Bahnhof

Bahnhof har jag nämnt tidigare i positiva ordalag, och nu tänkte jag göra det igen. Jag gillar bolaget i egenskap av kund. De levererar internet med förvånansvärt få undantag, och när det händer har de en vettig kundtjänst.

Jag gillar också Bahnhof som aktieägare. På tre år har aktien stigit med 125 procent beroende på att företaget är en vinstmaskin. Lite högre utdelning kunde jag kanske önska, men bara de gör något bra för pengarna är det inte nödvändigt.

Men mest av allt gillar jag Bahnhof för att de med vd:n Jon Karlung i spetsen står upp mot övervakningssamhället. Jag är inte inne på några skumma sajter (tycker jag i alla fall), jag bygger inga bomber och är alldeles för tekniskt okunnig och ointresserad för att fildela, men att takhöjden minskar kommer så småningom även att drabba dvärgar, om ni fattar liknelsen.

Här är ett föredrag Karlung hållit om ”massövervakning och det fria tänkandet”. Publiken består av libertarianer, som av många skulle betraktas som högerns foliehattar som anar en FRA-gubbe i varenda buske, vilket antagligen påverkade ämnesvalet en del. Men han säger mycket tänkvärt här.

T ex när han skickade en pdf-fil på sjuttiotvå tusen (!) OCR-skyddade sidor (omöjliga att läsa in) till Skatteverket, i typsnittet ”Sovjet”.

Jag har inga problem med att myndigheter kan begära in uppgifter för att lösa grova brott, men då ska det vara just det, och det känns som att Bahnhof lagt sig på ungefär samma nivå som jag när Karlung kallar 1984 för ”en harmlös idyll”.

Och så den underbara berättelsen om när han fick en förfrågan om att bygga ”a smaller internet” till Nordkorea, men ”det vart för komplext, och någonstans började jag känna att det här kanske inte är vår kärnidé”.

Tyvärr känns hans berättelser om konflikter med svenska politiker, Skatteverket och Post- och Telestyrelsen inte långt från Nordkorea. Lyssna själva! Vare sig det leder till att ni blir aktieägare eller Karlungfans är det lärorikt.

Var går gränsen för rik?

Ännu ett välkommet bloggförslag från Sara i Kommentarsfältet:

”Vad är definitionen av rik? Vad anser du/ni (många klyftiga människor läser denna blogg) är definitionen av rik? Och nej, jag pratar inte kärlek och nära relationer, utan pengar. Kan man säga att man är rik vid en särskild summa pengar eller är rik mer ett känslotillstånd? Jag läste en Flashback-tråd (10 minuter av mitt liv jag aldrig får tillbaka) och de påstod att man är rik när man har 50 miljoner på kontot. Det tyckte jag var lite väl mycket.”

På något sätt är väl nästan alla i Sverige förhållandevis rika, men det känns absurt att jämföra sig med en fåraherde i Afghanistan, så jag försöker se det mer ur ett svenskt perspektiv.

Någon exakt siffra går såklart inte att ange. Det är som att bestämma en gräns för vältränad eller en vikt för tjock. Allt är relativt. Mest relativt tycker jag att det är i förhållande till utgifterna. Den som gör av med dubbelt så mycket pengar för att vara nöjd med sitt liv måste ha dubbelt så mycket på banken. Egentligen borde man inte jämföra kronor på banken utan antal månadsutgifter på kontot.

Så vad är rik, är det detsamma som ”ekonomiskt oberoende”? I den mån jag använder det begreppet menar jag personer som är så pass rika att de inte behöver jobba, men hårdrar man definitionen är ju de flesta pensionärer ekonomiskt oberoende och det kan ju ingen påstå.

Snarare är det väl då rikedom i Joakim von Anka-klass som avses. När han fick dålig service i affären köpte han affären och bytte ut kassörskan. Hur många svenskar har råd att göra så? Med tanke på den dåliga service jag upplever skulle jag säga att ingen i Sverige är ekonomiskt oberoende.

Jag menar alltså att ju billigare man lever, desto mindre krävs för att kalla sig rik. Jag borde själv kunna leva på avkastningen av mitt kapital utan att tjäna nya pengar. Är det något jag vill ha finns alltid pengarna. Jag skulle kunna springa iväg och köpa det direkt och utan eftertanke, fast å andra sidan vore jag inte jag om jag gjorde så. Och jag kan inte spontanköpa slott, men det är inte heller jag.

Så ja, jag definierar mig själv som rik. Andra kanske inte skulle göra det, precis som jag har svårt att se vänner som rika även om de har mycket mer pengar än jag. Den främsta nyckeln till min rikedom är att jag har sjukt låga utgifter. Det finns nog många som inte ens fattar hur man kan leva så billigt, men då har man dålig inlevelseförmåga, vilket är ett nog så allvarligt fattigdomsbevis.

