Lokalvalutor – grannsamverkan eller skatteflykt?

Här och där i Sverige dyker det upp lokala valutor. Vi har exempelvis euronäsen i Höganäs, dalern i Dalarna och djingen i Lund. Grundidén är ofta att uppmuntra folk att handla lokalt och att främja byteshandel mellan privatpersoner.

Framförallt det sistnämnda tror jag kan vara viktigt. Jag har tidigare berättat att jag hjälpt en granntant med snöskottning och datajox och fått svamp och hemodlade grönsaker i utbyte. Det där är ju väntjänster som vi skulle göra även utan att få något tillbaka, men att be om hjälp från någon man knappt känner är känsligt.

Att erbjuda pengar är inte heller lätt såvida det inte är marknadsmässig betalning, men vore det så kunde man ju lika gärna ringa valfritt företag. En lokal valuta gör det möjligt att betala och visa uppskattning lite mer symboliskt.

Dalern är det tydligaste exemplet på detta, där värdet ska stå i direkt relation till arbete, 10 daler = 1 arbetstimme. Man kan köpa och sälja varor och tjänster på en lokal hemsida och på så vis sälja sin gamla barncykel till en granne och använda ersättningen till att betala en annan granne för att måla ett staket.

Ett problem är såklart att Skatteverket vill få sin beskärda del varje gång en svensk hjälper en annan. De kan inte ta procent på djing, Vellingedollar eller ens på svamp. Man får efter bästa förmåga översätta dessa valutor till beskattningsbara kronor, vilket inte är lätt. Djingen har en valutareserv i honung! Dessutom gissar jag att människor som betalar varandra med en lokal valuta inte har för avsikt att betala arbetsgivaravgifter och inkomstskatt, vare sig i honung eller kronor.

Det är ett problem att folk undanhåller kapital från samhället, oavsett om de är Höganäsbönder eller sossepampar. Men det är också ett problem att hemtjänsten levererar allt mindre, att det inte finns äldreboendeplatser för alla som vill ha och att klanen ersatts av familjen och i många fall av en tv-apparat. Det finns fler värden i livet än att betala skatt.