra upp dem alla, men noterar att pengar är ett genomgående tema. Allt från missade dagisavgifter och tv-licens till stora skatteskulder, via bilskatter och p-avgifter. Och så har vi ”lånet” av kontokortet som hade resulterat i uppsägning på samtliga riktiga arbetsplatser. Många arbetsgivare hade nog följt upp med en polisanmälan också.

1997 bildade Sahlin bolag, där hon som ensam anställd skulle åka runt och hålla föredrag. Första året gick det dåligt, andra året ännu sämre. Men det hindrade inte Sahlin, som var van vid bra betalt utan prestationskrav, från att ta ut en sexsiffrig månadslön. Efter två år försattes företaget i likvidation. Den här typen av bolag, som i princip inte har några utgifter, eller åtminstone inte borde ha det innan det finns en kassa att ta dem ifrån, borde ju vara nästan osänkbara, men Sahlin har alltid en växel till.

I samband med att hon (för första gången någonsin?) erkände ett brott, att hon skrivit osanna intyg till sin ”livvakt” framkom att hon har en skuld hos Kronofogden på 363360 kr (20/2, antagligen ännu högre nu fem dagar senare). Det är långt ifrån fogdepremiär för henne, vilket är riktigt konstigt. Inte bara för att hon jobbat med politik, där trovärdighet är hårdvaluta. Jag tänker inte heller på hennes klassiska citat om att det är häftigt att betala skatt.

Nej, jag tänker strikt ekonomiskt. 2015 tjänade hon 2677419 kr brutto, betalade 767381 kr i skatt och borde i det läget ha haft nästan två miljoner på kontot. Så var är de pengarna? Uppenbarligen inte kvar där eftersom hon nu inte ens kan betala en sjättedel av detta, en skuld som naturligtvis inte kommit som en chock för en kvinna som tillbringat hela sitt liv i politiken och tidigare varit regeringens småföretagarexpert.

Sahlin blev riksdagsledamot 1982 och har ända sedan dess haft topplöner de flesta av oss bara kan drömma om. Men det kvittar tydligen, inkomsterna verkar kunna vara nästan hur höga som helst utan att det räcker till ifall man är tillräckligt omdömeslös. Det är därför höginkomsttagare som Mona Sahlin har tomt på kontot medan låginkomsttagare är rika.