Det finns produkter jag undrar varför
de finns, men det mesta har ändå en marknad. Fast det finns
också företag vars produkter är ren skit. Det är allt från
armbandsur med påmålade visare till pyramidspel med obefintlig
chans att få pengarna tillbaka och produkter och tjänster som helt
enkelt inte finns mer än på pappret.
Det klassiska bankmejlet t ex, som
påstås komma från banken och går ut på att du ska lämna ut dina
inloggningsuppgifter eller själv skriva in dem på en sajt med bankens logga, men eftersom bluffen sprids helt slumpmässigt
är det till att börja med ganska liten risk att du ens har konto i
den banken, och det kan ju vara en liten ledtråd till att det är
något lurt. Dessutom är de ofta skrivna på en svenska som får mig
att undra om de anlitat drottning Silvia som språkkonsult.
Men okej, jag fick nyligen ett fullt
legitimt brev från ett stort försäkringsbolag med bara aningen
färre fel, så att jag var tvungen att ringa och kolla att det
faktiskt var på riktigt.
Företagare drabbas av andra varianter.
Dels bluffakturor, vanligen på sommaren i förhoppningen om att
vikarier och bristande rutiner ska få räkningen att glida igenom
systemet. Om en av hundra betalar är det bra business och riskerna
är obefintliga. På den tiden jag hade en arbetsgivare som betalade
för timmarna jag var på jobbet och när jag dessutom levde i
illusionen att polisen skulle bekämpa alla brott polisanmälde jag
en bluffaktura. Anmälan var nedlagd efter tjugo minuter ”i brist
på spaningsuppslag” och då kan de ju inte ens ha hunnit ta reda
på vem som stod bakom bankgironumret.
En slugare variant är de fejkade
myndighetsbreven. Ett företagsnamn som ska låta statligt skickar ut
en lunta som ser ut som deklarationsblanketter där de ber att
företagaren ska bekräfta sina uppgifter. Det man inte får missa i
brevet från AB Samhällsöverföring är att det någonstans
med liten, liiiiten text framgår att om du skriver under och skickar
tillbaka pappret har du inlett ett avtal som enkelt uttryckt går ut
på att du ska betala pengar och de ska ta emot dem.
Det låter inte som att det borde vara
juridiskt bindande, men som jag förstått det håller det i domstol
i det land som enligt det finstilta håller i trådarna. Häromdagen
fick jag en blankett från Företagsopinion som ville veta om
mitt företag anställt eller kunde tänka sig att anställa
invandrare. Tre sidor med formalia på helt rimlig myndighetssvenska,
men den fjärde sidan bröt trenden.
Det kan man kalla finstilt! Kontentan
var att det skulle ha kostat mig 6375 kr per år att i 24 månader
binda upp mig på något slags abonnemang i Estland, alltså 12750 kr
för exakt ingenting. Tydligen är det den gamla klassikern Bolagsupplysningen som bytt namn, men behållit affärsidén:
Mycket pengar för ingenting – kom och köp!
Inte jättesvårt att se igenom, men
med tanke på hur många som glatt lämnar ut sitt lösenord till
”banken” som ”på grund av ogiltig Försök till inloggnings
tillfälligt avaktiverat Er kontoverifikationifiering” med
motiveringen att ”det såg väldigt professionellt ut” antar jag
att pengarna kommer att regna in. Baltutlämning à la 2017.