A1M Pharma

För ett drygt år sedan skrev jag om min investering i företaget med det slagkraftiga namnet (märks ironin?) A1M Pharma. De har inte precis rosat marknaden sedan dess och alltför många faktorer påminner mig om varför jag ytterst sällan handlar med biotech.

Vad tusan gör de?

Olika företagsidéer är olika svåra att förstå, men för mig som bara läst biologi och kemi på högstadienivå är företag som A1M bland de minst begripliga.

”A1M Pharma bedriver utveckling och kommersialisering av i först hand behandling och diagnostik av havandeskapsförgiftning baserad på proteinet A1M, alfa-1-mikroglobulin samt fetalt hemoglobin som diagnostisk markör.”

Jahaja... Kommersialisering vet jag vad det betyder. Fetalt hemoglobin – något med blod va?

Börs eller bingo

Hur stor andel av förhoppningsbolagen i biotechbranschen kommer med tiden att tjäna stora pengar? Ingen aning, men de flesta kommer inte göra det, och snudd på alla kommer dessförinnan att köra nyemission på nyemission på nyemission.

Snudd på omöjliga att räkna på

Läsk säljs i butiker, restauranger och automater. Priserna är översiktliga, marginalerna likaså. Bioteknikföretag säljer ofta något som ingen annan sålt, så vad kommer det att kosta att producera, vad går att ta ut från kund och hur ser marknaden ut om tio år?

Det är inte bara jag som är okunnig om detta. För ett par veckor sedan fastslog Nordea att A1M-aktien är värd 11-28 kr. De skulle lika gärna ha kunnat säga: Den här aktien är troligen värd pengar.

Jag får hoppas att företagets grundare, popstjärnan Bo Åkerström, vet vad han pratar om. Och det verkar ju så:

Lokalvalutor – grannsamverkan eller skatteflykt?

Här och där i Sverige dyker det upp lokala valutor. Vi har exempelvis euronäsen i Höganäs, dalern i Dalarna och djingen i Lund. Grundidén är ofta att uppmuntra folk att handla lokalt och att främja byteshandel mellan privatpersoner.

Framförallt det sistnämnda tror jag kan vara viktigt. Jag har tidigare berättat att jag hjälpt en granntant med snöskottning och datajox och fått svamp och hemodlade grönsaker i utbyte. Det där är ju väntjänster som vi skulle göra även utan att få något tillbaka, men att be om hjälp från någon man knappt känner är känsligt.

Att erbjuda pengar är inte heller lätt såvida det inte är marknadsmässig betalning, men vore det så kunde man ju lika gärna ringa valfritt företag. En lokal valuta gör det möjligt att betala och visa uppskattning lite mer symboliskt.

Dalern är det tydligaste exemplet på detta, där värdet ska stå i direkt relation till arbete, 10 daler = 1 arbetstimme. Man kan köpa och sälja varor och tjänster på en lokal hemsida och på så vis sälja sin gamla barncykel till en granne och använda ersättningen till att betala en annan granne för att måla ett staket.

Ett problem är såklart att Skatteverket vill få sin beskärda del varje gång en svensk hjälper en annan. De kan inte ta procent på djing, Vellingedollar eller ens på svamp. Man får efter bästa förmåga översätta dessa valutor till beskattningsbara kronor, vilket inte är lätt. Djingen har en valutareserv i honung! Dessutom gissar jag att människor som betalar varandra med en lokal valuta inte har för avsikt att betala arbetsgivaravgifter och inkomstskatt, vare sig i honung eller kronor.

Det är ett problem att folk undanhåller kapital från samhället, oavsett om de är Höganäsbönder eller sossepampar. Men det är också ett problem att hemtjänsten levererar allt mindre, att det inte finns äldreboendeplatser för alla som vill ha och att klanen ersatts av familjen och i många fall av en tv-apparat. Det finns fler värden i livet än att betala skatt.

Systembolaget kan lära oss planera

Systembolaget får skit med jämna mellanrum. Inte för att de är dåliga utan för att det påstås vara så mycket bättre om man får köpa vin på Ica. Fast det har ju inte blivit så himla bra med apoteksprodukter i matbutikerna... För att inte tala om postombuden. Igår stod jag i kö för att hämta ut ett paket och killen före mig skulle posta ett brev. Det tog ungefär fem minuter eftersom butiksbiträdena fortfarande efter nio år inte ens har portotabellerna i huvudet.

