Progressiva böter

2015 motionerade KD om progressiva fortkörningsböter. Meningen var att högre inkomst skulle ge högre böter så att svedan blir lika kännbar för hög- som för låginkomsttagare. Bra idé kanske, men vore det inte bättre om böterna stiger varje gång man åker dit?

Jag blir rätt provocerad när Leif “Loket” Olsson och Ingvar Oldsberg torskar dit för fortkörning för åttonde gången och skrattande poserar i en kvällstidning. Åker man dit så många gånger skiter man uppenbarligen i lagen och tycker att det är värt risken att åka dit.

Samma sak gäller rimligen Carola Häggqvist som fick en tidningsartikel efter sin 53:e (!) parkeringsbot. Korsningar, övergångsställen, refuger, lastzoner... Hon kör så när målet hon kan, ställer bilen där och tar kostnaden. Om en matbutik inte kan ta emot sina varor eller om ambulansen får ta en omväg kvittar väl så länge Carola hinner till frissan?

Att man ska kunna välja att köpa sig fri från att bry sig är ju inte tanken med böter. Därför föreslår jag att boten för samma brott ökas för varje gång. I dagens datakoordinerade samhälle måste det vara en baggis att administrera.

Får du betala 1500 kr första gången du kör 60 km/h på 50-väg borde det kosta 3000 kr nästa gång och 4500 kr när det händer igen, eller varför inte 6000 kr? Hade det kostat hundratusen att köra för fort tror jag vi skulle slippa Oldsbergs hånleende åtminstone den dagen.

Carolas lastzonsparkering skulle idag kosta 1200 kr i Stockholm. Den femte borde kosta 12000 kr, så kanske hon är tyst en stund. Tionde gången borde förresten körkortet ryka och inte komma tillbaka utan uppkörning. Förstår man inte enkla skyltar och trafikregler har man inte i trafiken att göra.

Även om jag främst är ute efter att slippa se kändisar skratta bort sina lagbrott skulle idén dessutom ge pengar till att rusta upp vägar, bygga ut kollektivtrafiken eller något annat som är viktigare än att Oldsberg ska ha råd att komplettera barskåpet med ännu en flaska Tjosan han hade mått bäst av att undvika.

Ring Poolia! Eller...?

Bemanningsföretaget Poolia visade nollresultat på sin rapport i fredags vilket börsen belönade genom att sänka aktien med 22 procent ner till en nivå vi inte sett sedan sommaren 2016. Hur är det möjligt, kan någon förklara det?!

Sedan bemanningsföretagen dök upp i början av 90-talet har ju fenomenet inhyrd personal bara växt. Inte minst i Sverige där det är nästan omöjligt att sparka personal medan inhyrda konsulter ofta kan plockas bort på studs. Särskilt om man anlitar ett stort företag som Poolia, som garanterat skulle skicka en ny gubbe om den första inte funkar.

Den anställde får högre lön och företaget kan snabbt anpassa personalstyrkan efter behov. Facket har såklart inte hoppat jämfota av glädje, men det drabbar ju ingen fattig. Det brukar framhållas att tryggheten minskar för den anställde och det kan stämma (men inte alltid). Trist för den som vill ha trygghet, desto bättre för oss som prioriterar frihet och tror oss få fler fördelar utan anställningstrygghet.

Men tillbaka till Poolia då. Det är väl det enda stora bemanningsföretaget på Stockholmsbörsen sedan Proffice köptes ut för två år sedan? Adecco tjänar miljarder på börsen i Zürich, Manpower detsamma i New York. Aktierna går jättebra.

Men i Sverige står alltså Poolia och stampar. Detta trots att alla verkar överens om att personalbemanning är hur stort som helst, förväntas bli ännu större och att Poolia gjorde en av de mest lyckade tv-reklamsatsningarna någonsin, som fortfarande citeras flitigt tjugo år senare. Märkligt!

Saker vi inte visste att vi inte behövde

Som snåljåp ställer jag mig alltid frågan “Behöver jag detta?” före inköp. För det mesta är svaret nej. Någon gång är det mer tveksamt, och jag är den förste att erkänna att jag ibland är för snål och låter bli att köpa saker som faktiskt skulle underlätta mitt liv.

