fredag 19 maj 2017

Dagens grej är morgondagens ”Vad?!”

Någon som kommer ihåg MySpace? Lunarstorm? Raketost?! Alla de här grejerna var betraktade som så heta att ingen trodde att de någonsin skulle försvinna. Men faktum är att de flesta fenomen är lika utbytbara som människor.


Därför är det osannolikt att dagens sociala medier kommer att stå sig över tid, vilket gör en investering här särskilt skakig. Ett bilmärke ingen längre vill ha betingar ändå ett värde. Redan tillverkade bilar går att rea ut, fabrikerna går att sälja. Men den dag ingen längre går in på www.facebook.com är värdet på Facebook noll. Det kommer inte hända i morgon, men jag är ganska säker på att alla ledande sociala medier kommer att försvinna. Här är orsakerna.

Facebook

Jag vet inte hur många miljarder användare de har nu, men fler lär de inte bli. Räknar man aktiva användare är prognosen ännu sämre.

Unga människor ogillar Facebook för att deras föräldrar finns där. När man är femton vill man inte hänga på samma ställen som mamma och pappa – fullt begripligt. Men jag känner nästan ingen i min ålder heller som finns där mer än med ett avsomnat konto. För oss handlar det mer om stämningen. Så fort det blir diskussion om något strömmar horder av människor dit för att ”stoppa bråket”, som att det skulle vara något dåligt att ha olika åsikter.

Facebook hjälper själva till att skapa den här skitnödigheten genom att stänga ner och pausa konton hur godtyckligt som helst. Allt som av någon kan uppfattas som stötande, sexism, rasism eller hatpropaganda (och det kan absolut allt!) hamnar i skottgluggen för åsiktspoliser. 4500 personer sitter redan på heltid och granskar användarnas material på Facebook och i förra veckan berättade Mark Zuckerberg att man tänker anställa 3000 till, och vid sidan av dessa granskare jobbar man hårt med AI-teknologi för att upptäcka och ta bort ”olämpligt innehåll”.


Youtube

Även Youtube jobbar hårt med censur. Förutom att spärra rena lagvidrigheter använder man sig av ”demonetization”, att hindra youtubers från att tjäna reklampengar på videos med ”icke annonsvänligt innehåll”. Människor som tidigare kunnat tjäna ordentliga pengar på sina videos tvingas söka sig till nya plattformar eftersom Youtube utan förklaring bestämmer att deras business inte längre är önskvärd.

Precis som i fallet med Facebook kommer detta med all säkerhet leda till att intresset minskar och att färgstarka användare tar sina fans med sig till nya jaktmarker. Kvar blir gulliga katter och åsikter så slätstrukna att man knappast behöver leta efter dem.

Twitter

Censuren hos Twitter hamnade i blickfånget när Milo Yiannopoulos konto suspenderades efter att ha bråkat med en kvinnlig skådis med tydlig vänsterprofil. Milo är av judisk börd, homosexuell med en historia av svarta pojkvänner, men han var också skribent för Breitbart, aktiv högerdebattör och företrädare för Gays For Trump, vilket inte var populärt hos det amerikanska etablissemanget.


Men till skillnad från Facebook och Youtube tror jag inte att det är censuren som blir Twitters död, utan det faktum att varje förändring av tjänsten varit till det sämre. Enkelheten hos Twitter är dess styrka, men det finns gränser. Ville vi ha griffeltavlor istället hade vi skaffat det.

Snapchat

Hett hos investerare (även om marknaden börjar kylas av), men för mig verkar det vara en sanslöst dålig affärsidé, inte bara för att målgruppen är personer så unga att de helt saknar egen ekonomi. Hade någon kommit till mig och berättat att de ville skapa ett socialt nätverk där man lägger upp bilder som försvinner efter tio sekunder hade jag sagt åt dem att jobba på idén.