Men Systemet är visst en helt annan sak. GP:s Aleksandra Boscanin skrev nyligen: ”Att en vuxen människa inte kan gå och köpa en flaska vin efter klockan 15 på en lördag skapar en del absurda situationer.” Man kan ju vända på det också och säga att det är absurt att en vuxen människa prompt måste handla en kvart innan han/hon blir törstig eller ska ha en middagsbjudning.

Jag vet inte om alkoholismen eller alkoholskadorna skulle öka med tillgängligheten, men vad är det som vore så fantastiskt med att kunna handla sprit på söndagarna, eller senare på kvällarna? Systemet har mycket mer öppettid än bibliotek och vårdcentraler, där spontanbesöken borde vara betydligt fler och mer angelägna. Vill du ha sprit hemma – köp ett lager!

Ifall statens monopol inte lär oss att dricka med måtta borde det i alla fall lära oss framförhållning. Eller är vi som folk så pass handlingsförlamade och oförmögna till planering att vi måste kunna köpa öl, vin och sprit dygnet runt?

Tänk om vartannat jobb försvinner

Jag såg en intressant artikel om arbetsmarknad som i huvudsak går ut på att hälften av jobben kan försvinna inom tjugo år.

Vad händer då? Kommer vi att dela solidariskt på de arbetstillfällen som blir kvar? Troligen inte, men även om så skulle bli fallet säger det sig självt att om tillgången på arbetskraft dubbleras kommer efterfrågan halveras och inget fackförbund i världen kan förhindra att det påverkar priset, särskilt inte på en global arbetsmarknad.

"Men min lön blir väl oförändrad?!"

Forskaren i artikeln är noga med att betona att det kommer lösningar, men han är inte lika duktig på att presentera några. Det som brukar nämnas är medborgarlön, att ge en grundlön till alla som inte lyckas hitta egen försörjning. Men varifrån ska dessa pengar komma? Det är inte så att staten på något mirakulöst sätt får mer pengar för att företagen automatiseras. Snarare tvärtom eftersom arbetskraft är det som beskattas allra hårdast.

Byter staten taktik och börjar beskatta vinster ännu hårdare än idag kommer företagen flytta verksamheten till länder med lägre skatter och grundtrygghet ända tills Sverige kommer ner på eller under snittet både ifråga om löner och välfärd.

Jag saknar verkligen George Carlin!

Min lösning: Se till att vara så lite beroende det går av arbetsinkomst. Detta görs bäst genom att minimera sina utgifter och öka sin förmögenhet genom att investera det ökande gapet mellan inkomst och utgift så klokt det går (och ja, dessa strävanden har ett samband). Den som är mest oberoende den dag robotar och maskiner tar över våra jobb vinner.

Ännu en dödtext

Ett tips i kommentarsfältet var att jag skulle grotta ner mig i döden igen. Det var efter det där med pengar i böcker. Ingen av oss vet ju när vi ska dö. Det kan ske om en sekund eller om hundra år, men att det händer vet vi.

Om du dör i morgon, är det något praktiskt som skulle behöva ordnas? Något som dina anhöriga skulle behöva veta? Har du skrivit testamente? Kanske onödigt om det bara är en tavla du tänkt inte ska hamna hos den rättmätige arvingen, men skriv då för tusan upp det.

Har du pengar på något konstigt ställe? Bankkonton lär väl komma fram, men spelkonton hos utländska bettingbolag skulle jag inte vara så säker på ifall ingen gör dem uppmärksamma på att ägaren avlidit. Några obskyra kryptovalutor kanske?

Ta ett vanligt vitt A4-papper där du skriver upp sådant du vill ska komma fram. Lägg det i ett kuvert, skriv något lagom effektfullt på det av typen ”Öppnas i händelse av min död” (när man dör får man vara lite dramatisk), se till att någon anhörig känner till det och att det kommer att hittas.

Tänk på att det kan blir lite kaos när du har vikt in kepsen och att du inte vet i vilket sammanhang det händer. Det kan ju tänkas att ni är fler som kolar vippen unisont, en bilolycka eller så. Döden har en förmåga att komma oväntat i alla lägen. Även om anhöriga borde vara beredda sitter de där som fågelholkar. Åtminstone har jag gjort det.