Men det vanligaste är att jag inte ens funderar på saken utan istället undrar över hur någon annan kan komma till ett annat beslut. Häromveckan skrev jag om kryphjälmar, ett huvudskydd för barn som lär sig gå, och där föräldrarna inte vill riskera fallskador från två decimeters höjd.

Kryphjalmar känns som en typisk grej ingen enda människa behöver, men nu har jag hittat en ännu dummare grej, nämligen kuddhörnsutpetare.

Vad är det, kanske ni undrar. Det gjorde jag också. När två sökmotorer misslyckades med att ge mig svaret frågade jag personen som gav mig uttrycket. När man tvättat örngott och vänder dem ut och in finns risken att hörnen inte hänger med. Jag tänker mig att ett pekfinger skulle råda bot på problemet, men nu kan man alltså hämta sin kuddhörnsutpetare i trä inhandlad för 65 kr. Framställningskostnaden känns inte orimlig. Handgjord hemslöjd drar iväg och marknaden är knappast mogen för asiatisk massproduktion.

För detta är ju bara skit. Den som av någon märklig anledning skulle ha behov av den kan lika gärna använda en smörkniv i trä av den typ alla med barn som gått på träslöjd har hemma. I annat fall en glasspinne, blompinne eller penna med lock. Eller, som sagt, ett finger. Men någon köper dem, det kan vi vara säkra på. Kanske är det samma människor som köper myggholkar och USB-koppvärmare. Eller en nudelskål med inbyggt mobilställ.

”Jag vore ingenting om du inte fanns”, sjöng Helen Sjöholm i Kristina från Duvemåla. Texten handlar om Gud, vars existens kan diskuteras. Att det däremot finns människor som ser helt meningslösa produkter och tänker “Äntligen, som jag har längtat!” är ställt utom allt tvivel. Kuddhörnsutpetarproducenterna vore ingenting om de inte fanns.

Vad hände med sms-lånen?

Ett tag var det ett väldigt snacka om SMS-lån. De skulle förbjudas i parti och minut eftersom ungdomar blev skuldsatta för livet. 2014 infördes en reglering med tillsyn av Finansinspektionen, som alla företag i branschen påstod sig välkomna. Men det är klart de inte gör!

Är det bara jag, eller har det varit tyst om sms-lån sedan dess i media och bland politiker? Det ockerlåneföretag som menar att det känns bra att redovisa den effektiva räntan på mellan 15 och 1000 procent ljuger, men företagen finns kvar. Tusan vet om de inte blir fler för varje dag som går.

Lånen kallas oftast inte sms-lån längre eftersom det har dålig klang, men snabblån eller – min favorit – “mobilt minilån” är samma skit med nya namn. Googla efter fenomenet och du kommer märka att nio av tio länkar går till dessa låneföretag. Den tionde länken går till “låneförmedlare” som gör en “objektiv” jämförelse mellan erbjudanden från de företag som betalat dem bäst.

Och de behöver nog inte vara rädda för att redovisa effektiv årsränta. Deras låntagare bryr sig inte om räntenivån, om de ens vet vad ränta betyder! Här är en undersökning gjord bland gymnasieelever som visar att över 30 procent av dessa i stort sett inte har en aning. De är alltså 15-19 år gamla, redan vuxna i juridisk mening eller nära på, men allt som oftast korkade så klockorna stannar.

Jag tror inte på förbud. Det gör jag sällan, eftersom det inte löser problem utan bara tvingar värdelösa eller skadliga fenomen att byta strategi eller namn och på så vis tvättas rena. Problemet här är att tre av tio gymnasieungdomar inte fattar skillnaden mellan ränta, amortering och skatt och inte skulle kunna räkna ut den totala kostnaden för ett lån om de så hade en pistol mot tinningen. Ändra på det och “mobila minilån” försvinner.

”En dröm som kostar”

Placeras Lovisa Eklund skrev en riktigt krystad artikel i måndags där hon försökte samla allt negativt man kan tänka sig med ekonomiskt oberoende. Jag misstänker att det inte var hennes eget val (se där, en negativ aspekt med att vara anställd) för det känns som ett oinspirerat hastverk Placera brukar hålla sig för goda för.

