Ta det lugnt i sommar

Jag har hållit koll på internetstatistik sedan jag skapade min första hemsida år 2000. Trots att internet blivit tillgängligare genom att det finns i mobilen hänger vi denna årstid mindre på nätet än annars. Aprilväder och dötid på jobbet inbjuder till surfing. På sommaren ändrar vi surfvanor.

Normalt bloggar jag varje dag, men precis som förra sommaren tänkte jag halvera inläggsfrekvensen de närmaste veckorna. Räkna därför med ett nytt inlägg varannan dag, men kommentarsfältet har såklart öppet alla dagar.

Nu önskar jag er en fin midsommar och sommar i övrigt. Och den som känner stress över att missa investeringsmöjligheter – gör inte det. Även här talar statistiken sitt tydliga språk. Antalet affärer minskar på sommaren och augusti-september är de statistiskt sämsta månaderna att äga aktier.

Alltså kan du lika gärna (eller hellre) tills vidare låta oinvesterade pengar ligga på ett bankkonto med 0,5-1 procents ränta och ta tag i det i slutet av september. Gå och bada nu!

Kämpa H&M-sekten!

Åt vilket håll börsen än går verkar man numera alltid kunna vara säker på att H&M-aktien går ner. Hur låga förväntningarna än är på försäljningssiffror och resultat tycks de alltid kunna överraska negativt.

Återvänder en gammal graf, kurvan är ju alltid likadan.

Samtidigt är det allt fler som bekräftar min tanke för ett par månader sedan, att pendeln förr eller senare borde slå tillbaka när det gäller att klädhandeln gått från butik till online. Senast var det Jacob ”Gottodix” Henriksson som uttryckte sig så här på sin Nordnetblogg:

”Zalandos egen plan har en väntad och en kanske lite överraskande ingrediens. Den väntade är att returerna ska minska. Spontant undrar jag – hur då? Kanske genom planen bolaget också har att få fler att hämta varorna i en fysisk butik, inte nödvändigtvis deras egen. Det låter ju praktiskt. Istället för att skeppa iväg saker på vinst och förlust, så får kunderna komma och pröva kläderna på plats. Det kanske kan vara framhängda på galgar och visade på skyltdockor så man får lite känsla för hur de kan ta sig ut. Att ingen har tänkt på det förut.”

I förra veckans Börspodden vädrade Johan Isaksson ungefär samma tankar. Isaksson, som nyligen började tanka H&M-aktier, sa (fritt från mitt minne, lyssna själva om ni vill ha den exakta formuleringen) att hur billigt och enkelt man än gör returförfarandet är det enklare att gå tillbaka till en butik man ändå är i närheten av än att leta upp en kartong, packa, fixa fram en retursedel, lämna in paketet och invänta återbetalning.

Avanzas Claes Hemberg sa så här för ett par månader sedan: ”Butikerna på nätet kräver inte bara en ny marknadsföring och leverans. Konsumenter vill umgås, diskutera, jämföra och pröva.”

Claes Hemberg, modeorakel...

Så här i semestertider noterar jag att ett reklamargument som ofta används av resebolag är ”bra shopping”. Nästan var de än vill lura oss att åka betonas shoppingmöjligheterna på orten. Om vi lockas att semestra för att shoppa (och de gör vi säkert, annars skulle argumentet inte användas så ofta), varför skulle vi då inte vilja göra det hemma?

I andra vågskålen blir jag skrämd av att kolla H&M:s kundkommentarer på nätet. Det verkar finnas hur många skäl som helst att inte handla kläder där: för litet utbud i stora storlekar, för små storlekar, för dåliga arbetsförhållanden i underleverantörernas fabriker, för politiskt korrekta... Visserligen är det nog vanligare att tycka till offentligt med negativa åsikter, och visst hittar jag också nöjda H&M-kunder, men de som ratar H&M som företag lär inte handla hos dem vare sig online eller offline.

Förbrukningslurar

När jag inte sitter vid datorn bär jag ofta hörlurar oavsett om jag springer, går, ligger eller står. Jag lyssnar bara på talade poddar och är helt ointresserad av ljudkvaliteten så länge jag hör vad som sägs. Vid löpning vill jag ha in-ear-lurar, annars spelar det ingen roll.

Ja, det är en Stockholm Marathon Finisher-tröja.

Det låter alltså som att jag skulle kunna ha ett och samma par lurar jämt, år efter år, samma strategi som jag försöker använda för all teknik. Problemet är att hörlurarna hela tiden går sönder. Kanske för att löpning ställer högre krav, eller också för att kvaliteten är usel på allt som säljs. Inte för att jag är oaktsam för det är jag inte. Jag är superförsiktig, men inom några veckor eller i bästa fall månader börjar ena örat glappa för att så småningom lägga av. Inte ens det är hela världen för mig, tal behöver ingen stereoeffekt, men när andra sidan glappar (och det gör den) blir de hopplöst förlorade.

