Sparo skulle kunna stå för Sparombudsmannen. En sådan borde absolut finnas i detta idiotsamhälle. Men jag ser mig mer som en manlig motsvarighet till Spara i Spara & Slösa. Jag är det där dygdiga aset som man å ena sidan vill vara, å andra sidan bara vill slå.
Jag kom för flera
år sedan på att jag kunde sälja saker ur källarförrådet. Möbler, böcker och ren skit. Detta projekt startades inte främst för att tjäna pengar, även om det gett
mycket mer pengar än jag hade kunnat föreställa mig. Istället
handlade det om att få ordning.
För en snåljåp är det en jobbig
känsla att veta att jag har en sak, men att det tar för lång tid
att få fram den för att det ska vara värt det. I vissa lägen med
proppfullt förråd hade det lönat sig att inte ens leta utan köpa
nytt istället. Genom att sälja och slänga fick jag fler användbara
ägodelar.
Är det någon som sett...? äh, glöm
det.
Och det här gäller inte bara i
förrådet. Jag försöker hålla maximal ordning i hela lägenheten,
bland pärmar och inte minst i datorn. Distraktioner, stök och brus
stjäl fokus och tid. Eftersom jag konstant ligger på
gränsen till utbrändhet behöver jag den energin till vettigare
sysslor än “brusreducering”.
Konkret försöker jag göra följande:
Sälja, ge bort eller i värsta fall
kasta sådant jag inte behöver.
Städa datorn, kasta överspelade
dokument och sortera filer i logiska strukturer med mappar och
sökbara dokumentnamn.
Hålla e-postprogrammets in- och utkorg
tomma. Så fort ett ärende är klart ska det raderas eller sorteras
in på rätt plats.
Skriva listor över dagens
arbetsuppgifter, sådant som ska bevakas, tider att passa, saker att
göra.
Rubriken är en ordvits från
Solstollarna (japp, ribban är därmed satt).
Tullaren: ”Erkänner ni?”
Skumberg:
”Ja, mig känner jag. Det är ju jag som är Skumberg.”
Men faktum är att de flesta nog borde
svara nej även om de tolkar frågan som Skumberg. I den stora staden
USA görs en återkommande hälsoundersökning kallad NHANES,
National Health and Nutrition Examination Survey, som består av både
fysiska undersökningar och intervjuer. Exempelvis får deltagarna
själva rapportera vad de har ätit under en period.
Hur tror ni det går? Jo, i takt med
att det blivit allt trendigare att äta nyttigt säger sig folk äta
allt nyttigare. Och mindre. Så till den grad att det näringsintag
många rapporterar borde ha resulterat i att de blivit gravt undernärda
och i värsta fall dött. Samtidigt som hälsoundersökningen visar
att de gått upp i vikt.
”Du blir vad du
äter”, inte vad du haft för avsikt att äta. På samma sätt har
du vad du sparar, inte vad du hade tänkt eller skulle vilja spara.
Att göra en budget och räkna samman sina utgifter kan ge helt andra
siffror än man hade trott. I Lyxfällan (måste sluta referera till
ett program jag inte sett på väldigt många år) säger de flesta
deltagarna att de går back mindre än de gör. En del menar till och
med att de går plus minus noll. Inkassoräkningarna har bara råkat
regna in, oklart varför.
När jag började granska mina egna
utgifter blev jag också förvånad. Fast åt andra hållet, eftersom
jag gör av med mindre pengar än vad jag själv hade trott är möjligt. Det kan i sin tur bero på att jag ibland framstår som typ helt kokobello i huvet, ett faktum jag inte heller riktigt tagit in. Alltså borde jag nog också svara nej. Nej, mig känner jag inte.
”Privata företag får göra vad de
vill” är ett argument som kastas fram ibland när det snackas
yttrandefrihet. Men det får de ju inte. Om jag startar en krog kan jag inte välja mina kunder eller ens tillåta rökning. Stora internetföretag verkar däremot kunna diskriminera lite som de behagar.
Ett av de senaste exemplen är Google,
som äger världens största videotjänst Youtube och en ganska
populär sökmotor. Om vi börjar med Youtube har man dels plockat
bort en del konton permanent, men framförallt har videos
och hela konton hindrats från att ha reklam och att låta läsare kommentera
och bädda in videos, alltså att hindra spridning och försöka ge vissa
”Youtubers” yrkesförbud.