Så om nu alla sociala medier försvinner, vad kommer att slå igenom istället? Ifall det kommer en motreaktion mot internetcensuren kan det bli GAB eller Minds, som marknadsför sig som yttrandefrihetens apostlar. Omöjligt att veta, kanske blir det Shouter:

torsdag 18 maj 2017

I väntans tider

Nej, jag är inte gravid, det här handlar om en helt annan tillväxt. På våren är det mycket som växer. På fönsterbrädorna blir mina chiliplantor större för varje dag som går.

Tre veckors utveckling i ”chiliportföljen”.

Squashodlingen är jag mer tveksam till. Än så länge ser den mest ut som jord, så jag har inga bilder på ”grönskan”, men hoppet spirar.

Bättre går det i naturen. I sommar ska det precis som vanligt plockas 20-30 liter blåbär. Riset har vaknat ur vinterdvalan, skjutit skott och de första bären i grönt och rött går att skönja.



Ett annat underbart litet bär är vinbäret. Både svarta och röda vinbär åker in i frysen framåt sensommaren. Just nu ser de ut ungefär som blåbären.


Ändå färdigare än nypon, men förhoppningsvis blir det skörd även av dem, i september eller så. Kanske blir det äpplen i samma veva, jag har snart slut på äppelmos.


Vad mer ska plockas, skördas och rensas? Svamp, nässlor, maskrosor, ramslök... Det allra bästa är att det mesta av produktionen sköter sig själv. Jag behöver inte gräva i jorden, odla, vattna eller pollinera. Jag äger inte ens marken. Jag bara väntar på att naturen fixar till maten och när det är klart skördar jag. Helt gratis, medan andra springer i sina ekorrhjul för att sedan stressa till butikerna och göra sig fattiga och ofria.

onsdag 17 maj 2017

Arbetslöshet – finns den?

Den öppna arbetslösheten har i Sverige legat på 7-8 procent det senaste decenniet. Sedan tillkommer alla de som går en utbildning de egentligen inte vill gå eller sitter på en mer eller mindre meningslös ”arbetsmarknadspolitisk åtgärd”. Sammanlagt är det bra många hundratusen människor.


Samtidigt har jag svårt att få ihop det med min verklighet. Jag känner nästan inga arbetslösa. Det händer att de är mellan två jobb, men om perioden är mer än någon månad beror det enbart på att de är kräsna, inte vill gå ner i lön eller pendla för långt. Om de verkligen var tvungna att hitta ett jobb skulle det gå på två dagar.

Det stämmer rätt bra med bilden jag får när jag pratar med arbetsgivare. De har svårt att hitta personal, både kvalificerad och helt oerfaren sådan. En kompis behövde sommarjobbare för ett enklare sorteringsjobb i lagermiljö. Inget drömjobb kanske, men klart uthärdligt och med helt okej lön. Till anställningsintervjuerna såsade det in ungdomar med alla möjliga krav som omöjliggjorde anställning. Arbetstiderna (heltid, dag eller natt) passade inte och helst ville de vara lediga både nu och då. Och om ni tror att min bekantskapskrets är exceptionell är det bara att kolla nyhetsflödet.


Teknikbolag, matbutiker, transportbolag... Alla säger de samma sak – vi hittar inte personal! Jag förstår att det finns människor som är mer eller mindre oanställningsbara, invandrare som ännu inte kan så pass bra svenska att den funkar i kundkontakter, handikappade eller missbrukare. Men problemet är större än så. Ett tag hade jag en granne som gick arbetslös år efter år. Han var byggkunnig och hade dessutom lastbilskort. Att Arbetsförmedlingen låter någon med C-kort gå arbetslös i mer än en vecka fattar inte jag.

Så vad gör vi åt det här – sänker arbetslöshetsersättningen eller inrättar arbetsläger? Jag är inte säker på att det skulle hjälpa. Inte heller är jag säker på att jag skulle vilja leva i ett sånt samhälle. Men något måste göras, det är jag tämligen övertygad om.

tisdag 16 maj 2017

Blipp – jävla dumheter

Som jag skrev i februari har SEB bytt ut mitt bankkort. Jag trodde ju att de enda skillnaderna var att Visa nedgraderades till Mastercard utan bank-ID, men nu har jag fått kortet och måste göra ett tillägg.


