Uppsök service

När jag säljer saker på Tradera anlitar jag ofta Schenker för leveransen. I min kommun har de sju ombud där man kan lämna in sina paket. Den närmaste ligger 500 meter härifrån, den näst närmaste 2,5 kilometer bort. Känns som ett enkelt val, men till saken hör att det närmaste ombudet är en tobaksaffär med ointresserad och ganska otrevlig personal.

Alla kan ha en dålig dag, men för några år sedan förstod jag att här handlar det snarare om dåliga liv – de är alltid sura. Och det är som sagt en tobaksaffär, som alltså säljer tobak, spel, godis, dyra lågprisleksaker och klockor. Kort sagt, de säljer skit och försvann butiken skulle jag inte sakna den.

Butiken som ligger ytterligare två kilometer bort är en helt vanlig Hemköp med korrekt personal och sällan några längre köer. Jag behöver inte den heller, men många närboende skulle sakna affären om de tvingades slå igen.

Därför gör jag mig omaket att varje gång jag bokar frakt välja bort det förvalda, närmaste alternativet och sedan ta extrapromenaden. Vid det här laget har jag nog gjort det 50 gånger, vilket innebär att jag gått/sprungit 20 mil extra för att gynna en bra butik framför en dålig. För egentligen kostar det mig ingenting. Jag behöver motionen och omvägen har gett mig chansen att lyssna på runt 30 timmar av intressant poddradio.

Och – inte minst viktigt – jag mår bra mentalt av att ta ”krånglet”. Det ger mig rätt att vid behov klaga eller ställa krav på leverantörer jag handlar av. För nöjer man sig med företag som man vet ger sämre service eller har sämre produkter än konkurrenterna frånsäger man sig ju faktiskt den rätten eftersom man då genom sina handlingar visar att man nöjer sig med skit.

Hängslen och livrem före frihet?

Jag var inblandad i en diskussion på bloggen Vardagsekonomi. Min vana trogen snöade jag inte in på den huvudsakliga frågeställningen utan på en liten detalj som skulle kunna formuleras: Hur stora säkerhetsmarginaler behöver man ha för att sluta jobba?

När jag startade eget år 2000 hade jag inte de ekonomiska marginalerna som krävdes för detta. Jag kan nästan säga att jag visste att jag inte skulle tjäna nog i firman från start för att finansiera mitt liv, men hade buffert för att inte krascha i första taget. Dessutom räknade jag med aktieintäkter, men den som vet hur börsen gick 2000-2001 anar det resultatet.

Att jag trots allt tog steget berodde på en rad orsaker. Jag var less på mitt jobb, jag var hjärtligt less på min chef och jag behövde flytta för att få fart på min nya karriär. Det faktum att jag har låga omkostnader och kunde pressa dem ytterligare underlättade. Med barn och familj hade läget antagligen varit ett annat.

Men så tror jag också att det har med inställning att göra. En del människor tvekar inte att hoppa bungyjump med en hallonrem runt foten, andra kommer inte våga ta steget nästan oavsett hur mycket säkerhet och buffert de har.

Vad jag och Vardagsekonomen kom ihop oss om var att han bortsåg ifrån värdestegringen på börsen och bara (som så många ekonomibloggare tenderar att göra) såg till aktieutdelning. På det sättet krävde han en förmögenhet stor nog för att kunna leva på tre procent. Hans behov av 20000 kr/månad innebär att han behöver åtta miljoner.

Själv tycker jag att fyraprocentsregeln är fullt tillräcklig, som enkelt uttryckt innebär att med en förmögenhet på 25 (100/4) gånger nettoårsbehovet kommer man att kunna leva på avkastningen långsiktigt. Då skulle de åtta miljonerna sjunka till sex. Själv gör jag inte ens av med 5000 kr/månad, så då minskar behovet till en och en halv miljon. Jag fattar att jag inte får så många svenskar med mig på den tanken.