Ta det lugnt i sommar

Jag har hållit koll på internetstatistik sedan jag skapade min första hemsida år 2000. Trots att internet blivit tillgängligare genom att det finns i mobilen hänger vi denna årstid mindre på nätet än annars. Aprilväder och dötid på jobbet inbjuder till surfing. På sommaren ändrar vi surfvanor.

Normalt bloggar jag varje dag, men precis som förra sommaren tänkte jag halvera inläggsfrekvensen de närmaste veckorna. Räkna därför med ett nytt inlägg varannan dag, men kommentarsfältet har såklart öppet alla dagar.

Nu önskar jag er en fin midsommar och sommar i övrigt. Och den som känner stress över att missa investeringsmöjligheter – gör inte det. Även här talar statistiken sitt tydliga språk. Antalet affärer minskar på sommaren och augusti-september är de statistiskt sämsta månaderna att äga aktier.

Alltså kan du lika gärna (eller hellre) tills vidare låta oinvesterade pengar ligga på ett bankkonto med 0,5-1 procents ränta och ta tag i det i slutet av september. Gå och bada nu!

Kämpa H&M-sekten!

Åt vilket håll börsen än går verkar man numera alltid kunna vara säker på att H&M-aktien går ner. Hur låga förväntningarna än är på försäljningssiffror och resultat tycks de alltid kunna överraska negativt.

Återvänder en gammal graf, kurvan är ju alltid likadan.

Samtidigt är det allt fler som bekräftar min tanke för ett par månader sedan, att pendeln förr eller senare borde slå tillbaka när det gäller att klädhandeln gått från butik till online. Senast var det Jacob ”Gottodix” Henriksson som uttryckte sig så här på sin Nordnetblogg:

”Zalandos egen plan har en väntad och en kanske lite överraskande ingrediens. Den väntade är att returerna ska minska. Spontant undrar jag – hur då? Kanske genom planen bolaget också har att få fler att hämta varorna i en fysisk butik, inte nödvändigtvis deras egen. Det låter ju praktiskt. Istället för att skeppa iväg saker på vinst och förlust, så får kunderna komma och pröva kläderna på plats. Det kanske kan vara framhängda på galgar och visade på skyltdockor så man får lite känsla för hur de kan ta sig ut. Att ingen har tänkt på det förut.”

I förra veckans Börspodden vädrade Johan Isaksson ungefär samma tankar. Isaksson, som nyligen började tanka H&M-aktier, sa (fritt från mitt minne, lyssna själva om ni vill ha den exakta formuleringen) att hur billigt och enkelt man än gör returförfarandet är det enklare att gå tillbaka till en butik man ändå är i närheten av än att leta upp en kartong, packa, fixa fram en retursedel, lämna in paketet och invänta återbetalning.

Avanzas Claes Hemberg sa så här för ett par månader sedan: ”Butikerna på nätet kräver inte bara en ny marknadsföring och leverans. Konsumenter vill umgås, diskutera, jämföra och pröva.”

Claes Hemberg, modeorakel...

Så här i semestertider noterar jag att ett reklamargument som ofta används av resebolag är ”bra shopping”. Nästan var de än vill lura oss att åka betonas shoppingmöjligheterna på orten. Om vi lockas att semestra för att shoppa (och de gör vi säkert, annars skulle argumentet inte användas så ofta), varför skulle vi då inte vilja göra det hemma?

I andra vågskålen blir jag skrämd av att kolla H&M:s kundkommentarer på nätet. Det verkar finnas hur många skäl som helst att inte handla kläder där: för litet utbud i stora storlekar, för små storlekar, för dåliga arbetsförhållanden i underleverantörernas fabriker, för politiskt korrekta... Visserligen är det nog vanligare att tycka till offentligt med negativa åsikter, och visst hittar jag också nöjda H&M-kunder, men de som ratar H&M som företag lär inte handla hos dem vare sig online eller offline.

Förbrukningslurar

När jag inte sitter vid datorn bär jag ofta hörlurar oavsett om jag springer, går, ligger eller står. Jag lyssnar bara på talade poddar och är helt ointresserad av ljudkvaliteten så länge jag hör vad som sägs. Vid löpning vill jag ha in-ear-lurar, annars spelar det ingen roll.

Ja, det är en Stockholm Marathon Finisher-tröja.

Det låter alltså som att jag skulle kunna ha ett och samma par lurar jämt, år efter år, samma strategi som jag försöker använda för all teknik. Problemet är att hörlurarna hela tiden går sönder. Kanske för att löpning ställer högre krav, eller också för att kvaliteten är usel på allt som säljs. Inte för att jag är oaktsam för det är jag inte. Jag är superförsiktig, men inom några veckor eller i bästa fall månader börjar ena örat glappa för att så småningom lägga av. Inte ens det är hela världen för mig, tal behöver ingen stereoeffekt, men när andra sidan glappar (och det gör den) blir de hopplöst förlorade.

