Regler gäller alla (andra)

Ingen blir väl egentligen förvånad över att ministrarna inte sjukanmäler sig. Inte för att de verkar friskare än andra människor utan av privatekonomiska skäl. Varje sjukskrivning innebär en karensdag, som i deras fall kostar 4433-5419 kr brutto.

De kan säkert jobba en del hemifrån även när de är sjuka, men försök inte inbilla mig att de jobbar i närheten av åtta timmar en dag med akut matförgiftning eller hjärtinfarkt med ballongsprängningsoperation.

Som vanligt hävdas att deras jobb skiljer sig så mycket från andras att särskilda, oskrivna regler ska gälla. ”De kan inte sjukskriva sig som vanliga anställda”, hävdar regeringskansliet, men visst kan de det. De bara väljer att inte göra det.

För det märkliga är att ”var du än släpper slantarna så rullar dom åt samma håll”, som Peps Persson skaldade i Falsk matematik. Därför är politiker heller sällan sjuka eller föräldralediga på sommaren när de ändå kan lyfta fullt arvode utan att jobba.

Och kommer ni ihåg när timeout var en sportterm? Numera betyder det oftast att en politiker eller statsanställd chef väljer att vara ledig med full lön. Begreppet myntades av Mona Sahlin 1995, men sedan dess har det använts av alla partier. Jag kan också ta ”timeout”, men då får jag inte betalt, för så fungerar verkligheten utanför politikernas skyddade verkstad fylld av pensioner, fallskärmar och garantilöner.

Cry me a river, mygelkärring!

Å andra sidan, var och en står sig själv närmast och även om jag tycker att det är extra vidrigt att lagstiftarna inte följer lagen kan jag knappast klandra dem, eftersom vi alla vet att det inte får några efterverkningar. De får inga böter, de blir inte återbetalningsskyldiga och de förlorar knappast några röster på det eftersom alla – oavsett politisk färg – tycks sko sig på samma sätt. Och vad ska vi göra, skriva en insändare? Ingen revolution i sikte. Jag tänker inte rösta på dem, men jag tror att de kan leva med sorgen.

Redaktionsmötet

Redaktionschefen: ”Skriv en spartext.”

Praktikant-Matte: ”Vadå?”

Redaktionschefen: ”En text om spartips.”
Praktikant-Matte: ”Hur då?”

Redaktionschefen: ”Vadå hur då?! Skriv en text om sparande. Folk vill läsa sån skit nu.”
Praktikant-Matte: ”Vad ska jag skriva då?”

Redaktionschefen: ”Skriv om att många små belopp blir stora i slutändan. Hitta på något!”

Ungefär så tror jag att det gick till när Mattias Knutson (ja, självklart är han Mats Knutsons son) fick i uppdrag att skriva en spartext i Expressen. Om Mattias hade begripit något om sparande hade han totat ihop en vettig text. Istället översatte han en text skriven av en ”Apartment Therapy's Assistant Lifestyle Editor” (vet inte hur den titeln översätts, men jag är rätt säker på att ordet ”ekonomi” inte är med) som i sin tur gjort en tolkning av något som heter ”The 52 Weeks Challenge”.

Kanske finns det något vettigt i grunden här, men jag orkar inte gräva mig ner till botten i den sörjan. Jag tycker heller inte att det är relevant, Expressen-artikeln bör kunna stå för sig själv. Det kan den inte, men vad Praktikant-Matte försöker få fram är att istället för att räkna ut hur mycket man kan spara bestämmer man sig för hur mycket man vill spara. Vi låter honom förklara själv:

För att lyckas med det här sparsystemet börjar du med att räkna ut exakt hur många kronor du gör av med varje dag. För du gör väl av med exakt lika många kronor varje dag? Jaså inte. Synd, då faller tyvärr alltihop.

Här kommer ett spartips från mig. Om du ibland köper tidningen Expressen kan du spara pengar genom att inte göra det. Brukar du köpa deras bilagor kan du spara ännu mer.

Ring ut det gamla?