Men den här då? Om skiten träffar fläkten, börsen rasar, bilen går sönder, tandläkarräkningarna mångdubblas och huset brinner ner – då går det ju faktiskt att tänka om, att backa ett steg och skruva antingen på utgifter eller inkomster. Ingen av oss vet ändå exakt hur stora utgifter vi kommer ha om 10-20 år. Man måste ju inte elda upp sin A- eller F-skattsedel under rituella former när man slutar jobba. Det är tillåtet att t ex ta ett tillfälligt extrajobb. Den bakdörren från total frihet är bättre än att aldrig våga ta klivet.

Priset är inte allt

Efter mitt senaste blogginlägg om matkostnader piskade Farbror Fri upp ett Twitterdrev mot mig. Nu var jag lite ironisk, jag gillar diskussioner. Den mynnade ut i en intressant invändning följt av ett sakligt samtal.

Jag har ingen aning om den genomsnittliga matkostnaden i Sudan och tror inte att inlägget ska tolkas bokstavligt, men ofta hamnar ”matkrig” på Twitter där. Antingen äter man dyrt, gott och nyttigt, eller också billigt, äckligt skräp. Jag tycker verkligen inte att det är där striden står, snarare mellan pengar och tid. Ingen kan påstå att hembakt bröd sänker livskvaliteten trots att det är billigare än Pågens konserveringsmedelslimpa, men den tar längre tid att baka än att lägga en påse i matkorgen.

Ibland får man mer och bättre ju mer man betalar, som bilar och vissa teknikprylar. För att inte tala om arbetskraft. Men inte när det kommer till mat. Den dyraste maten är långt ifrån alltid godast, och i princip aldrig nyttigast. Sedan fattar jag att många tycker att min kosthållning inte är optimal. Särskilt inte köttätare som snudd på automatiskt hamnar på en högre kostnad än jag förutsatt att de inte lever på roadkills.

Mat är inte en konsensusgrej. Vi måste inte bli överens, det är okej att gilla olika. Samtidigt vill jag gärna ha nya influenser. Det ökar ju mina chanser att plocka åt mig mat från ”fyndlådan” med utgående varor. Det är så nära roadkills jag kommer som vegetarian.

Annonsblock

God medial information är värd att betala för på ena eller andra sättet. Det billigaste sättet att betala på internet är att utsätta sig för reklam. Det gör jag med glädje på en del sidor. På andra inte. De som redan läst vad jag tycker om svenska affärstidningar anar vart jag är på väg.

När skvallertidningen Dagens Industri ber mig plocka bort min annonsblockering för att ta del av deras produktplaceringskavalkad blir jag nästan full i skratt. Trots att de redan tar betalt för en stor del av artiklarna tar de alltså illa upp när någon vill läsa det lilla material som återstår utan att förutom buggar och usel webbdesign också överösas med reklambanners. Om de inte spärrade så mycket av sitt material skulle jag ibland länka till dem både här och på Twitter, vilket skulle ge dem fler läsare, med och utan annonsblockeringar.

Men priset för vanvettigast självbild går som vanligt till Dagens Nyheter (eller Dagens Dumheter, som den kallades redan innan chefredaktör Wolodarski var påtänkt) när de av någon anledning skickar in ett popupfönster där de pladdrar på om ”bra journalistik” och ”nyheter baserade på fakta”. Som om dessa begrepp skulle ha någonting med DN att göra.

Att regelmässigt blockera reklam känns fullkomligt självklart och jag kan varmt rekommendera Adblock Plus. Det förbättrar min upplevelse av internet. Om det helt skulle hindra mig från att surfa svensk nyhetsmedia kan jag leva med sorgen, även om det såklart är ännu mer stötande när gnället och betalväggarna återfinns hos sajter jag redan betalar med skattepengar, som SvD och Gefle Dagblad.

Borde det ens vara lagligt?! Vad är nästa steg, att tv-licensen ersätts med en tvångsskatt för alla?