Lyckligtvis finns en gratislösning – elsoprummet. Bara den senaste månaden har jag plockat hem över tio par fungerande hörlurar. Visst händer det att grannarna slängt saker för att de är trasiga – det borde ju vara enda orsaken. Men oftast är de helt perfekta. Bara att rengöra med vatten och diskmedel. Eventuella skumgummidetaljer körs i tvättmaskin.

En del är uppenbara lågprislurar av typen man kan få på flyget och då är det kanske inte konstigt att de inte håller för mig heller. Men här finns också dyrare lurar och ibland helt nya i obruten förpackning. Men oavsett vilket, varför slänger man fungerande hörlurar? Köper man nya, bättre lurar borde man väl behålla de gamla som reserv? Säg att de nya går sönder, då skulle i alla fall jag tycka att det vore fiffigt att slippa köpa nya i panik. Men det är väl som vanligt – jag gör på ett sätt, övriga världen på ett annat. Vore jag ödmjuk skulle jag säga att det inte finns några rätt eller fel, men det vore helt enkelt inte sant.

Bonava & NCC

9 juni 2016 delades NCC upp genom att man styckade av bostadsbolaget NCC Housing som då bytte namn till Bonava. Bolaget delades ut till NCC:s aktieägare som för varje NCC-aktie fick en aktie i Bonava och i samma slag tappade NCC-aktien ungefär en tredjedel av sitt värde. Inga konstigheter.

Jag var aktieägare i NCC och har valt att sitta still i båten. Alltså har jag ett drygt år senare lika många aktier i bägge bolagen. NCC har gått helt okej (+32 procent på ett år) och Bonava ännu bättre (+53 procent).

Det har känts bra, och gör det egentligen fortfarande. Men frågan är hur om det är dags att kliva av ena eller bägge tågen. Bonava bygger bostadsrätter i storstäder, främst i Norden och Tyskland, men även i Baltikum och i S:t Petersburg. Det har varit en bra affär, men när räntorna går upp lär priserna (och därigenom vinsterna) gå ner. Aktien har gått från 93,50 till 149,60 kr, och den högsta riktkurs jag sett är 167 kr.

NCC gillar jag också. De verkar ha en bra mix av kommersiella fastigheter, hus- och vägbyggen. De tjänar pengar, har bra utdelning och låg värdering. Jag tycker mig se byggbaracker och vägspärrar med NCC-loggan precis överallt. Samtidigt har aktien stått sig dåligt i en jämförelse med konkurrenterna Peab, JM och Skanska.

Särskilt Peab, ett bolag vars storhet jag aldrig riktigt har förstått. I ett längre perspektiv, från förra börskraschen, är det istället JM som är den framgångsrikaste konkurrenten med en ökning på 677 procent. Något år innan kraschen, våren 2007, låg alla fyra på börskurser runt dagens nivå. Om det innebär att NCC ska ner från dagens 247 kr till 2008 års 35 kr (eller kanske snarare 23 kr, eftersom bostadsbolaget fortfarande räknades in då) vill jag definitivt kliva av innan. Är det dags nu, tror ni?

Låna för livet

Sara tipsade mig i kommentarsfältet om UR-programmet Låna för livet. Ett program lite som Lyxfällan, men utan det märkliga begreppet "ihopbakslån". Jag ska utveckla lite.

Grundidén var att simulera utmaningar för några människor. Vad händer med deras privatekonomi om bolåneräntan höjs eller jobbskatteavdraget sänks? Det blir kärvare, men går det att parera? När människor på stan får frågan om sina marginaler låter nästan alla som att precis här går gränsen. Höjs bensinpriset, skatten eller dagisavgiften går allt åt skogen. Och det gör det såklart inte. Ingen skulle svälta om räkningarna steg med en tusenlapp. Här visas detta praktiskt.

Det är fiktiva exempel, men personerna finns på riktigt och det känns ändå mer på riktigt än många andra program. Jag förstår att poängen med ekonomiprogram som Lyxfällan och Tonårsbossen är att de ska ha ett pedagogiskt och begripligt upplägg som inte går över huvudet på för många tittare. Problemet är att det blir larvigt när man tilltalar vuxna (deltagare och tittare) som om de vore barn. Fattar man inte att intäkterna måste överstiga utgifterna kommer man ändå inte fatta råden man får. Då kvittar det att man ”tydliggör” detta genom att hälla ut tusen liter Coca-Cola i en bassäng eller skriva kronofogdeskulderna i fyra meter höga siffror.

Därför gillar jag UR-programmet bättre. Det är privatekonomi för vuxna. Fast jag undrar lite hur de valt ut deltagarna. Vore jag kvinna skulle jag nog störa mig på bilden av att mannen tjänar och kvinnan spenderar. Men kanske stämmer den ofta, jag vet inte. En av kvinnorna i programmet berättar att planering är tråkigt, hon vill att alla inköp ska vara spontana. Och hon lever som hon lär! En annan är arbetslös, men förstår nästan inte frågan vad hon har för ansvar för ekonomin. Hon ska ju sköta hemmet och sitt eget utseende, resten får mannen sköta – välkommen till 1800-talet...