När pengar är av ondo

Jag gillar pengar (om någon skulle ha missat det), men det finns definitivt en passiviserande effekt av att tjäna eller att ha mycket pengar. Hade jag haft högre lön hade jag kanske aldrig startat eget företag, och hade det gått bättre hade jag kunnat slå mig till ro och inte letat nya kunder, nya typer av uppdrag och alternativa inkomstkällor. Det hade helt enkelt sänkt min kreativa förmåga.

Då har jag ändå växt upp i Sverige med relativt bra trygghet för alla. I ett samhälle där man antingen skapar eller svälter ihjäl är incitamenten att ta sig framåt ännu högre. I Sverige kan man klara sig rätt fint utan jobb om man bara håller nere utgifterna under snittet. När jag gick på a-kassa 1994 byggde jag ett hus på pengarna som blev över från min a-kasseersättning som var baserad på ett rätt dåligt betalt deltidsjobb.

En a-kassa som precis reducerats. 1993 sänkte regeringen Bildt ersättningen från 90 till 80 procent, vilket ledde till att arbetslösheten sjönk. Samma sak när Persson sänkte från 80 till 75 tre år senare, och när samma regering skärpte villkoren för ny a-kasseperiod sjönk arbetslösheten på nytt. Jag säger inte att arbetslösheten försvinner om det blir tillräckligt jävligt att vara arbetslös, bara att brist på pengar kan vara en bättre grogrund för kreativa lösningar än pengar i sig.

Ett annat exempel på när pengar stjälper mer än hjälper är kulturstöd. Återigen, jag säger inte att det alltid är fel att ”sponsra” människor med skattepengar, men en av kulturens viktigaste uppgifter är att häckla och kritisera makten. Om samma makthavare man ska kritisera beslutar om vem som är berättigad till kulturstöd, projektstöd, filmstöd, ateljéstöd, verksamhetsstöd och olika typer av stipendier lär det påverka ens satiriska udd, både spetsigheten och vart den riktas.

Presstöd, samma sak. Man biter inte den hand som föder en. Och tvärtom – man föder inte den hand som biter en. Vore jag kommunalråd skulle jag undvika att ge pengar till den lokalrevy som varje år berättar att jag är ett alkoholistiskt äckel vars hela engagemang går ut på att sko mig själv, och samma behandling för den grävande lokaltidningen som upptäckt att jag spelar golf tillsammans med chefen för företaget som vinner varenda kommunal upphandling.

Kanske är det därför svensk satir består av panelprogram på TV4 som ytterst tamt slår upp öppna dörrar och sparkar nedåt, allt medan journalisterna agerar megafoner för regering och riksdag. Kanske byter ni plats nästa mandatperiod. Ni får väl prata om det på golfbanan.