Värdet av designergrejer

Jag gick förbi en sån där inredningsbutik med köksutrustning. I skyltfönstret tronade en brödrost som såldes till ”klubbpris”, 1121 kr, istället för ordinarie pris 1495 kr. Plats för två brödskivor, ställbar värme. Inga avancerade funktioner eller annan lyx. Inte särskilt snygg heller, men det är min högst subjektiva bedömning.

På Clas Ohlson, Jula och liknande butiker finns ett flertal brödrostar för under hundra spänn. Jag förstår om man vill lägga lite mer för att få en som passar i köket eftersom brödrosten ofta står framme till skillnad från stavmixrar och plastbunkar. Men över tusen kronor för en brödrost? Jag har köpt bilar som kostat mindre!

Dammsugare är ett annat exempel. Man använder den kanske en kvart åt gången. Däremellan står den i städskåpet (och samlar damm...*trumvirvel*). Nu pratar jag inte om dammsugarrobotar som åker runt och slår sönder golvlisterna medan man är borta utan om vanliga traditionella. De billigaste kostar runt en femhundring. Så vem köper en dammsugare för 25000 kr? Någon måste göra det, annars skulle de inte finnas. Min egen dammsugare ärvde jag för femton år sedan och den gör jobbet. Jag blir inte glad av att ta fram den, men det blir man knappast av någon dammsugare.

Jag kan gå igenom hela hemmet och rabbla upp hushållsassistenter, vattenkokare och skruvdragare, men frågeställningen är ungefär densamma. Varför köpa en maskin som kostar minst tio gånger mer än den billigaste som gör samma jobb ungefär lika bra? Även om den dyrare skulle hålla dubbelt så länge, och jag vet inte om det ens finns ett samband mellan högt pris och lång livslängd när det kommer till hushållsapparater.

Är det fördomsfullt att tro att de som köper brödrostar för ett fyrsiffrigt belopp inte i första hand lever på sin egen lön utan på en annan familjemedlems? Eller är det helt enkelt människor vars ekonomi är så bra att det inte spelar dem någon roll. Jag hade velat stanna i inredningsbutiken och kolla vem som skulle snappa åt sig brödrosten. För jag är uppriktigt nyfiken, men personalen började titta så konstigt på mig.

Frihet är inte svårt

Jag blev tipsad om en artikel i Veckans Affärer (plötsligt händer det...) med enkla, handfasta råd för ekonomisk frihet. Det jag gillar är framförallt enkelheten. Så fort man hävdar att det går att slippa undan heltidsoket får man höra att det gör det inte alls. Tar man sig själv som exempel och visar att det funkar ändras ”motargumentet” till ”Ja, för dig går det, men jag har ju helt andra förutsättningar”.

”Den person som tror att den kan får förmodligen rätt – men det får även den som tror att den inte kan.” - Henry Ford

Mitt tips är att sluta fokusera på hinder som oöverstigliga skäl att sitta kvar i tv-soffan. Bättre då att använda politikernas nya favoritord utmaning. Det här är vad som krävs:

Rimlig lön

”Det är inte det stora inkomsterna, det är de små utgifterna.” Självklart behöver inflödet ha styrfart, men titta på din omgivning och fråga dig om de med högst inkomst har bäst ekonomi. Titta på Lyxfällan eller på andra människor med kronofogdeskulder – har de haft extremt små inkomster? Sällan.

Utgiftskontroll

Det är här de riktiga klippen går att göra. Se över de fasta utgifterna, ifrågasätt hur fasta de är och kolla om de går att sänka utan att du behöver försaka någonting. Pressa rörliga kostnader och prova om inte många av dem går att ta bort helt. Ta med matlåda till jobbet, drick inte kaffe på stan, cykla och gå istället för att ta bilen... Vi vet allt detta, vi väljer bara många gånger att inte göra det.