Ska Google få göra så? Den kund eller
användare som inte gillar företagets policy kan ju använda
konkurrenter som Bitchute. Det som stör
mig mest är att Google inte står för sina principer eller svarar på tilltal. Deras regelverk är flexibelt med
formuleringar som ”includes but is not limited to...”, vilket ju
passar in på precis vad de de vill. De har inget telefonnummer och
svarar inte på mejl. De kan göra vad de vill och behöver inte ens
förklara sig.
Det är ingen hemlighet att Google har
en tydlig politisk profil och att det just är politiska videos som
ryker. Kanske särskilt Youtubeprofiler som uttryckt sig positivt om
Donald Trump, men det stannar inte där.
Fullblodsnazister, kanske ni tänker,
men när en rätt harmlös kille som Pewdiepie hotas med avstängning
är det inte högt i tak. Det senaste svenska exemplet är Granskning
Sverige, som blev av med sina Youtubekonton för att Expressen och
Dagens Nyheter krävde det. Ingen rättegång, ingen rimlig förklaring. Egentligen säger Paul Joseph Watson allt jag har att
säga i ämnet.
Över till sökmotorn Google. Jag
gissar att runt 90 procent av alla webbsökningar görs med Google. I
Sverige är siffran ännu högre (i väntan på att fler ska upptäcka
Duckduckgo). Igår berättade Google Sverige
att man satt sina utvecklare på att förbättra sina system ”för
att ge mer kvalitativa sökresultat i Sverige”. Kan censuren bli
tydligare?
Facebook är en annan plattform med snudd på monopolstatus. Min känsla är att det mest är en sajt
för uppladdning av söta kattbilder, men tack vare sin storlek
används Facebook till lite av varje. Jag har haft teleoperatörer
där man kan komma åt sina sidor, läsa och betala sin räkning genom att logga in med sitt Facebookkonto. Föreningar och yrkeskårer samlar massorna där.
Praktiskt, så länge man inte blir
avstängd. Facebook har anställt tusentals personer för att granska
och plocka bort misshagliga annonser, inlägg och användare. Ofta
räcker det med att tillräckligt många går ihop och anmäler något
de inte gillar. Det kan vara ett flera år gammalt inlägg, men om en
grupp på kort tid anmäler samma Facebookkonto stängs det av. Den
censurerade får själv ingen möjlighet att protestera, förklara
sig eller ens berätta för sina kontakter att de den närmaste tiden
inte kommer kunna svara på tilltal på Facebook. Visst har vi
yttrandefrihet, men få av oss har de ekonomiska musklerna att starta
en egen internetplattform med en miljard användare.
Facebook är ett privat företag, men
mycket av det offentliga samtalet sker på Facebook. Vad betyder det
för demokratin att grundaren Mark Zuckerberg tänker kandidera till
presidentposten i USA samtidigt som hans företag kan styra och
stänga av den offentliga debatten helt subjektivt?
Den moderata debattören Ann Heberlein
bestämde sig för att skriva en debattbok och finansiera projektet
genom crowdfunding. Efter två dagar, när hon kommit halvvägs,
stängde Kickstarter ner insamlingen efter massanmälningar från
Heberleins politiska motståndare. Men visst, Kickstarter är ett
privat företag och Heberlein kunde ganska lätt samla in pengarna på
Swish istället.
Swish ägs förresten av några stora
banker (även dessa privata). De kan själva bestämma vem som har
rätt att använda tjänsten, vilka internetsajter man inte har rätt
att handla av osv. Detsamma gäller Paypal.
Jag har inga ”extrema åsikter” och
kommer troligtvis inte stängas av från något av alla dessa privata
företags tjänster, men yttrandefriheten kränks och krymps varje
dag! Inte av stater och diktatorer utan av privata företag med
slogans som ”Don't be evil” (Google).
De ser sig säkert som goda människor
med goda intentioner, men yttrandefrihet och demokrati kan inte
styras av ett fåtal subjektiva makthavare. En dag är det du och jag
som tycker ”fel” och därför inte får använda vardagliga
tjänster som krävs för att våra liv ska fungera. Eller också
bestämmer sig dessa aktörer ”bara” för att begränsa
funktionerna för icke-aktieägare.
Det är ingen mänsklig rättighet att få ha ett Facebookkonto, att ens hemsida indexeras av Google eller att föra över pengar med Paypal, men det hjälper inte att vi är lika inför lagen när lagen övertrumfas av privata företag med "rätt att göra som de vill".
