Vegetarisk pitepalt

Fjärde april, bloggens ettårsdag! Inga reflektioner, summeringar eller löften om framtiden. Istället tänkte jag fira jubileet med matlagning.

Pitepalt är en religion med ont om nedskrivna urkunder. Recepten ärvs från generation till generation, men eftersom jag ändå känner mig som en avhoppare från sekten genom att byta ut fläsket mot champinjoner kan jag lika gärna löpa linan ut och berätta hur jag gör. Detta behövs:

Potatis, 5 kilo

Vetemjöl, 2,5 kilo

Salt, 4 msk

Champinjoner, 1 kilo

Tid, en jävla massa

Finhacka svampen, stek i olja och eventuellt en klick smör. Snåla inte på fettet. Krydda med salt och peppar. Låt svalna.

Koka två kilo potatis, mosa med en potatisstöt. Med skal, jag har aldrig förstått varför potatisar ska skalas när merparten av nyttigheterna sitter precis innanför skalet.

Övriga tre kilo mixas rå (och lika oskalad) med hjälp av en hushållsassistent, köttkvarn eller rivjärn.

Blanda ihop all potatis med 2,5 kilo vetemjöl och 4 matskedar salt. Använd elvisp, händer och svordomar.

Nu börjar finliret. Knåda degen till bollar på runt sju centimeter i diameter (de blir större efter kokning). Det ska bli c:a tretton paltar per kilo potatis, så totalt 65 stycken med den här satsen. Gör en urgröpning i bollen där du petar in stekt svamp, en matsked ungefär.

Bygg upp väggarna igen så att det åter blir en boll, men en svampfylld sådan. Lägg den åt sidan och börja med nästa. Det här kommer att ta ett tag. Efter en stund får man in snitsen och efter runt femtio år är tekniken fulländad.

Koka upp saltat vatten i en stor gryta. Sänk ner palt för palt med en hålslev och håll grytan kokande. Rör om försiktigt så att de varken fastnar i botten eller i varandra.

Koka i 70 minuter. Fortsätt att röra om då och då, särskilt första kvarten. Fiska upp paltarna med samma hålslev.

Jag vet att det inte ser ut att vara världens godaste maträtt, men det är det. Servera med en klick smör. Det finns människor som hävdar att man också ska servera lingonsylt, men detta är en styggelse som bör fördömas och beivras. Smör, inget annat. Och drick mjölk till.

Och så det ekonomiska. Jag gav 10 kr för potatisen (gör en redig paltsats när den är billig, paltarna går utmärkt att frysa), 34 kr för svampen, 12,50 kr för mjölet. Resten orkar jag inte ens räkna på, men drar till med en totalkostnad på 65 kr så blir det lätt att räkna ut styckpriset: en krona per palt.

En fond man vill slippa

2004 testamenterade en 87-årig skåning 60 miljoner till Allmänna Arvsfonden. Detta retade sexton släktingar som av mannen inte ansågs vara ”ordentliga människor” utan att de förmodligen bara skulle köpt sprit för arvet. Släktingarna gick till domstol, men kammade noll.

Annars är väl Allmänna arvsfonden mest känd för att ärva om släkt saknas. Den finns till ”för att finansiera projekt för barn, ungdomar och personer med funktionsnedsättning”, men gräver man lite hittar man märkliga genusprojekt, islam och annan politik. Jag lägger ingen värdering i det, den som vill stödja sånt får göra det, men gör i så fall aktiva val av seriösa organisationer.

Det som slår mig när jag letar bland bidragstagarna är att många projekt och organisationer tycks ha en väldigt kort livstid. Det betyder inte per automatik att de saknar vettig verksamhet eller att de är handelsresande i bluff, båg och mygel, men många googlingar ger bara länkar till deras bidrag från Allmänna arvsfonden. Var och en får utifrån detta dra slutsatser huruvida organisationerna gjort något nyttigt med pengarna.

Ett exempel är ”Projektet Att främja Islamsk Fredskultur”. Det enda jag hittar om projektet med detta motsägelsefulla namn är att de fått bidrag från Allmänna arvsfonden och att de sedan ombildades till en annan organisation, som också den har försvunnit nu. Kan de ändå ha åstadkommit fantastiska resultat? Allt är möjligt, men nog är det i så fall konstigt att det inte går att hitta en enda stavelse om det på hela internet.

"Vi är romer" är ett projekt ”som ska upplysa samhället om romernas 500-åriga historia i Sverige med bl a en autentisk romsk vagn som redskap”. Undrar hur många som vill att deras livs besparingar ska gå till detta när en bok eller en ideell hemsida troligen hade fyllt samma syfte.