Ja, vem vill inte ha enklare sätt att betala? Jag kastade mig naturligtvis över broschyren för att få veta hur det ska gå till! ”Ditt kort från SEB har en inbyggd antenn som kan kommunicera med kortläsare. Det betyder att du inte behöver sätta i kortet i läsaren – håll bara upp det intill för att betala!

Förändringen innebär alltså att jag inte behöver sätta kortet i kortläsaren varje gång jag handlar med det. I några få butiker kan jag istället hålla kortet strax framför läsaren. Är det sant?! TACK SEB!! Alla försämringar och prishöjningar ni genomfört det senaste året är givetvis förlåtna. Det här skulle ju kunna innebära att jag sparar någon eller till och med flera sekunder vid en bråkdel av mina köp.

Men... det bygger på att tekniken funkar och att antennen på mitt kort inte får för sig att betala ett köp för kunden framför. Hade SEB frågat mig innan om jag önskar en inbyggd antenn i mitt bankkort så att den kan kommunicera med kortläsare utan att jag för in kortet i den och slår min kod hade jag svarat ”Nej tack, det vill jag absolut inte ha!”. Men lika självklart fick jag inte den frågan.


I kontakt med SEB:s kundtjänst fick jag höra att "detta är något som har efterfrågats av ett stort antal kunder". Hur stort detta antal är kan jag givetvis inte kontrollera, men jag tror inte på det. Är det verkligen besvärligt att slå in sin pin-kod? Jag vet att jag inte är världens mest innovationsbenägna människa, och hade jag styrt världen hade vi antagligen varken haft bilar eller datorer (möjligen inte heller hjulet), men det här känns verkligen bottenlöst korkat! 

Men en sak gillar jag! Efter att ha påtalat min negativa syn på funktionen har kundtjänsten avaktiverat den för mitt kort. Det finns hopp! Därför kvarstår jag som SEB-kund och aktieägare, alltjämt blippfri.

måndag 15 maj 2017

Utrustning före utövning

När jag började springa grävde jag fram ett par gympaskor ur garderoben, kompletterade med träningsbrallor och en urblekt munkjacka. Efter några rundor köpte jag ett par realiserade löparskor av märket Point Zero, som jag varken hört talas om förr eller senare.

Först efter flera månader började jag införskaffa vettiga skor och löpartights. Då betalade jag ändå det mesta med poäng jag fått genom att svara på marknadsundersökningar. Jag blev tidigt sugen på att skaffa en pulsklocka, men bestämde mig för att springa 25 löppass innan jag beställde en.


Löpning är en billig sport. Inte ens nu när jag har proffskläder för alla årstider, sex par löparskor, vätskebälte och alla möjliga prylar svider utgifterna, men jag var ännu snålare från början, innan jag förstod att löpningen skulle bli ett bestående inslag i mitt liv och inte bara en tillfällig ålderskris.

Så funkar jag, men har förstått att många gör precis tvärtom. Först skaffar de prylarna, sedan tar de reda på vad de har för nytta av dem. Tar det ändå emot kan de köpa på sig ännu mer utrustning. Själv tror jag ingen hobby går att upprätthålla ett intresse för genom shopping. För mig alltså. Det är roligare att se proffsig ut när man springer, men hade jag inte tyckt att löpning vore roligt hade inga prylar i världen hjälpt.


Det här gäller inte bara sport utan nästan vadsomhelst. Jag hörde ett program om trädgårdsskötsel, där trädgårdsbutiker tydligen säljer på kunderna en massa skit förutom standardverktyg och växter. Lyktor, trädgårdstomtar, små jävla växthus... Och särskild jord som ska göra att man inte behöver smutsa ner fingrarna. Som trädgårdsmästaren i inslaget konstaterade: vill man inte smutsa ner fingrarna är trädgårdsskötsel troligen fel hobby.

