Snackpåsar om snackspåsar

Häromdagen var det dags igen – för ”snacksekonomi”. Jag har inget bättre ord på fenomenet även om jag inser att rubriken enbart kommer att hyllas av göteborgare. Det här när politiker och andra makthavare ska beskriva ekonomi för ”vanligt folk” i begripliga termer. Eftersom de själva ofta är skrämmande dåliga på både mikro- och makroekonomi och tack vare sina inkomster och förmåner sällan ställs inför samma problem som vi andra så försöker de sig på en ”minsta gemensamma nämnare”-jämförelse med hjälp av skräpmat.

Det som hände nu var att kommunisten Ulla Andersson påstår att den höjda skatten på kapitalförsäkringar och ISK motsvarar två påsar chips. Hon ”glömmer” att vi alla har olika mycket pengar sparade och att ingen kan veta hur hög en räntestyrd skatt blir. Plus den lilla (nej, faktiskt ganska stora) detaljen att hon ”tänker bort” ränta-på-ränta-effekten. Med andra ord – hon snackar skit, men inte heller det är nytt.

Och vem kallar ostbågar helt seriöst för ostkrokar?!

För några år sedan jämförde finanslandstingsrådet Torbjörn Rosdahl (m) avgiftshöjningen för Stockholms kollektivtrafikresenärer med snacks. Fast chips i hans fall, tre påsar i månaden. Att han trodde att ”vanligt folk” har för vana att slänga i sig tre chipspåsar i månaden ger en hint om orsakerna till hans kroppsvolym. Det är inte för inte som han går under namnet ”Lilla Fridolf”.

Och det är fler som jämför kostnader de gillar med skräp de tror att andra gillar. Henrik Schyffert gjorde häromåret den banbrytande uträkningen att Sveriges kostnad för flyktingmottagandet motsvaras av kostnaden för pizza, läsk och en streamingtjänst. Ian & Bert hade varit gröna av avund vid sina läskbackar, och det blev en originell rubrik.

”Se allvarlig ut, då tror folk att du vet vad du pratar om.”

Men Schyffert är ju inte politiker, kanske någon invänder. Jag är inte helt säker på att han förstått det själv, men makthavare är han i alla fall. En annan stjärna Politikersverige än så länge fått klara sig utan är den tredje statsmaktens Fredrik Virtanen. Det är en ohederlig debattör som förtjänar allt förakt, men till skillnad från Schyffert kopplar han åtminstone flyktingkostnader till något användbart.

Nej, men visst vore det skoj om de försökte:
"Ey svenne, köp Lambrusco, annars jävlar!"

Jag är rätt less på flyktingpolitik i kommentarsfältet, så den biten kanske vi kan släppa. Men att relativisera riktiga kostnader med helt onödiga utgifter lär ju bara göra folk förbannade, så varför gör de så här? Min tes är att de inte begriper bättre. Det här är deras uppriktiga försök att relatera till våra liv som de tror kretsar kring nöjen, skräpmat och lådvin.

Dessutom tror jag inte att deras egna ekonomikunskaper är mycket bättre än så. Schyffert har själv sagt att han är usel på pengar och ekonomi. Virtanen är nöjesjournalist, en bana man sällan väljer för att man brinner för matematik.

Andersson och Rosdahl då, som var finanspolitisk talesman respektive finanslandstingsråd när de gjorde sina snacksekonomiska utspel? Bägge har varit politiker i decennier, vilket inte precis är meriterande i min värld. Andersson vet jag saknar ekonomisk utbildning, och hur jag än letar hittar jag ingen för Rosdahl heller. Men snacks förstår de sig tydligen på. Skitsnacks.