Jag nyttjar sällan kollektivtrafik i
morgonrusningen, men de få gånger jag gör det händer alltid samma
sak. Jag tvingas sitta i närheten av någon som gett sig fan på att
den deodorant han/hon (oftast hon, men inte alltid) sätter på sig
på morgonen ska marinera kroppen i tolv timmar.
Jag är inte allergisk. Inte mot parfym, men mot idioter. Det känns som att syret försvinner i ett moln av kemikalier. Ibland har
jag mött människor på gatan som stinker så mycket parfym att det
känns obehagligt att andas in. Vad är det för fel på folk?!
Så här kommer ett litet spartips för
den som varken vill lukta svett eller döda allergiska eller
lungsjuka medmänniskor: Ta med dig deo i burk eller flaska istället
för att förvara den på kroppen. Det får plats i fickan och väger
50-100 gram. Vill du inte släppa den fram och tillbaka kanske du kan
förvara den på jobbet, så att du vid behov kan dutta på lite
framåt lunch.
Okej, kanske inte i kontorslandskapet.
Det blir garanterat billigare.
Deodorant kostar ändå upp till 10 kr millilitern, så här finns
pengar att spara. Men vill man spara ännu mer kan man testa att
hoppa över lunchsprutet utan att dränka sig i deo på morgonen. De
som tillbringar dagarna inomhus någorlunda stillasittande tror jag
normalt klarar sig en hel arbetsdag.
Dessutom är nyproducerat svett i
princip luktfritt, så istället för att duscha i deodorant kan man
säkra upp situationen genom att innan arbetsdagen duscha i vatten och tvätta sig med
tvål. Bara en tanke.
En liten berättelse för att visa hur
olika man kan välja att se på saker och ting. Det grämer mig att länka till hatsajten Expressen, så jag drar hela historien för
den som inte vill läsa källan.
Sandra satt på
tåget och sydde på en banderoll till internationella kvinnodagen.
På samma tåg satt en engelskspråkig man som tappat en knapp i sin
jacka. Eftersom han såg att Sandra satt och sydde frågade han om
hon möjligen kunde sy i knappen åt honom.
Hon sa sig inte ha tid, men erbjöd
honom att låna nål och tråd. Han svarade att han inte kunde sy,
vilket gjorde henne rasande. Trots att hon enligt egen utsago inte
hade tid att sy i en knapp eftersom hon vid sidan av sina
heltidsstudier ”jobbar heltid med att kämpa mot patriarkatet”
valde hon därför att skriva ett långt brev till mannen. Eftersom
hon verkar sjukt dålig på engelska hade det nog varit
enklare och gått snabbare att prata med mannen (som alltså satt ett
par meter därifrån), men vad gör man inte för att bekämpa
patriarkatet...
Kritiken gick i huvudsak ut på att hon
blev sur på att han som man (japp, hon ”könade” honom utan att
ha en aning om ifall han i själva verket identifierar sig som
kvinna eller motorgräsklippare) bad henne, som kvinna, att utföra
en traditionell kvinnosyssla som att sy.
Ingen har brytt sig om att lokalisera
mannen och höra hans historia, men utifrån artikeln verkar det inte
som att han slängt jackan i knäet på henne och förväntat sig
hjälp. Han frågade om hon kunde hjälpa honom. Jag gissar vilt att
orsaken till att just hon fick frågan inte berodde på att hon var
kvinna utan på att hon höll i nål och tråd.
Min tredje och sista invändning är
att hon ljög när hon sa att hon inte hade tid. När hon var klar
med att sy ägnade hon minst lika lång tid som det tar för mig att
sy i en knapp (och jag är inte särskilt bra på det) åt att skriva
ett helt meningslöst brev. Men hon fick sina ryggdunkningar på
Facebook och sin hyllningsartikel av Expressens eget rikspucko Lars
Lindström.
Och då är det alltså ”självgod”
som ska in på lodrät 4.
Nu över till min kvinnodag. Jag la en
halvtimme på förmiddagen åt att skotta snö åt två granntanter.
Bägge i åttioårsåldern, med sviktande hälsa. Bägge kör bil,
men skulle knappast orka skotta fram sina bilar när det kommit
mycket snö, så då hjälper jag dem med det när jag har tid och
möjlighet. Jag har inte reflekterat över att jag skulle cementera könsroller genom att
skotta snö. Jag gör det för att jag kan, och troligen mer för att jag
är frisk än för att jag är man.