Vid årsskiftet ska man avge nyårslöften, börja träna och skaffa hälsosamma vanor i största allmänhet. En del passar på att se över sina abonnemang, skaffa nya leverantörer och kanske skära bort tv-kanaler man ändå aldrig tittar på.

Men hur är det med sparandet? Det är fint med nya rutiner och idéer som ska förverkligas, men de flesta av oss skulle tjäna på att även titta över det vi redan har. Jag tittar dagligen på slutkurserna på mina börsinnehav, men jag har ingen rutin för att utvärdera dem mer ingående, även om jag gör det ibland.

Kanske är nu en perfekt tid att gå igenom aktie för aktie i portföljen, fonder, certifikat och PPM. Hur har det gått, vad hade jag för plan när jag köpte, hur har den infriats och vad tror jag om framtiden? Finns det inget snällt att säga om ett innehav är det troligen en bra säljsignal (nu lever H&M farligt igen).

Någon gång har jag föreslagit (åtminstone för mig själv, men även för bloggen, tror jag) att man vid varje köp borde skriva ner några rader om varför man köper och en eventuell stop-loss-nivå. Det låter smart, men jag har aldrig gjort det konsekvent. Det får bli den nya rutinen för i år, att vid varje köp förklara för mitt framtida jag hur jag tänkte.

Hus på hjul – insidan

Jag lovar att morgondagens inlägg inte ska handla ett dugg om bostäder, men först kommer här fortsättningen på mina bovagnsfunderingar. I förra delen skrapade jag på utsidan. Nu tar vi oss in.

Även en vanlig husvagn i aluminium visar att man med smarta lösningar kan få till en fungerande boplats på ett tiotal kvadratmeter, men i en högre vagn med loft, där man försökt prioritera utrymme kan det bli ett riktigt hem.

Kök, badrum, sovrum och arbetsrum/sällskapsrum, vad mer kan man begära av en bostad? Okej, det blir inga stora middagar för hela bekantskapskretsen, men hur ofta har man sådana? Jag har det inte oftare att jag skulle kunna hyra lokal för dessa tillfällen. Dessutom är det ju alltid någon annan som har det.

Så vad kostar kalaset? Som jag var inne på redan igår krävs specialgrejer för att kunna klara sig utan ständig 220 volts el, vatten och avlopp. Gör man det man kan själv landar det enligt videon nedan på runt $25,000, alltså 200000 kr.

Låter man andra bygga finns det förmodligen inget övre tak, men materialåtgången är ju ändå begränsad. Den här vagnen kostar $65,000, drygt en halv miljon:

Den här kostar ”från $89,000”, men jag måste medge att det är ett rätt schysst boende:

Jag skulle nog ändå välja vagnen i den översta videon, trots att den kostar en tredje del av den nedersta. Eller kanske just därför.

Hus på hjul

Här kommer nästa avsnitt i compact living-serien om märkliga små bostäder – bovagnar. Alltså inte en traditionell husvagn utan en barack på hjul, möjlig att kroka fast på en bil och åka iväg med. Är man i min ålder var Birgitta Andersson och Bert-Åke Varg i barnprogrammet Från A till Ö första kontakten med denna boendeform.

Fördelen med ett mobilt hem är just att det går att ta det med sig. Man kan ställa upp huset i södra Spanien under vinterhalvåret eller ändra utsikt genom att bara vrida det 90 grader. Nackdelen är att varenda pryl måste klara transport. Elektricitet och vatten (inkommande och utgående) måste kopplas in med mobila lösningar eller ordnas lokalt med solceller, torrtoa osv.

Det största problemet är nog ändå vikten och storleken. En vagn på ett rejält underrede riskerar att bli för tung och för hög för att åka med. Med för mycket kompromiss kommer du inte våga köra runt. Och varenda inredningsdetalj måste värderas utifrån ett viktperspektiv.

Inte för stort, inte för tungt, ingen fast el eller avlopp – ingenting för oss som prioriterar billigt? Exempelvis är en varmvattenberedare inte dyr, men om den måste vara i ett speciellt format, inte får väga för mycket och ska gå att driva med 12 volts el och gasol kommer utbudet att minska och priset öka (kanske borde man köpa Dometicaktier i alla fall).