Var därför övertydlig. Skriv en lista på dina banker och bankkonton, bank-id, pin-koder, lösenord ... Och allt som inte har med pengar att göra. Det finns ”digitala begravningsentreprenörer” som hjälper till att stänga ner dina konton i sociala medier och kanske publicera en sista hälsning, men det där kan ju släkten göra gratis.

”Och till Nils, du som alltid velat bli omnämnd i mitt testamente, vill jag säga: Tjena Nisse!”

Vi vet som sagt var inte när livet ska ta slut. Enklast är att planera för att det ska ske i morgon, så kan vi gå all-in på livet sedan. För som författaren P.O. Enquist sagt: En dag ska vi dö, alla andra dagar ska vi leva.

Open Office

Microsoft Office verkar kosta 649 kr/år eller mer, men många datoranvändare (”Ja, vänner till mig förresten...”) kostar inte på sig att köpa utan använder någon hembränd skitversion som inte går att uppdatera och är full av buggar. Det slutar ofta (har jag hört) med att man får en fil från en vän eller kollega med en nyare utgåva, som när den öppnas på den egna datorn ser helt galen ut i formateringen eller där Excelformlerna inte fungerar.

Jag skulle vilja slå ett slag för OpenOffice som är en gratiskonkurrent med öppen källkod. Jag har främst erfarenhet av OpenOffice Writer och Calc, som motsvarar Word och Excel, men här finns även Powerpoint-kopian Impress och lite annat smått och gott.

Det är en aning enerverande att programmen föreslår att man ska spara filer i formaten .odt (Open Document Text) och .ods (Open Document Spreadsheet), men det kan jag leva med. Det ser lite annorlunda ut och det tar några timmars användning innan man har hittat alla funktioner, men väl där saknar man inte Office ett dugg.

Nu kan man invända att Microsoft skapade och utvecklade originalen som andra åker snålskjuts på, men jag tror nog att Bill Gates har tjänat nog med pengar på mig genom åren. Till eventuella Microsoft-aktieägare i flödet kan jag bara säga:

Lägg ner Arbetsförmedlingen

För några år sedan försökte jag och en manuskollega få igenom en tv-serie som utspelade sig på en arbetsförmedling. Där fanns t ex karaktären Nummer-Nisse som hade som arbetsuppgift att överlämna nummerlappar till de arbetssökande. För skruvat, tyckte tv-cheferna. Jag önskar att de hade rätt, men detta var hämtat från verkligheten och bekräftat av den arbetsförmedlare vi intervjuade under researcharbetet.

När jag skulle ut på arbetsmarknaden på 90-talet kunde man med fördel vända sig till Arbetsförmedlingen som på den tiden ägnade sig åt att förmedla arbeten. Namnet antyder ju att det skulle vara så fortfarande - glöm det. 2014 förmedlade AF 10,3 jobb per förmedlare och år. Alltså mindre än ett förmedlat jobb per månad. Och då räknar man inte in Nummer-Nisse...

Denna lekstuga är givetvis inte gratis. 2015 hade organisationen en budget på 74 miljarder. Nu misstänker jag att det inte skulle rädda 74 miljarder till statskassan att lägga ner AF. Många kostnader skulle inte försvinna för det. Och kortsiktigt skulle det innebära en ökad arbetslöshet med 14000 personer eftersom det är så många människor som uppbär lön från denna institution.

Det fanns en tid, före internet, då Arbetsförmedlingen behövdes, inte bara som kontrollinstans. Papperstidningen Platsjournalen innehöll alla lediga jobb. Men vilken arbetsgivare går idag dit för att rekrytera personal? De kommunala måste antagligen, liksom alla som vill få hela eller delar av lönen skattefinansierad. Någon annan? Knappast.

Förutom att man som arbetsgivare (been there, done that) känner att de mest vill försöka lura på en de arbetssökande ingen annan vill ha är det fler än jag som dragit slutsatsen att det inte är de vassaste pommes fritesen i kanoten som jobbar på Arbetsförmedlingen. Behåll Platsbanken eller lägg ut den på privata aktörer. Oavsett vilket krävs det inte 14000 personer för att driva den, snarare 14.

NN (möjligen en signatur) tipsade mig i kommentarsfältet om Roland Paulsens bok Vi bara lyder som främst handlar om Arbetsförmedlingens många omorganisationer. Nu har jag läst den, vilket alla som har det minsta hopp om Arbetsförmedlingen borde göra för att få sina fördomar omkullkastade. Själv hade jag inga illusioner.