Samvetsfrågor

Jag tycker att det är intressant att fundera över hur jag själv och andra funkar i olika pengasituationer. Jag tänkte måla upp några sådana nu och hoppas ni är med och tycker till så blir det roligare. För att inte hämma era tankar drar jag mina svar på slutet. Nu kör vi!

Fråga 1: Du är skyldig en kompis en tjuga. Ni har bägge en normal ekonomi, så du vet att kompisen inte påverkas av förlusten som han/hon redan har glömt bort. Men du minns. Så vad gör du, betalar du eller låter du bli för att du inte vill riskera att verka tramsig? Eller – hemska tanke – för att du gillar pengar och en tjuga är en tjuga?

Fråga 2: Du har köpt fem flaskor läskeblask. Inte i kvartersbutiken där kassörskan heter Barbro och vars barn är kompisar med dina. Det är en stor butikskedja där du inte känner någon. När du får kvittot upptäcker du att du bara behövt betala för fyra av dina fem flaskor. Säger du till? Och om du – som jag – räknar ut slutsumman på väg till kassan så att du vet att du fått ”rabatt” redan när kassörskan berättar vad du ska betala, gör det någon skillnad för ditt agerande?

Fråga 3: Du har ätit middag med vänner. Ni har ätit och druckit olika. Notan kommer in. Kommer du med förslaget att splitta notan även om du vet att du skulle tjäna på det? Om du skulle förlora på en splitt som någon annan föreslår, säger du ifrån eller tar du merkostnaden? Var går gränsen för dig?

Svar 1: Jag betalar. Om kompisen kommer ihåg skulden eller ens vill ha pengarna struntar jag i, jag betalar ändå. Även om så kompisen säger ”Jag vill inte ha pengarna, det är emot min religion att ta emot papper med Astrid Lindgren på, så jag kommer riva sönder den till konfetti” så betalar jag.

En skuld är en skuld och sådana vill jag inte ha, och för att bevisa det kan jag berätta att exemplet är autentiskt. Eller faktiskt ännu tramsigare. Jag skaffade Swish, men bara för inkommande transaktioner, så för att kolla att det funkade bad jag en kompis swisha en tia. Det funkade och jag kollade med kompisen om det kontonummer jag fått för flera år sedan fortfarande var i bruk så att jag kunde betala tillbaka via min internetbank. Rätt ska vara rätt.

Svar 2: Jag säger inte till. Jag jobbar inte i butiken och tycker att det är deras ansvar. Om de räknar fel åt andra hållet säger jag till, vilket kanske är dubbelmoraliskt, men dels är felräkningarna nästan alltid i butikens favör och dels säger jag inte alltid till när jag förlorar för om jag upptäcker när jag går igenom kvittot att jag förlorat två spänn ställer jag mig inte i kön. Detta händer mig hela tiden, så jag anser att jag redan betalat för den där läskeblasken.

Svar 3: Den som läst och memorerat hela den här bloggen vet svaret (fast då har man nog andra problem). Jag föreslår inte en split för jag vill alltid betala min andel, varken mer eller mindre. Inom rimliga gränser, det behöver inte vara exakt på kronan.

Undantaget är om det handlar om en bjudning, men då ska det framgå innan. Och ska jag bjuda vill jag bestämma det. Förlorar jag en tjuga på att splitta notan (som alltså skett på någon annans initiativ) må det vara hänt. En femtiolapp... Då börjar det bli mer tveksamt. Särskilt om den som föreslog splitten tjänar motsvarande summa och det inte är första gången. Men okej, jag ställer inte till en scen och jag tar troligen smällen utan att sedan ligga sömnlös över förlusten. Åtminstone inte mer än en natt.

Drar du gränsen på helt andra ställen eller har du andra mer eller mindre hypotetiska frågeställningar (man får ”fråga åt en kompis”) – ta det i kommentarsfältet.