Lyckligtvis finns en gratislösning – elsoprummet. Bara den senaste månaden har jag plockat hem över tio par fungerande hörlurar. Visst händer det att grannarna slängt saker för att de är trasiga – det borde ju vara enda orsaken. Men oftast är de helt perfekta. Bara att rengöra med vatten och diskmedel. Eventuella skumgummidetaljer körs i tvättmaskin.

En del är uppenbara lågprislurar av typen man kan få på flyget och då är det kanske inte konstigt att de inte håller för mig heller. Men här finns också dyrare lurar och ibland helt nya i obruten förpackning. Men oavsett vilket, varför slänger man fungerande hörlurar? Köper man nya, bättre lurar borde man väl behålla de gamla som reserv? Säg att de nya går sönder, då skulle i alla fall jag tycka att det vore fiffigt att slippa köpa nya i panik. Men det är väl som vanligt – jag gör på ett sätt, övriga världen på ett annat. Vore jag ödmjuk skulle jag säga att det inte finns några rätt eller fel, men det vore helt enkelt inte sant.

Bonava & NCC

9 juni 2016 delades NCC upp genom att man styckade av bostadsbolaget NCC Housing som då bytte namn till Bonava. Bolaget delades ut till NCC:s aktieägare som för varje NCC-aktie fick en aktie i Bonava och i samma slag tappade NCC-aktien ungefär en tredjedel av sitt värde. Inga konstigheter.

Jag var aktieägare i NCC och har valt att sitta still i båten. Alltså har jag ett drygt år senare lika många aktier i bägge bolagen. NCC har gått helt okej (+32 procent på ett år) och Bonava ännu bättre (+53 procent).

Det har känts bra, och gör det egentligen fortfarande. Men frågan är hur om det är dags att kliva av ena eller bägge tågen. Bonava bygger bostadsrätter i storstäder, främst i Norden och Tyskland, men även i Baltikum och i S:t Petersburg. Det har varit en bra affär, men när räntorna går upp lär priserna (och därigenom vinsterna) gå ner. Aktien har gått från 93,50 till 149,60 kr, och den högsta riktkurs jag sett är 167 kr.

NCC gillar jag också. De verkar ha en bra mix av kommersiella fastigheter, hus- och vägbyggen. De tjänar pengar, har bra utdelning och låg värdering. Jag tycker mig se byggbaracker och vägspärrar med NCC-loggan precis överallt. Samtidigt har aktien stått sig dåligt i en jämförelse med konkurrenterna Peab, JM och Skanska.

Särskilt Peab, ett bolag vars storhet jag aldrig riktigt har förstått. I ett längre perspektiv, från förra börskraschen, är det istället JM som är den framgångsrikaste konkurrenten med en ökning på 677 procent. Något år innan kraschen, våren 2007, låg alla fyra på börskurser runt dagens nivå. Om det innebär att NCC ska ner från dagens 247 kr till 2008 års 35 kr (eller kanske snarare 23 kr, eftersom bostadsbolaget fortfarande räknades in då) vill jag definitivt kliva av innan. Är det dags nu, tror ni?

Låna för livet

Sara tipsade mig i kommentarsfältet om UR-programmet Låna för livet. Ett program lite som Lyxfällan, men utan det märkliga begreppet "ihopbakslån". Jag ska utveckla lite.

Grundidén var att simulera utmaningar för några människor. Vad händer med deras privatekonomi om bolåneräntan höjs eller jobbskatteavdraget sänks? Det blir kärvare, men går det att parera? När människor på stan får frågan om sina marginaler låter nästan alla som att precis här går gränsen. Höjs bensinpriset, skatten eller dagisavgiften går allt åt skogen. Och det gör det såklart inte. Ingen skulle svälta om räkningarna steg med en tusenlapp. Här visas detta praktiskt.

Det är fiktiva exempel, men personerna finns på riktigt och det känns ändå mer på riktigt än många andra program. Jag förstår att poängen med ekonomiprogram som Lyxfällan och Tonårsbossen är att de ska ha ett pedagogiskt och begripligt upplägg som inte går över huvudet på för många tittare. Problemet är att det blir larvigt när man tilltalar vuxna (deltagare och tittare) som om de vore barn. Fattar man inte att intäkterna måste överstiga utgifterna kommer man ändå inte fatta råden man får. Då kvittar det att man ”tydliggör” detta genom att hälla ut tusen liter Coca-Cola i en bassäng eller skriva kronofogdeskulderna i fyra meter höga siffror.

Därför gillar jag UR-programmet bättre. Det är privatekonomi för vuxna. Fast jag undrar lite hur de valt ut deltagarna. Vore jag kvinna skulle jag nog störa mig på bilden av att mannen tjänar och kvinnan spenderar. Men kanske stämmer den ofta, jag vet inte. En av kvinnorna i programmet berättar att planering är tråkigt, hon vill att alla inköp ska vara spontana. Och hon lever som hon lär! En annan är arbetslös, men förstår nästan inte frågan vad hon har för ansvar för ekonomin. Hon ska ju sköta hemmet och sitt eget utseende, resten får mannen sköta – välkommen till 1800-talet...