Istället för att belysa fenomenet från olika vinklar har hon med hjälp av lösrykta bloggcitat och märkliga matematiska exempel försökt understödja sin tes att förtida pension är liktydigt med ett skitliv. Vi börjar med ett par citat:

"Men min fru jobbar ju vidare och hushållet som helhet fortsätter därmed spara en bra bit över 20000 i månaden från hennes lön.”

Att frun inte heller har tänkt köra ytterligare 30 års yrkesliv är en information som hade sabbat bilden av nätbrynja och avslagen folköl framför Sportnytt.

”Vår dröm och önskan är att kunna bygga upp en pengamaskin som vi kan leva på. Trots allt lever vi bara en gång och då vore det ju kul om vi själva fritt kunde få bestämma vad vi gör med vår tid.”

Denna förhoppning viftas bort med att det är lätt att underskatta hur mycket pengar som behövs och hur mycket avkastning man kan få. Ja, för varför utgå ifrån att paret räknat vettigt och inte nonchalerat problemen? Ett sätt att ta reda på det hade varit att att lyfta luren och fråga, men det hade kunnat påminna om seriös journalistik och det var tydligen inte tanken med denna artikel.

Över till matematiken. Först räknar artikelförfattaren på hur länge pengarna skulle räcka i det fiktiva exempel William, 20 år, om pengarna sitter på ett bankkonto utan ränta i 60 år. Detta skrivs alltså av Placera, nätmäklaren Avanzas börstidning. Varför i hela världen utgår de ifrån att en ekonomiintresserad tjugoåring tänker spara räntefritt?!

Sedan räknar man på 3,5 procents avkastning – brutto! ”Men för att få 3,5 procent i avkastning måste William ta en viss risk”. Ja, vad är det som säger att en balanserad börsplacering under 60 år kommer att kunna avkasta 3,5 procent? På A svarar jag ”sunt förnuft” och på B ”historien”.

Det går inte att sätta en exakt siffra på vad börsen ska ge över tid, jag har sett folk räkna på allt mellan 7 och 12 procent. Den så kallade fyraprocentsregeln tar i med hängslen och livrem så att det ska hålla riktigt långsiktigt, och då alltså med 4 procent netto. 3,5 brutto var en ny rekordsiffra för mig. Folk brukar kalla mig pessimist, men även jag har gränser.

Avslutningsvis tar man in det tunga artilleriet i form av privatekonomer, som bränner av några svepande och högst ovetenskapliga formuleringar. Jens Magnusson, SEB:

”Forskning visar att känslan av sammanhang är avgörande vårt välbefinnande. Det går förstås att få den känslan på andra sätt, men arbetet och arbetsgemenskapen är för många en viktig källa till just känslan av syfte, sammanhang och tillhörighet.”

Skandias privatekonom Maria Landeborn kommer ännu närmare sanningen utan att själv förstå det:

”Vill man ha mer fritid kanske det är ett alternativ att gå ner i tid istället för att sluta jobba helt. Att välja ett jobb där man gör något man brinner för är ett annat tips för att få mer ut av tiden på arbetet.”

Ingen har väl sagt att den som vill jobba deltid inte kan trivas med det? Som gammal deltidare är dock min erfarenhet att det är ett perfekt sätt att varken känna sig delaktig eller få fritid nog att göra vad man vill, men det går säkert för en del. Varför det skulle vara svårare att hitta en sysselsättning man brinner för ifall man är fri att välja och inte måste ta hänsyn till plånboken framgår inte heller.

Det mest inskränkta citatet kommer dock från artikelförfattaren själv:

”Många som suktar efter att bli ekonomiskt oberoende kanske ser det som en enda lång semester, något som de allra flesta tycker är skönt, men det är inte säkert att en total ledighet på 50 år är något att eftersträva.”

Hur vore det om man istället skulle fråga någon av de tjugoåringar vars omdöme man pissar på hur de tänker istället för att spåna fritt? Då hade denna text kunnat bli intressant istället för en orgie i gissningar och bittra fördomar.

Himla oflyt...

Om ni någon gång råkar ut för helt osannolik otur kan ni tänka på Sofia, 30. Hon är med i en Facebookgrupp för plankare i Stockholms kollektivtrafik, men säger själv att hon aldrig åkt med SL utan giltigt färdbevis.