Afrosvenskarnas Riksförbund är en annan rörelse som finansieras med arvspengar, mest känd för att rasiststämpla allt från glass till gamla böcker. Två som utsatts är konstnären Makode Lindes utställning ”Negerkungens återkomst” och komikern Marika Carlssons föreställning ”En negers uppväxt”. Att bägge är svarta spelar ingen roll, ingen av dem hade fått klartecken från Afrosvenskarnas Riksförbund och ska därför stenas. Missförstå mig inte, det finns rasism och den ska fördömas, men den här pajasorganisationen stjäl ju bara fokus från detta genom att rasiststämpla lakritsglass!

Jag tänker inte rabbla upp alla 9000 bidragstagare, men tror ni att mina exempel är undantagen kan ni kolla själva. Jag tror inte ens att en majoritet handlar om ”barn, ungdomar och personer med funktionsnedsättning”.

Och testamentet jag nämnde är kanske unikt, men genom åren har Allmänna arvsfonden varit inblandad i flera uppmärksammade rättstvister och försökt att få ihop blodspengar även där det varit uppenbart att den avlidne haft andra intentioner. Varje gång ett testamente har tveksam juridisk hållbarhet hugger Arvsfonden på dem som en kobra. Eller kanske borde jag associera till ett annat djur.

Skriv testamente – om ni inte garanterat har arvingar (ni vet aldrig hur och när ni dör) och inte vill att era pengar ska gå till ovannämnda organisationer eller Clowner Utan Gränser, Projektet Allahs barn i folkhemmet, Somaliska Framtidsföreningen, Nätverket för Normkritiska Skolgrupper...

Möbler ska vara gratis

I kommentarsfältet kring det märkliga tv-programmet Extreme Cheapskates kom vi in på kostnad för möbler. Jag funderade vidare och det slår mig att jag i stort sett inte betalat någonting för mina. Skrivbordet gick på ett par tusenlappar, men så är det också större än en del lägenheter, och så har jag köpt en soffa för 1500 kr. Och en tvättkorg (är det ens en möbel?) som jag köpt för någon hundring på Rusta eller Ikea.

Men det är nog det. Jag har sammanlagt nio olika skåp och bokhyllor som samtliga hämtats gratis från släkt och vänner eller tidigare arbetsgivare när de blivit över. Sängen ärvde jag av en släkting när hon flyttade in på hemmet. Nu har hon dragit in årorna, men sängen blev som ny efter att jag klädde om den. Jag har sex stycken mer eller mindre antika stolar som också var gratis.

Badrumsskåpen (ett över och ett under handfatet) har hängt med från tidigare boende. Jag minns faktiskt inte varifrån de kommer ursprungligen, men tror inte att jag betalat något. Badkaret är ett hopplock från två Blocketfynd. Själva badkaret gick loss på en hundring och vaggan det vilar i var gratis mot avhämtning.

Bland de mer kreativa lösningarna har jag snickrat ihop både vardagsrumsbord och sideboard i vardagsrummet av Europapallar och skräpvirke. En skrivbordshurts har jag sågat loss från ett gammalt skrivbord, försett med hjul, betsat och byggt en låda på ovansidan.

Så totalkostnaden för hela mitt möblemang är några tusenlappar och då känner jag på intet sätt att jag bor i en sunkig studentlya utan är tvärtom nöjd med det mesta. Kort sagt, jag hade inte varit nöjdare med mitt hem om jag lagt på en nolla eller skaffat ett Ikeakonto och avbetalat till döddagar.

Mars i videosammandrag

I mars gick SIXPRX upp 2,14 % och Nasdaq Comp 1,48 %. Min portfölj: -1,33 %.

Månadens video:

Britt-Marie Matssons vidriga krönika och Sydings Youtubeserie 25 sekunder (som borde heta 2,5 minuter).

Mina nya lekkamrater:

Asics Piranha 5

Mizuno Aero 15

Det var det. Hoppas att vi ses, både här och på Twitter.

Far i frid, Tomas Linnala!

Plötsligt hajade jag till när jag skummade igenom morgonens nyhetsflöde igår. ”Tomas Linnala har gått bort” stod det. Placeras chefredaktör hade dött bara 51 år gammal, ”efter kort tids sjukdom” som det heter när cancern slår till hårt och skoningslöst. Det är inte ett dugg rättvist och ger oss alla en påminnelse om att livet är ändligt.

I fredags skrev Tomas följande på Twitter: ”Våren kommer tidigt i år. Har så smått börjat dra ned på horisonten och risken.” Inlägget gällde börshandel, men med facit i hand ger jag mig tusan på att det där med att "dra ned på horisonten" var en tydlig passning till liemannen.