Länge leve inkomstklyftorna?

Metro är inte en tidning jag brukar läsa, men jag fick en länk som gjorde mig nyfiken:

Ökade inkomstklyftor är bara ett problem för den avundsjuke och late.

Johan Staël von Holstein är mest känd för att han drev Icon Medialab när IT-kraschen skakade världen. På den tiden han var i ropet uppfattade jag honom lite grann som en pajas som flamsade i media när konkurrenter som Jonas Birgersson satt på kontoret och jobbade istället.

Jag minns särskilt en intervju Staël von Holstein gjorde med en amerikansk journalist. För att visa sin poäng gjorde han en fotbollsliknelse: ”People don't want to watch division four, they want to watch Allsvenskan!” Jag gissar att journalisten (från ett land där fotboll spelas med händerna) inte riktigt hade koll på vad ”ååålswenskan” innebar, men han nickade och höll god min.

Att påstå att inkomstklyftor är av godo är en rätt förutsägbar ståndpunkt för denne man, men jag måste tillstå att han tänkt till här: ”Det är i den individuella genialiteten som världen förbättras, och så har det alltid varit. Shakespeare, Mozart, Picasso, Mahatma Gandhi, Nelson Mandela, Bill Gates, Niklas Adalberth, Daniel Ek med flera. Geniet som tar plats, loket som drar vagnarna.” Jag undrar om han tjuvkikat i min blogg, närmare bestämt här.

Vare sig vi gillar ovannämnda, eller mina exempel Musk och Branson är det svårt att blunda för deras betydelse. De som skriker efter mer välfärd måste förstå att dessa kräver skatteintäkter och då inte inkomstbeskattning av statliga tjänster. Hur viktigt det än är med lärare, läkare, poliser och byråkrater måste systemet tillföras pengar utifrån för att det ska gå ihop. Utan entreprenörer och företagare – ingen välfärd.

Ännu en pinne in i jordgetingboet: ”Ökade inkomstklyftor är i och för sig bara ett problem för den avundsjuke och late, för så länge alla får det bättre gör det väl inget att en handfull får det extremt bra, eller?” Den gamla marxistiska käpphästen ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” är nog bra i teorin, men man måste ge människor mer morot än så om de ska ta risker som kan beröva dem alla sina pengar och fritid i åratal.

Att någon annan har det bättre är bara ett problem ifall man gör det till det. Sen är ju inkomster bara en parameter för ekonomiskt välstånd. Jag känner massor med människor som tjänar mycket mer än jag någonsin gjort, men som ändå har svårt att få ihop det i slutet av månaden. Personliga prioriteringar! Och som Staël von Holstein skriver: ”Livet kommer att bli vad du gör det till… om du gör något.”

Underbart är kort

Jag fullkomligt älskar livsmedelsbutikernas utförsäljning av matvaror med kort livslängd kvar, så kallat ”kort datum”. Ofta är det halva priset som gäller trots att det enda ”felet” är att man måste konsumera maten ganska snabbt, eller frysa in den.

För mig är det främst mjölkprodukter med kryssad etikett som hamnar i korgen, mjölk, fil, yoghurt, grädde och ost. Fördelen med dessa är att de aldrig är farliga även om de skulle ha blivit så sura att de i princip kryper ur sina kartonger. Fast det blir de ju inte. Tar man snabbt hem maten till kylen håller mjölk nästan alltid en vecka över tiden, ofta mycket längre. I värsta fall skär den sig lite vid upphettning. De som häller mjölk i kaffet kanske märker det oftare, men att blanda kaffe och mjölk är å andra sidan inte gott, vilket jag tycker borde vara ett större problem för dem.

Hinner man inte göra av med mjölken innan den börjar smaka konstigt går den utmärkt att frysa in. Jag brukar fylla frysen när det vankas mjölk för 3-4 kr litern. Även kött fryser man med fördel in om det blir stressigt. Själv köper jag inte halva priset-kött eftersom jag inte äter kött. Annars skulle jag göra det med. Jag hade en jobbarkompis som kastade all mat på bäst-före-datumet, även mjölk. Rent logiskt förstod hon att det var hysteriskt, men kunde inte förmå sig själv att äta utgången mat.

Men bäst-före-datum är väl tilltagna och ska inte förväxlas med sista-förbrukningsdag. Om mat ser ut, luktar och smakar bra är den bra. Det är inte svårare än så. Och mat blir inte automatiskt dålig bara av tid. För att mat t ex ska mögla måste den komma i kontakt med mögelsvampar. Finns dessa inte i plastförpackningen kommer de inte in så länge förpackningen är obruten, även om exempelvis osten i den har gått ett år över tiden.

Jag vet inte hur mycket pengar jag sparar på att fynda kort datum, men mycket är det. Det enda besväret är att det kräver lite planering. Jag kan behöva välja maträtter som matchar innehållet i kylen lite mer än jag annars hade behövt, och frusen mat behöver flyttas över till kylen i lagom tid för att hinna tina. I övrigt är jag precis som en vanlig konsument, bara rikare.