”Vad snackar ni om? Jag stretchar!”

Nu har hon ändå fått en bot, vilket beror på att någon stulit hennes identitet och mobiltelefon (alternativt Facebooklösenord). Men oturen slutar inte där, den kvinna som stal Sofias identitet ser ut precis som hon, för fyra SL-kontrollanter som såg att kvinnan gjorde ett inlägg i Facebookgruppen Sofia är medlem i kunde enkelt identifiera henne utifrån Sofias profilbild. Vad är oddsen för det liksom?

Svaret är givetvis 1/1 eftersom det såklart var Sofia själv som stoppades utan att ha löst biljett. Hon sticker inte heller i artikeln under stolen med att hon ”av politiska skäl” kämpar för människors rätt att inte göra rätt för sig i tunnelbanan. Det står naturligtvis var och en fritt att tänka så, men då får man vara beredd att betala priset när motståndarna vinner.

Nej då. ”Det känns som att de har flippat ur och behandlar alla som potentiella brottslingar”, säger Sofia och får rikligt med stöd på dårarnas estrad Facebook. ”Helt sjuuukt” och ”SL är en kriminell organisation” är ett par av omdömena.

Men det här är min personliga favorit bland kommentarerna: ”Det kan ju ha varit någon med liknande namn som va lik dig”. Så kvinnan som stal Sofias identitet var inte bara lik henne och hade identiska surfvanor. Hon kan också ha haft ett liknande namn. Är det någon som kommer ihåg tv-serien The Twilight Zone?

”This is the dimension of imagination.

It is an area which we call the Twilight Zone.”

Vegetarianism

Jag fick en fråga från Att Välja Lycka om varför jag är vegetarian. Jag vet inte om ämnet håller för ett ekonomiblogginlägg, men jag ska försöka väva in pengar när jag betar av påståenden om vegetarianism.

”Vegetarianer är hälsofreaks.”

Det finns alla varianter. Möjligen är den genomsnittlige vegetarianen aningen mer hälsomedveten än köttgenomsnittet, men jag är inte ens säker på det.

Nej, Ozzy Osbourne äter inte fågel eller andra djur, men hälsofreak...

”Vegetarianer är miljömuppar och djurrättsaktivister.”

Det behövs generellt mindre yta för växtodling än djuruppfödning, men jag vet väldigt lite om hur mycket bekämpningsmedel som används för att odla grönsaker eller hur mycket antibiotika en ko eller kyckling käkar och vad det gör för jordens fortsatta existens, och jag tror inte andra vegetarianer är mer insatta än vad folk är mest.

Beträffande djuren har jag inte sprängt en enda Scanbil. Jag gillar inte ens djur, mer än några enstaka undantag, ungefär som med människor.

”Man blir inte mätt av vegetarisk mat.”

Det här är så dumt att jag inte hade tagit upp det ifall jag inte mött åsikten så många gånger. Jag är en fullstor människa som har ätit mig mätt flera gånger om dagen på enbart vegetarisk föda de senaste 27 åren.

Idrottare som ultralöparen Scott Jurek och den gamle sprintern Carl Lewis har hållit världselit på enbart vegankost. Vanlig näringslära säger att man inte håller världsklass i konditionsidrott om man ständigt är hungrig, och om man som Jurek kan sträcklöpa 25 mil går det åt rätt många kalorier.

”Vegetarisk mat är billig.”

Det går att få hög matbudget även utan kött. Tryffel och saffran kostar runt 50000 kr/kilo, men den här ”fördomen” tycker jag ändå stämmer. De dyraste grönsakerna jag köper har ett kilopris på 40 spänn. Samma för ost. Pasta, ris, bulgur, matvete och bröd ligger på 10-25 kr/kilo. Mjöl, socker och mjölk ännu mindre.

Och även om jag blev vegetarian av några slags moraliska skäl i början av 90-talet när jag var ung och dum har nog de ekonomiska skälen tagit över nu, ihop med hälsan. Men även den är ju ekonomisk. Att dö i förtid vore förlorad ränta-på-ränta-effekt. Det sägs att den som har mest pengar när den dör vinner, men att inte dö alls måste ju trumfa det.