I podden Placera Stockholmsbörsen diskuterade Tomas aktier med Börsveckans Lars Frick, eller ”unge herr Frick” som han fick heta i dessa sändningar. Många intressanta börstips presenterades i lättsam ton, men mitt favoritinslag var alltid slutet, när man efter att signaturmelodin klingat ut ”lät bandet rulla” och recenserade sändningen med stor självdistans. Programmet sändes fram till november. Sedan ett uppehåll, och plötsligt:

Men på Placera fanns han kvar. Jag är inne på sajten dagligen och har med stort intresse läst Tomas analyser och artiklar. Förutom hans börskunskaper uppskattade jag Tomas sätt att behandla det svenska språket, stringent utan att bli högtravande.

Åtminstone i börskretsar tror jag att romanförfattaren Tomas Linnala är mindre känd, vilket är synd eftersom både hans lekfulla och välutvecklade formuleringsförmåga och torra och lika välutvecklade humor vävdes samman till absurt roliga historier. Fyra böcker hann det bli och för den som har dem framför sig vill jag främst rekommendera Fader vår från 2008 och Mördare och Poeter från 2009.

Vi är nog många som önskat att allt fick bli som vanligt, och återigen få höra Tomas stå i podden och tjata aktier och tweed med "unge herr Frick". Nu blir det inte så. Inga fler poddavsnitt, inga fler romaner, inga fler artiklar. Tack för allt!

Dagens Indignation

”Så mycket faller börserna om Le Pen vinner” stod att läsa i Dagens Industri häromdagen. Men vänta nu, det kan väl inte vara samma tidning som i lika feta rubriker berättade för oss hur mycket börsen skulle rasa om britterna röstade för att lämna EU och sedan ifall amerikanerna röstade fram Trump?

Jodå, det är just densamma som nu återigen är ute och berättar hur börserna ska reagera på ett valresultat. Trots att spådomarna inte gått så bra tidigare. Brexit gav en dags hack i uppåtkurvan, Trumps seger inte ens det. Tvärtom gav Trump en så kallad ”Trump-effekt” på världens börser, och det var inte Dagens Industris gissning från förra våren: ”Amerikanska aktier riskerar att falla med 50 procent om Donald Trump skulle bli vald till nästa president för USA.” Å andra sidan är tidningen inte heller precis känd för att kunna tippa valresultat. Strax innan USA-valet såg det ut så här:

Men nu är det alltså dags igen. Ska vi tro DI kommer en Le Pen-seger innebära att euron rasar med 10 procent och euro-börserna med upp till 35 procent, enligt en UBS-rapport som först snappats upp av Reuters och sedan av TT för att så småningom bli en notis i DI.

Och trots den långa resan för ”nyheten” från en schweizisk storbank till en svensk slasktidning inte en enda kritisk fråga på vägen. Varför just 10 respektive 35 procent och inte 40 och 70? Eller plus? Var finns uträkningarna? Eller bara ett kort: Varför?

"Pourquoi?!"

Får jag gissa (klart jag får, alla andra får ju det) vinner inte Le Pen det franska presidentvalet utan får stryk i andra omgången. Fast bara för att jag hade 100 procent mer rätt än DI angående Brexit och det amerikanska presidentvalet ska ni inte ta det för en sanning. Om hon skulle vinna får vi se vad som händer med världens valutor och börser. Det visar sig nämligen inte förrän då.

”Mjölk görs ju på fabrik!”

Komikern (och min gamla lärare) Adde Malmberg hade ett skämt för snart tjugo år sedan: ”Om det inte vore meningen att människan skulle äta djur, varför är de då gjorda av kött?” Jag kommer att tänka på det där då och då. Nu senast:

Det är lite mycket ”Hasses brorsas låtsassyrras kompis” över historien, så jag undrar om den där förskoleklassen verkligen finns. Men hur det än är med den saken kommer regelbundet liknande exempel. Ibland ifrågasätts vad vi ska med kärnkraft till när vi har el i väggen eller kopplingen mellan jakt, djurproduktion och köttätande.

Att barn tror att mjölk blandas ihop i en fabrik vore inte så konstigt, men när föräldrarna tror det är det illa. Fast kanske inte så underligt. De flesta av oss har inte längre någon koppling till jordbruk och matproduktion. De närmaste jag själv kommer är att jag ibland springer förbi en bondgård med tillhörande kor och vetefält, men skörd och slakt har jag bara sett på film.

Skolan ger inte heller mycket ledning. Den här klassen fick åka ut till en bondgård, men hur många får det? Jag fick det inte, det hanns ju inte med på en fyrtiominuterslektion. Hade jag barn skulle jag göra det, men själv går jag hellre ut i skogen och letar efter pengaträd. Jag menar, de måste ju finnas!