Men en del kunder går igång på all denna meninglösa kringutrustning. Andra tröttnar istället på alltihop, som jag. Och Lena Nyman:

söndag 14 maj 2017

Cirkus Reepalu

Jag har inte nämnt Ilmar Reepalus huvudlösa utredning om vinster i välfärden på ett halvår, så det är hög tid. I förra veckan sa han så här i direktsänd tv hos den miljöpartistiska tankesmedjan SVT: ”Jag såg i Dagens Samhälle, som kom förra veckan var det väl, att de fyra största skolkoncernerna, de hade en omsättning på 12 miljarder ungefär, och de hade en vinstutdelning på 1,1 miljarder.” 

Den artikeln finns inte på nätet. Antagligen ingen annanstans heller för den verkliga siffran för de fyra största (Academedia, Engelska Skolan, Kunskapsskolan och Thoréngruppen) är 13 miljoner, alltså en felräkning på nästan 99 procent.


Reepalu är visserligen inte känd för sin skicklighet med siffror, men jag tvivlar på att ens han skulle kunna vräka ur sig något så här uppåt väggarna utan att vara fullt medveten om att han ljuger. Däremot tror jag att åtminstone en bidragande orsak till att ingen journalist ställer honom till svars för ”felräkningen” är att de inte har en aning. Troligen börjar man inte på Journalisthögskolan för att man gillar matte och siffror, och inte ens ekonomijournalister verkar alla gånger särskilt intresserade av ekonomi och finans.

Om man ändå ogillar konceptet friskolor gör man det knappast av ekonomiska skäl utan för att man ogillar idén att privata aktörer ska kunna tjäna pengar på skolundervisning. Jag kan förstå det ifall privatskolorna vore sämre eller dyrare än de kommunala, men inga siffror backar upp en sådan teori.


Jag har ett problem till med den allmänna kritiken. De som vänder sig emot fenomenet friskolor har aldrig något problem med att privata företag bygger, underhåller eller städar skolor. Det är tydligen bara undervisning som måste göras av samhället.

Men det råder ju brist på lärare och utbildningsplatser. Svenska privatskolor har 340000 elever och 61000 medarbetare, från förskola upp till gymnasium. Läggs dessa skolor ner i morgon står 340000 elever utan skola. Det överstiger det totala antalet invånare i Malmö! Om man istället kommunaliserar skolorna och ger personalen samma löner och förutsättningar att sköta sitt arbete som de skulle ha fått i dagens kommunala skolor, följer alla 61000 med? Knappast.

Lärarlös lektion

Jag har inte svar på alla dessa frågor, men så är det heller inte jag som jagar privata skolentreprenörer med blåslampa.

lördag 13 maj 2017

Kulturhistoria

Det är lätt att bli hemmablind i jakt på upplevelser, men istället för att åka till något museum eller till Skansen – kolla vilka lokala alternativ som finns i form av guidade turer till slott och hembygdsgårdar. Ofta helt gratis. Eller ja, skattefinansierat, men för en gångs skull satsar man då pengar på något vettigt. Hur som helst, eftersom det redan är betalt så finns pengar att spara, särskilt om man är flera. Bara inträdet till Skansen kostar nästan en femhundring för en familj med två barn. Med resa och fika blir det lätt fyrsiffrigt.

Häromdagen gick jag på upptäcktsfärd till en kvarn en dryg kilometer hemifrån. Här bedrevs både kvarn- och sågverksamhet på 1600-talet och framåt.

Skovelhjul

1924 moderniserade man och satte in en tändkulemotor som drivs med råolja.


Och här är kylsystemet, en vattentunna.


Numera sparkar man bara igång verksamheten ungefär en gång i kvartalet, och jag antar att den inte riktigt går ihop sig ekonomiskt trots ideellt arbete.



Här är resultatet, ett helt okej mjöl.


Inte riktigt Willyspriser, men överkomliga. Och ”på köpet” fick jag se en nästan fyrahundra år gammal anläggning i drift och höra historier från de eldsjälar som ser till att verksamheten fortlöper. Bara det är faktiskt ”#sparadkrona” så det räcker och blir över.