Men onekligen borde en viss frihetskänsla infinna sig om man lyckas. Innan jag helt släpper det här ska jag ge mig på inredningen också, det finns otroligt många coola lösningar där ute. I nästa inlägg...

Varje kvadratmeter kostar

Jag har skrivit om compact living flera gånger eftersom jag är barnsligt förtjust i små bostäder. Varje kvadratmeter kostar – att köpa, att hyra och att värma upp.

Jag bor på 58 kvadratmeter, vilket nästan exakt är snittet i Sverige, men nästa bostad blir antagligen mindre. Jag vill inte bo i en skokartong, men nog skulle jag kunna halvera mig ner till 29 kvm. Och även i en större bostad kan man uppskatta utrymmeseffektiva lösningar. Här är en favorit:

Handfat med inbyggd toa – Nobelprisvärdig!

Och så har vi saker och möbler med dubbla användningsområden. Vi människor vill omge oss med ett antal funktioner och så fort vi lyckas skapa en möbel med två funktioner har vi sparat yta. Den mest typiska är bäddsoffan – soffa på dagen, säng på natten. Ibland behöver vi en bokhylla, ibland behöver vi ett bord och två stolar – här är allt i ett:

Att bo på flera plan är utrymmessparande, men trappor tar ofta plats vi också hade velat utnyttja. Här är två varianter på trappor med förrådsutrymme:

Tänker man efter går det att fylla hela bostaden med möbler som har minst två funktioner.

Om man undviker fjärrkontrollsstyrda möbler tänker jag att mycket går att yxa till själv, men även om man blir tvungen att köpa in ett och annat kan det vara värt det med. Där jag bor kostar bostäder minst 30000 kronor kvadraten. Sedan tillkommer månadsavgiften. Kan man minska ner behovet med ett rum eller två sparar man kanske en halv miljon.

Magdalena vem?

Att nästan ingen vet att Helene Hellmark Knutsson och Anna Ekström är ministrar och ännu färre på vilka områden är kanske inte så konstigt eftersom de har sådana där utjämningsposter som inte behövdes fram till för bara några år sedan, om ens då. Mer anmärkningsvärt är att 18 procent, nästan var femte svensk, inte känner till finansminister Magdalena Andersson.

Ännu märkligare är det att hon under sina 3,5 år på regeringens näst viktigaste post lyckats med bedriften att bli mer okänd. 2014 var det bara 7 procent som undrade vem tanten var, mot 18 nu. Kan det vara för att hon påminner om någon annan?

För inte kan det vara bristen på agerande. Säga vad man vill om Magdalena, men hon sitter inte av tiden och är heller inte rädd för att ha tvärsäkra åsikter. De bara ändrar sig längs vägen. I valrörelsen sa hon följande om bensinskatten:

"Det är jättedyrt att tanka bensin som det är, vi ser inget behov av att höja bensinskatten.”

Sedan höjde hon 2015. Och 2016. Och just det ja, 2017 blev det en höjning också. Allt tack vare rådigt agerande från kvinnan som innehar världsrekordet i att tömma lador!

Och de minst två miljoner svenskar som har investeringssparkonto eller kapitalförsäkring borde inte ha missat årets skattehöjning av dessa sparformer, men uppenbarligen finns ISK- och KF-ägare som inte vet vilken finansminister som drev igenom chockhöjningen.

Demokrati är ett slitet ord som numera betyder vad som helst från folkstyre till att man ska vara snäll, men ska jag lista de största hoten mot demokrati hamnar inte godtyckliga avstängningar i sociala medier eller politikers undfallenhet gentemot rika företag överst utan just oinformerade människor. Det är ingen slump att det inte finns några demokratiska länder med ett IQ-snitt under 90. Vi har en skyldighet att hålla åtminstone grundläggande koll på vad som sker i samhället och i det ingår att veta vem som är finansminister.

PS. Hellmark Knutsson är högskoleminister, Ekström gymnasieminister. Jag tänkte bara berätta det så slipper du söka utan kan istället utropa: ”Ja, det visste jag väl!” DS.