Spara pengar

Det är ingen naturlag att pengar på kontot måste spenderas. Inte ens en viss del av överflödet. Ta skatteåterbäringen som exempel. Undersökning på undersökning visar att ”vi” ser den som en gratis skänk från ovan trots att det är våra egna pengar vi lånat ut till staten med usel ränta. Vi måste inte lägga allt eller halva summan på onödig konsumtion, vi klarade oss bevisligen utan dessa pengar!

Ränta-på-ränta-effekten funkar åt bägge håll, både på sparande och lån. Sparade pengar får ekonomin att växa och ge passiva inkomster, lån ger passiva utgifter. Att vänta på saker och ha tålamod istället för att ge sig själv belöningar som en annan kicktorsk kanske kostar lite i initialskedet, men är värt det i slutändan.

Vägra flockmentaliteten

De flesta människor är ganska ofria. Gör du som ”alla andra” blir du också det. Köp inte dyra hus, bilar, ljudanläggningar och semesterresor för att det är ”normalt”, bara om du verkligen vill ha det. Håll istället nere utgifterna och försök hitta hobbies som ger pengar eller åtminstone inte kostar.

Istället för att göra slut på oförutsedda inkomster, försök göra slut på oförutsedda utgifter genom att tänka i nya banor. Sälj lite sopor från vindsförrådet istället för att dela upp tandläkarräkningen på tre avbetalningar.

Om det är ditt mål att inte behöva jobba för att få ihop ekonomin alltså! Har du andra mål ska du fokusera på dem istället. Men sitt inte och intala dig själv att inget går, för då kommer du att få rätt och det blir ingen gladare av.

”Familjesemester kostar hundratusen”

Andra inlägget om semester på en vecka. Ren slump, jag lovar. Jag har inte tid med sånt i år heller.

Men nu har jag ett flertal gånger hört människor i offentligheten påstå att en semester med familjen lätt kommer upp i hundratusen. Så jag tänkte att jag skulle kolla upp om siffran har någon som helst verklighetsbakgrund eller om det handlar om offerkofta i kombination med behov av en bra rubrik.

Att det går att komma upp i sexsiffriga belopp fattar jag. Det behöver man inte vara en familj för, det räcker med att åka tillräckligt långt bort tillräckligt länge. Och ska åtta barn med på resan blir det ännu enklare, men jag tänker mig att detta handlar om normala resor med normala familjer.

Säg att man nu, runt två månader innan jullovet vill boka en vecka för två vuxna och tre barn, det låter rimligt i min värld. Vad får man då? Kan man leva med att bo i ett fyrstjärnigt familjerum får man en all-inclusive-vecka på Fuerteventura för 52830 kr hos Solresor.

Hotels.com frestar med en trestjärnig lägenhet på Gran Canaria för 33660 kr. Då får ni stå för maten själva, antingen på stan eller i det komplett utrustade köket som ingår. Vill ni längre bort kan ni bo på ett fyrstjärnigt hotell i Phuket, Thailand, för 22714 kr. Även där får ni betala maten själva, men vad kostar mat i Thailand? Snudd på ingenting.

Expedia tar vår hittepåfamilj till Mallorca där de får bo på ett femstjärnigt hotell i en vecka för 23944 kr, till ett fyrstjärnigt i Rom för 19210 kr eller Nice för bara 14334 och då kan de banne mig spotta ner i Medelhavet från balkongen!

Jag fattar att kostnaderna inte tar slut där, även om man bokat all-inclusive. Och vill man resa två veckor istället för en får man lägga på ungefär 50 procent, men i samtliga alternativ är vi ändå väldigt långt från hundratusen. Och då snackar vi alltså ungefär fyrstjärnigt med eget kök i snitt. Har man möjlighet att inte åka precis när alla andra vill resa, bo i Airbnb-lägenhet och/eller kan tänka sig att byta bostad med en semestersugen familj i någon annan del av världen går priserna att pressa rejält.

Självklart var inte detta inte en vetenskapligt genomförd undersökning, men det jag tar med mig är att nästa person som påstår att de behöver hundra papp för att åka på solsemester med familjen antingen ljuger eller har för avsikt att åka på lyxresa till Västindien.