Till skillnad från den unga arga
feministen handlar det inte om att visa vilken god och fin människa
jag är. Jag promenerar varje dag och springer några gånger i
veckan för att jag behöver motionen. Jag kan lika gärna korta ner
en promenad och skotta snö istället. Medan jag skottade hade jag en
podd i öronen. Just nu lyssnar jag på poddar om ekonomi, filosofi
och samhällsfrågor, på några olika språk för att även
underhålla den delen av hjärnan.
Om jag medan jag tränar både kropp
och knopp kan hjälpa medmänniskor är det en tredje vinst. Jag vet
att tanterna uppskattar detta, vilket är en fjärde poäng. Kanske
borde jag känna mig utnyttjad och kränkt för att jag utfört en
traditionell manssyssla, men det gör jag inte.
Hade ingen bild på min skottning,
så här är istället feministisk snöröjning.
Jag vet inte vad Feminist-Sandra vill
skapa för samhälle, men uppenbarligen inte ett där man hjälper
andra ens när det inte kostar en något. I alla fall inte om den
hjälpbehövande är man. I sitt brev till den knapplöse invandraren
uppmanar hon honom att lära sig att sy och att utbilda sig om
patriarkatet (”lern how to sew” och ”lern about patriarchy”
på hemsnickrad engelska).
Av vem då? När han
träffade en som kunde sy ville den personen inte hjälpa honom. Och
om feminism är att bete sig som en idiot mot sina medmänniskor blev
han kanske inte så sugen på den biten heller.
Sparbloggar som min får ibland kritik
för att vi fokuserar alltför mycket på minskad konsumtion framför
sparande och inkomster. Jag försöker jobba i alla ändar, men det
finns en anledning till att rikta den största energin på
konsumtionen.
Ickekonsumtion är
oberoende av andra faktorer. Låter jag bli att köpa en grej
för 100 kr sparar jag 100 kr (som dessutom hinner bli en femhundring
tills jag blir pensionär). Fortsätter jag att rata detta
hundrakronorsköp sparar jag 100 kr varje gång, om inte mer eftersom
få saker sjunker i inköpspris.
Om jag istället hittar någon som
säljer samma sak för 80 kr sparar jag bara 20 kr, och då är jag
beroende av denna eller andra lågprisleverantörer. Det påverkar
inte min ekonomi lika mycket och jag kan inte göra besparingen på
egen hand, utan hjälp.
När det kommer till inkomster är jag
ännu mindre självständig. Jag behöver uppdragsgivare som ger mig
pengar för utfört arbete. Den dag ingen vill betala för uppdraget
försvinner hela inkomsten. Dessutom påverkas inkomster negativt av
beskattning. Plötsligt är min insats bara en liten del av det
ekonomiska utfallet.
Minskad/överhoppad
konsumtion är helt oberoende av företag, stat, samhälle och andra
människor. Ju mindre jag köper, desto mer makt får jag över min
egen plånbok och i förlängningen över mitt liv, och så länge
politikerna inte hittar ett sätt att beskatta snålhet kan ingen
göra ett skit åt det.
Mitt gamla surdegsinnehav A1M Pharma
ska återigen göra en nyemission eftersom de bränt sina pengar utan
att få in nya för femtifjortonde gången. Så då vill de istället
fylla på med ägarnas pengar – igen. Jag känner mig lite som Al
Bundy i Våra värsta år när han i introt apatiskt delar ut pengar
till alla familjemedlemmar, inklusive hunden.
Den gamla vanliga frågan, ska man bara acceptera att man klivit in
i fel bolag och kliva ut medan man har några pengar kvar för att inte riskera att skicka in bra pengar efter dåliga? Ser man
till utvecklingen av den teckningsrätt som det handlas med den här
veckan ut är det många ägare som lutar åt alternativ 2. Fast
frågan är om de löper hela linan ut eller om de sitter kvar med
sina originalaktier och bara tackar nej till möjligheten att köpa
nya.
Börsreaktionen när
emissionen offentliggjordes.
Jag vet som vanligt inte vad jag ska
göra. Det enda jag vet (nästan) säkert är att om jag säljer mitt
innehav nu kommer företaget inom kort få sitt forskningsgenombrott
och sedan exploderar aktiekursen uppåt. Bitter? En aning kanske...